Arkiv för augusti 2010

Via ett mejl i morse från Tobias Nilsson på Regeringskansliet blir jag uppmärksammad på att Utrikesdepartementet startat en bloggportal. Tobias skriver:

”Vill med detta tipsa dig om att UD nu tar steget ut i bloggosfären med ett antal tjänstemän runt om i världen som delar med sig av sina upplevelser och frågor som är i luften.”

Nyss kikade jag in på blogg.ud.se och konstaterar att portalen ser bra, intressant och värdefull ut. Den webbplatsen kommer med all säkerhet att gå en spännande framtid och utveckling till mötes. Ett smart grepp är kartan, baserad på Google maps, där inläggen från olika delar av världen placeras ut. Ett läckert sätt att markera att det är hela världen som behandlas. Om än att antalet bloggar/inlägg och därmed punkter på kartan i nuläget är få. Men, på det sättet syns det ju vad som inte syns.

Naturligtvis är Carl Bildts omdiskuterade blogg Alla dessa dagar på plats. Bland de övriga som redan är igång finns Frihandelsministerns blogg, bloggen Utrikeshandelspolitik samt omvärldsbloggar som Dag i Warzawa och  Från Afrikas horn.

Fokus är uppenbarligen på vad de bloggande tjänstemännen säger, inte konversation med omvärlden. Det finns till exempel ingen ”senaste kommentarer” på portalens hemsida. På sidan Kommentarer och netikett förklarar man att kommentarerna modereras manuellt och skriver:

”I syfte att höja läsvärdet och stärka dialogen med läsarna kan besökare på UD:s bloggar kommentera inlägg eller bidra med idéer på bloggen för utvecklingspolitik.”

En annan snabb reflektion var att det inte fanns ett ord om att bloggen är byggd på WordPress. Jag tycker det är viktigt att berätta det. Dels för att visa att man köper spelreglerna i open source, dels för att många brukar undra. Någon annan förvaltning/organisation kan ju ha liknande planer och söker lösningar. Mycket riktigt bekräftas mina tankar genom en snabb sökning på Twitter efter UDbloggen. Bland de första tweetsen är ”vem har byggt wp-bloggen?.

Eftersom UDbloggen är byggd på den senaste versionen av WordPress, och temat verkar vara gjort av proffs, är kodningen bra. Den funkar i min Android (har iPoden hemma, så det får andra kolla). Men UDbloggen verkar i nuläget inte erbjuda någon mobilanpassad variant.

Det inte heller någon information på engelska, inte ens ett ”About”. Men vad gör det, när man kan låta Google göra översättningen.

Via telefon för en liten stund sedan berättar Tobias Nilsson (samtidigt som han ger OK att till att jag namger honom) att dom redan snappat upp frågan om hur portalen är byggd. Nu är de på väg att lägga ut den informationen. Tobias nämner också att portalen fått en egen webbplats eftersom den inte riktigt passar i det mer formella sammanhanget på UD:s webbsidor. Och att de försiktigt söker sig fram för att hitta rätt ton. När jag frågar om videoinslag svarar Tobias att dom börjar med text, skall väva in bilder och att video kommer säkert framöver. Med andra ord är Utrikesdepartementet inte bara aktiv i den fysiska världen, utan också ordentligt inkopplad i de sociala medierna. Samtidigt som man medanpassar sig till nya kulturella förutsättningar och strategier.

Sociala medier. För mig är dom som jag sagt tidigare numera mogna. Låt vara att folk diskuterar huruvida ”sociala” är nåt speciellt i mediesammanhang. För mig är bloggar, communities, positioneringstjänster, appar och så vidare allt mer mogna verktyg. Min 13-åriga dotter, och hennes vänner, är sedan ett tag är aktiva bloggare. Allt fler myndigheter använder sociala medier. Industriföretag och konsumtionsvarumärken twittrar. SVT använder Facebook för chatten i sina direktsända politiska debatter (något jag skall återkomma till i ett senare inlägg). Det börjar bli vardagsmat, något som aldrig kittlat mig. Jag gillar att försöka känna av kommande och stora förändringar som handlar om sociala och mediala innovationer.

