I morse hade jag förmånen att äta frukost hos PR- och kommunikationsbyrån Springtime, och framförallt höra om ett par spännande case. Det ena, om sociala medier i Kina, lämnar jag för tillfället åt sidan även om det var synnerligen intressant. Men det andra, baserat på kampanjen ”In an Absolut world” och hur den mexikanska tolkningen orsakade en del rabalder vill jag gärna att vi konverserar lite kring. Först några ord om att Springtime äter sin egna medicin.
Idag lanserar Springtime nämligen sin nya webbplats, eller rättare sagt webbplatser. Bilden här intill (miss att dom inte skrivit ”Springtime” på skylten) är knyckt från ning.springtime.nu, dit man numera omdirigeras från www.springtime.nu. På välkomstsidan kan vi läsa ”Det här är vår medarbetarcommunity där vi delar med oss av händelser och tips. Sprid gärna vidare!” Basen verkar alltså vara ett community baserat på verktyget Ning (som jag bloggat om tidigare). Observera att Ning är en ”hostad” tjänst, dvs själva systemet ligger på en webbserver som Springtime vare sig äger eller har full kontroll över. Samma sak gäller wiki.springtime.nu, ”Springtimes wiki om sociala medier”. Den är i sin tur baserad på webbtjänsten wikispaces. Bland sidorna finns ”Fler företag som arbetar med social media monitoring”. Hepp, man är inte rädd för att erkänna, och bjuda på kunskapen om, att det finns fler leverantörer inom området. Dessutom har dom (sedan tidigare) Springtimebloggen som bygger på Typepad. Även det en ”hostad” tjänst. Ett synnerligen modigt steg för att pröva nya vägar, inspirera oss alla och skapa mer underlag för nya lärdomar och insikter.
Men åter till Absolut-caset. Vi som var där fick med oss en mapp som bland annat mer i detalj beskriver morgonens föreläsningar under rubriken ”Nätets gräsrötter slår till – Kriskommunikation i sociala medier”. Tyvärr hittar jag inte den rapporten i fulltext på nätet (men är övertygad om att den kommer upp och att dom kommer påpeka detta bland kommentarerna till det här blogginlägget). Däremot finns det ett kort inslag bland exemplen i wikin. Kort och gott hade den lokala Absolut-byrån i Mexico gjort annonser där de lekt med gränsdragningar mellan USA och Mexiko. Det greppet gillades inte av alla. En gnista i bloggosfären spred sig ganska fort ända upp till gammelmedia (ex CNN). Bland det tänkvärda är antalet kommentarer i de olika bloggarna, tex hos Absolut själva 3424 stycken (343 sidor)! Och att Paula Eriksson, VP Corporate communications V&S Absolut Spritis, den 6 april 2008 bad om ursäkt, drog in mexikoannonserna och lovade åtgärda processen för att godkänna lokala annonser.
Detta fick mig att tänka på en liknande händelse. För ett par veckor sedan drog Donkin Donuts tillbaka en nätvideokampanj. En hyfsat känd TV-personlighet/taleskvinna figurerade nämligen i videon iförd en Palestinasjal. Vissa uppfattade detta som ett politiskt stöd vissa aktörer i mellanöstern. Läs mer hos exempelvis David Kiley i hans blogg Brand new day.
Intressant nog så är ”den konservativa debattören” Michelle Malkin rätt flitig pådrivare i båda fallen. En typ av sociala medieaktörer som utnyttjar kända varumärken som slagträn för att föra en politisk debatt. En utveckling som Naomi Klein pekade på i sin bok ”No Logo” för många år sedan.
Den stora och svåra frågan är var man som varumärkesägare står (för). Är det rätt att be om ursäkt för att andra väljer att försöka fylla varumärket med ett innehåll man inte står för? En jämra intressant radda tankar om ursäkter levererar NYT-journalisten Kevin Sack i artikeln ”Doctors Say Im Sorry Before See You in Court”, Gerald Baron i sin Crisisblogger under rubriken ”The moral (and economic) value of saying you’re sorry” och naturligtvis PR-konsulterna Shel Holtz och Neville Hobson som samtalar om saken.
