Idag är det dags för Web Service Award 2011, som jag modererar och har hjälpt till att producera. Eftermiddagen inleds med ett fantastiskt spännande seminarium på temat ”Från Skit till Guld”. Föreläsarna är i turordning Jonas Söderström (InUse), Sofia Svanteson (Ocean observations), Susanne Bergh (Länsförsäkringar), Cecilia Nilsson (Bokus), Pierre du Rietz (Web Service Award), Torbjörn Noaksson (Konsumentverket), Jonas Lejon (Triop), Pernilla Rydmark (Stiftelsen för Internetinfrastruktur) och Annika Lidne (Disruptive Media). Vi gör alltså en  resa ifrån användbarhet, via praktiska erfarenheter och mobilitet till framtiden. Det sistnämnda både vad det gäller framtidens webbanvändare och tekniken.

På kvällen avslöjas vilka av de nominerade som vunnit priser i själva tävlingen, som baseras på besökarnas synpunkter om webbplatser i de fyra kategorierna Information och Service, Samhällskommunikation, E-handel och Intranät.

Det här är det andra hundörat (hö02) i ett experiment som du kan läsa mer om i blogginlägget 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal. Samtliga hundöron kan du hitta i kategorin Hundöron.

Frestad har jag varit många gånger att bläddra lite fram och tillbaks för att fräscha upp minnet. Även nu när jag tar tag i den andra noteringen. Jag glömmer så fort. Typ, var Partanen inte inne på xxx någonstans i slutet? Men jag behåller grundidén. Direkt fram till hundörat och ryck loss noteringen.

För en mer utförlig historieskrivning på svenska rekommenderas Vygotskijforskaren Gunilla Lindkvists bok ”Vygotskij och skolan” (1999) samt Vygotskijs egen ”Tänkande och språk” (1999). I slutet av den här boken finns också en litteraturlista med en del av den intressanta litteratur som inspirerat mig i min tolkning och förståelse av Vygotskijs pedagogik och psykologi”.
Petri Partanen (s. 19)

Helt klart handlar det om en notering om var jag hittar mer kring det som intresserar mig mest. Alltså, hur var det sociala sammanhanget när Vygostkij forskade? Mitt inrtyck är att Vygotski såg den centrala strukturen som barn-föräldrar-läraren/skolan. Att bättre förstå hans forskningskontext tarvar lite (historiska) studier. Förhoppningsvis är de båda referenserna en bra ingång.

Det var annorlunda förr

Och, det är skillnaden mellan då och nu som ger den  intressanta differensen! Ett, närmast utdöende, fenomen är TV. Säga vad man vill om om mellanmänskliga relationer, men TV har funnits länge i barnens vardag. Dock inte när Vygotskij verkade. Förmodligen har många andra tidigare reflekterat över just det. Men knappast inte TV i betydelsen att barn på egen hand gör TV för varandra.

Det som fascinerar mig mest är funderingar kring hur barn av idag socialiserar sig med varandra. Över hela världen. Och alltför sällan med föräldrar, lärare eller andra vuxna med på tåget. Ofta inte ens skolan. Och, en del av oss betraktar nyfiket denna form av kollaborativt lärande (peer-to-peer learning).

Hur kan vi använda Vygotskijs tankeapparater här? En hel del är naturligtvis tidsoberoende. Men andra saker håller inte längre. Nåväl, innan jag personligen grubblar för mycket över det – så vill jag veta lite mer om hur det var. Nuläget har jag ganska bra pejl på.

Hänvisning ur form

Partanen gör ett par hänvisningar i den form som vanligen används i tryckt litteratur. Det vill säga anger författare, boktitel och ett årtal. Det krävs en del läsförståelse för vad just årtalet är. Man kan ju annars lätt tro att böckerna skrevs 1999 ;)

Som van webbanvändare är det alltmer frustrerande att läsa på papper och inte kunna klicka på länkar. Helst för att komma direkt till källan. Annars är en länk till information/köp bättre än ingenting.

Googling på den första referensen ger www.bokus.com/bok/9789144007946/vygotskij-och-skolan-texter-ur-lev-vygotskijs-pedagogisk-psykologi-kommen/ som första träff (och deras länk till Studentlitteratur funkar inte). Samma sök för andra referensen ger ingen bra träff. Så jag får kolla Partanens litteraturlista, hittar förlaget och där www.daidalos.se/sok?11_bookView=1&11_subject=224.

