Tänktanken om IT i skolan nu, och för 20 år sedan
Postad av richardgatarski i Avskolning, Gig, Kontemplation, Publikt, SkolaPå tisdag kväll livesänds premiären av Tänktanken Talkshow. Den är för och från skolmänniskor som gör och tänker med och om IT i skolan. Jag har tackat ja till erbjudandet att vara värd för ett par av samtalen. Den äran fick mig att tänka på en 20 år gammal text om elektroniska medier i skolan. Massor har hänt sedan dess, men inte det viktigaste…
Förgrund
Tänktanken är ”en podcast som drivs av ett litet gäng skolmänniskor på Årstaskolan i Stockholm”. Dom började den 13 juni 2013 med avsnittet ”Viktigt på Riktigt” som raskt följdes av ”Mattenauterna”. För en knapp månad sen släpptes det 18 avsnittet ”Efter #HOPP kommer…”.
Tisdagen den 6 maj 2014 växlar dom alltså upp genom en livesänd talkshow med gästerna Lotta Bohlin, Kristina Alexanderson, Jonas Johansson, Daniel Barker, Maria Åfeldt, Edward Jensinger och Josef Sahlin. Martin Fernström är värd för ett av samtalen, jag för dom två andra.
Bakgrund
För 20 år sedan publicerades antologin ”Framtidens Skola, En idé om en lustfylld och effektiv skola” (Stiftelsen Framtidens Skola, Stockholm 1994). Dess redaktör Monica Englund hade bett Bodil Jönsson, Matti Bergström, Lennart Koskinen, Åke Isling, Nalin Baksi, Erik Wallin, Madeleine von Heland, Ingemar Mattsson, Göran Fransson, Eva Edström Fors, Stefan Kallin, Börje Nenzén och mig att bidra med våra tankar. Mitt kapitel döpte jag kort och gott till ”Elektroniska medier i skolan”.
Det är alltid nyttigt att titta tillbaks och se hur man tänkte förr. Som en del av mina förberedelser inför nästa vecka har jag läst och begrundat en del av det jag för ett par decennier tänkte om Skolan. Då, liksom nu, ogillar jag begreppet ”IT”. I stället använde jag ofta ”elektroniska medier” som ett försök att särskilja från etablerad IT (som pennor, böcker och tidningar).
Varsågod, resten av inlägget är 20 år gammalt tänk.
Elektroniska medier i skolan
(ur antologin Framtidens Skola, En idé om en lustfylld och effektiv skola (Stiftelsen Framtidens Skola, Stockholm 1994)
Varför frågar ingen om jag kan skriva ett elektroniskt kapitel i stället för ett pappersdito? Jag blir lika besviken varje gång. Av två anledningar. För det första, elektroniska böcker finns uppenbarligen ännu inte i sinnet på den som frågar. För det andra, du som läsare hade förhoppningsvis fått en större tillfredsställelse genom att läsa ett elektroniskt kapitel. Hur ställer du dig till ett sådant påstående?
Nu gäller det ditt förhållande till elektroniska medier. Du kan placera dig i en av många kategorier. En uppdelning i de frälsta, de rationella, de tveksamma, de fientliga eller de okunniga kan vara en sådan kategorisering.
Tänk dig att vi hade träffats personligen – i stället för att jag delger dig mina tankar genom dessa tryckta, statiska, okänsliga bokstäver. Då hade vi troligen börjat med att fråga varandra om vilka vi är. Den bakgrundsinformationen hade vi sedan kunnat utnyttja i vår spirande konversation. Ibland kan, hinner, eller vill vi inte träffas personligen för att utbyta kunskap. Tidigare var det så, att böcker var en av de få möjligheter vi hade i sådana situationer. Nu har vi många nya interaktiva elektroniska möjligheter.
I värsta fall hamnar du i kategorin okunniga. Då kan du inte ens göra ett bra val bland de möjligheter som faktiskt står till buds.
