Arkiv för februari 2011

Här kommer mer än vad jag hann säga, när stunden gavs att bidra till Sveriges Regering med tankar om IT för skola och utbildning. Detta inlägg är ett regionalt perspektiv på den Avskolning som IT-utvecklingen motiverar. I ett senare inlägg tar jag upp öppna API:er och ID-tänkande – IT på det skoladministrativa planet.

Hela samtalet hos Näringsdepartementet finns att beskåda i Regeringskansliets videoarkiv för webbsändningar. Vi var drygt 20 personer runt bordet, med många intressen och bara tre timmar till förfogande. Det betyder ont om tid för var och en. Nu efteråt känns det som att jag kanske tog mig lite för mycket tid , alla har ju viktiga bidrag. Trots det räckte inte mina sex minuter för att förklara vad jag menar, men här finns ju plats.

Mitt anförande dök upp efter 65 minuter och 20 sekunder. Tyvärr är det knepigt att pricka rätt i kansliets spelare och den kräver Flash, vilket stänger ute alla med iPhone eller iPad. Så jag tog mig friheten att rippa en autocitering, publicera den i YouTube och klistra in klippet här. Ursäkta kvalitén, men Regeringen gör det sannerligen inte lätt att vare sig rippa, klippa eller remixa. Vill du nöja dig med att lyssna så finns mitt uttalande även i nedladdningsbart mp3-format. Dessutom är framtiden satt på att texta inslaget, så dom som inte kan höra ändå bjuds med att göra – livet bättre för oss alla.

Avskolning är stort

Jag kämpar ju med att få mer gehör för otroligt stora förändringar, här i form av Avskolning. Skolan (och andra samhällsinstitutioner) måste alltså ersättas med nya strukturer som utgår från dagens möjligheter och stödjer framtidens behov. IT-utvecklingen må vara en central orsak till förändringskravet. Men globalisering, ökad livslängd, höjd kunskapsnivå, med mycket mera spelar också in.

Helt klart är vi fler som skriver under på att vi behöver nya lösningar för en ny värld. Stefan Paulsson pekar i sin sammanställning av rundabordssamtalet på initiativ i flera länder, och många idéer om globalt samarbete. Men, det jag sett hittills utår från idén att det är Skolan (eng ”Education system”) som skall utvecklas. Underförstått man håller sig hårt i(nom) ramarna.

För mig är det helt enkelt ologiskt att bara svara på Anna-Karin Hatts fråga, eftersom den innehåller en begränsande förutsättning.

”Hur kan stat, kommuner, näringsliv och intresse- och frivilligorganisationer komma samman för att hitta och genomföra lösningar inom ramen för sina respektive roller och ansvar?” [min fetstil]

Det funkar helt enkelt inte längre med nuvarande ramar, roller och ansvar. Det sistnämnda råkar dessutom vara ett ord som helt tappat sin betydelse. Lyssna gärna på Philip K. Howard som gör ansvar till en central bit i lagandet av en trasig statsapparat. Observera ett ansvar som inte bara betyder högre lön och mera makt, utan också innebär att man måste ta sitt ansvar om man inte gör det man ska.

Man hyllar gärna grepp som ”kritiskt ifrågasättande” och ”thinking outside the box” (utanför ramarna). Men återigen, det är svårt att göra det man tror och säger är rätt när det ligger utanför ramarna. Jämför Argyris aktionsteorier, det vill säga modeller om hur människor agerar i svåra  situationer. Vi vill gärna cementera förutsättningarna, för då vet vi hur vi skall agera. Och då säger jag tyvärr – vi måste ändra förutsättningarna. Vilket innebär att vi inte vet hur vi skall agera – än. Detta gäller definitivt bildningen av barn och unga, vi har ju inga vetenskapliga bevis för vad dom måste kunna/vara.

