Arkiv för kategorin “Förklaring”

Skolbetyg blir allt värdelösare. I alla fall om man som jag är ute efter att skapa världens bästa start i livet för dom vi kallat barn. Då är det relativt ointressant att diskutera betygssystem. Möjligen är det enklare och tryggare, eftersom man då håller sig till det etablerade sättet att se på världen och kunskap. Själv kan jag inte låta bli att se allt nytt, spännande och farligt förändrande.

I går morse twittrade @perfal ”Om betygsinflation, och hur vi skall motverka den. Från skolverket #skollyftet”. I tweeten fanns också en länk till Skolverkets webbsida om betygsinflation, inklusive ett nedladdningsbart pdf-PM om betygsinflation. Läs gärna dess 11 sidor innan du tar del av mina vidare tankar. Dom utgår från min svarstweet till @perfal:

”mest sannolikt” ett finfint (pseudo)kvantitativt självförhärligande snömos-PM där slutsatsandet styrs av sista st. s. 2.

Jag börjar med att bena upp den tweeten i sina beståndsdelar, bakifrån.

Är det föräldrarnas fel?

Skolverkets PM inleds med en bakgrundsbeskrivning där betygsinflation definieras som ”relationen mellan betygsutveckling och elevernas faktiska kunskapsutveckling där lärarnas genomsnittliga krav för ett visst betygssteg sjunker över tid”. I bakgrunden ingår sådana intressanta uttalanden som ”Skolvalsreformer och en ökad etablering av fristående skolor kan ha lett till en mer markant konkurrenssituation mellan skolor”. Vem kan ifrågasätta sånt utan vetenskapligt stöd? Dessutom, jag trodde att konkurrens var en del av poängen med friare skolval.

Därefter går den okända författaren in på tänkbara drivkrafter till betygsinflation. Kortfattat diskuteras om en sådan drivkraft kommer som en konsekvens av systemets konstruktion. Med exempel som att betygen höjs för att lärare vill verka skickliga. Och att det gäller att locka och leverera bra elever med bra betyg. Resonemanget landar i slutet av sidan två i några synnerligen läsvärda meningar (där jag fetat den sista):

”Det är inte självklart så att lärare, skolledare och skolor generellt har ett så entydigt snävt ekonomiskt beteende. Faktorer som kan motverka incitamenten på skol- och lärarnivå är en stark professionalitet och ett högt tjänstemannaetos hos skolledare och lärare, ett betygssystem med hög legitimitet med effektiv normering samt hög kompetens hos betygssättare. Tydliga kunskapskrav och nationella prov stärker normeringen. Marknadsmodellen haltar också eftersom skolval sannolikt sker utifrån en mängd andra parametrar än betygsresultat. Den slutsats som ändå måste dras är att den ökade konkurrensen mellan skolor, i kombination med påtryckningar från elever och föräldrar och förväntningar från skolhuvudmannen, skapar starkare incitament för betygsinflation”.

Incitament? Påtryckningar från elever och föräldrar?  Låt mig i sammanhanget slänga in lite formell logik. Betyg kan (i princip) bara sättas av lärare. Vidare, Skolverkets uppdrag och mål är bland annat att ange tydliga mål och kunskapskrav. Så om det finns någon betygsinflation, så är den en direkt konsekvens av att Skolverket och/eller lärare sänkt kraven för ett visst betygssteg. Ingenting annat, typ solfläckar, Apples lansering av iPads, SAABs nedläggning, kravställande föräldrar eller hotfulla elever.

Här skall jag i upplysningens namn poängtera att i den mindre twitterdiskussion som följde efter @perfal’s tweet förtydligar @Anna_Ekstrom att PM:et myndighetens kommunikation mer allmänt är en ”Svår balansgång men ambitionen är redovisa o förklara, absolut inte skylla ifrån oss”. Skönt. Skall man tolka det som att Skolverket och lärarna tar sitt ansvar? Knappast, jag har i alla fall inte hört talas om att det är någons fel att något dumt (här betygsinflation) finns. Däremot sägs det tydligt att elever och föräldrar trycker på. Samt att en ökad konkurrens mellan skolor skapar någon slags incitament för betygsinflation. Var det nu meningen att skolkonkurrens infördes för att sänka kunskapskraven? Knappast. Lutar alltså åt bristande ansvar och systemfel.

