Det här verkar vara långt mer en ryktesspridd idé än beslutad strategi. Men den ekonomiska diskussionen är intressant. Som bekant kämpar många tryckta tidningar med sina intäkter och kostnader. För ett par veckor sedan skrev Nicholas Carlson i Silicon Valley Insider ett inlägg med rubriken Printing The NYT Costs Twice As Much As Sending Every Subscriber A Free Kindle.

Kort och gott handlar det om att Carlson räknat på saken och kommer fram till stora kostnadsbesparingar för New York Times (NYT) om dom skulle sluta distribuera döda trän till sina prenumeranter. Poängen i just hans exempel är att tidningen i stället skulle bjuda sina betalande läsare på en Kindle (en slags elektronisk läsplatta från Amazon). Kindle har precis släppts i en ny version och sedan tidigare ger NYT ut en upplaga för just Kindle.

Tänk om det blir så som Carlson tänker.

I går talade Bill Gates, för första gången tror jag, på TED (Technology, Entertaintment, and Design) under rubriken ”How I’m trying to change the world now”. Det var för en ganska speciell (och välbeställd) publik. Men TED delar gärna med sig, så hela föredraget kan beskådas på TED talks (och inbäddat här nedan).

Gates hade bara 20 minuter på sig och valde därför att bara tala om två av alla saker som måste förändras. Dels hur vi kan minska barndödligheten i världen. Dels hur vi kan förbättra skolan, vilket jag tar fasta på här. Efter någon minuts bakgrund om läget i USA:s utbildningssystem ställde Gates den retoriska frågan:

”How do you make a teacher great?”

Inom Bill & Melissa Gates Foundation har dom konstaterat att en toppenlärare (”Great teacher”) är den viktigaste ingrediensen för en bra utbildning. En poäng som många, och kanske speciellt lärarfacken här i Sverige (naturligtvis) driver ganska hårt. Däremot är jag inte så säker på att frågan om vad som gör en bra lärare är väl besvarad. Vi brukar ofta höra termer som ”behörig” och ”auktorisation”, där en högskoleutbildning ges en framskjuten position.

Gates menar att naturligtvis borde man (i USA) noggrant studera hur bra lärare gör, men konstaterar att det absolut inte har skett eller görs. Så stiftelsen har finansierat och samlat forskning som analyserat hur olika läraregenskaper påverkar elevernas betyg. Det visar sig vara otroligt stora variationer när det gäller förmågan att utbilda eleverna. Han trycker hårt på en av kriterierna:

”The least important aspect is a Masters degree”

Lite omtolkat kan man väl säga att det inte är en högre utbildning som gör en toppenlärare. Gates gör inga direkta hänvisingar till någon forskning. Jag hittade dock snabbt en rapport med den talande titeln ”Identifying Effective Teachers Using Performance on the Job”, som verkar hantera frågeställningen (skall läsa senare). Där står inledningsvis att man inte funnit några signifikanta skillnader mellan ”certifierade och icke certifierade” lärare. Inte heller lång erfarenhet som lärare är speciellt betydelsefull. Efter tre års undervisande ser man vad läraren går för. Det som verkar betyda mest är tidigare prestationer. Alltså, att läraren snabbt visar en förmåga att hjälpa eleverna i sina studier. Intressant, inte minst eftersom lärarlöner brukar baseras på formell utbildning och senioritet. Gates säger också att toppenlärarna slutar som lärare i högre utsträckning än sina sämre presterande lärarkollegor. (Här är han skämtsamt ironisk, kolla!)

Gates ägnar också några minuter åt att illustrera hur undervising och lärarutveckling går till inom KIPP (Knowledge Is Power Program). Det är ett ”national network of free, open-enrollment, college-preparatory public schools with a track record of preparing students in underserved communities for success in college and in life”. För närvarande 66 skolenheter och uppvisar en enastående utveckling hos sina elever och lärare. Dom verkar besatta av just lärarnas utveckling, som inte ske på högskolan.

