Communitites har blivit allt intressantare på många sätt. Fenomenet nätverksskapande i datoriserade miljöer är lika gammalt som datornätverk i sig, det vill säga långt innan Internet slog igenom. Den breda svenska allmänheten torde vara mest bekant med Lunarstorm och MySpace. Från början två miljöer där i princip bara kidsen huserade. Och i takt med att vuxna glidit in har kidsen flyttat vidare till andra space.

Själv förvånades jag i början av 1990-talet av att Timbro hade en dold onlinecommunity, långt innan folk visste att man kunde koppla ihop datorer. I affärssammanhang har det senaste året dom öppna tjänsterna LinkedIn och Facebook blivit allt populärare. Andra snabbt växande communities som det hos Shortcut (nu nära 67000 medlemmar) och andra organisationer/företag/medier, spär på trenden.

Själv registrerade jag mig på LinkedIn först i våras, eftersom varje närvoro i en social tjänst tar både tid och energi. Mycket riktigt har jag sedan dess fått en mängd inviter från bekanta och obekanta ”friends”, samtidigt som jag brottats med att prioritera min tid. Jag har också prövat några verktyg för att skapa egna communitites, som exempelvis me.com där jag skapat weconverse community (som jag just nu bara experimenterar med). Men eftersom Facebook verkar leda buzzen just nu, så bestämde jag mig innan sommaren för att vara mer aktiv där (och tona ner/ut LinkedIn).

För min personliga del är jag bara i andra hand ute efter möjligheten att stärka och knyta kontakter. I stället vill jag (liksom många andra) i första hand pröva på för att lära mig mer om möjligheterna och utmaningarna. I och för sig är ett potentiellt uppdrag att organisera ett community åt en affärsbekant ytterligare ett motiv för mig. Jag skulle kunna skriva en hel sajt/bok om utvecklingen, lärdomar, etc, men just nu får ett fåtal, i mitt tycke centrala, reflektioner räcka.

1. Communitites är värdefulla. Inget snack om saken. Exempelvis har många företags gamla utmaning att hantera ”kunskapskapitalet” spontants lösts på ett snabbt, roligt och billigt sätt genom communitites. Ofta med start på gräsrotsnivå när några anställda dragit igång en grupp i någon öppen tjänst. På mitt personliga plan har flera vänner som jag inte haft kontakt med på flera år via LinkedIn dykt upp igen.
2. Communitites tar tid. Massa användare som bara registrerat sig och kopplat ihop sig med vänner är värdelösa om ingen deltar i aktiviteterna. Det gäller både uppdateringen av sina egna saker som uppsnappandet av vad andra gör. Det gäller att finna en personlig balans, samtidigt som alla andra försöker göra samma sak.
3. Mängder av finesser. På mycket kort tid har verktygen blivit enklare, billigare, fler och roligare. Jag får ett intryck av att communitysajterna integrerar allt som har med den sociala medieutvecklingen att göra. Dom fixar bloggar, taggar, video, foto, diskussionsforum…you name it. Möjligen kan man kännas sig proppmätt och förvirrad.
4. Inläsningseffekterna bromsar. Tänk dig att du lagt hundratals timmar i en tjänst (ex MySpace) med att bygga din profil, skapa nätverk, länka in prylar och vänner. Sen byter många av dina kontakter till en annan tjänst (ex LinkedIn). Då är det jobbigt att byta. Det gör att man drar sig för att gå med, liksom för att gå vidare.
5. Enkelriktade trädgårdsstaket. Även om communityn finns på Nätet så måste man som regel vara registrerad medlem för att se vad som finns där inne. Vi pratar om problemet ”Walled gardens”, speciellt när det gäller Facebook. Det är i och för sig lätt och gratis att registrera sig där. Och tack vare öppna API:er (Application Program Interface) kan andra tjänster lätt in-formera in i Facebook. Men ingenting kommer kommer ut. Exempelvis, om du har en blogg var som helst på webben kan du lätt visa inläggen i Facebook. Men det är (i princip) omöjligt att informera utanför Facebook om det du gör där inne. Det liksom förtar idén med Internet och motverkar på ett sätt vidaredelning. Kolla själv, här är en länk till min profil i Facebook.

Så för min del blev det extra jobbigt idag när jag insåg att en av mina idéer kring giicod (se förra inlägget) inte skulle fungera i Facebook. Jag har skapat en grupp som enbart studenterna kan vara aktiva i. Och Facebook har bra verktyg för gruppvisa diskussioner och schemahantering. Men för att se det som finns där måste man vara medlem i gruppen (och Facebook). Därmed kan resten av världen inte se (och påverka) vad vi gör i kursen. Så nu måste jag ta mig en funderare till kring Facebook. Å andra sidan är tjänsten utmärkt för min affärsbekant, som verkligen vill ha en sluten grupp.

Till sist, Jag har nyfiket noterat ett par nya (och exploderande) communities för professionella kommunikatörer. Dels MyRagan (”Where communicators meet”) och dels Melcrum’s Communicators’ Network (”Because together we’re smarter”). Är det någon som känner till några motsvarande satsningar i Sverige?

Inlägget postades onsdag 8 augusti 2007 klockan %H:%M och finns under Okategoriserade, weconverse. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan hoppa till slutet och lämna en kommentar. Pingning är just nu inte tillåtet.