”Pappa, hur mycket är 35 + 35?”
(barn i tunnelbanan)

Här kommer femte hundörat (hö05) i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal. Först en liten metareflektion: det är enklare att klippa citat ur nåt digitalt, än att skriva av dom från papperssidor.

”För pedagogen hamnar återigen samspelet mellan de vardagliga lärande aktiviteterna och elevens inre utveckling i fokus. För att förstå elevens beteende i de lärande aktiviteterna och för att kunna individualisera pedagogiken behöver pedagogen ett språk och en förståelse av elevens kognitiva utveckling, både den aktuella utvecklingsnivån men också den potentiella utvecklingen – den proximala utvecklingszonen. Därför ägnar en Vygotskij-inspirerad pedagog mycket tid åt att undersöka och kartlägga elevens tänkande och inte enbart elevens presterande”.
Petri Partanen (s. 60)

Fattas känslan?

Det som jag kom att tänka på just nu när jag skrev av citatet är den klassiska uppdelningen i kognition-emotion. EQ har ju blivit ett alltmer uppskattat komplement till IQ (låt oss här bortse ifrån alla detaljer kring begreppen, hur de mäts, deras relevans och släktingar). Framförallt har jag fått för mig att vi idag har en fördjupad förståelse för hur emotionerna samverkar med kognitionen.

I sken av det slår det mig hur lite jag ser av just samspelet känna-tänka i de rent teoretiska diskussionerna kring lärande, låt vara att jag inte direkt är beläst inom området. Jag menar inte att hantera känslor, utan hur känslorna på/medverkar med tankarna. Däremot hör/läser jag ofta om pedagoger som återger elevernas känslor i samband med just lärandet. Tål att fundera mer på.

Zonen alla borde känna till

Annars var det definitivt de sista två meningarna i citatet som fick mig att hundöra den aktuella sidan. Dels det där med den proximala utvecklingszonen, som om jag förstår saken rätt är en av Vygotskis hörnstenar. Roade mig nu med att googla begreppet, utan att snabbt hitta en klockren beskrivning. Månne något för lärarstuderande att komplettera exempelvis Wikipeda med en bra utläggning. Tills dess får det duga med kortisar om Zone of proximal development (ZDP) från engelska Wikipedia och Teach-nology.com.

För mig som nyss hörde talas om den proximala utvecklingszonen känns det som något som alla, inte bara bildade pedagoger, borde ha en hum om. Och då menar jag verkligen alla, inklusive barnen. Det är ju onekligen en viktig pusselbit i förståelsen av ens egna kunskapande.

Hur tänker du?

Här kommer det som nog varit svårast för mig hittills på den här lär-känna-Vygoktsij-resan. Jag är numera helt såld på att fråga ”hur tänker du?”. Mycket tack vare Anne-Marie Körling och hennes fantastiska anekdotiska berättelser från olika lärsituationer.

Det jobbiga är att inte veta hur mycket jag arbetat efter den insikten tidigare Framförallt när jag undervisat på universitetet och olika vuxenutbildningar. Men även när det gäller i konversationer med mina och andras barn. Jag är helt enkelt rädd för att jag inte gått hela vägen.

Helt klart har jag försökt undvika att direkt ge ”det rätta svaret” när någon elev/student frågat om något. Naturligtvis handlar det här inte om triviala icke-lärsituationer, typ ”var ligger toaletten”. Men det är klart, även jag trillar lätt i fällan och briljerar med mina  kunskaper, det vill säga leverera mitt svar.

Ofta har jag annars försökt få den som frågar att leta efter olika sätt att komma fram till svaret. Ungefär som pappan i tunnelbanan i går. Han svarade först inte 70 (på frågan vad är 35+35). I stället sa han nåt i stil med ”hur kan du räkna ut det?”. Efter lite turn-taking mellan honom och barnet, så sa pappan till slut 70. Dock frågade han vare sig efter varför barnet undrade, eller hur denne tänkte under problemlösandet. Bredvid stod jag och undrade tyst hur barnet (och pappan) tänkte.

Autotankläggning

Autokommunikation (kommunicera med sig själv) kan man applicera på mycket Jag travesterar auto och ”kartläggning av elevens tänkande” till autotankläggning. Jag tänker alltså till sist att det är lika viktigt för eleven/barnet, som för läraren, att förstå betydelsen av att kartlägga dennes tänkande. Självinsikt. Och inte minst för att slippa ”kan du inte bara svara”.

(fem sidor från nästa hundöra, som blir tjatigt ;)