Att på längre sikt utveckla Skolan är paradoxalt nog ett bakåtsträvande. Vi måste bygga nya institutioner som ersätter de vi hade. Känn på den du – i skenet av en stunds reflekterande över ett par tweets från Per Falk. Och de blogginlägg som tweetsen i sin tur rotar till.

Per Falk (aca @perfal) är en reaktivisterna som på riktigt agerar  inne  i Skolan. Och utanför. Hans kunskapande gärningar gör att jag undrar hur andra kan tro att den svenska skolan suger totalt. Varje gång jag kollar in vad Per håller på med önskar jag att fler ville ta sig tid att kika in i skolan. Se allt det fantastiska bortom skandalrubriker i tabloidpress, nyhetsportaler och granskningsteve. Kort sagt, vi har alla en massa att lära med Pedagoger som Pelle.

Nu gör vi det – om Skolan som den blir och mot det som kommer sen i stället.

Per och jag har träffats flera gånger och han har lite pejl på hur mina tankar går rent allmänt. Så rätt ur webben pingar han mig i två tweets som får det att spritta till i hela mitt väsen, även om den här rekonversationen tog lite tid. Båda tweetsen  kom (fredagen ;) den 13 juli, och den första löd:

Del 1: Om att bygga nytt – definiera boxen, riv boxen. Que the Rhizome: A Post-Better World http://maryannreilly.blogspot.se/2012/07/que-rhizome-post-better-world.html?spref=tw

Jag läser med intresse Mary Anns bloggpost, som slutar med ””Instead of a single place called school that is reiterated, imagine multi-expressions of learning that cannot be contained: we are a river that overflows, recedes, breaks, moves on and over”. Kanhända är det den passagen som fångar varför Per valde att pinga mig. Men jag är ju ute efter mer än ”lärande” (tex förvaring och sysselsättning), så det som får mig att trigga är snarare ”better”.

Inom avskolningsprojektet frågar jag ju hur vi ska designa ”världens bästa start i livet”. Vadå bästa, som ju antyder något som är bättre än det som var bäst? Än har jag inte kommit längre än till att svaret beror mycket på vad vi vill skapa för framtid. Vi som lever nu verkar vara, relativt våra förfäder, visionslösa. Väst vill ha det som väst haft det och resten av världen vill ha det som väst hade, fast mer. Vad det nu var. Alltså letar jag efter vad som skulle vara bättre än hur det (nu) var.

Mary Ann skrev sitt inlägg efter att ha läst Will Richardson’s Redefine ”Better”.  Han har triggat på Umair Haques uppmaning om radikalitet, och verkar vara ute efter att byta ut ”bättre” (better) mot ”annorlunda” (different). Richardson exemplifierar med saker som prov, lärare och skolor. Han undrar om idéer som denna är radikala: ”We don’t need better assessments; we need different assessments that help us understand students as learners and constructors of their own ongoing education instead of knowers of information and narrow skills”. (Det där med radikalitet är en annan rhizomatisk rotknöl som jag inte orkar ta i just nu).

Och då är vi ju inne på different, som för thinkingen till boxen och möjligheten att tänka utanför denna. Vilket kanske ledde Per till att också pinga mig med:

Del 2: Finns den innovativa skolan, och vågar vi definiera boxen? http://blogs.hbr.org/pallotta/2011/11/stop-thinking-outside-the-box.html

Dan Pallotta påpekar att för att kunna tänka utanför boxen måste man känna till boxen. Delvis att man kan inte tänka utanför boxen utan att tänka inne i boxen. Men framförallt att man måste veta en massa om boxen för att kunna göra nåt kreativt utanför den. Fundamentalt rätt, men han faller på eget grepp eftersom han inte verkar känna till myten/erna om boxen ”Think outside the box”. Jag menar, det enda Pallotta säger (inledningsvis) är ”the exhortation to think outside the box has become ubiquitous in business”.

För egen del är jag fortfarande kvar i stadiet att skapa en tillräckligt djup förståelse av boxen Skolan. Framförallt om hur det kommer sig att vi har den. Nu senast genom att denna vecka lyssna på den andra utgåvan (2011) av Ken Robinsons excellenta Out of our minds. Jag tror att väldigt många inom och utanför skolan har en ganska ytlig och enkelspårig uppfattning om varför Skolan egentligen finns (kvar). Ledtråd, Utbildning är till exempel en av världens största ekonomiska branscher. Skolfastigheter, lärarlöner och studiemedel är big business!

