Hundörat sid 9 i bokenDet här är det första hundörat (hö01) i ett  nytt experiment, förhoppningsvis i form av en lärande bloggkonversation. För en introduktion till själva upplägget hänvisar jag till blogginlägget 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal . Samtliga hundöron kan  du hitta i kategorin Hundöron.

Jag inser så här nu i början att vi kommer samtala kring ett antal mer eller mindre isolerade och lösryckta meningar ur en mycket gedigen och väl redigerad bok. Så får det bli. Alltså, jag lägger inte krut på att försöka rama in hundöronens sammanhang, eller relatera till andra delar av boken. I stället tar jag hundöronen för vad de är. Nedslag i en text, intuitivt valda när jag läste den för första  gången.

Argument för att freda skolan

”Apropå att personalen i skolan har mycket att göra skulle jag vilja se att vi fredar skolan, eleverna  och pedagogiken. Alltför många intressenter med till synes legitima mål och i grunden god vilja gör anspråk på att tolka skolans vardag. Barn ska tränas i social kompetens och fostran, de skall utveckla känslomässig intelligens (EQ), de skall lära sig en hälsosam livsstil och så vidare. Alla dessa områden är uttryck för en sympatisk vilja att ge våra barn och ungdomar en så bra start som möjligt i livet”.
Petri Partanen (s. 8-9)

Varför skriver Partanen detta? Även om  det nog inte var min första fråga när jag läste introduktionsavnittet, så ställer jag den ändå här och nu. Framförallt är jag nyfiken på det där med ”alltför många intressenter”. Jag tror att svaren öppnar upp för en oerhört intressant konversation. Men i stället för mina gissningar, hoppas jag på svar från annat håll. Och glider för stunden över till varför jag egentligen gjorde en notering just där uppe till höger på sidan 9.

Det är som i Solsidan (första träff i Google just nu),  och mycket annat populärt, igenkänning. Jag fick en kraftfull påminnelse om varför jag de senaste fem åren (typ) kommit till insikten om Avskolning.

En intressents berättelse

För att göra en lång historia kort började jag för 10 år sen fundera på vad jag kunde göra för att förbättra skolan. Då hade mina egna barn ännu inte kommit upp ens i grundskoleålder. Men jag tyckte mig se att det så att säga fanns utrymme för förbättringar i det svenska skolsystemet. Låt oss inte gå in på detaljer om varför. Dock kan det vara intressant att veta att jag då huvudsakligen verkade som lärare och forskare i marknadsföring på Företagsekonomiska institutionen vid Stockholms universitet. Mina studenter var före detta grund- och gymnasieelever.

Min idé blev att lägga ett marknadsföringsperspektiv på skolan. Och naturligtvis koppla det till mina erfarenheter och kunnande när det gäller kommunikationsteknologi. För tillfället populärt samlade inom begreppet ”sociala medier”. Jag antog att mina insikter kunde vara värdefulla för skolan. Liksom att skolans insikter kunde vara värdefulla för marknadsföringsområdet (och andra delar inom företagsekonomin).

Så här i efterskott tycker jag att jag har rätt. Även om jag personligen inte lyckats med allt jag velat åstadkomma. Men det går åt rätt håll, även om jag önskar att det hade gått fortare att nå dit vi är nu, Vill du veta mer om  de första fem åren på den resan hänvisar jag till Skolmarknad.info.

Därför Avskolning

Jag märkte när åren gick att jag inte var ensam. I och för sig i början relativt ensam om att erbjuda skolfolk insikter i marknadsföringens ädla konst. Liksom möjligheterna med till exempel sociala medier. Snarare fann jag mig i en lång kö av andra som tyckte sig veta vad skolan behöver göra.

Så jag håller med Partanen, alltför många intressenter gör anspråk på skolans vardag. Men i stället för  att lämna skolan i fred, så har jag bestämt mig för att ofreda den. Vi är helt enkelt alltför många för att Skolan skall kunna tjäna oss alla på ett bra sätt.

Jag tycker att mina insikter, råd, idéer, förslag är viktiga – men inte viktigast. Det är många andra som har viktiga  och värdefulla synpunkter. Min valda strategi är att helt enkelt tänka bort Skolan som institution. Och i stället börja inventera vad vi behöver göra för barn och ungdomar nu (egentligen i förrgår) och framöver. Därefter skall vi tillsammans (Samhället) börja bygga nya institutioner som  löser de behov vi har.

Vill du veta mer om mina utgångspunkter kan du googla på Avskolning. Även om  jag bloggat och pratat om begreppet, så äger jag det inte. Det blir vad vi gör det till.

Om ofredandet

Mitt svar på frågan om skolan skall fredas är alltså nej. Skolan skall snarare ofredas, men i en välvillig tolkning av SAOL:s mening (antasta, störa, oroa). Allt som stör den  rådande ordningen brukar upplevas som obehagligt. Och visst är det så att den tidigare ordningen antastats av allt möjligt. Det värsta man kan göra då är att försöka skapa en skyddad verkstad. Dessutom, man  kan ju välja att se det positiva.

Jag ser till exempel en möjlighet att lösa åtminstone delar av det dilemma som Partanen lyfter fram. I stället för att Skolan skall ta hand om allt, så kan  föräldrarna ta hand om mer. Vi kanske inte vill just nu. Men ingen  ville ha bankomater när dom kom. Och förr var det högsta medelklass att alltid låta hantverkare bygga om hemma. Numera är det inne att göra jobbet själv, liksom att ha kul under tiden. Och dessutom betala en massa för glädjen att få göra  själv. För övrigt, tänk på alla verktyg som behövs. Fart på ekonomin alltså.

Shit jag är pappa. Oj vad mycket Partanens bok  om Vygotskij betyder för mig som förälder. Jag njuter av mina små försök att börja tillämpa insikterna hemma med mina egna  barn. Bra mycket coolare än hur man tapetserar om hemma. För att inte tala om värdefullare – för livet! När får vi se den boken i hyllorna hos Clas Ohlson?

I morgon är det dags för sidan 16. Tills dess, är det någon som förstår hur jag känner och tänker?