Tänk alltså inte ”här är ett problem, hur skall skolan lösa det”. Med svar som ”en del utsatta skolor måste få mer resurser så att likvärdigheten förbättras”. Jag ställer mig utanför ramarna och frågar ”hur skalll samhället byggas om så att likvärdigheten förbättras, utan att Skolan har med saken att göra”?

Genidraget Charter Cities

Modebegreppet ”entreprenörsskap” innebär att börja smått och gärna växa stort. Vi har idag en (1) stor lösning för hur barn och unga skall hanteras, och den kallas Skolan. En institution till stor del formad i det tidiga 1900-talets förutsättningar och framtidssyn. Den tidens tänkare, maktstruktur och allmänna bildningsnivå möjliggjorde skapandet av nationella Skolor.

Observera att Skolan alltså inte alltid funnits. Och att vår förfäder insåg, och vågade, ändra samhällsstrukturen för att skapa nya institutioner. Om än efter en hel del kamp. Även på den tiden ville många behålla det gamla, till exempel barnarbete och analfabetism.

Den typen av förändring jag pekar på är idag otroligt svåra att initiera på ett nationellt plan. Än knepigare, om inte omöjligt, blir det redan på EU-nivå. Därför tar jag stöd i nationalekonomen Paul Romers tankar kring Charter Cities. Romer sammanfattar idén så här:

”Charter cities are special reform zones. They let governments quickly adopt innovative new systems of rules. A charter city’s formal rules, and the norms that they encourage, can differ markedly from a country’s prevailing system of rules”.

Regionalt frispel

Nu råkar Sverige ha fått en ny skollag och nya läroplaner, som i mitt tycke mer cementerar det som varit än öppnar upp för helt nya sätt att skapa världens bästa start i livet för dom vi kallat barn. Kanske är det naturligt, eftersom lagarna och reglerna formats av den äldre generationen. Vuxna tenderar ju att vilja att barnen skall bli som dom (alltifrån älska Hellsings ABC-bok till idolisera akademisk hård vetenskap). Det där nya, med Minecraft och postmodern sociologi, är okänt och därmed läskigt.

Vidare, alla tyckare i hela landet skall ju i sann demokratisk anda komma överens om Den Enda Lösningen. Ungefär som att bestämma att charterresepaket är det enda sättet att bese världen. När, som @alacre påpelar, framtiden behöver backpackers.

Med andra ord är jag rädd för att hela landet Sverige knappast kan ställas om på kort sikt. Men en region (jmfr Charter City) skulle kunna klara det. Alltså, ett smart drag av regeringen att inrätta en ministerpost för Region och IT. För det är  väl inte bara ett sammanträffande?

Regeringen får gärna fundera på idén att ge en svensk region frispel. Det vill säga spelutrymme att  efter godkännande frångå gällande skollag, läroplaner, ramar, roller och ansvarsområden.

Regionen behöver naturligvis inte köpa min idé att ha Spelkunskap som kärnämne, eller i första hand gå så långt som att ta Avskolningen vid hornen. Vilken region, och dess samarbete med regioner i andra länder, blir naturligtvis en intressant fråga. Liksom hur fort man kan komma igång.

Nu tror jag inte att mina ord räcker för att förklara vad Paul Romer menar. Dom som vill förstå mer kan lätt (tack vare ”IT”) gå till källan. Det bjuds exempelvis flera filmer på Romers videosida. Lustigt nog inleder Romer med just utbildning och IT i sin föreläsning om Charter Cities på TED Global. Fast inte IT på det sätt du kanske tror ;) Kolla själv:

Comments 1 Kommentar »

I några inlägg kommer jag reflektera kring och förtydliga min insats (hittills) inom IT- och regionminister Anna-Karin Hatts satsning på en Digital agenda för Sverige. Här är  det första, en slags metareflektion från ett bra möte, dessutom hyfsat uppkopplat.