Böcker skrivs (oftast) av människor

Än så länge skrivs de flesta böcker av människor. Samma sak gäller en del andra medier, inklusive videofilmer (även om det börjar röra på sig, se tex Qwiki). Anne-Marie Körling har en fin ansats i att alltid tala om för eleverna att böckerna faktiskt har en författare (länk plz). Författare är alltså en eller flera människor, som eleverna faktiskt kan kontakta (fast inte alltid via MSN ;).

Eftersom det här är ett litteraturbaserat experiment vill jag passa på att peka på den sociala strukturen i litteraturproduktionen. Det finns ett värde i att veta att Partanen är kompis (icke facebook-mening) med Körling. Vem känner Lindqvist? Gör jag det? Inte enligt mitt minne, Facebook och LinkedIn i alla fall (allt oftare litar jag mer på de senare än på det förra).

Jag vill stanna där. Med frågan: hur kan vi Vygotskijtänka kring den sociala strukturen i de (sociala) medier som finns i barnens vardag?

(kan du inte leva i nuet? stressa då till morgondagens sidan 40 ;)

Varför skriver Partanen detta? Även om  det nog inte var min första fråga när jag läste introduktionsavnittet, så ställer jag den ändå här och nu. Framförallt är jag nyfiken på det där med ”alltför många intressenter”. Jag tror att svaren öppnar upp för en oerhört intressant konversation. Men i stället för mina gissningar, hoppas jag på svar från annat håll. Och glider för stunden över till varför jag egentligen gjorde en notering just där uppe till höger på sidan 9.

Det är som i Solsidan (första träff i Google just nu),  och mycket annat populärt, igenkänning. Jag fick en kraftfull påminnelse om varför jag de senaste fem åren (typ) kommit till insikten om Avskolning.

En intressents berättelse

För att göra en lång historia kort började jag för 10 år sen fundera på vad jag kunde göra för att förbättra skolan. Då hade mina egna barn ännu inte kommit upp ens i grundskoleålder. Men jag tyckte mig se att det så att säga fanns utrymme för förbättringar i det svenska skolsystemet. Låt oss inte gå in på detaljer om varför. Dock kan det vara intressant att veta att jag då huvudsakligen verkade som lärare och forskare i marknadsföring på Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet. Mina studenter var före detta grund- och gymnasieelever.

Min idé blev att lägga ett marknadsföringsperspektiv på skolan. Och naturligtvis koppla det till mina erfarenheter och kunnande när det gäller kommunikationsteknologi. För tillfället populärt samlade inom begreppet ”sociala medier”. Jag antog att mina insikter kunde vara värdefulla för skolan. Liksom att skolans insikter kunde vara värdefulla för marknadsföringsområdet (och andra delar inom företagsekonomin).

Så här i efterskott tycker jag att jag har rätt. Även om jag personligen inte lyckats med allt jag velat åstadkomma. Men det går åt rätt håll, även om jag önskar att det hade gått fortare att nå dit vi är nu, Vill du veta mer om  de första fem åren på den resan hänvisar jag till Skolmarknad.info.

Därför Avskolning

Jag märkte när åren gick att jag inte var ensam. I och för sig i början relativt ensam om att erbjuda skolfolk insikter i marknadsföringens ädla konst. Liksom möjligheterna med till exempel sociala medier. Snarare fann jag mig i en lång kö av andra som tyckte sig veta vad skolan behöver göra.

Så jag håller med Partanen, alltför många intressenter gör anspråk på skolans vardag. Men i stället för  att lämna skolan i fred, så har jag bestämt mig för att ofreda den. Vi är helt enkelt alltför många för att Skolan skall kunna tjäna oss alla på ett bra sätt.

Jag tycker att mina insikter, råd, idéer, förslag är viktiga – men inte viktigast. Det är många andra som har viktiga  och värdefulla synpunkter. Min valda strategi är att helt enkelt tänka bort Skolan som institution. Och i stället börja inventera vad vi behöver göra för barn och ungdomar nu (egentligen i förrgår) och framöver. Därefter skall vi tillsammans (Samhället) börja bygga nya institutioner som  löser de behov vi har.

Vill du veta mer om mina utgångspunkter kan du googla på Avskolning. Även om  jag bloggat och pratat om begreppet, så äger jag det inte. Det blir vad vi gör det till.