Läsförståelse och retorik

Vi lär oss av våra misstag. Man måste kunna acceptera att det blir fel ibland. Två raka koncept som dom flesta nog ställer upp på. Men det är mycket svårare att helt enkelt säga att här är ett fruktansvärt allvarligt problem och felet är vårt/mitt. Lättare är att mer eller mindre omedvetet ifrågasätta missförhållandena och bortse från ansvarsförhållandena. Den strategin underlättas av luddiga hänvisningar, undvikande av konkreta fakta och krångliga formuleringar. Kort sagt snömos, låt vara att man kallar det ett PM, som ju trots allt inte är ett formellt vetenskapligt bidrag.

Som Anna Ekström skriver innebär en översikt av relationen mellan kunskap och betyg en svår balansgång. Vi kan ju inte ens enas om vad kunskap är, än mindre om det går att sätta betyg på kunskap. Även om en del hävdar att det senare är både möjligt och rätt. Dessutom handlar det ju inte bara om svenska förhållanden. PM:et tar ju upp studier från andra länder och internationella jämförande undersökningar. 

För att kunna (orka) diskutera utifrån PM:et bör man dels ha en god insikt i relevanta fält som forskning, ekonomi, skol- och betygssystemet. Dels måste man kunna ta del av akademiskt byggda texter. Trots att jag är ekonomie doktor har jag svårt att förstå till exempelvis utläggningen på sidan 9 om resultatmått som pekar åt olika håll (där jag fetat den sista meningen):

”I princip finns endast två konklusioner som kan dras. Den ena är att antingen visar betyg och nationella prov å ena sidan och de internationella studierna och andra referensmått å andra sidan olika kunskapsutvecklingar – dvs. betyg och prov belyser kunskapsutvecklingen inom vissa kunskapsområden, och nationella utvärderingar, internationella studier och högskoleindikatorer utvecklingen inom andra områden. Den alternativa konklusionen är att en av indikatorgrupperna ger en bristfällig bild. Om inte de internationella studierna på ett korrekt sätt visar kunskapsutvecklingen bör vi naturligtvis inte vara med i dessa. Det sannolika är dock att det är betygsutvecklingen som bristfälligt speglar kunskapsutvecklingen”.

Att något är sannolikt för tanken till matematiska samband och kvantifieringar. Om man skall stödja sig på sådana sannolikheter måste man alltså hänvisa till kvantitativa fakta. Nåväl, lite senare på sidan 9 kommer man fram till att ”Skolverkets sammanfattande bedömning är att betygsinflation har förekommit sedan slutbetyg började utfärdas enligt det målrelaterade betygssystemet i slutet av 1990-talet”.

Matematiskt tänkande

Det är lätt att sätta siffror på personliga uppfattningar och sedan använda dessa siffror på en massa komplicerade sätt. På köpet följer ofta tabeller, diagram och annat till synes vederhäftigt diskussionsunderlag. Ibland dyker någons åsikt upp, men den kan man ju vifta bort som grundlös när kvantitativa fakta saknas.

Jag tror att den metodiken är ännu enklare om man skolats i att tänka matematiskt. Ganska fort förvinner den bakomliggande kopplingen mellan uppfattningar och siffror (validitet) i avancerade resonemang om skalor, sannolikheter, signifikans och andra statistiska termer. Kort sagt, det verkar vetenskapligt och därmed såväl bevisbart som sant. Inte undra på att matematik är ett kärnämne, och alltså viktigare än både bild och musik. Jag menar, utan matematiskt tänkande blir betyg kanske helt värdelöst.

Förra året kom Sven-Eric Liedmans bok ”Hets! En bok om skolan”. Han pekar där på tendensen att allt oftare används siffror som förleder oss att tro att det som i själva verket bygger på subjektiva omdömen har sin grund i någon slags mätningar med absoluta resultat. Han kallar sådana siffror för pseudokvantiteter. Liedmans utläggning är en svidande kritik mot grunden i själva betygssystemet.