I måndags bad Anna-Karin Hatt oss som deltog på hennes rundabordssamtal om ”IT i skolan och utbildningen” avslutningsvis att berätta vad vi kunde göra för att bidra till utvecklingen. Jag lovade att fortsätta dela med mig av allt jag ser, hör, tänker och gör. Det här inlägget är en del av detta.

Även om jag beskriver ett samtal på Näringsdepartementet, så hoppas jag att mina tankar skall vara lika värdefulla på vilket möte som helst i skolsammanhang. Som föräldramöten, arbetslagsträffar, skolledarkonferenser och så vidare.

Den Digitala agendan är omfattande och jag har bara varit med om en liten, liten del. Det kanske blir en del digitala fel så här i början. Och det är ju inte alltid solklart vad som är rätt. Min ambition är inte att inventera misstag. I stället vill  jag tacka för det jag gillar, och på ett konstruktivt sätt peka på saker som kan förbättras. Så det bör man ha i åtanke när jag sammanfattar mina lärdomaroch råd:

  • Döm inte på förhamd
  • Den som vågar vinner, även om det kan bli fel
  • Livesänd mer tillgängligt
  • Gör uppkopplade möten bättre
  • Stöd nätverkandet

Döm inte på förhand

Det är en gammal sanning att man inte skall döma någon på förhand. Så det första är väl ingen lärdom, annat än en slags autopåpekande,

Det var med en tveksam attityd jag åkte till mötet. Skeptisk är nog ett bättre ord, eftersom jag under de senaste 30 åren inte blivit speciellt imponerad av hur ledande politiker hanterat den digitala utvecklingen, IT, sociala medier, eller vad nu förändringen kallas för stunden. Framförallt har jag irriterats över att dom flesta tongivande politikerna gärna pratat om vikten av digitala verktyg. Samtidigt som dom inte brytt sig om att själva pröva de senaste möjligheterna IT bjuder.

Men sammanfattningsvis måste jag säga att det blev ett riktigt bra möte. Även om det kunde varit lite mer digitalt, så har vi kommit en bra bit på väg. IT- och Regionministern förmedlar starkt en vilja att pröva nya vägar och digitala verktyg, i såväl ord som handling,

Den som vågar vinner

Tidigare hade jag mest noterat att Sverige fått en IT- och regionminister. När den Digitala agendan dök upp skummade jag bara dess webbsidor och tänkte inte mer på saken. Men när jag nu blev inbjuden så kändes det klokt att tacka ja, och börja bry sig. Till exempel genom att studera vad ministern säger och hur hon agerar. Exempelvis lyssnade jag igenom några av hennes tal i tvättstugan. (Alltså, jag lyssnade på ljudet från videofilmer samtidigt som  jag tvättade ;).

Anna-Karin Hatt twittrar, dessutom med bravur! Se bara markeringen i bion för @annakarin_hatt: ”Alla tweets, utan undantag, skrivs för egen maskin”. Dessutom tog hon sig tid att samma kväll som samtalet hölls svara på många twitterinlägg, inklusive till undertecknad. Även morgonen därpå, och så sent som  i förmiddags följde hon återigen via twitter upp det som just vi samtalat om.

Man konstaterar snabbt att Digital agenda är en stor satsning, där många vill göra sina röster hörda. Strategin verkar helt klart vara att först lyssna, bjuda in till konversationer och delta i densamma. Samt att untyttja webben och sociala medier. Med andra ord inte bara prata om digitalt, utan framförallt agera digitalt.

Den som vågar kanske inte alltid vinner hela världen, men man erövrar ingen ny mark utan att ta risker. En god ledare går före, vilket rent logiskt innebär att man lever som man lär. Minister Anna-Karin Hatt gör det, och hon har i alla fall vunnit förtroende hos mig. Och jag verkar inte ensam om det, om jag dömer efter samtalen i dom sociala medierna.