Några saker är uppenbara, menar Gates. Det behövs mer utvärdering för att se var USA står och vilka lärare som undervisar bra. Samt naturligtvis att vi tar reda på hur toppelärarna gör. Han exemplifierar med att man kan med hjälp av dagens billiga kameror spela in lektionerna på video. Läraren kan sedan annotera materialet för att visa andra vad det är som gör undervisningnen bra. Resultatet skall publiceras både på Internet och på DVD så att tricksen sprids till även icke uppkopplade.

Avslutnngsvis berättar Gates att det nu finns en bok av Jay Mathews som heter  Work hard be nice: How Two Inspired Teachers Created the Most Promising Schools in America. Han skänker därför alla som var på TED-konferensen ett exemplar av den boken. Slutklämmen är att marknaden och myndigheter tar inte sådana här utmaningar på ett naturligt sätt. Men Gates är optimistisk och är övertygad om att problemen går att lösa.

”It’s gonna take brilliant people like you to study these things, get other people involved, and your helping to come up with solutions”

Är vi tillräckligt briljanta? Eller skall den stora massan trava på i fackens irrspår? Jag jobbar vidare med den här utmaningen och ser mitt inlägg som ett sätt att involvera dig.

[Uppdatering 2009-02-05: Nu är den slutgiltiga och namngivna fördelningen publicerad. Jag har därför lagt till pajdiagrammet med den mer avslöjande versionen och några meningar. I går på Media Evolution träffade jag Oscar Swartz som sa att han inte direkt fiskat röster, men publicerat röstwidgeten i sin blogg Texplorer. Han trodde att Alla Dessa Dagar fått så många röster på grund av den relativt stora läsekretsen.]

Jag tänkte först bara peka på den tryckta tystnaden när Carl Bildts blogg Alla Dessa Dagar nämndes bland dom nominerade i kategorin Politik & Samhälle i gårdagens gala för Stora Bloggpriset. Men så upptäckte jag en detalj som går lite emot mitt inlägg om röstmobilisering. Därför ser jag mig nödbedd att ta den detaljen först.

Vi kanske aldrig får reda på exakt hur rösterna fördelades mellan de nominerade. Men sista dagen för omröstning publicerade arrangörerna en antydan till röstfördelningen i varje kategori. Som synes i pajdiagrammet här till vänster verkar rösterna i kategorin Politik & Samhälle vara relativt jämt fördelade. Dom nominerade, utan någon speciell ordning, var:

• Vinnare: Opassande.se
• Nominerad: Alla dessa dagar
• Nominerad: Blogge Bloggelito
• Nominerad: Henrik Alexandersson
• Nominerad: Oscar Swartz :: Texplorer

[Tillagt diagram, där det framgår att Alla Dessa Dagar hade minst röster, om än ganska marginellt]

Min senkomna upptäckt var att Carl Bildt i sin blogg inte verkar ha uppmanat folk att rösta på Alla Dessa Dagar. (Jag sökte på ”rösta” respektive ”bloggpriset” i arkivet för januari-februari). En blixtsmutsig googling på ”stora bloggpriset rösta alla dessa dagar” pekar heller inte på att några andra drev röstningen åt Bildts håll. Så en tentativ slutats är att Bildt rockar på ett alldeles speciellt sätt. Eller att det var många små som drev röster (åker inte upp hos Google). Eller nåt i stil med att dom övriga nominerade i sina bloggar avstått från att mobilisera röster.

Å andra sidan kvarstår det där med tystnaden. Det vill säga att när namnen på dom nominerade lästes upp, så möttes Alla Dessa Dagar av tystnad. Däremot jublades och visslades det friskt för resten av dom (då) potentiella vinnarna. Ett tag var jag osäker på mitt egna minne. Var det verkligen så? Men när jag kollade en av mina livestreamade videosändningar från galan så talar tystnaden för sig själv. Kolla cirka 40 sekunder in i filmen (som jag egentligen gjorde för att fånga den fantastiska teckentolkaren).