Inom vetenskaperna har man sedan länge levt med såväl kvantitativa som kvalitativa metoder. Vetenskapare är alltså medvetna om icke-matematiska sätt att ordna, diskutera och hantera världen. Tyvärr ignorerar Liedman detta, något som skulle kunna visa på andra sätt än betyg för att hantera kunskapsutveckling. Men, det är en senare fråga.

Betygets rätta värde

Skolverket hävdar i sitt PM att det är viktigt att slå fast om betygets legitimitet. Här var det både dumt och överdrivet av mig att kalla detta för ett självförhärligande. Bara för att dom fått uppdraget, och bestämt, att betyg is da shit. Men när jag twittrade var jag så förbannad över deras vinkling på problemen, orsakerna och möjliga åtgärder. Skolverket säger vidare på sidan 10:

”Samstämmiga undersökningar visar att betygen har ett starkare prognosvärde för framtida studieframgång än något annat instrument”.

Ett fint och politiskt korrekt uttalande. Speciellt eftersom den nya Skollagen och dom nya Läroplanerna baseras på matematiskt betygstänkande och de betygsinflationshämmande åtgärder som PM:et avslutningsvis fastslår som dom rätta, riktiga och enda. Och man måste vara mycket uppmärksam för att inte missa den svarta svanen (falsifierbarheten) och samma saksägningen (tautologin). Här tänker jag inte ens utveckla hur betygsinflation inverkar på prognosvärdet.

Självklart innebär bättre betyg bättre studieframgång om bättre betyg är en den sorterande förutsättningen för att få bättre studier. Åtminstone statistiskt sett. Själv vill jag minnas att jag kom in på näst sista reservplats på Ekonomlinjen vid Stockholms universitet. Av den årskullen var jag nog den enda som disputerat i ämnet. Om det nu är en framgång har det kanske inte lika mycket med mina betyg att göra, som att jag jobbade och reste mellan gymnasiet och universitetet.

Det verkar finnas andra instrument för prognostisering av studieframgång än betyg. Jag vet inte vilka dom är, men jag kan ana att det handlar om statistiska variabler som per definition måste vara (pseudo)kvantifierbara. Det jag däremot vet är att det rent filosofiskt inte går att säga ”än något annat instrument”. Vad Skolverket däremot kan säga är ”dom instrument som använts i de jämförande studier vi känner till”.

Betyg är värdefulla för att vi har en utbildningspolitik som till stora delar hanteras med betyg. Vill man ha den utbildningspolitiken måste man självklart vårda betygen. Jag vill inget dera.

Vär(l)den bortom betygen

Jag klev medvetet in gatlyktans sken där betyg diskuteras i en slags loop evigt förknippad med Skolan och dess inveckling. Inte för att diskutera hur betygen skall sättas. Utan mer för att provocera till en uppmärksamhetsförflyttning. Ut till dom mörkare områden där konstiga saker försigår i skumma ekonomiska kvarter. Där ljusskygga aktörer låtsas som att studieresultat är det viktigaste för individens och samhällets framgång. Om det vore så skulle vi inte ha betygsinflation. Nej, det är något annat som i sammanhanget är viktigare än betyg.

Det har med ansvarslöshet, systemfel och samhällsstrukturer att göra.

Mer om det i ett kommande blogginlägg.

Comments Inga kommentarer »

Idag är det smygpremiär på det livesända webbtvprogrammet Spelbildning. I första avsnittet kommer Jesper Bylund och jag bland annat prata om gamification och hur det passar in(te) i skolans värld. Här är en kort bakgrund till projektet.

Runt nyår börjar man fundera över ”vad händer nästa år”. Vid senaste årsskiftet stog det ganska klart för mig att det var två saker som kittlade mitt medvetande otroligt mycket. Gamification och Crowd funding. Framförallt hur båda sakerna relaterar till Skolan (och dess avveckling ;). Ett exempel på det senare hittar du i min Skollyftet Live intervju med fd läraren Lena Carlsson om hennes startup Uppmuntra.nu.

Men vad är gamification?

Helt skolklart har det koppling till dataspel, inget nytt i skolans värld. Men frågor kring spelande, barn, tid, ungdomar, lärande, värderingar, konst, poäng, tidsfördriv, levlar, spelberoende, sociala medier, och så vidare är så himla brännande. Och intresset växer explosionsartat. Men jag kan för lite om dataspel. Vilket svider eftersom det var genom dataspel jag på 70-talet började med datorer. Det är dags att komma ikapp. Uppdatera sig liksom. En metod är att spela mer själv (vilket jag slarvat med, lovar bättring).