Livesänd mer tillgängligt

En trevlig överraskning var att samtalet skulle livesändas. Alla kanske inte tycker att det var så kul. Apples representant blev tvungen att sitta tyst, eftersom de inte får uttala sig i livesända sammanhang. Synd, för Apple har verkligen mycket att bidra med.

Näringsdepartementet har investerat i en egen flott, superproffs och portabel lösning. Tre fjärrstyrda kameror (Panasonic AW-HE50 á 35 000 kr ;), en extra lampa, en bildmixerutrustning, inhyrda konferensmikar (inte alltid man behöver 30 st) och vi var live ut på nätet. Gissningsvis är det många som vill sända med den åtråvärda utrustningen, gårdagens rundabordssamtal fick tyvärr klara sig utan.

I förmiddags twittrade @annakarin_hatt:

”700 personer följde rundabordet om IT i skolan via webbsändningen. Ett ex på hur tekniken kan användas för köksbordsdemokrati!”

Absolut, men det kunde blivit fler tittare. En transparensnot är här på sin plats, eftersom jag driver livestreamingföretaget Westreamu AB.

Min dotter missade allt eftersom jag hade bett henne surfa in klockan 14 på www.regeringen.se/digitalagenda (där det hade utlovats livesändning). Men, nu råkade livesändningen börja på www.regeringen.se. Sen finns ju sidan ”Webbutsändningar” med den sexiga adressen http://regeringen.se/sb/d/1880 (som man når via en undaskymd plats på Regeringens hemsida). Jag hänvisar ödmjukt till tipset ”Samla er webbtv på en sida”. Regeringen.se/live är väl ett trevligare alternativ? Annars var både govPlay.se och govPlay.com lediga, så dom kan jag överlåta för en spottstyver.

Dottern i  all ära, men tänk på människor med olika funktionshinder. I mitt arbete med livesändningar har jag haft förmånen att få utveckla några revolutionerande lösninger för livesänd webbtv med såväl undertextning som teckenspråkstolkning. Eftersom allt är open source är det bara för IT-ministerna och regeringskollegor att ta, utveckla, använda och gärna återföra till oss andra.

För skolfolk vill jag påpeka att man behöver inte utrustning för en kvarts miljon kronor. I många fall räcker det med teknik för 2 000 till 50 000 kronor, för att göra nästan lika bra sändning som den vi var med om.

Gör uppkopplade möten bättre

Väl på plats var det första vi fick höra: ”och så får jag be er slå av mobiltelefonerna”. Suck! Där satt jag, med HTC Androidmobil (sån som @Mattias73’s bebis kan hantera), iPad och Dell laptop – alla tre uppkopplade. Inte slog jag av inte.

Nästa år har det gått fem år sedan Svenska Möten lanserade min mötesmodell Uppkopplade möten. Den föddes just ur det där ogenomtänkta uttalandet att man av olika anledningar skall slå av mobilen. Den här gången sades orsaken vara någonting om att ”utrustningen störs”. Jo hej, då får man väl byta utrustning då. Fast, det gick ju bra ändå.

Poängen med att vara uppkopplad på möten är att dom därmed kan bli bättre. I modellen ger jag tips om vad man bör göra före, under och efter mötet. Till exempel bör man inledningsvis berätta för deltagarna om förutsättningarna (är det OK att koppla upp sig) och den teknik som finns. Det senare förutsätter naturligtvis att man har teknik, för deltagarna, på plats.

På våra platser fanns mikrofon, vattenglas, agendan och lista över deltagare.  Sedan några år bryr jag mig inte om ifall det finns WiFi eller inte, eftersom jag kör 3G. I några av borden fanns ett fåtal elluttag, som inte fungerade. Liksom nätverksuttag, som ingen brydde sig om.