Jag tycker att i grund och botten handlar det om ansvarstagande och intention. Jämför uppsåt i juridiken. Absolut ville knappast på allvar flytta gränsen mellan Mexiko och USA. Dunkin Donut ville lika lite hjälteförklara vissa aktörer i mellanöstern. Fast gränsdragning mellen intention och handling är rätt luddig. Lätt är det som sagt inte. Däremot är det solklart att vi lär få se mer av den här typen av agerande. Och även om det bara är få fall som når massan, så sker det redan nu i massa små konversationer. Har du inte redan tidigare funderat på det här så är det hög tid. Eller?
För att gå rätt på sak så skyller jag på att även forskare styrs av hårdvaluta. Ingen cred ingen blogg skulle man kunna sammanfatta mina tankar. Detta apropå att Anders Mildner bloggar i Sydsvenskan under rubriken ”Universitetet, var god dröj” Han är rätt frustrerat över att universiteten inte hänger med i utvecklingen och skriver bland annat:
Men om lärosäterna tog den tredje uppgiften på allvar, borde de väl jubla över att de anställda försökte möta omvärlden i en tvåvägskommunikation? Och låta bloggandet bli en naturlig del i arbetstiden? Och snabbt se till så att man lade in bloggarna under sina egna sidor och därmed kunde föra in den utåtriktade verksamheten under lärosätets tak?
Jag skulle kunna tillbringa månader och år att bara orera om den här saken. Jag gav ju för 10 år sen upp idén om att publicera en elektronisk avhandling. Och det lilla jag hinner få ur mig nu borde egentligen ha hamnat i ”Richard Gatarskis SU-blogg”. Men det bloggverktyg som Stockholms universitet tillhandahåller är undermånligt. Se bland annat Läge att frysa denna blogg som jag publicerade för snart ett år sedan. Till exempel kan jag inte där bakåtspåra till Mildners inlägg.
Varför bidde avhandlingen då i mitt fall en bok och ingen webbplats, CD-ROM, blogg eller dylikt? Svaret är enkelt. Mina bedömare fattade inget annat samt att den akademiska hårdvalutan är publicerade artiklar. Underförstått forskarnas gratisskrivande i vetenskapliga tidskrifter. De språkrören är så hårt kommersialiserade att Rasmus röj i upphovsrätten framstår som en parantes i det post moderna projektet/n. Erik Stattin ekar en undersökning från Storbritannien där enbart gratis granskningsarbete uppgår till 22,5 miljarder kronor varje år. Rasmus är för övrigt doktorand vid Södertörns högskola. Av döma av hans personbeskrivning där så har dom inte uppmärksammat hans bloggande. Än mindre förtecknat bloggar relaterade till högskolan.
Men nu var det ju universitetet som det ska handla om. Stockholms har ju faktiskt en sida som heter ”Bloggar på Stockholms universitet”. Kul, men tunt. Dess Rektor Kåre Bremer bloggar (bra tycker jag). Ett av de ämnen har berör är Bibliometri (2007-09-26), han har anställt en Bibliometriker (2008-02-14) och rekommenderar Högskoleverkets rapport ”Resurser för citeringar” (2008-05-21). I den rapporten förekommer ordet ”blogg” noll (0) gånger och ”Internet” en (1) gång:
Men vad som egentligen når en internationell publik skiljer sig åt: normalt ker det genom tidskriftsartiklar i internationella, vetenskapliga, tidskrifter ller via böcker utgivna på utländska förlag. Det kan också ske genom att forskarna publicerar sina verk på Internet eller genom en rapportserie som läses av de viktigaste (internationella) kollegerna inom det egna fältet.
Märk väl, Internet är onormalt i Högskoleverkets ögon. Så till Mildner och alla andra säger jag att så länge forskarna inte för cred, dvs karriär- och lönemässiga kliv, för bloggande så lär det inte hända så mycket. Samma sak gäller alla andra ”nya elektroniska publiceringskanaler”. Jag använder citattecken för att förlöjliga det som redan borde vara ersatt av akademiska konverseringskanaler.
