Nu nionde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”I dag när du sätter din fot i en  svensk skola  – och det rekommenderar  jag att de flesta skulle göra med jämna mellanrum – då  kommer det ganska snabbt fram en nyfiken vetgirig elev och frågar vem du är och vart du är på  väg. Är du ovan vid  barns sätt idag kan du nog känna dig lite obekväm ett tag – vad vill den där parveln mig egentligen, kan en vuxen inte få vara ifred?”
Petri Partanen (s. 90)

För snart 10 år sedan hade jag en vision om att det numera skulle vara lika poppis bland vuxna att besöka skolan (barnens) som IKEA, även på helgerna. I stället har jag fått en påminnelse om att förändring tar tid. Men idén finns kvar, i det att skolan måste bli bättre än IKEA på marknadsföring.

Även jag är alltför sällan på skolbesök. Och när det gäller de  yngre barnen på dagis upp till högstadiet (usch, förbjudna begrepp), så känner jag igen Partanens beskrivning av deras nyfikenhet. Men på gymnasienivå är elevernas framfusighet inte lika markant. Ju äldre ju mindre nyfikenhet verkar det som. Eller?

Det åttonde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal. Passar på att repetera att jag inte läste boken för att leta efter något speciellt. Utan helt enkelt lät spontaniteten bestämma vad som fick bli hundöron.

”Vi har idag en pedagogisk grundsyn och en utvecklingssyn som innebär att vi erkänner att eleverna vid olika tidpunkter har kommit olika långt, och också har olika behov och lär sig olika fort. Ändå skapar vi hållpunkter i tid där vi förväntar oss att alla skall klara kraven vid ett visst tillfälle. Utvecklingen ser tyvärr inte ut så. Barn och ungdomar utvecklas i olika takt och inom olika områden. Att alla skulle vara i mål samtidigt är lika orimligt när det gäller lärandet som när det gäller sport. Inga övriga jämförelser är nödvändiga”.
Petri Partanen (s. 83-84)

När jag för cirka sex veckor sedan skrev mitt kritiska inlägg om PISA-tolkningar undvek jag diskussionen om pojkar versus flickor. Det blir så lätt infekterat när man tar upp det enkla faktum att vi har två olika begrepp för att fånga en viss form av skillnad (om än  diskutabel) mellan unga människor.

Låt skillnaden leva

Som jag ser det är det på ett generellt plan rätt stora skillnader mellan könen (vad det nu är) i tonåren. Tack och lov, vive la différence! In ramlar jämlikhetsdebatten. Men den skallväl för bövelen inte handla om att alla 15-årigar skall vara lika bra i allt.

Så alla PISA-rubriker om att det är ”stora skillnader mellan pojkar och flickors mattekunskaper” är enligt mitt tyckande bra. Det dåliga är tolkningen att skillnaden tyder på nåt (system)fel. Vi skall ta tillvara skillnaden och jobba vidare med den. Det vill säga, som jag tolkar Partanen, vi måste ha med skillnaden även i bildningspraktiken.

Kön är bara en sak. Många andra skoltyckare pekar på det orimliga att basera ett utbildningssystem på ålder. Framförallt att gruppera in barnen i klasser baserade på vilket år dom är födda. Andra skillnader är intresse, hemförhållanden, tidigare livserfarenheter, och så vidare.

En annan poäng med skillnader är att veta vad jag är bra på och vad mina kompisar är bättre på. I stället för att jag skall kunna allt, så kan jag koncentrera mig  på mitt och dom på sitt. Det ligger bakom min devis ”Vi är mer än jag”.

Samtidigt vet jag att många skolor lever en pedagogik som verkligen låter eleverna jobba i sin egna takt och efter sina egna förutsättningar. Men vad hjälper det när alla skall fösas in i samma fålla när proven kommer.

Partanen skrev den här boken innan den nya skollagen, nya läroplanerna och nya betygssystem bestämdes. Hittar man där något som över huvud taget inför en flexibilitet när det gäller framförallt ”hållpunkter” i till exempel de nationella proven?

(nästa hållpunkt sidan 90)

Sjunde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”Vi borde inte tillåta oss själva att låta eleverna definiera skolan som något annat än en väsentlig del av verkligheten. Om skolan blir sin egen verklighet utan koppling till elevernas vardagsupplevelser, då förlorar den sin kraft. Vygotskij definierade skolans viktiga roll i termer av att skolans, kulturens och samhällets viktiga föreställningar och begrepp måste möta elevernas vardagserfarenheter för att det skall ske ett genuint lärande”.
Petri Partanen (s. 79)

Noterar att jag återigen noterat i princip samma sak som tidigare. Måste betyda att jag hela tiden dras till just mötet mellan elevernas vardagsbegrepp (tidigare hundöron) och andra delar av verkligheten (skolans, kulturens, samhällets föreställningar). Gissningsvis för att det värkligen (så!) gått snett där. Typ – vadå ”om” (skolan blir sin egen verklighet)?

För övrigt tror jag inte att det är eleverna som definierar det så. Skolan har helt enkelt utvecklats till en egen verklighet.

(nästa gång hoppar vi till sidan 83)

Dax för sjätte hundörat (hö06) i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal. Varför noterade jag så lååånga meningar (apropå jobbigt att skriva av dom)?