Anna-Karin Hatt var inte uppkopplad under samtalet, vilket jag tycker var bra. Hon var fullt upptagen med att leda samtalet och framförallt lyssna på oss inbjudna. Lyssna innebar också att hon ofta sökte ögonkontakt, log en hel del och då och då antecknade på papper. Lätt avundsjuk konstaterade jag att en handfull tjänstemän runt i kring var fullt upptagna med att dokumentera, analysera och annat. Eller så spelade dom Farmville för brinnande livet, vem vet ;)

Många (utanför mötesrummet) efterfrågade en officiell hashtagg. Jag hade tidigare i Hatts twitterflöde snappat upp att den var #dafs, men mötet kunde vunnit på att den informationen funnits såväl i inbjudan som på Regeringens olika webbsidor. Jag fick aldrig intrycket att någon av Hatts medarbetare var aktiv i digitala konversationer utanför rummet, till exempel på Twitter.

Mot slutet citerade minister Hatt tweeten om @mattias73:s mobilhanterande barn och tackade alla som tittat på livesändningen. Det var mycket bra, många samtalsledare glömmer livetittarna. Själv tycker jag det är värdefullt om ordföranden dessutom under mötets gång hör efter om någon uppkopplad deltagare har något att tillföra från det som sker utanför rummet. Det förmedlar inte bara den externa närvaron, utan påminner också deltagarna om att uppkopplingen skall gynna mötet.

Socialisera dokumenterandet

Jag blev inbjuden via ett kortfattat mejl, med en 3-sidig inbjudan bifogad som pdf. Sista sidan var en ”Sändlista” där inbjudna aktörer/organisationer och personer var listade. Tyvärr fanns det inga länkar till vare sig det ena eller det andra, för oss som gärna vill kolla lite på förhand. Dessutom gjorde pdf-formatet det svårt för mig att klippa ut namnen för att få in dom i min blogg.

Man vill ju inte bara sola sig i glansen, utan också hjälpa sökmotorerna hitta rätt. Men framförallt visa andra, inklusive övriga deltagare, att man är på och respekterar de övrigas närvaro. Betänk den tekniska detaljen att om jag länkar till en samtalsdeltagare, exempelvis Kristina Alexandersson, i ett blogginlägg så är det mycket sannolikt att hon helt automatiskt får reda på det.

Säkerligen kommer inbjudningarna någon gång i framtiden även innehålla en embedkod som verkligen underlättar delandet av den här typen av åtråvärda samtal.

Alla svenskar som intresserar sig för samtalsämnet var naturligtvis inte bjudna. Och jag vet faktiskt inte hur mitt namn hamnade på sändlistan. Ett par timmar efter att jag berättat för Facebookgruppen Förändra Skolverige om min plats vid bordet konstaterade Mikael Hansson att där skulle det sitta folk främst från Stockholm. Sen tog det inte många timmar innan Kristina Björn meddelade:

”uppenbarligen har någon uppmärksammat detta för jag är också inbjuden … i efterhand. Min röst kommer från västkusten och Falkenberg’.

Någon ”hade rekommenderat Näringsdepartementet” att göra vissa tillägg i sändlistan. Mer direkt var eleven Joar från gymnasieskolan YBC. Han skickade helt enkelt ett mejl till ministern och påpekade att det var ont om dom närmast berörda. Det vill säga, inga elever var inbjudna. Sen tog det inte lång stund innan även Joar fick plats vid bordet.

Flera som tittade på livesändningen undrade vilka som var på plats. Eftersom jag vid en snabbkoll  inte hittade inbjudningslistan på regeringens webbplats så twittrade jag raskut ut ett foto på listan. Nu efteråt finns deltagarlistan publicerad på det specifika rundabordssamtalets webbsida. Dock inte på den snarlika webbtvsidan för samma samtal, vilket åtminstone hos mig orsakar viss förvirring. Vilken sida gäller, tex när man vill länka?