Jag har för länge sedan bestämt mig för att definiera boxen Skolan som det den är. Det vill säga mer än vad en naiv allmänhet med lärande i fokus tänker på. Detta som en liten led i att komma fram till något som är bättre än Skolan. Eller åtminstone någonting annat än Skolan, då blir ju fördelen att man inte behöver bekymra sig om vad som är bättre. Fast, det känns ganska meningslöst även om det inte kan bli mycket sämre.

I mitt fall tog det 10 år innan jag ens kom på att hela lösningen måste placeras utanför Boxen, förlåt, Skolan. För mig är en bättre framtid målet, inte att bevara Skolan. Problemet är att så fort vi tänker på Skolan hamnar vi oundvikligen i boxen.

Känner du för att tänka så?

”Hej å hå säger jag.
Vad är det för arbetsgivare? Vad är det för stat, vad är det för opposition?
Alltså, kom hit med dynamitgubbar och spräng skiten i luften börjar man ju känna snart.
Alltså det går inte längre.”
Erik Fichtelius, publikfrågande på seminarium
under Almedalsveckan 2012

I fredags höll Ale Kommun och Intel ett gemensamt Almedals-seminarium med rubriken: Nya pedagogiska redskap kortar vägen till inlärning. Varför är de inte självklara för alla i skolan? Jag var i lokalen för att med Westreamu och min crew rigga inför en livesändning om Krisretorik ett par timmar senare. Eftersom vi ändå hade all utrustning på plats, så köpte Intel mitt erbjudande om att videodokumentera och livesända även deras seminarium. Vilket vi fixade på en kvart. Och tur var det. För bland annat finns Erik Fichtelius ”publikfråga” dokumenterat med ljud och bild, tex på YouTube:

Se gärna hela seminariet på Intels YouTube-kanal. De som stog på scen var Malou von Sivers, Moderator. Anna–Karin Hatt, It- och energiminister, Centerpartiet. Ibrahim Baylan, Utbildningspolitisk talesperson, Socialdemokraterna. Eva-Lis Sirén, Ordförande, Lärarförbundet. Trevor Dolan, Forskare, Stockholms univeristet Pedagogiska institutionen. Britt Mari Hagman, Lärare sedan 40 år tillbaka, Ale kommun. Maria Stockhaus, SKL:s utbildningsberedning, SKL.

Efter en dryg timmes mycket intressanta föreläsningar och några korta panelsamtal, öppnade Malou von Sivers för publikfrågor. Först ut var Erik Fichtelius, VD på Utbildningsradion. Förutom citatet ovan kom han med flera andra intressanta reflektioner.

Jag tidigare mött Fichtelius. Bland annat i en paneldiskussion under SVT:s PSdagen 2011, som jag för egen del betraktar som ett av mina minst lyckande framträdanden. Peter Pimpim Pettersson sade så sent som i fredags till mig ”jag har aldrig sett dig så arg”. (Jag jobbar på att få fram SVT:s videoinspelning, men den verkar ha försvunnit från SVTplays yta…).

Ja, man blir liksom arg och frustrerad när åren går och inget händer. Men jag har lärt mig (tror jag) att ta det lugnare. Så jag går och väntar på att fler och fler inser att det inte håller längre på att lappa Skolan. Liksom dom flesta andra viktiga samhållsinstitutionerna också för den delen. Alltså tolkar jag Fichtelius reaktion som att han numera är inne och nosar på sådana idéer. Även om det i hans fall inte handlar om Public Service (en väderkvarn som jag slutat slåss med).

En del tycker jag är revolutionär som genom Avskolning vill ”skapa världens bästa start i livet för dom vi kallat barn – utan en skola”. Men man kan tydligen ju vara mer radikal än så ;) Och fortfarande är mitt intryck att allför många tänker lika dant om Skolan som för 20 eller 10 år sen. Speciellt när det gäller ”IT”.

Notera också att Fichtelius innan klippet ovan börjar med att hylla @opedagogen Marie Andersson. En fantastisk prisbelönt, lärare, innovatör och människa som jag hade förmånen att, tillsammans med Skolverkets GD Anna Ekström, få ha i live i Skollyftets Almedalssoffa förra året.