För ganska exakt 16 år sedan (den 23 augusti 1994) föreläste jag för Exportrådet på ett möte med svenska tjänstemän attacheer, diplomater och konsulter från världens alla hörn. Ett par av dem var redan då aktiva på internet och i olika onlinefora, som Compuserve. Redan då var det uppenbart att alla skulle tjäna på att Exportrådets medlemmar delade med sig mer av sina dagliga upptäckter runt om i världen. Nu har det bara blivit enklare, billigare, användbarare och framförallt och begripligt för den stora allmänheten.

Den riktigt stora frågan i det här fallet är vem som vet mest och bäst. Är det våra officiella representanter? Eller är det vem som helst som råkar vara var som helst? Jag lutar åt det senare. Och för att ta tag i den möjligheten krävs stora förändringar. På instiutionell nivå. Långsamt förändras säkert Utrikesdepartementet och blir något än bättre. UDbloggen är ett bra steg på vägen.

För egen del steppar jag vidare på den väg där Skolan som institution skall ersättas med andra saker. Ingen valfråga. I år. Många vill ju ha det som det varit (även om det bara varit så i knappt 100 år).

Comments 2 Kommentarer »

[Uppdatering: Jag kommer löpande uppdatera det här inlägget i takt med att jag kommer på saker.]

I all hast annonserade jag en 20 minuters session på Social Sweden Web Camp 2010. Ämnet var att bjuda på några tips från våra erfarenheter av WestreamUs sändningar. Det blev spontant och utan mina mer detaljerade anteckningar. Men jag lovade dem som var där och här (via Twitter) att göra ett litet blogginlägg om vad som sades. Så håll till godo, mer utförligare tips kommer någon gång i september på www.WestreamU.se.

Tipsen är utifrån producentperspektivet, och jag har delat upp dem i sådant som gäller alla, arrangören, föreläsaren och publiken.

Alla

1. Kom ihåg att dom flesta är utanför bubblan.
Ofta har vare sig arrangör eller den tilltänkta publiken någon större erfarenhet av sociala medier. Du kan därför inte bara slänga upp en sändning med eventuell tillhörande chatt och anta att alla fattar att dom kan göra mer än bara titta.

Arrangören

2. Promota livesändningen.
Hjälp arrangören att göra sändningen känd i god tid ni går live. Ibland vill dom inte, med motiveringen ”då kommer det inga till konferensen/seminariet”. Så tänker till exempel inte TED. Men det är naturligtvis alltid beroende på.

3. Dom tre Len: Linan Ljud Ljus.
Utan ”Lina” till internet ingen livsändning. Kolla i god till att det finns förbindelse och att kapaciteten räcker, speciellt om du räknar med att publiken i lokalen använder samma nät. Ljudet är viktigare än bilden, så se till att åtminstone de som pratar är ordentligt mikade. [Uppdatering: berätta för föreläsarna hur man pratar i en mikrofon, och förvarna publiken om att ”jag hörs nog ändå” funkar inte]. Liksom att eventuellt ljud från andra medier som spelas upp kommer med i sändningen. Ljuset, räkna med ju billigare kamera ju sämre hantering av dåligt ljus. Står föreläsaren nära en ljus projektionsbild så blir resultatet ofta att föreläsaren knappt syns och duken mer eller mindre vit. [Uppdatering: Se till att det är ljus även på publiken ifall du filmar den]

4. Utse chattmoderator.
Även om du som producent säkert vet hur man modererar en chatt, är det ofta så att du inte kan ämnet. Helst skall någon av arrangörernas medarbetare, eller insatta konsulter, sköta eventuellt chattande. Tänk på att det kan chattas spontant, tex på Twitter, även om det inte finns någon officiell chatt.

5. Planera för on demand.
Tittarna vill gärna veta i förväg om det går att se sändningen efteråt, det hjälper alla inblandade att prioritera sin tid. Om streamingtjänsten sparar en kopia så kan on-demanvisningen ju bli mer eller mindre automatiskt. Eller så kanske arrangören vill lägga upp videon någon annan stans efteråt. Och om det bara finns en arkivvideo hos streamingleverantören, se då till att ladda ner en egen kopia för säkerhets skull.