Och man kan göra mer än att bara spela och snacka om det med kompisar via Skype. Alltför länge har idén om ett livesänt webbtv-program om spel och skolan bara grott i mig. Idag är det äntligen smygpremiär på Spelbildning:

Spelbildning.se, livesända reflektioner från dataspel, bildning och skolans roll. För och med pedagoger, forskare och andra samhällsutvecklare.

Jag startar Spelbildning av tre skäl, tillsammans mutliplicerar dom förhoppningsvis till något enormt:

  1. Jag vill lära mig mer om dataspel. En sak jag lärt mig, bland annat på Universitetet, är att det bästa sättet att lära sig något är att undervisa om detta något. Dvs genom att lära ut lära man sig själv.
  2. Jag vill förmedla. Här kunskap, insikter, erfarenheter, forskning, galna idéer om datorspel i skolsammanhang. Till framförallt skolfolk.
  3. Jag vill experimentera. Spelbildning blir en plattform för att pröva och utveckla formen livesänd webbtv.

Det var mycket ”jag vill”. Nu hoppas jag innerligt att andra vill.Att du vill vara med!

I början på året var vi i alla fall tre personer (uppdaterar med namnen senare om/när jag får OK från dem), men då rann det ut lite i sanden. Delvis pga att jag blev lite akutsjuk (ok nu). För några månader sedan på SSWC stog Jesper Bylund under eken (se tex Ninas blogginlägg) och höll en fantastisk session om gamification. Vi hakade ihop, konverserade lite och idag är det dags. Faktiskt redan igår då vi ganska oplanerat fick ihop drygt 10 minuter ”000-Teaser”.

Nu hoppas jag att fler vill vara med. Att bjuda på innehåll, lära sig mer och tycka till om det vi gör. Kalla det kollaborativt lärande om du vill.

Välkommen att vara med, live eller on demand (avsnitt att se/ladda ner på begäran.

Comments Inga kommentarer »

Här kommer mer än vad jag hann säga, när stunden gavs att bidra till Sveriges Regering med tankar om IT för skola och utbildning. Detta inlägg är ett regionalt perspektiv på den Avskolning som IT-utvecklingen motiverar. I ett senare inlägg tar jag upp öppna API:er och ID-tänkande – IT på det skoladministrativa planet.

Hela samtalet hos Näringsdepartementet finns att beskåda i Regeringskansliets videoarkiv för webbsändningar. Vi var drygt 20 personer runt bordet, med många intressen och bara tre timmar till förfogande. Det betyder ont om tid för var och en. Nu efteråt känns det som att jag kanske tog mig lite för mycket tid , alla har ju viktiga bidrag. Trots det räckte inte mina sex minuter för att förklara vad jag menar, men här finns ju plats.

Mitt anförande dök upp efter 65 minuter och 20 sekunder. Tyvärr är det knepigt att pricka rätt i kansliets spelare och den kräver Flash, vilket stänger ute alla med iPhone eller iPad. Så jag tog mig friheten att rippa en autocitering, publicera den i YouTube och klistra in klippet här. Ursäkta kvalitén, men Regeringen gör det sannerligen inte lätt att vare sig rippa, klippa eller remixa. Vill du nöja dig med att lyssna så finns mitt uttalande även i nedladdningsbart mp3-format. Dessutom är framtiden satt på att texta inslaget, så dom som inte kan höra ändå bjuds med att göra – livet bättre för oss alla.

Avskolning är stort

Jag kämpar ju med att få mer gehör för otroligt stora förändringar, här i form av Avskolning. Skolan (och andra samhällsinstitutioner) måste alltså ersättas med nya strukturer som utgår från dagens möjligheter och stödjer framtidens behov. IT-utvecklingen må vara en central orsak till förändringskravet. Men globalisering, ökad livslängd, höjd kunskapsnivå, med mycket mera spelar också in.