En annan viktig detalj i sammanhanget är att många av oss vill demonstrera att vi gör nytta (eller kanske bara är egofixerade). Med andra ord vill gärna visa våra vänner vad just vi sagt på mötet. Jag överlåter åt er att fundera på hur, i det här fallet Regeringen, kan stödja det önskemålet. I nästa inlägg får ni se hur jag löste mitt problem.

Och om någon nu skulle vilja att bara lyssna på vårt möte, så skulle mp3-filer sitta fint. Gärna packat i en podcast. Då blir det roligare och än värdefullare att cykla, promenera och till och med tvätta.

Tills vidare är jag glad för det som faktiskt finns digitalt i den här agendan,  ett stort steg framåt.

Tack IT-minister Anna-Karin Hatt och medarbetare!

Comments 2 Kommentarer »

Snart är det dags för Skolforum 2011 ”Sveriges största Lärarrum” (Stockholmsmässan, 31 oktober – 2 november).

Om man som jag exempelvis tycker att Spelförståelse skall införas som kärnämne, så gäller det att vara konsekvent även i mässammanhang. Alltså bjuder jag på förslaget att bokhyllorna i år placeras längst in i Skolforat. Så att det första som möter besökarna blir den nya sköna världen :)

Nedan samma sak uttryckt mer emotionellt i en unik inspelning från i höstas (direktänkar till undertextningsstöd på Universal subtitles, YouTube med svensk undertext, eller enbart videon hos Vimeo.

Comments Inga kommentarer »

Miljoner egyptier fick nog och slängde ut en illa fungerande statsapparat. På samma sätt, om än med en synnerligen orättvis metafor, hoppas jag att tiotusentals skolmänniskor i Stockholms stad vågar säga stopp och helt enkelt vägra använda dess Skolwebb från och med den 24 februari 2011.

Ur Utbildningsnämndens verksamhetsplan 2011 för ”en skola i världsklass” (Stockholms, om någon undrar):

”Ett arbete för att utveckla digitala lärresurser kommer att påbörjas samtidigt som utvecklingen av Stockholm Skolwebb gällande elevdokumentation, frånvarorapportering och som pedagogiskt verktyg fortsätter”.

Utvecklingen av Stockholm Skolwebb??? Jag bara undrar, NÄR har Stockholm Skolwebb (SSW) utvecklats över huvud taget? Den är enbart invecklad, och borde som sagt avvecklas. Eller rättare sagt tvärstoppas.

Häromdagen fick jag ett mejl från en som ”jobbar på en skola i Stockholm sen 5-6 år tillbaka”. Mejlet handlade om Stockholm Skolwebb och vad som hänt sen sist från mitt håll. Gamla och minnesgoda läsare kommer kanske ihåg mina inlägg Stockholms Skolwebb suger skitsurt (feb 2008), Hur blir det  med Stockholms skolor och webben (juni 2008), samt Stockholm (o skolwebben) blir mycket bättre (aug 2008).

I det sistnämnda skrev jag lätt optimitiskt: ”med andra ord blir det mycket bättre framöver, även om saker och ting tar tid”. Orsaken till glädjen var att jag då hade fått god kontakt med Utbildningsdirektör Thomas Persson. Och senare klara signaler att förvaltningen hade förstått att: problemet var stort; få igång funktionaliteten i nuvarande system var högsta prioritet; och omedelbart skulle specifikationer på ett helt nytt system (att ersätta SSW, Fronter, mm) arbetas fram.

I dagsläget kan man konstatera att inget av detta har hänt. Hösten 2009 gav jag helt upp att försöka påverka såväl det gamla som det nya åt något håll. Möjligen hade jag mig själv att skylla, eftersom all min inspiration dragits in i ett svart hål. Hade helt enkelt inte kraft att kämpa vidare. Strax innan sommaren hade jag gjort ett försök att förstå vad Utbildningsförvaltningen ville med ”ett helt nytt system”. Det lilla gehör jag eventuellt hade där ägnade jag åt att försöka knuffa nysatsningen i en öppen, flexibel och crowdsourcad riktning.