6. Klarera rättigheter, inkl publikens.
Alla inblandade måste upplysas om vilka rättigheter som gäller. Det gäller såväl föreläsarnas insatser, innehållet i deras eventuella presentationer och själva publiken. Det senare så att säga rätten att sända och spela in publiken.Kontrollera också streamingtjänstleverantörens villkor när det gäller kommersiellt innhåll i det ni sänder. Vi ger också alla våra uppdragsivare rådet att försöka sända och distribuera enligt Creative Commons.

Föreläsaren

7. Ha nätpublikkontakt.
Tänk på att det finns en publik även på nätet. Titta in i kameran då och då. Säg gärna nåt direkt till nätpubliken, det gör att dom känner sig närvarande. Sug gärna in frågor från eventuell chatt.

8. Anpassa dina slides.
Räkna med att många vill titta i sin mobiltelefon, om kanske inte live så efteråt. Kolla att dina bilder säger nåt vettigt även i 320×240 (x200 om bredbild). Liveproducenten brukar allt oftare fälla in en videobild på föreläsaren i dennes slides. Så lämna gärna lite tomt utrymme i dina bilder för en sån Picture-in-Picture. Använd inte laserpekare, eftersom den inte kommer med i sändningen om videoproducenten fångar dina bilder direkt från datorn (alltså inte genom att filma av projektionsduken). I stället fungerar muspekaren utmärkt. Se vidare i Prepare your presentation for web video.

9. Se upp för projektorbilden i pannan.
Det ser som regel illa ut i bild när hela eller delar av föreläsarens kropp fungerar som projektionsduk.  Se alltså till att kliva ur vägen för projektorlampan.

Publiken

10. Var intresserad när grannen frågar.
Vi, och säkert fler liveproducenter, strävar efter att integrera publiken i sändningen. Så när någon ställer en publikfråga zoomar vi in denne och dennes bänkgrannar. Om du är granne och ser ointresserad ut, eller pysslar med något annat, då är det garanterat det som tittarna noterar. Inte vad den som frågar säger.

11 (bonustips) Alla kan inte se/höra.
Väldigt många människor har mer eller mindre nedsatt hörsel och/eller syn. Vi prövar och utvecklar några lösningar för direktsändningar som är såväl livetextade och liveteckentolkade (se tex Handikappförbundens webbtv). Även om det än så länge kostar lite extra live, är det som regel både lätt och billigt att åtminstone efteråt texta videon för on-demandpublicering (stöds av bla Blip.tv och Youtube). Framöver hoppas vi också att experimentera lite med syntolkning, det vill säga att någon i en separat ljudkanal berättar vad som händer på scen och i bild. (Bidra gärna med tankar och erfarenheter om detta på diskussionsforumet Tillgängligare WebbTV).

Frågor?

Vi hann också med en kort frågestund. Plus att Daniel Erkstam tipsade om Samson Go Mic, en USB-mik från Samson (länk kommer).

Hur kan man få in föreläsarnas bilder i livesändningen? Genom att filma duken (inte så bra kvalité). Genom att i produktionsdatorn ha en kopia av presentationen/bilderna (krångligt). Produktionsplattformen Wirecast har verktygen Desktop Presenter, som skickar det som visas från föreläsningsdatorn till produktionsdatorn via internet (dock låg bildfrekvens). Epiphan har en serie konvertrar VGA-USB, mer eller mindre (dålig bildfrekvens) dyra. Kombinationen billig VGA-Video och Video-USB konverterare (sämre upplösning). Valet blir en avvägning mellan budget och bildkvalité.

Använder vi Firewirekabel för kamerorna? Nej, framförallt för att WestreamU producerar i Windows, där Firewirekorten är usla, tar CPU och ger fördröjningar. För den kvalitetsnivå vi erbjuder räcker vanlig analog (sub HD) kabel gott och väl.

Är WestreamU:s avtal Creative Commonslicensierade? Njae, dom enskilda avtalen är som regel en affärsuppgörelse som våra updragsgivare vill hålla för sig själva. Men vi kommer att dela med oss av några allmänna delar. Som till exempel:

”Våra tjänster bygger på att uppdragsgivaren alltid ansvarar för att det material vi sänder och publicerar sker inom gällande lagstiftning, inklusive rätten till alla verk som förmedlas. Vi rekommenderar att uppdragsgivaren i görligaste mån underlättar för alla att sprida och återanvända materialet enligt lämplig Creative Commonslicens (se www.creativecommons.se).”