Helt klart är vi fler som skriver under på att vi behöver nya lösningar för en ny värld. Stefan Paulsson pekar i sin sammanställning av rundabordssamtalet på initiativ i flera länder, och många idéer om globalt samarbete. Men, det jag sett hittills utår från idén att det är Skolan (eng ”Education system”) som skall utvecklas. Underförstått man håller sig hårt i(nom) ramarna.

För mig är det helt enkelt ologiskt att bara svara på Anna-Karin Hatts fråga, eftersom den innehåller en begränsande förutsättning.

”Hur kan stat, kommuner, näringsliv och intresse- och frivilligorganisationer komma samman för att hitta och genomföra lösningar inom ramen för sina respektive roller och ansvar?” [min fetstil]

Det funkar helt enkelt inte längre med nuvarande ramar, roller och ansvar. Det sistnämnda råkar dessutom vara ett ord som helt tappat sin betydelse. Lyssna gärna på Philip K. Howard som gör ansvar till en central bit i lagandet av en trasig statsapparat. Observera ett ansvar som inte bara betyder högre lön och mera makt, utan också innebär att man måste ta sitt ansvar om man inte gör det man ska.

Man hyllar gärna grepp som ”kritiskt ifrågasättande” och ”thinking outside the box” (utanför ramarna). Men återigen, det är svårt att göra det man tror och säger är rätt när det ligger utanför ramarna. Jämför Argyris aktionsteorier, det vill säga modeller om hur människor agerar i svåra  situationer. Vi vill gärna cementera förutsättningarna, för då vet vi hur vi skall agera. Och då säger jag tyvärr – vi måste ändra förutsättningarna. Vilket innebär att vi inte vet hur vi skall agera – än. Detta gäller definitivt bildningen av barn och unga, vi har ju inga vetenskapliga bevis för vad dom måste kunna/vara.

Tänk alltså inte ”här är ett problem, hur skall skolan lösa det”. Med svar som ”en del utsatta skolor måste få mer resurser så att likvärdigheten förbättras”. Jag ställer mig utanför ramarna och frågar ”hur skalll samhället byggas om så att likvärdigheten förbättras, utan att Skolan har med saken att göra”?

Genidraget Charter Cities

Modebegreppet ”entreprenörsskap” innebär att börja smått och gärna växa stort. Vi har idag en (1) stor lösning för hur barn och unga skall hanteras, och den kallas Skolan. En institution till stor del formad i det tidiga 1900-talets förutsättningar och framtidssyn. Den tidens tänkare, maktstruktur och allmänna bildningsnivå möjliggjorde skapandet av nationella Skolor.

Observera att Skolan alltså inte alltid funnits. Och att vår förfäder insåg, och vågade, ändra samhällsstrukturen för att skapa nya institutioner. Om än efter en hel del kamp. Även på den tiden ville många behålla det gamla, till exempel barnarbete och analfabetism.

Den typen av förändring jag pekar på är idag otroligt svåra att initiera på ett nationellt plan. Än knepigare, om inte omöjligt, blir det redan på EU-nivå. Därför tar jag stöd i nationalekonomen Paul Romers tankar kring Charter Cities. Romer sammanfattar idén så här:

”Charter cities are special reform zones. They let governments quickly adopt innovative new systems of rules. A charter city’s formal rules, and the norms that they encourage, can differ markedly from a country’s prevailing system of rules”.

Regionalt frispel

Nu råkar Sverige ha fått en ny skollag och nya läroplaner, som i mitt tycke mer cementerar det som varit än öppnar upp för helt nya sätt att skapa världens bästa start i livet för dom vi kallat barn. Kanske är det naturligt, eftersom lagarna och reglerna formats av den äldre generationen. Vuxna tenderar ju att vilja att barnen skall bli som dom (alltifrån älska Hellsings ABC-bok till idolisera akademisk hård vetenskap). Det där nya, med Minecraft och postmodern sociologi, är okänt och därmed läskigt.

Vidare, alla tyckare i hela landet skall ju i sann demokratisk anda komma överens om Den Enda Lösningen. Ungefär som att bestämma att charterresepaket är det enda sättet att bese världen. När, som @alacre påpelar, framtiden behöver backpackers.