Om ofredandet

Mitt svar på frågan om skolan skall fredas är alltså nej. Skolan skall snarare ofredas, men i en välvillig tolkning av SAOL:s mening (antasta, störa, oroa). Allt som stör den  rådande ordningen brukar upplevas som obehagligt. Och visst är det så att den tidigare ordningen antastats av allt möjligt. Det värsta man kan göra då är att försöka skapa en skyddad verkstad. Dessutom, man  kan ju välja att se det positiva.

Jag ser till exempel en möjlighet att lösa åtminstone delar av det dilemma som Partanen lyfter fram. I stället för att Skolan skall ta hand om allt, så kan  föräldrarna ta hand om mer. Vi kanske inte vill just nu. Men ingen  ville ha bankomater när dom kom. Och förr var det högsta medelklass att alltid låta hantverkare bygga om hemma. Numera är det inne att göra jobbet själv, liksom att ha kul under tiden. Och dessutom betala en massa för glädjen att få göra  själv. För övrigt, tänk på alla verktyg som behövs. Fart på ekonomin alltså.

Shit jag är pappa. Oj vad mycket Partanens bok  om Vygotskij betyder för mig som förälder. Jag njuter av mina små försök att börja tillämpa insikterna hemma med mina egna  barn. Bra mycket coolare än hur man tapetserar om hemma. För att inte tala om värdefullare – för livet! När får vi se den boken i hyllorna hos Clas Ohlson?

I morgon är det dags för sidan 16. Tills dess, är det någon som förstår hur jag känner och tänker?

Jag har nyligen gjort 20 hundöron i boken Från Vygotskij till lärande samtal (Petri Partanen, Bonnier utbildning, 2009). Eftersom jag lever som jag lär, både in och ut, tänkte jag göra mina reflektioner kring läsningen till ett lärande experiment. Alltså introducerar jag här experimentet, som går ut på att varje dag i tre veckors tid blogga  om respektive hundöra. Välkommen att vara med på lärresan!

”Vad jag som lärare frågar, när jag frågar, samt hur jag frågar, kan vara avgörande för om eleven lär sig generalisera en färdighet eller ett kunskapsområde”.
Petri Partanen (s. 14)

För några veckor sedan hade jag ett samtal med Anne-Marie Körling och Patrik Lönn (skolpsykolog i Haninge), apropå att jag vill närma mig Vygotskij. Delar av mina första insikter hamnade sen i  mitt tidigare inlägg om Spelförståelse som kärnämne. På min fråga om lämplig litteratur att börja förkovra mig i, fick jag flera  tips. Bland annat en bok som Anne-Marie lovade se till att jag skulle få. Och mycket riktigt, någon vecka senare damp den ner i brevlådan, med en hälsning från dess redaktör Kerstin Jörgensen.

Vad handlar det här  om?

Boken Från Vygotskij till Lärande samtal är skriven av Petri Partanen och gavs ut 2008. Förlaget presenterar den som ”en lättfattlig orientering i Vygotskijs teorier och beskriver konkret och praktiskt olika delar som kan ingå i lärande samtal med elever”. Tyvärr verkar den bara finnas i tryckt form. Det suger lite, eftersom jag numera försöker antingen lyssna på talböcker eller läsa i någon form av e-bok.

En snabbtitt i Bonnier utbildnings repertoar visar att som förlag är det mest traditionellt, dvs trycksaker. Fast de erbjuder skollicenser för material till ”Interaktiv  Whiteboard”. Dock oklart för vilka plattformar,  mer än att materialet används via webben/molnet. Men det kanske man kan läsa mer om i någon manual. Och det finns gott om gratis provlektioner för den som är sugen på att pröva. Dessutom flaggar dom för ”Interaktiva elevböcker”, som ”kommer snart”. I och för sig ramlade jag också på VPS, dvs Video För Pedagogiska samtal. Vad det nu är för något är oklart. Ingen information om format, eller provtitt, erbjudes.

Nåväl. Petri Partanen beskriver sig som ”verksamhetsledare, leg. psykolog inom pedagogisk psykologi” och driver tillsammans med psykologen Bodil  Jonsson Skolutvecklarna.se. I partnerskap med bland andra Anders W Eriksson, Niklas Gustafsson, Anne-Marie Körling och Lisbeth Henricsson erbjuder de utbildningar, grupp- och organisationsutveckling med mera.

