[Uppdatering, länkar till några efterföljande inlägg: Hur digitala är Hatts rundabordssamtal? ]

IT- och regionminister Anna-Karin Hatt annonserade i februari initiativet Digital Agenda, där hon ”välkomnar dina idéer och synpunkter på vad du tycker är viktigt i den framtida it-politiken”. Mer specifikt börjar ministern resan genom att inbjuda till ett antal rundabordssamtal. Naturligtvis har jag snappat upp att detta var på gång, men liksom inte brytt mig. Även om jag hurrar för och gillar att frågorna lyfts.

I måndags blev jag dock via mejl inbjuden till rundabordssamtalet den 21 februari, med temat ”IT i skola och undervisning”. På sändlistan fanns förutom jag: Sambruk (Claes-Olof Olsson), Viktor Rydbergs Samskola, Djursholm (Anna Karlsson), Svenska Läromedel (Rickard Vinde), Sics (Kia Höök), Björknässkolan, Nacka (Anna Ljungqvist), Datorn i Utbildningen (Lena Nydahl), Natur & Kultur (Marit Ekelund Maitland), Lärarnas riksförbund (Metta Fjelkner), Lärarförbundet (Eva-Lis Sirén), Almega IT&Telekomföretagen (Anne-Marie Fransson), KTH, Digitala Akademin (Henrik Svensson), Stockholms Stads Utbildningsförvaltning (Thomas Persson), SKL (Per Arne Andersson), Utredningen om tidsbegränsad SFI (Birgitta Ornbrant), Omvärldsbloggen (Stefan Pålsson), KK-Stiftelsen (Madelene Sandström), Apple Education (Ove Lidström), Intel (Carl Daniel Norenberg), Microsoft (Eva Pethrus), .SE Webbstjärnan (Kristina Alexanderson), Statens medieråd, Infomentor, Statens skolinspektion och Statens skolverk.

Inbjudan (jag har laddat upp den här som pdf) förklarar bland annat;

”Skolan är en kunskapsarbetsplats där användning av IT kan öka effektivitet och förbättra kvalitet. Rätt utnyttjat kan IT bidra till lärarens arbete att administrera och planera sitt arbete och IT har en roll bland de verktyg som används i pedagogiskt arbete. Målsättningen är att skolan kan förena de möjligheter IT kan ge för att genomföra sitt pedagogiska uppdrag med en effektiv administration”.

I mitt tycke känns den utgångspunkten otroligt naiv. Den speglar liksom en (politisk) attityd att ”det har hänt lite grejor inom IT-området, men vi ska nog kunna putsa lite på Skolan så behöver ingen oroa sig speciellt mycket”. Rätt långt ifrån min uppfattning vad det hela handlar om, en större omstörtande revolution som kräver radikala grepp och snabbt uppvaknande.

Frågor som Anna-Karin Hatt ber oss fundera på inför mötet är:

1. Hur kan stat, kommuner, näringsliv och intresse- och frivilligorganisationer komma samman för att hitta och genomföra lösningar inom ramen för sina respektive roller och ansvar?
2. Vad är i din mening relevanta mål och insatser för en digital agenda för Sverige på området IT i skola och undervisning?

Vi välkomnas också att komma med kortfattade svar och andra inspel senaste den 14 februari. Redan nu kan jag säga att mitt första inspel blir glöm ”inom ramen för sina respektive roller och ansvar”. Den andra frågan får jag grunna lite mer på.

ADHDonde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”Ibland betonas diagnosernas värde i frågor kring resursfördelningen. Det är lättare ibland att få stöd om man har en diagnos. Detta är djupt olyckligt, eftersom det finns gott om elever som inte uppfyller riktigt alla kriterier för en diagnos, och som faktiskt kan ha större svårigheter i skolsituationen än en elev som fått en psykiatrisk diagnos”.
Petri Partanen (Från Vygotskij till lärande samtal, 2008, s. 130)

Min allmänna utgångspunkt är att om det är något som behöver en diagnos så är det dagens samhällsstruktur. Rent allmänt hur den institutionaliserats och mer specifikt hur Skolan struktureras. Eller rättare sagt, hur vi idag tar hanterar dagens barn och ungdomar.

Det är en enkel sak att ställa diagnosen ADHD på Skolan. Wikipedia skriver i en definition av ADHD: ”Det finns tre varianter av ADHD: en som innebär att man har koncentrationssvårigheter och tenderar att vara inobservant på sin omgivning, en som innebär att man är hyperaktiv och impulsiv, och en som innebär att man har båda de tidigare nämnda sorternas svårigheter”. Uppenbarligen har vi i det här fallet en patient med klara indikationer på den sistnämnda varianten.