Fördelen med elektroniska medier
Nu kommer kapitlets i princip enda försök att med skrivna ord försöka förklara en fördel med elektroniska medier. I ett elektroniskt kapitel hade jag börjat med att fråga dig vilken kategori du anser dig tillhöra. Beroende på ditt val hade du fått läsa helt olika stycken, med olika hyperlänkar till olika medieklipp. Ja, ja, om du inte hade valt en kategori så hade du fått läsa kapitlet så som jag konstruerat det för dem som inte valt något. Dessutom hade du faktiskt kunnat roa dig med att lura det elektroniska kapitlet genom att läsa det flera gånger, med olika kategoriseringar. Jag hade å min sida kunnat konstatera att du gjorde det och därigenom stoppat dig i den hemliga kategorin ”en kreativ rackare”. Alltså kan elektroniken föra oss närmare en spirande konversation än vad tryckpressen kan.
Än så länge har det i min text dykt upp en fyra, fem uttryck som du säkert undrar över: Elektroniskt medium, interaktivitet, hyperlänk, medieklipp. Dem hade jag elegant förklarat för den nyfikne läsaren genom hyperlänkar, om nu kapitlet hade varit elektroniskt. Nu är det inte så och därför ger jag upp alla försök till förklaringar.
Min och många forskares erfarenheter är att de som vill förstå dessa begrepp måste praktiskt pröva medier som demonstrerar dem. Först därefter kan vi diskutera dem med ordens hjälp.
Sålunda har jag skrivit resten av kapitlet för dem som:
- upplevt olika former av elektroniska medier
- arbetar med skolundervisning
- funderar över ny teknologi för undervisning
En lyckligare värld
Rätt ofta har folk frågat mig om vi blir lyckligare av elektroniska medier. Mitt svar är att jag tror att jag blivit det. Säker kan jag ju aldrig bli, eftersom jag inte prövat allt annat. Lycka är inget självklart eller universiellt. Däremot tror jag vi blir lyckligare, när en önskan uppfylls.
En grov gissning är att lärarproduktiviteten i skolan skulle kunna höjas med nära 100 procent om vi väl utnyttjade elektroniska medier i skolarbetet. För några är säkert detta ett kontroversiellt påstående. För mig är det självklart att undervisningen måste kunna förändras och effektiviseras. Det har ju hänt inom bland annat varutillverkning, industri- och tjänsteproduktion. Utan att dessa produkter blivit sämre, snarare tvärtom.
Det skulle innebära att vi kan önska oss en halvering av antalet lärare. Vem blir lyckligare av det? Eller så kan vi korta ned den verkliga undervisningstiden i grundskolan från 9 till knappt 5 år. En annan variant är att förmedla dubbelt så mycket kunskap och behålla de 9 åren. Själv skulle jag gärna se att vi behåller utbildningstiden liksom mängden kunskap.
Överskottet som de elektroniska medierna genererar önskar jag att vi i stället satsade på kärlek, omsorg och empati för och mellan eleverna. Det skulle göra mig lyckligare. Jag ser informationsteknologi som en väg till lycka, inte bara lycka i sig själv.
Jag menar att vi alla har ett personligt ansvar. Var och en inom utbildningsväsendet måste sätta sig in ide nya möjligheterna. Det enda sättet att göra det är genom att börja använda den nya tekniken. Det är en omöjlig väg, att bara försöka läsa skrifter som böcker, utredningar, debattinlägg och rapporter.
Informationsteknologi
De flesta av oss föds med ögon, öron, känsel, lukt, smak och en kropp som får ett språk. Två nakna människor kan kommunicera med hjälp av enbart dessa medel. Vi kan lära av och med varandra utan någon hjälp av teknik. Fast människan verkar ända sedan sitt ursprung ha tagit hjälp av teknik för att överbrygga diverse kommunikationshinder.
Vi har ständigt sökt nya lösningar för nya och gamla problem. Vi har nu grottväggar, kritor, böcker, videoband, CD-ROM, BBSer (databaser, elektroniska anslagstavlor) och mycket annat. Så kallad IT (Informationsteknologi) har alltid varit viktigt. Det nya är att IT-utvecklingen de senaste 10 åren mer eller mindre raserat hinder som tid, kostnad och statiskhet. Idag är ny kunskap potentiellt omedelbart tillgänglig för alla människor över hela världen.