Fast visst händer det spännande saker. Den sexhövdade bloggen Ekonomistas drivs nog mer av dess förståelse för vikten och värdet av bloggandet, än av obefintliga insikter från handledare, respektive akademisk institution och anslagsgivare. (Transparens: jag har haft i uppdrag att rådge dem vid lanseringen). Och Stanfords Blog Directory är rätt cool. Tänk om man kunde försvara en blogg när man disputerar?
[Uppdatering 2008-09-29: Economist publicerade 2008-09-28 under rubriken User-Generated Science en intressant artikel om vetenskap och bloggande.]
Göteborg ser över stadens varumärke och kommunikation. Flera inflytelserika företagsledare och kommunikatörer i regionen deltar i projektet, som ska attrahera nya evenemang, företag och invånare.
Bland ”höjdarna” återfinns Mariella Delgado, nordisk marknadsdirektör för Volvo Personvagnar, Sven-Olof Bodenfors, vd för F&B Case och Magnus Valentin, styrelseordförande för Valentin & Byhr. Allt drivs av Göteborg & Co, som arbetar med att marknadsföra Göteborg som turist-, mötes- och evenemangsstad. Naturligtvis (ironi) har deras webbplats ingen sökfunktion, inga RSS-flöden, eller över huvud taget något som andas sociala medier. Samma sak, fast med sök, verkar gälla Göteborg.com, officiell besöks och evenemangsguide. VD för Göteborg & Co Claes Bjernkne (ingen egen sida eller blogg, men syns med namn, telefonnumer, e-post och bild på personalsidan som har en usel URL) säger till Dagens Media: ”Nu har vi spikat en varumärkespyramid som beskriver hur vi vill att staden ska upplevas”. Snacka om att dom tänker kommunicera ut.
Och bara några minuter efter får jag ett mejl från Joakim Vollert, mattelärare i Stockholm som bloggar inspirerande erfarenheter i elevensval. Vi har umgåtts en del på nätet och träffats som hastigast ett par gånger. Men Joakim förstår hur jag tänker. Hans mejl lyder kort och gott:
Inte direkt värsta webb 2.0-sajten, men den andas ett tänk genomsyrat av ”tänk om…”. Kolla vänsterkolumnen med länkar till funktioner som Tell us your story; Subscribe to friends of NS; Success stories; Spreading the word; och Sounding boards. Det senare är ”a dozen people with connections to Nova Scotia, through family, education or business” som kan ge återkoppling på Nova Scotias varumärkesinitiativ. Med andra ord verkar dom tänka sig att det är invånarna och traktens vänner som bäst pratar för varan. Med stöd av lite kuriosa som skrivbordsbakgrunder och skärmsläckare. Och kanske är det en händelse att just Scotiabank var bland de första att publicera en riktigt lyckat podcast (The Moneyclip).
Hör ni Göteborgare! Lyssna på Jennifer Lynn Aaker, professor på Stanford, när hon berättar vad, eller rättare sagt vilka, som bygger ett starkt varumärke. Själv är jag stolt huvudstadsinvånare och gör på egen hand vad jag kan för att dra mitt strå till Stockholmen.
Last Saturday, at the Whats Next meetup in Stockholm I was fortunate enough to meet with a bunch of people that have truly inspired me. They include Thomas Wennström (producer and host of the Whats Next podcast), Erik Wahlfors (co-founder of Soundcloud), and Tomas Seo (producer and co-host of the Voccine podcast). Tomas has recently founded Phorecast, and is together with Christina Jeurling and Suzanne Hamilton creating a fascinating, and of course innovative, business concept.
Imagine having two teams of carefully selected leading, independent, and mult-disciplinary innovators, domain experts, and doers compete for three days. All with the sole objective to innovate for your organization. That is what you get when you engage Phorecast. At least that is my impression after meeting Tomas again today. And I really like their approach for a number of reasons.