Sammanfattningsvis gillade jag vad jag läste. Jag fick en hyfsad inblick i Vygotskijs gärningar, hur de tagits emot under årens lopp och framförallt en förstärkt förståelse för hur detta påverkat de svenska läroplanerna. I grunden kan  man lugnt säga. Bästa betyget på boken är väl att jag blir sugen på att läsa mer. Både om  Vygotskij, och de som verkar med hans teorier och erfarenhet som utgångspunkt.

När jag läste boken så gjorde jag min vana trogen flera anteckningar. Denna gång i den enklaste form som pappersboken erbjuder. Det vill säga, jag markerade några intressanta avsnitt. Och för  varje anteckning vek jag ett hundöra så att jag snabbt skulle hitta noteringarna senare. Men jag skrev i princip ingenting, för jag tänkte mig pröva en ny form av lärande samtal. Kanske inte ny för världen, men just det här specifika sättet är nytt för mig. Det blev 20 hundöron.

Hur går experimentet till?

Och nu är det dags. De kommande tre veckorna tänker jag beta av ett hundöra varje dag. I morgon tar jag tag i det första. Ett mattegeni räknar raskt ut att tre veckor gånger sju dagar ger produkten 21 dagar. Saknas alltså ett hundöra (det här inlägget räknar jag inte, det är bara en introduktion, som jag inte hann med i går). Så den 21:a dagen blir det i  stället ett sammanfattande  reflekterande inlägg. Förmodligen om hur samtalet kring hundöronen gått.

För den intresserade börjar jag med att bara lista de sidor som fått hundöron. Jag har under läsningen varit rätt färgad av mina tidigare tankegångar kring skillnader mellan hur det var när Vygotskij verkade och hur det är nu. Framförallt barnens tillgång till information/medier/kultur och de  sociala strukturerna. Hundörona speglar förmodligen detta, rent urvalsmässigt. Vi får väl se. Jag tänker också ta hundöronen från första till sista. Alltså inte börja med någon reflekterande översikt.

Sidorna (första upplagan, tredje tryckningen) med hundöron är (listan uppdateras sporadiskt):

1. 009, Skall skolan fredas
2. 019, Vi vill alltid lära mer
3. 040, Varför skulle föräldrar vara viktigare än  andra?
4. 043, Vuxna måste lära barnen(s) språk
5. 060, Hur tänker du då?
6. 065, Det nya i barnvardagen är...
7. 079, Skolan, en separerad verklighet
8. 083, Vive la différence!
9. 090, Avtar nyfikenheten med åldern?
10. 103, Kan marknadsförare vara effektivare än pedagoger?
11. 106, Mindre mjukspedagogik tack!
12. 107, Konserveringsexperimentet
13. 112, Skolans sambandsproblem
14. 115, Barn kan numera själv lära sig mer än vad deras föräldrar kunde
15. 124, Pedagogen sedd som barn genom djärv generalisering
16. 127, Visst måste vuxna bildas även som föräldrar?
17. 130, Upphovsfel som barnen förlorar på
18. 132, Skolan har ADHD, den har bara inte fått diagnosen
19. 135, Att omskapa samhällsstrukturen kräver ungdomlig kreativitet
20. 171, Sökord som saknas

• Hundöronen snabbsummerade (alltså inget hundöra, men ingår liksom i experimentet)

Vill fler vara med?

Det vore kul (lär/s mer kunskapande ;) om fler vill vara med om att greppa hundöronen de följande tre veckorna. Förslagsvis genom att kommentera respektive inlägg här på RichardGatarski.com. Jag skall också pinga Petri Partanen, Anne-Marie Körling och Kerstin Jörgensen. I förhoppning av att de vill bidra med sina funderingar. Åtminstone någon gång.

Välkommen till en förhoppningsvis lärande resa!

Vad kommer vara viktig kunskap framöver? Svaret kanske finns mitt under näsan på oss. Vi har bara inte brytt oss om att kolla, katalogisera och analysera. Kampanjen Varenda unges rätt till MVG! kan ge såväl inspiration som verktyg.

Sir Ken Robinson höll i höstas en föreläsning om Changing paradigms in education på Royal Society of Arts in London. Han inledde med frågan:

”How do we educate our children to take their place in the economies of the 21:st century, given that we can’t anticipate what the economy will look like at the end of next week?”