Tiden för kunskapsspridning, liksom tiden för kunskapsletning, kan numera anges i delar av sekunder. Tid för inlärning kan vi ofta korta ned med hjälp av ny IT. Mängder av undersökningar pekar också på att eleverna tycker det är roligare att lära sig med hjälp av elektronisk IT. Kostnaden för att få tillgång till dessa möjligheter har blivit allt från tiondelar, till tusendelar av var den var för bara 2-3 år sedan.
Den kunskap som finns lagrad i elektroniska medier kan ständigt förnyas. Ibland med människans hjälp, ibland med maskinens hjälp. Redan innan vi fått dessa möjligheter har många filosoferat, önskat och drömt om vad detta kan innebära.
Platon tyckte inte om det skrivna ordet. Han ville ha en dialog. I brist på lämplig IT blev hans kunskap odödlig genom böcker skrivna i dialogform. Vannevar Bush, forskare inom amerikanska flottan under första världskriget och senare rådgivare åt president Roosevelt, ville efter andra världskriget omforma krigföringens IT till kunskapshanteringens.
Douglas Engelbart har vigt sitt liv åt teknik som kan hjälpa människan att hantera kunskap. Som ett led i detta uppfann han musen redan 1963. Två år senare myntade Ted Nelson uttrycket hypertext. Han ville organisera kunskap, inte linjärt som i en bok eller i en film, utan hyperorienterat. Så som Ted Nelson kände att hans privata kunskap var organiserad.
Nykomlingar som Steven Jobs och Stephen Wozniak (Apple Computers) och Bill Gates (Microsoft) har under de senaste 10-20 åren arbetat med att göra drömmen allt verkligare för allt fler. Gates har nyligen investerat 5 miljoner dollar av sin privata förmögenhet i något som kallas för Teledesic. Målet är att så många som möjligt, över hela jorden, skall få tillgång till trådlös kommunikation via de 840 satelliter som projektet baseras på.
Nu finns det enligt min mening gott om IT som bara väntar på att användas. Som tidigare i historien är det vi människor som bromsar. På gott och på ont. I mig gör det ont.
Från ABC till ABS via organisationsteori
Tack och lov så har vi bromsar på våra bilar. En nödvändighet under såväl en normal bilfärd som i en nödsituation. Det finns en del människor som tycker de gör världen en tjänst om de spjärnar emot IT-utvecklingen. Alltså bromsar de för fullt för att det inte skall gå för fort. Tyvärr tycker jag att det just nu är glansis i IT-världen.
Det finns en stor risk för att en panikbromsning gör att vi halkar av från kunskapens väg. Moderna bilar har ABS-bromsar (Automatic Blocking System). En teknisk konstruktion för just inbromsning på halt underlag, så att föraren kan hålla kontrollen och fortsätta på den rätta vägen. Bilfabrikanterna har helt enkelt lärt sig att utveckla bromsteknik. Än är de inte nöjda utan funderar vidare. Ja de till och med ifrågasätter bilföraren över huvud taget.
Har skolan lärt sig utveckla kunskapstekniken? Vi är många som tycker att den inte har det. Det är aldrig rättvist att generalisera. Visst pågår förändringsarbete på många håll. Men knappast med det genomslag som andra industrier åstadkommit. Medan ABB organiserar om, så byter skolan betygsskala. Samtidigt som Saab flerdubblar produktiviteten, sjunker kunskapsnivån hos färdigbakade elever i grundskolan.
Pedagoger torde vara införstådda med begreppet ”double loop learning”. En organisation måste, liksom en individ, lära sig att lära. Skolan verkar ännu inte ha lärt sig detta. Hur skall vi annars förklara skillnaden mellan en alltför vanlig skolsal och en modern fabrik? IT utan organisatoriska förändringar kan vara dömd till evig förvisning.