Systemet suger mer än tidigare:  Delvis eftersom fler tvingats använda Stockholm Skolwebb. Men framförallt eftersom resten av den digitala världen utvecklats så att eländet framstår som än mer bakom flötet. Vilken stockholmsförälder som helst kan med mobiltelefonen köpa en frukt i tunnelbanan, rösta på bidrag i Melodifestivalen, betala parkeringsavgiften och kolla i Facebook för att se om någon kompis är i närheten. Men glöm att du kan anmäla sjukt skolbarn den vägen. Nä, då är det åtta (rätt förvirrande) steg och cirka 30 knapp- och mustryckningar i stationär  dator som gäller. Precis, P R E C I S, som för tre (3!) år sen. Det mina vänner, det är ingen ”fortsatt utveckling”.

Nåväl, det är det relativt lilla elände som vi föräldrar utsätts för av oansvariga politiker och tjänstemän. Värre är det för  skolornas pedagoger och administratörer. Ta den lilla detaljen att dom måste skriva ut alla elevomdömen på papper, eftersom ingen kan lita på att alla föräldrar kommer åt uppgifterna om deras barn. Och att jäktade lärare måste föra in frånvaro i systemet, eftersom andra vägrar (inklusive undertecknad). Varför så mycket tjat om ”frånvarorapportering”? Jo, för det är precis vad både Utbildningsministern och Utbildningsförvaltningen (i sin verksamhetsplan när det gäller ”IT”) hela tiden tjatar om. Vilken utveckling?

Åter igen till mejlet jag fick och där avsändaren bland annat skrev:

Jag har hur som helst blivit tillfrågad om att sitta med i skolans ”utvecklingsgrupp” på min skola och på tisdag denna vecka så skall vi ha möte med [personer från centrala förvaltningen] Jag undrar helt sonika ifall du eventuellt har några tips på saker att ta upp? Eller tips på konstruktiva lösningar att diskutera? Jag skall delta i egenskap av pedagog och jag har givetvis lite tankar om vad som skulle kunna förbättras/förenklas, men de tekniska aspekterna…? Några tips? Eller något annat som du tycker man borde ta upp?

Även om  mötet i fråga förmodligen redan har ägt rum så har jag alltså bara ett tips: visa civilkurage. Våga störta Skolwebben över ättestupan. Vägra helt enkelt använda eländet.

Pedagoger har viktigare uppgifter här i livet. Till exempel att möta sina elever i pedagogiska samtal; att tillsammans med kollegor planera inspirerande kursmål; att reflektera över hur dom nya läroplanerna kan tolkas i en skolutvecklande riktning; att förundras över glädjen i ögonen hos ett barn som helt plötsligt förstår; att testa bokbloggande som pedagogik; att gå med i Dela! och så vidare.

(Sen är det en helt annan fråga hur i hela friden det kunde bli som det har blivit. Och vad man kan göra för att minska risken för att det händer igen).

Comments 1 Kommentar »

En snabbsummering av experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

Ja, hur har samtalet kring hundöronen gått? Det korta svaret är väl ”ganska bra”. Jag måste verkligen tacka för alla kommentarer, som i några fall till och med utvecklades till konversationer. För egen del har experimentet fördjupat mina tankar kring barn, ungdomar, skola och dess alternativ. Däremot tror jag inte att min förståelse av just Vygotskij direkt tjänat på hundöronen. Men det har nog snarare berott på att mina noteringar hamnade närmare mina egna frågor och ståndpunkter, än just Vygotskijs idéer. Som  dessutom vävdes in av Partanen i dennes skrivande.

Ett längre svar kräver mer tid än vad jag har just nu (för reflektion, analys och sammanfattning). Så det kommer senare. Och då mer med en betoning på formen (tryckt bok -> hundöron -> blogginlägg -> kommentarer).

Comments Inga kommentarer »