First of all, the whole process is based on scientific research as well as personally grounded experiences. This includes for example the aspect of how to manage a small group of people with different knowledge, agendas and personalities. And that innovations are useless for an organization not built to realize novel, perhaps disruptive, ideas. Hence not a customer Phorecast would even consider.
Second, the whole Phorecast idea is based on an understanding of the value when people from different disciplines meet. Take for example the case of the Post-it (TM). The underlying adeshive was discovered by Dr. Spencer SIlver in 1968. Then it took six years until Art Fry, another 3M scientist, got the important idea about how the adeshive could be used (read more at 3M). Or as the Härén brothers puts it: a new idea is simply two old ideas put together in a novel way. A task greatly fascilitated when different brains meet.
Third, their marketing approach includes the use of social media (which perhaps is the main thing motivating this post). Their website is built with WordPress, news are in the form of blog posts which offers RSS-feeds as well as commenting functions. Hence, I bet I do not even have to send Tomas an e-mail about that I have published this post. WordPress will automatically inform him about it. A Facebook page is of course up and running. Furthermore, the Phorecast Podcast does right from the start contain a number of mind blowing interviews with fantastic personalities like Sir Ken Robinson, Jennifer Lynn Aaker, and Wylie Defresne. Hence they generously share insights and at the same time indicate what type of social networks they belong to. The hours I have spent listening so far gave me new insights as well as pleasure. Start by listening to Sir Ken’s idea sharing with Christina (because it is about a subject dear to me) Of course you can subscribe for free through iTunes and any mobile player, including the iPhone.
I could go on, but choose to advise you to visit their web site and learn more about the Phorecast process. And to be true, so far it is just a little bit more than an idea itself. With only one case (for JCDecaux Sweden) so far they need more delivery to further prove their value. I really hope they find a sufficient number of clients that are willing to test the concepts more. Perhaps you are the one? (you need good money though, Phorecasting costs substantially more than a bottle of Absinthe :-)
För ungefär en månad sedan hörde jag från olika håll talas om Twitterfone. Jag surfade dit direkt, fann till min besvikelse att det bara fungerade i USA och Kanada. Men jag signade upp ändå för att få en invitering till att testa tjänsten. Och igår kom det en nyckel via e-post. Så från och med nu kan jag ibland ringa ett telefonnummer i Stockholm, säga några ord (på engelska) och vips kommer det jag sa som en tweet på twitter.com/weconverse.
Helt otroligt läckert, jag talar och Twitterfone skriver. Tyvärr missar den lite, exempelvis i exemplet här blev det ”now having” i stället för ”now heading”. Men länken går till en sida där du kan läsa och lyssna på vad jag sa i exemplet. Och när jag gör det så är det lätt att förstå varför maskinen skrev som den skrev.
Idag lanserar Springtime nämligen sin nya webbplats, eller rättare sagt webbplatser. Bilden här intill (miss att dom inte skrivit ”Springtime” på skylten) är knyckt från ning.springtime.nu, dit man numera omdirigeras från www.springtime.nu. På välkomstsidan kan vi läsa ”Det här är vår medarbetarcommunity där vi delar med oss av händelser och tips. Sprid gärna vidare!” Basen verkar alltså vara ett community baserat på verktyget Ning (som jag bloggat om tidigare). Observera att Ning är en ”hostad” tjänst, dvs själva systemet ligger på en webbserver som Springtime vare sig äger eller har full kontroll över. Samma sak gäller wiki.springtime.nu, ”Springtimes wiki om sociala medier”. Den är i sin tur baserad på webbtjänsten wikispaces. Bland sidorna finns ”Fler företag som arbetar med social media monitoring”. Hepp, man är inte rädd för att erkänna, och bjuda på kunskapen om, att det finns fler leverantörer inom området. Dessutom har dom (sedan tidigare) Springtimebloggen som bygger på Typepad. Även det en ”hostad” tjänst. Ett synnerligen modigt steg för att pröva nya vägar, inspirera oss alla och skapa mer underlag för nya lärdomar och insikter.
Inlägg (RSS)