”Vygotskij betonade att för att ett lärande ska kunna ske med utgångspunkt från eleverna så behöver läraren möta eleven i dennes vardagsbegrepp – de vardagserfarenheter som eleven har i sin ryggsäck – i stället för att börja där läraren själv är, i uppgiften eller läromedlet”.
Petri Partanen (s. 65)

För knappt fem år sedan var jag på en disputation, där Carin Fast försvarade sin doktorsavhandling Sju barn lär sig läsa och skriva. Den spikades fast, med slutsatsen”förskolan och skolan tar dåligt tillvara de kunskaper barnen redan har med sig”. Bland exemplen fanns BR Leksaker, Pokémon och Beyblades. Vilka nya (senaste fem åren) vardagsbegrepp inom barnens erfarenhetsområden tar lärarna sina utgångspunkter ifrån?

(om 24h s. 79)

”Pappa, hur mycket är 35 + 35?”
(barn i tunnelbanan)

Här kommer femte hundörat (hö05) i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal. Först en liten metareflektion: det är enklare att klippa citat ur nåt digitalt, än att skriva av dom från papperssidor.

”För pedagogen hamnar återigen samspelet mellan de vardagliga lärande aktiviteterna och elevens inre utveckling i fokus. För att förstå elevens beteende i de lärande aktiviteterna och för att kunna individualisera pedagogiken behöver pedagogen ett språk och en förståelse av elevens kognitiva utveckling, både den aktuella utvecklingsnivån men också den potentiella utvecklingen – den proximala utvecklingszonen. Därför ägnar en Vygotskij-inspirerad pedagog mycket tid åt att undersöka och kartlägga elevens tänkande och inte enbart elevens presterande”.
Petri Partanen (s. 60)

Fattas känslan?

Det som jag kom att tänka på just nu när jag skrev av citatet är den klassiska uppdelningen i kognition-emotion. EQ har ju blivit ett alltmer uppskattat komplement till IQ (låt oss här bortse ifrån alla detaljer kring begreppen, hur de mäts, deras relevans och släktingar). Framförallt har jag fått för mig att vi idag har en fördjupad förståelse för hur emotionerna samverkar med kognitionen.

I sken av det slår det mig hur lite jag ser av just samspelet känna-tänka i de rent teoretiska diskussionerna kring lärande, låt vara att jag inte direkt är beläst inom området. Jag menar inte att hantera känslor, utan hur känslorna på/medverkar med tankarna. Däremot hör/läser jag ofta om pedagoger som återger elevernas känslor i samband med just lärandet. Tål att fundera mer på.

Zonen alla borde känna till

Annars var det definitivt de sista två meningarna i citatet som fick mig att hundöra den aktuella sidan. Dels det där med den proximala utvecklingszonen, som om jag förstår saken rätt är en av Vygotskis hörnstenar. Roade mig nu med att googla begreppet, utan att snabbt hitta en klockren beskrivning. Månne något för lärarstuderande att komplettera exempelvis Wikipeda med en bra utläggning. Tills dess får det duga med kortisar om Zone of proximal development (ZDP) från engelska Wikipedia och Teach-nology.com.

För mig som nyss hörde talas om den proximala utvecklingszonen känns det som något som alla, inte bara bildade pedagoger, borde ha en hum om. Och då menar jag verkligen alla, inklusive barnen. Det är ju onekligen en viktig pusselbit i förståelsen av ens egna kunskapande.

Hur tänker du?

Här kommer det som nog varit svårast för mig hittills på den här lär-känna-Vygoktsij-resan. Jag är numera helt såld på att fråga ”hur tänker du?”. Mycket tack vare Anne-Marie Körling och hennes fantastiska anekdotiska berättelser från olika lärsituationer.

Det jobbiga är att inte veta hur mycket jag arbetat efter den insikten tidigare Framförallt när jag undervisat på universitetet och olika vuxenutbildningar. Men även när det gäller i konversationer med mina och andras barn. Jag är helt enkelt rädd för att jag inte gått hela vägen.

Helt klart har jag försökt undvika att direkt ge ”det rätta svaret” när någon elev/student frågat om något. Naturligtvis handlar det här inte om triviala icke-lärsituationer, typ ”var ligger toaletten”. Men det är klart, även jag trillar lätt i fällan och briljerar med mina  kunskaper, det vill säga leverera mitt svar.

Ofta har jag annars försökt få den som frågar att leta efter olika sätt att komma fram till svaret. Ungefär som pappan i tunnelbanan i går. Han svarade först inte 70 (på frågan vad är 35+35). I stället sa han nåt i stil med ”hur kan du räkna ut det?”. Efter lite turn-taking mellan honom och barnet, så sa pappan till slut 70. Dock frågade han vare sig efter varför barnet undrade, eller hur denne tänkte under problemlösandet. Bredvid stod jag och undrade tyst hur barnet (och pappan) tänkte.

Autotankläggning

Autokommunikation (kommunicera med sig själv) kan man applicera på mycket Jag travesterar auto och ”kartläggning av elevens tänkande” till autotankläggning. Jag tänker alltså till sist att det är lika viktigt för eleven/barnet, som för läraren, att förstå betydelsen av att kartlägga dennes tänkande. Självinsikt. Och inte minst för att slippa ”kan du inte bara svara”.

(fem sidor från nästa hundöra, som blir tjatigt ;)