[Uppdatering 18.50: Jobbigt, men min tes nedan håller kanske inte hela vägen. Ställ därför detta i relation till upptäckten i mitt nästa inlägg]

Niclas Strand (mka @deeped) publicerade sent i går en lysande sammanställning över diverse konversationer i och kring Stora Bloggpriset.  Han medverkade i galan per distans från Falun och jobbade parallellt med kundgrejor. Åtminstone om man skall döma av hans täta twittrande. (Fattar inte hur han hinner med, tokimponerande). Bland mikrobloggarna plockade han upp en intressant sak från @perlembre, som frågade:

Vad förenar vinnarna i årets stora bloggpris? Passion för sitt ämne! En röd tråd från mode via vardagsbetraktelser till politik.

Niclas fastnar för det där med passionen och viker ut texten med ”läser man igenom alla nominerade så är det just passion för sitt ämne, engagemang och vilja att dela med sig ”.

Nu har ju jag personligen rätt dålig pejl på såväl alla bloggares bloggar, inklusive dom nominerade respektive vinnande. Så vi får lita på att Per och Niclas har rätt. Lika rätt som att andra förenande faktorer är att vinnarna publicerar ord på Internet och att dom tävlat om det Stora Bloggpriset.

Men vad var det som gjorde att dom vann?

Ett vetenskapligt bevisat svar på den frågan skulle tarva alltför lång tid för mig att konstruera. Så jag nöjer med en hypotetisk utgångspunkt. Jag tror att alla vinnarna lyckades mobilisera sina läsare att rösta på dom. Man kan tycka vad man vill om hur omröstningen gått till. Men enligt den beskrivningen ska ”hela svenska folket kunna rösta här på sajten för Stora Bloggpriset”.  Dom nominerade som fick flest röster vann helt enkelt. (Vadå ”svenska folket”, det tolkar jag som lite reklamtänk – blir svenskt liksom ba fatt).

Hur får man då flest röster?

Antingen har man många läsare/intresserade/kompisar, varav ett fåtal röstar på en. Eller så har man få, men dom flesta röstar på en. Eller så har man både och, det vill säga många omkring sig och dom flesta röstar på en. (En intressant fråga är vad som gällde för respektive vinnare. Och jag bortser från eventuellt tekniskt fusk).

Med andra ord lär det vara viktigt att mobilisera röstare. Hur man kan göra det, på ett som jag tycker kreativt och smart sätt, illustreras av Mattias Karlsson på Moderskeppet. Dess blogg vann nämligen kategorin Teknik och Samhälle. Intressant i sig, eftersom Moderskeppet.se och Moderskeppet.se/live (bloggen) inte är riktigt samma sak. Men dom tackar förmodligen tävlingsarrangörerna hela vägen till trafiken.

Jag har i många år föreläst om Mattias samt kollegorna Fredrik och Anders fantastiska gärningar. Nyligen tackade han generöst ja till att bli skribent hos Stjärnkikarna (där jag är redaktör). Men vi hade aldrig träffats IRL (eller annan form av köttlan). Så jag passade på att direkt efter prisutdelningen kliva fram, morsa och gratulera. Vi växlade några ord om tävlingen, kategorindelningen och det här med att vinna. Mattias sa nånting i stil med ”vi anade hur det skulle gå när vi fick reda på nomineringen”. Folket på Moderskeppet är liksom vana vid reaktionerna när dom ber om hjälp. I det här fallet exempelvis med ett inspirerande inlägg:

”Den store ledaren kräver en röst”

Läs det inlägget om du vill lära dig hur en vinststen skall dras! Och glöm inte kolla in kommentarerna.

Dessutom är Moderskeppet.se/live en enda stor varumärkesutvecklare för sig själv, dom bloggande personerna, Pixondu AB (företaget bakom) och framförallt oss andra. Apropå varumärkesaspekten som Niclas också tar upp i sin översikt efter en fråga från Per Torberger.

Andra sätt är kanske (inte) lika bra

Att röstmobilisering sker brett illustreras lätt genom en googling på ”rösta på oss stora bloggpriset”. I skrivande stund förekommer Kulturbloggen (nominerad, ej vinnare) flitigt i träfflistans inledning. Där hittar vi bland annat ”Man får rösta en gång om dagen, så om du gillar Kulturbloggen: gå dit en gång om dagen och rösta på oss”. Talande är också gårdagens inlägg ”Vinnare i Stora Bloggpriset: de som når ut förbi bloggvärlden” som publicerades sent i går efter att vinnarna kunggjorts. Verkar som Kulturbloggen har en annan förklaring än jag, och menar att vinnarna ”inte bryr sig så mycket om att länka till andra bloggar eller deltar i bloggdiskussionerna utan de kör sina egna race och har en egen publik. På gott och ont”.