Med andra ord är jag rädd för att hela landet Sverige knappast kan ställas om på kort sikt. Men en region (jmfr Charter City) skulle kunna klara det. Alltså, ett smart drag av regeringen att inrätta en ministerpost för Region och IT. För det är  väl inte bara ett sammanträffande?

Regeringen får gärna fundera på idén att ge en svensk region frispel. Det vill säga spelutrymme att  efter godkännande frångå gällande skollag, läroplaner, ramar, roller och ansvarsområden.

Regionen behöver naturligvis inte köpa min idé att ha Spelkunskap som kärnämne, eller i första hand gå så långt som att ta Avskolningen vid hornen. Vilken region, och dess samarbete med regioner i andra länder, blir naturligtvis en intressant fråga. Liksom hur fort man kan komma igång.

Nu tror jag inte att mina ord räcker för att förklara vad Paul Romer menar. Dom som vill förstå mer kan lätt (tack vare ”IT”) gå till källan. Det bjuds exempelvis flera filmer på Romers videosida. Lustigt nog inleder Romer med just utbildning och IT i sin föreläsning om Charter Cities på TED Global. Fast inte IT på det sätt du kanske tror ;) Kolla själv:

Comments 1 Kommentar »

Här är en förklaring till alla er som känner (igen) mig, hälsar och möts av ett ansikte som ser ut som ett frågetecken – eller nåt åt det hållet. På köpet bjussar jag på en länk till ett av dom mest fascinerande inslagen på WNYC Radiolab.

Jag tror helt enkelt att jag har en släng av prosopagnosia. Det vill säga ansiktsblindhet, eller:

”a disorder of face perception where the ability to recognize faces is impaired, while the ability to recognize other objects may be relatively intact”.

Inget allvarligt, vare sig för mig i vardagen, eller personligt menat gentemot dig som jag kanske inte känner igen. Inte heller nåt nytt, jag har vart dålig på att känna igen folk så länge jag kan minnas. Och det räcker inte med förklaringen ”alla känner apan, men apan känner ingen” (apropå att jag är professionell föreläsare och mångårig lärare hos härliga utbildningsverksamheter). Nej, här behövs en vetenskaplig förklaring!

Men först, det är återigen lite akut. Denna gång på Social Sweden Web Camp (en otroligt läcker okonferens som precis sjuder igång på Tjärö i Blekinge). Det är ju läskigt att jag redan morsat på ett 10-tal personer som jag inte känner igen vid första ögonkontakten och ”heeeej Richard”. Senast @annalindberg som jag känt huuur länge som helst. Jag kommer faktiskt ihåg första gången Anna ringde upp mig för en intervju (om bloggandets ädla konst)  för drygt sex år sedan. Inte hjälper det när jag försökte släta över med nåt om att hon är snyggare nu, live här, som sommarflicka i Blekinge skärgård. Eller att Corren slafsat bort länken till artikeln (som jag hittade via BAT), liksom mitt namn i deras artikelarkiv.

Lika illa, kanske värre, var det under Almedalsveckan. För där handlar det ju nästan per definition (bakom PR-ridån) om att odla personliga kontakter. Hårstråna i min hästsvans räcker inte till för att räkna hur många jag inte kände igen som kände igen mig. Värst var det nog när jag på TEDxAlmedalen introducerade några vänner för @BritStakston och presenterade Brit som Mary (@MaryXJ). Klen ursäkt att det egentligen var mer hjärnsläpp, eftersom den senare just hade nämnts av Martina Lind (Politometern) som inflytelserik politisk bloggare (driver Mina Moderata Karameller). Både Brit och Mary känner jag fett väl, den senare sedan över typ 30 år.

Så kära du, morsa gärna på mig. Jag är ju här för att köttmöta folk som jag känner, och fler som jag inte ännu träffat. Men var beredd på en prosopagnosisk effekt…

Och vill du veta mer om prosopagnosi, eller snarare lyssna på ett fantastiskt roligt samtal med ett par personer som inte ens känner igen sin egen spegelbild, då skall du surfa iväg till WNYC Radiolab och lyssna till avsnittet ”Strangers in the mirror”. Dessutom får du en känsla av hur pass (o)vanlig jag är i sammanhanget.

Hoppas vi ses :-D

Comments Inga kommentarer »