Fler frågor tar jag gärna emot.

Comments 4 Kommentarer »

Här är en förklaring till alla er som känner (igen) mig, hälsar och möts av ett ansikte som ser ut som ett frågetecken – eller nåt åt det hållet. På köpet bjussar jag på en länk till ett av dom mest fascinerande inslagen på WNYC Radiolab.

Jag tror helt enkelt att jag har en släng av prosopagnosia. Det vill säga ansiktsblindhet, eller:

”a disorder of face perception where the ability to recognize faces is impaired, while the ability to recognize other objects may be relatively intact”.

Inget allvarligt, vare sig för mig i vardagen, eller personligt menat gentemot dig som jag kanske inte känner igen. Inte heller nåt nytt, jag har vart dålig på att känna igen folk så länge jag kan minnas. Och det räcker inte med förklaringen ”alla känner apan, men apan känner ingen” (apropå att jag är professionell föreläsare och mångårig lärare hos härliga utbildningsverksamheter). Nej, här behövs en vetenskaplig förklaring!

Men först, det är återigen lite akut. Denna gång på Social Sweden Web Camp (en otroligt läcker okonferens som precis sjuder igång på Tjärö i Blekinge). Det är ju läskigt att jag redan morsat på ett 10-tal personer som jag inte känner igen vid första ögonkontakten och ”heeeej Richard”. Senast @annalindberg som jag känt huuur länge som helst. Jag kommer faktiskt ihåg första gången Anna ringde upp mig för en intervju (om bloggandets ädla konst)  för drygt sex år sedan. Inte hjälper det när jag försökte släta över med nåt om att hon är snyggare nu, live här, som sommarflicka i Blekinge skärgård. Eller att Corren slafsat bort länken till artikeln (som jag hittade via BAT), liksom mitt namn i deras artikelarkiv.

Lika illa, kanske värre, var det under Almedalsveckan. För där handlar det ju nästan per definition (bakom PR-ridån) om att odla personliga kontakter. Hårstråna i min hästsvans räcker inte till för att räkna hur många jag inte kände igen som kände igen mig. Värst var det nog när jag på TEDxAlmedalen introducerade några vänner för @BritStakston och presenterade Brit som Mary (@MaryXJ). Klen ursäkt att det egentligen var mer hjärnsläpp, eftersom den senare just hade nämnts av Martina Lind (Politometern) som inflytelserik politisk bloggare (driver Mina Moderata Karameller). Både Brit och Mary känner jag fett väl, den senare sedan över typ 30 år.

Så kära du, morsa gärna på mig. Jag är ju här för att köttmöta folk som jag känner, och fler som jag inte ännu träffat. Men var beredd på en prosopagnosisk effekt…

Och vill du veta mer om prosopagnosi, eller snarare lyssna på ett fantastiskt roligt samtal med ett par personer som inte ens känner igen sin egen spegelbild, då skall du surfa iväg till WNYC Radiolab och lyssna till avsnittet ”Strangers in the mirror”. Dessutom får du en känsla av hur pass (o)vanlig jag är i sammanhanget.

Hoppas vi ses :-D

Comments Inga kommentarer »

Efter den otroligt intensiva Almedalsveckan (där alla våra sändningar gick kanon) blev det några underbart avkopplande veckor i Kroatien. Under mjukstarten i början på den här veckan uppdagades det att jag faktiskt har helgen fri – för Sweden Social Web Camp. Men jag hade ingen biljett. Det är lugnt, man bara Twittrar ut en fråga och efter någon halvtimme var det problemet löst. En lätt axelskadad  @jonashombert måste avstå från sin – den enes skada den andres glada.

Alltså finns jag på Tjärö i helgen, iförd gummistövlar och badbyxor – typ.

Frågan är om jag skall initiera nån session? I så fall en 20-minuters på temat Avskolning, Livestreamingsretorik eller Tillgänglig WebbTV. Grunnar…kanske någon är intresserad av att samköra?

Comments Inga kommentarer »