Det är dags att skolan själv tar det extra steget, dubbelloopen, och frågar om nuvarande normer är de rätta. IT i en oförändrad organisation är som att stoppa penicillin i ändtarmen. Dyrbar medicin i fel ände, men chansen finns att den verkar ändå. Om inte annat genom placeboeffekten. Andra chansar på att den billigare magnecylen skall hjälpa mot en dubbelsidig lunginflammation.
Användningsområden
Elektroniska medier kan, bland mycket annat, användas till att organisera, förpacka, lagra, distribuera och konsumera kunskap. Det finns exempelvis CDROM-skivor, där innehållet organiseras olika beroende på om det är en lärare eller en elev som skall läsa skivan. För eleven ser innehållet ut som ett dataspel, så kallad edutainment. Läraren tar fram samma innehåll som en diabildsserie.
Förpackningen kan varieras mellan text, ljud, teckningar, fotografier, animationer, video med mera. Distributionen kan vara offline eller online. Konsumtionen kan ske genom en datorskärm, en personlig digital assistent (PDA), en TV eller rentav från papper.
Elektronisk kommunikation genom datanät som till exempel Internet är idag allmänt tillgängliga. De ger oss möjlighet att bli mindre beroende av tid och rum. En lärare kan omedelbart kommunicera med en annan lärare. Oavsett var på jorden de befinner sig. Tusentals lärare kan i ett elektroniskt konferenssystem hålla en utvecklande dialog. På motsvarande sätt kan eleverna kommunicera med varandra. Vilket naturligtvis även gäller samverkan lärare och elever emellan.
Ibland använder vi datorstödd gruppsamverkan för att ta bort en del mänskliga filter. En elev med talsvårigheter betraktas som mindre intelligent. Överviktiga lärare är dumma i huvudet. Kvinnor tystas gärna ned i en viktig diskussion. Kön, fetma och talsvårigheter syns inte i en elektronisk konferens.
Jag är absolut övertygad om att vi ännu inte ens kommit på de riktigt intressanta användningsområdena för modern IT. Tänk bara, framtidens elektroniska böcker kanske kommunicerar med varandra. Kunskapsutveckling utan mänskliga tankar. Är det en bra eller dålig ide? Tyck som du vill. Om inte annat borde du känna till att tusentals forskare jobbar med just detta problem. Som regel är de tekniker och inte lärare.
Myter om IT
Det pågår ständigt diskussioner om IT. Jag hoppas verkligen att de som för diskussionen är väl insatta i ämnet. Annars blir jag besviken. Ingen kan ju alltid veta säkert vad som är rätt och vad som är fel. Liksom vi inom området medicin kan vara lekmän, hypokondriker, kvacksalvare och läkare.
Låt oss förutsätta att besluten alltid fattas av specialister i samråd med de drabbade människorna. Nedan räknar jag upp några tänkbara farhågor och mina kommentarer till dem.
”IT är dyrt, skolan har inte råd med en massa ny teknik”.
Ja, IT kostar liksom böcker, mat, lokaler, lärare och andra nödvändigheter pengar. Den billigaste skolan är den nakna eleven som kommunicerar med en annan naken elev. Låt oss räkna på andra alternativ. Låt oss definiera utbildningslycka, vad den får kosta och vad vi har råd med.
”IT gör världen omänsklig. I framtiden kommer folk att sitta framför datorskärmar hela dagen”.
Ja kanske, låt oss hoppas att det inte blir så. Vi tillbringar redan alltför mycket tid bakom bilratten, framför bakbordet, vid målarstaffliet, i telefonen och i duschen. Säkert skulle många fler människor i Sverige vara missbrukare om vi inte hade ett socialt system för att skydda oss mot knark, alkohol, cigaretter, bilar, telefoner, poesi, brödbak och andra företeelser.
Faktum är att jag är osäker på just det här med ITs eventuella omänsklighet. Svaret är inte givet. Vi måste lära oss leva med IT, för den är här nu. Troligen kommer den att forma vårt sociala system, liksom det omvända. Det är inget nytt för mänskligheten.
”IT måste bli enklare att använda, innan vi kan ha nytta av den”.
Livet är svårt. Vi försöker ändra på det, men vill ändå leva under tiden…