Jag beundrar Sir Ken, och framförallt alla de pedagoger och skolutvecklare, som faktiskt vågar medge att vi inte vet vilka kunskaper och färdigheter som är viktiga framöver. Men vi kan ana vilka de är. Liksom vi känner att det som var basämnen kanske inte längre skall vara det. Hur går vi då vidare? Den frågan sysselsätter mig ofta. Och i ett av dessa tankespår dök MVG-kampanjen upp.

Succestart för MVG-kampanj

För ett par månader sedan fick Micke Gunnarsson en idé! Bakgrunden var hans växande irritation/ledsamhet över att skolan sätter betyg på barn. Framförallt effekten att många av de senare känner sig stämplade som IG – Icke Godkänd. Tvärtom, precis som Micke säger, alla skall vara Mycket Väl Godkända under vår tid på jorden. Alltså startade Micke en kampanj:

”SÅ med denna kampanj så ska jag dela ut ett MVG (som även faktisk kan stå för Micke Villy Gunnarsson, hahaha) till varje ung människa jag pratar med!”

Sedan dess har kampanjen Varenda unges rätt till MVG! fått en egen webbplats, egen sida i Facebook (med nära 400 fans), en MVG-karta och såväl fysiska pins som symboler att sätta på sina avatarer. Vill man ha pins att dela ut kan man kontakta Micke, och sen positionera sig på kartan. Se där – i sig ett strålande exempel på kampanjbyggande i och med sociala medier.

Nu tror jag i och för sig fortfarande mycket på värdet av att sätta MVG på barn, när det gäller saker (”ämnen”) som vuxna tycker barn skall kunna. Liksom att, om processen sköts väl, kunna indikera var på skalan noob-MVG barnet i fråga befinner sig. Vi människor, stora som små, gillar att veta var vi står när det gäller nåt vi vill nå.

Naturligtvis skall alla veta att man kan inte vara bäst på allt. Och det oerhört viktiga i att förstå att dom som inte är lika bra som det jag är bra på är bra på annat. Plus att man ska odla sociala nätverk. Se kunskapsgrafer som kompletterar nodernas intressen, kunskap och kompetenser.

Ett passionerat exempel

Frågan är, vad är detta andra man är bra på (för viktigt)?

Fryshusets Gymnasium jobbar utifrån ungdomars Passionerade intressen. De intressen som Fryshuset jobbar med är: Musik (rock, soul, rap, musikproduktion), dans, teater, skrivare, bild och form, skateboard, basket och speldesign. Sen är det säkert en intressant utmaning att tolka  in detta som ämnen (enligt läroplanen) och att ge vettiga betyg. Jag anar en viss skillnad mellan vad eleverna själva tycker är viktigt och vad läraren måste väga in för att det skall funka i skolmaskineriet. Men jag kan naturligtvis ha fel där.

Min utgångspunkt är att det som barn och ungdomar (passionerat) intresserar sig för är en av nyckarna till om vad som kommer bli viktigt framöver. Dom bygger ju faktiskt redan ny mycket av sin framtid på egen hand. I och för sig alltför ofta utan vuxna, som oförstående inte ens tar sig tid att försöka hänga med, exempelvis när det gäller dataspel. Det skulle förvåna mig oerhört om inte den industrin kommer att bli en av de framtida ”basindustrierna”. Men hur skall vi hitta fler?

Där slår mig en tanke! Vore det inte läckert om kampanjen Varenda unges rätt till MVG! kompletterades med ett litet ”i” plus Vad.

iVad (mer)?

Alltså, människor som är nära ett barn vet vad det barnet är otroligt bra på, och vad barnet gillar. Hur vore det om alla som delar ut sådana MVG också försöker etikettera det som barnet i fråga är fantastiskt bra på. Inte bara en etikett, eller kanske ”tag”, utan flera. Man kan säkert använda något av alla fina etiketteringsverktyg som finns i sociala medier. Och göra någon slags analys av det som dyker upp när miljontals unga människors nya intressen och förmågor på så sätt katalogiseras. I sin enklaste form som etikettmoln.

Jag tror faktiskt att vi på den vägen kan hitta grunden till hur livet (och ekonomierna) kommer se ut framöver. Förmodligen inte världen nästa vecka, men om några år.

Vad tror du?