Det är inte många röster som belönats

Jag vet inte vad som är bra/dåligt, rätt eller fel. Jag är dock ganska övertygad att dom som vann Stora Bloggpriset gjorde det genom att på olika sätt mobilisera fram röster. Passionen fanns där, men var inte avgörande.

Fast en sak är säker. Här har vi bara brytt oss om masstänk. Dom belönade har fått många röster. Men om man tänker sig att miljoner bloggar är små röster. Då är det inte dom rösterna som fått pris. Är det så vist?

[Uppdatering: Se även min guide om mikrobloggande]

Runt lunchtid idag slog bomben ner när @socialdemokrat twittrade ”Vi välkommnar Mona Sahlin, Sveriges första och hitills enda partiledare på twitter: @MSahlin #framtid #svpt”. Det enda som då fanns på (den förmodligen historiska) kanalen löd ”Vårdtoppmöte idag. Mitt parti utvecklar vår sjukvårdspolitik och kritiserar välfärdskrisen som växer under regeringen Reinfeldt”.

Det finns flera värdefulla insikter som exemplifieras här. Det vill säga från den lilla del av Twittersfären som jag har kontakt med. Lärdomarna är framförallt:

• Tänk på hashtaggen
• Förstå den sociala mediekulturen
• Ös på, men lagom
• Transparent personlighet

Tänk på hashtaggen

Denna förmiddag klockan 10:13 skrev partiet på sin webbplats att Socialdemokraterna etablerat sig på Flickr. Men man kan väl säga att det offentliga i den här historien började när @socialdemokrat mycket tidigt i morse när @socialdemokrat twittrade förslaget att använda hashtaggen #sf kring partiets Framtstidsdagar i Västerås. @deeped kontrade då omedelbart med den fyndigt formulerade mottweeten ”#sf som i science fiction? ;) #svpt” (det sista är en hashtagg för att markera svenskintresse i den globala twittersfären). Direkt svarade  @socialdemokrat ”@deeped bättre med #framtid då – tack”. Så var den saken ur världen (i alla fall för tillfället).

Den första lärdomen är allså att mynta sina hashtaggar väl. På ett plan fungerar dom som varumärken. #framtid suger in rätt betydelser, #sf konnoterar helt fel. Framförallt skall dom anspela på händelsen som mikrobloggas. I det här fallet partiets Framtidsdagar. Taggen får heller inte vara för lång, då blir det jobbigt för mobilknappandet. Vidare (vilket jag gissar/hoppas att dom som brydde sig gjorde) skall man kolla om taggarna redan är upptagna. Enklast gör man det specifikt genom att sökai twitter (search.twitter.com) och i Twinglys microblogsearch). Sen är det ju viktigt att kunggöra, gärna i flera kanaler, vilken tagg som gäller. Det är också bra med en koll om någon eller några andra redan hittat på alternativa taggar. I så fall får man föra en konversation som i bästa fall leder till en enda hashtagg.

Förstå de sociala mediekulturen

Vidare kan vi konstatera här att socialdemokraterna vet vilken eld dom leker med. Som vi tidigare har noterat har @socialdemokrat twittrat ett tag och därmed har dom aktiva inom det centrala partiets kommunikationsområde så att säga erfarenhet i sociala mediekulturen. Jag törs säga att utan dom insikiterna hade dom varit rökta. För här har det som vanligt gått undan, värre än livedbatter eftersom det är så många som deltar. Tyvärr är gäller den gamla vanliga socialpsykologin här. Mobben är stenhård mot dom som inte följer den dominerande kulturen. Folk gillar att racka ner på etikett, hellre än att bry sig om inehållet.

