Fjortishundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”Om lärande och utvecklande sker utan vuxnas aktiva påverkande och vägledande skulle det lärande sampelet inte behövas”.
Petri Partanen (Från Vygotskij till lärande samtal, 2008, s. 115)

Stående för sig självt är citatet både ologiskt och  orättvist. Jag begriper inte vad Partanen menar just här, alltså i den korta mening som jag streckmarkerat i boken. Och det är orättvist av mig att peka på den lilla detaljen, i ett för övrigt intressant stycke om ”Forskandet som explorativ aktivitet” (ja ja, jag tjyvkikade).

I stället nöjer jag mig med att konstatera två saker.

1. Jag ser ingen poäng med att låta barn sköta lärandet helt på egen hand, utan vuxnas medverkan.
2. Ett bra lärande och utvecklande kan ske utan vuxna.

Viktigast av allt. Barn kan på egen hand, alltså tillsammans med andra barn, lära sig oerhört mycket mer idag än vad deras föräldrar kunde på egen hand när dom var barn. Detta känns som ett historiskt nytt fenomen, tål att grunna på.

(124, vad kan finnas på den sidan?)

Trettonde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”Tidigare i boken beskrev jag vikten av att brygga det lärande som sker i skolan ut i vardagslivet och hjälpa eleven se sambandet mellan kunskaperna vi lär oss i skolan och deras potentiella nytta i vardagslivet för att öka elevens benägenhet att kunna generalisera kunskapen från skolan till vardagen”.
Petri Partanen (Från Vygotskij till lärande samtal, 2008, s. 112)

Bryggan som Partanen nämner är ett superfint koncept. Och i nästa stycke kommer jag detronisera en stor mängd bryggbehov. Så för att ge bryggan en välförtjänt belysning hänvisar jag till Partanens föreläsning för UR Samtiden: ”Utveckling och lärande”.

Vardagen, det är väl skolan för barnen (tills dom är 20+)? Har skolan blivit så skild från andra delar av samhället att en stor del av verksamheten handlar om att försöka åskådliggöra samband i stället för att åstadkomma dem? Eller vettigare, bevara sambanden genom att minimera skolans separerande funktion.

(nästa stopp på sidan 115)

Tolfte hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal. Den här gången var jag extra extra sugen på att läsa texten före och efter själva noteringen,  för att förstå sammanhanget. Men icke gjorde jag det. Lösryckt skall vara lösryckt.

”Vi tar det gamla klassiska konserveringsexperimentet som Piaget studerade. Ett barn får hälla vatten mellan två glas som har samma volym men där det ena är smalare och högre och det andra är bredare och lägre. [med hjälp av en vuxen] uppstår en kognitiv krock  för barnet. En övertygelse om sakernas tillstånd krockar med nya erfarenheter”.
Petri Partanen (Från Vygotskij till lärande samtal, 2008, s. 107)

Vill minnas att det var experimentet som sådant (”klassiskt”, men okänt för mig) som fångade mig. Efter lite personligt reflekterande resulterade det hela i ett hundöra. Hmmm,  vad göra nu med denna notering i mitt experiment? Jag har en idé…

…Ett barn som hemma precis lärt sig klistra in klipp från YouTube i sin blogg får gå till  skolan för att nästa dag lära sig vikten av att läsa dagstidningar, Kan man se det som ett konserveringsexperiment?

(112, är nästa hundvik)

Elfte hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”Möjligtvis har vi i vår moderna pedagogiska debatt frånsett denna dimension [oeninghet/gräl som  drivkraft] – ofta beskrivs det ideala lärandet i termer av nyfikenhet, kreativitet och skapande. Frustrationen, konflikten och oenigheten kan också vara starka drivkrafter i lärandet”.
Petri Partanen (s. 106)

+1! Det vill säga, mitt intryck är att Skolan definivt parkerat sig alltför långt in i gullighetens trygga hörn. Där lärande sker under lågmälda, förnuftsbaserade rationella samtal och tysta reflektioner. Det är dags att släppa fram dom bildande känslorna, såväl dom härliga som dom jobbiga. Även om det sker på bekostnad av mindre mjukispedagogik.

(manana, bara blickförflyttning till sidan 107)

Tionde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

Vad gör man  när man undviker att ge ett enkelt svar på en fråga som eleven har? Jo, man visar tilltro till till att eleven har tänkt en  massa tankar i sitt inre redan innan han eller hon ställer sin fråga. Utan tillgång till de tankar och frågor som eleven har vet du som pedagog inte vilka strategier – både mindre lämpliga och mer lämpliga – som eleven använt. Har du ingen aning om vilka strategier som eleven har i dagsläget för att lösa en uppgift, då  kan du heller inte vägleda eleven på en lagom nivå – lagom i den proximala utvecklingszonen.
Petri Partanen (s.  103)

I femte hundörat var vi inne på det här med att fråga hur tänker du då? (i stället för att bara ge ett svar). I kommentarerna till det inlägget tog Irene in frågan till ett sammanhang utanför Skolan, närmare bestämt utbildningsinsatser inom storföretag. Insatser som ofta är informerande/kampanjorienterade. Den och följande kommentarer blev mycket intressanta, så det känns orättvist att citera Irene från slutet på en kommentar: ”Skillnaden mellan information och lärande?”

Den skillnaden får mig  att tänka på två saker. Dels effektivitet, dels förväntan. Vi börjar med det senare.

Ett problem med institutionen Skolan (inklusive högskolan) är att den lärt oss att lärande sker i en annan verklighet, underförstått ingen annan stans än på olika utbildningsinstitutioner. Andra former av lärande är egentligen inte samma sak. Vuxna lär sig på kurser. Även om jag hårddrar det så känns det som att i Skolan finns det en  förväntan på en lärande situation. Och framförallt tid för frågor och utrymme för att ta hänsyn till exempelvis den proximala utvecklingszonen.

Samtidigt började jag grunna på det där med effektivitet. I många fall är det helt enkelt inte ekonomiskt att ”utbilda” i varje enskilt fall för varje enskild individ. Jämför marknadsföraren som får uppgiften att lära en viss målgrupp bete sig på ett nytt sätt.

Det (åter)för mig till tanken om inte marknadsförare ofta är effektivare på att lära ut, än vad Vygotskij-inspirerade pedogager är.

(i morgon ses vi på sidan 106)