Fast, det är kanske bara jag som glider omkring och är objektivt observant (som vilken psykolog som helst).

(nästa gång sidan 135)

Sjuttonde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

[Citat saknas]
Petri Partanen (Från Vygotskij till lärande samtal, 2008, s. 130)

På sidan 130 i boken finns en helt fantastisk illustration i form av ett fotografi på en sak som inte finns (bildmanipulation). Inom parantes kan nämnas att bilden ursprungligen publicerades i ett medium med samma ägare som bokens förlag. Gissningsvis har det ändå varit förknippat med både besvär och kostnad för att få ha med bilden i boken.

Det finns ingen citaträtt för annat än text. Annat, om du inte visste det, är till exempel bilder, musik eller videosnuttar. De som tjänar mest (vilka inte är de som skapar verken) på nuvarande upphovsrättslagstiftningar och dess implementationer älskar att tala om vad man (de) tjänar på att behålla systemet som det är. De talar aldrig om vad vi förlorar.  Eller vad vi andra, framförallt barnen, har att vinna på radikala förbättringar i upphovsrätten.

Så du lär inte få se bilden här.

(men betrakta den gärna i boken, bläddra sen fram till morgondagens 132)

Sextonde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”Därför tror  jag, att i takt med att vi ökar fokus på behovet av föräldrautbildning (som ju bör vara genuint pedagogisk snarare än terapeutisk i sin grund) håller jämna steg med den träning och fortbildning som pedagoger får”.
Petri Partanen (Från Vygotskij till lärande samtal, 2008, s. 124)

Någonstans på vägen dom senaste 50 till 100 åren har en stor del av föräldraskapet flyttat från föräldrarna till samhället. Jag tycker mig ofta se att skolfolk (pedagoger, skolledare, kuratorer, mfl) är besvikna på föräldrar som inte vet hur en förälder skall vara. Ta en detalj som ungdomars alkholvanor. Varför skall skolan känna sig tvungen att utbilda föräldrar i ungdomars alkoholkonsumerande?

Om vi vänder på steken så tror jag att en hel del av skolans resurser skulle frigöras om pedagogerna slapp lägga tid på att lösa problem som orsakas av att föräldrar inte sköter sin del av föräldraskapet. Med andra ord håller jag med Partanen om att föräldrautbildning behovs. Sen är det en öppen fråga hur den skall hanteras. Vuxna lär sig ju det mesta utanför Skolan.

Tänk till exempel ”Äntligen förälder” i stället för ”Äntligen hemma” och ”Rearingservice” istf ”Roomservice”.

(nästa hundöra är på helsidan 130)

Femtonde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal. Det märks nog att jag leker mer och mer med rubrikerna på mina inlägg ;)

”Det visar sig i forskning att föräldrar som förhåller sig i huvudsak genom tillsägelser och kommandon till barnet under barnets uppväxt, och inte för lika mycket resonerande och förklarande dialoger med barnet, faktiskt påverkar barnets utveckling negativt”.
Petri Partanen (Från Vygotskij till lärande samtal, 2008, s. 124)

Om mitt minne stämmer så var det här två saker jag ville fånga med hundörat. För det första en påminnelse till mig själv om vikten av att resonera, förklara, konversera och så vidare – med barn också. (Vuxna gör jag det med hela tiden).

Det andra var att så fort jag ser uttryck som ”enligt en vetenskaplig studie”, ”forskningen säger”, ”publicerad i den vetenskapliga tidskriften X” och så vidare, så reagerar jag extra  kritiskt. Det  känns svårt att ha varit professionell vetenskapsman och veta hur bristfällig, korrumperad och ful ”forskningen” ofta är. Innan jag själv började forska hade jag en bättre bild av vetenskapen (läs godtrogen). Det går idag att välja ståndpunkt först och hitta forskning som sen stödjer det. Eller beställa stödet från forskare.

Nåväl, det här ska ju inte bli ett långt inlägg om vetenskapsfilosofi. Men smaka på följande omskrivning:

Skolutvecklare som förhåller sig i huvudsak genom detaljplaner och direktiv stödda på vetenskaplig grund till pedagogen under pedagogens förändringsarbete, och inte för lika mycket resonerande och frustrerande konversationer med pedagogen, faktiskt påverkar pedagogens utveckling negativt.

(etthundratjugosju, är sidans nummer i morgon)