Ös på, men lagom. Mitt intryck är definitivt att @socialdemokrat slagit svenskt rekord i twittrande om en händelse som direkt inte behandlar ett inne-i-bubblan-,fenomen. Typ på senaste SIME (Scandinavian Interactive Media Event) twittrade många deltagare som attan. Men den här gången rörde det sig om en partikonferens. Där vi kan anta att dom flesta deltagarna är långt ifrån IT-geekar. Jag kände att det var på gränsen för mycket från Västerås, men repetition av positiva och entusiastiska budskap smittar som bekant av sig mer än ett enskilt utrop. Svårt att veta var gränsen skall dras. Efter ett tag noterade @SjobergAnnika ”Mycket socialdemokrati av olika slag blev det i en hast i twitterströmmen… RT i all ära, men”. Någon timme senare twittrar @bloggenbent ”@bloggenbent @kullin @paulronge Ok men är det inte det @socialdemokrat håller på med var tionde sekund? Vad ska Twitter bli? Tweetspam?”. Uppenbarligen måste vi fundera på vad som är lagom.

Transparent personlighet

För min del är den centralaste aspekten på hela sociala mediefenomenet att människan, individen, hamnar i centrum. Det vill säga inte blir viktigast, men att veta vem som säger vad, och helst varför, är oerhört viktigt. Det finns alltså ett stort värde i att veta vem som publicerar sina tankar, hur och varför. Om du blir utsatt för 1000-tals röster så måste du selektera på nåt sätt. Och om avsändaren är okänd så faller dom bort. Twitter låter sina användare att förutom ett användarnamn också på central plats använda möjligheten att anslå ett namn och en kort bio. På  twitter.com/socialdemokrat står det:

Name: socialdemokraterna
Location: Sverige
Web http://www.socialdemokraterna.se
Bio: Socialdemokraternas Twitterkanal // Swedish Social Democrats. Uppdateras av @johansbuzz

Med andra ord så fattar man direkt vem som gör vad och hur man får reda på mer. Här tycker jag att @Msahlin gjorde en miss. För där var (ändras förmodligen ganska snart) motsvarande uppgifter:

Name: Mona Sahlin
Web: http://www.socialdemokratern.se
Bio Partiordförande Socialdemokraterna. Party Chair of the Social Democratic Party.

Gissa vad vi undrade? Är det Mona Sahlin själv som gör DET, eller någon annan? Mycket snabbt efter bombens nedslag drar @bloggenbent iväg: ”@socialdemokrat ”Det måste väl vara bra att @msahlin öppnar en ny kanal även om hon har hjälp?” I rest my case. Fejkchatt igen då…. #svpt”. Strax efteråt undrar @socialdemokrat i flera tweetar varför han och andra är så sura/misstänksamma (tex här).

Mitt drag var att gå direkt på källan och fråga. Så, sittande med dottern hos optikern, slängde jag iväg ”@socialdemokratern tacksam om ni svarar på det många undrar. Är @Msahlin in person(a)?”. Förmodligen missuppfattade dom min fråga och trodde jag/andra misstänkte att någon (tex en moderat :-) helt enkelt reggat. För svaret, som kom blixtsnabbt, var: ”@weconverse m.fl @MSahlin är Mona Sahlins twitter och ingen annans. #framtid #svpt”. @kullin frågade bättre ”@socialdemokrat Det innebär att det här hon som skrivit de två inläggen? Eller?”. Svaret ”@kullin ja, korrekt” får vi väl tolka som vi vill.

Är jag ensam om att tro att det finns en otroligt viktig sak hängande här. För om Mona Sahlin med sina egna fingrar skriver in sina Tweets, då säger det och hennes beteende en hel del. Men om hon ber en assistent dra iväg en tweet då och då. Då säger det något annat.

Det oerhört viktiga för mig är att vi vet hur det går till. Och varför. Vilket verkar stå i stark kontrast till SvD:s ledarblogg som för några timmar sen bara tycker det är kul och inte förstår diskussionen. För mig handlar det inte om privatperson eller ej. Jisses, vi vet att partiordföreanden Sahlin har en bakgrund och personlig erfarenhet som arbetare. Är det jag eller SvD som inte förstår hur det fungerar i dom sociala medierna?

Men det är kul att  @socialdemokrat gjort en spännande och lärorik insats här (åtminstone :-).