Det åttonde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal. Passar på att repetera att jag inte läste boken för att leta efter något speciellt. Utan helt enkelt lät spontaniteten bestämma vad som fick bli hundöron.
”Vi har idag en pedagogisk grundsyn och en utvecklingssyn som innebär att vi erkänner att eleverna vid olika tidpunkter har kommit olika långt, och också har olika behov och lär sig olika fort. Ändå skapar vi hållpunkter i tid där vi förväntar oss att alla skall klara kraven vid ett visst tillfälle. Utvecklingen ser tyvärr inte ut så. Barn och ungdomar utvecklas i olika takt och inom olika områden. Att alla skulle vara i mål samtidigt är lika orimligt när det gäller lärandet som när det gäller sport. Inga övriga jämförelser är nödvändiga”.
Petri Partanen (s. 83-84)
När jag för cirka sex veckor sedan skrev mitt kritiska inlägg om PISA-tolkningar undvek jag diskussionen om pojkar versus flickor. Det blir så lätt infekterat när man tar upp det enkla faktum att vi har två olika begrepp för att fånga en viss form av skillnad (om än diskutabel) mellan unga människor.
Låt skillnaden leva
Som jag ser det är det på ett generellt plan rätt stora skillnader mellan könen (vad det nu är) i tonåren. Tack och lov, vive la différence! In ramlar jämlikhetsdebatten. Men den skallväl för bövelen inte handla om att alla 15-årigar skall vara lika bra i allt.
Så alla PISA-rubriker om att det är ”stora skillnader mellan pojkar och flickors mattekunskaper” är enligt mitt tyckande bra. Det dåliga är tolkningen att skillnaden tyder på nåt (system)fel. Vi skall ta tillvara skillnaden och jobba vidare med den. Det vill säga, som jag tolkar Partanen, vi måste ha med skillnaden även i bildningspraktiken.
Kön är bara en sak. Många andra skoltyckare pekar på det orimliga att basera ett utbildningssystem på ålder. Framförallt att gruppera in barnen i klasser baserade på vilket år dom är födda. Andra skillnader är intresse, hemförhållanden, tidigare livserfarenheter, och så vidare.
En annan poäng med skillnader är att veta vad jag är bra på och vad mina kompisar är bättre på. I stället för att jag skall kunna allt, så kan jag koncentrera mig på mitt och dom på sitt. Det ligger bakom min devis ”Vi är mer än jag”.
Samtidigt vet jag att många skolor lever en pedagogik som verkligen låter eleverna jobba i sin egna takt och efter sina egna förutsättningar. Men vad hjälper det när alla skall fösas in i samma fålla när proven kommer.
Partanen skrev den här boken innan den nya skollagen, nya läroplanerna och nya betygssystem bestämdes. Hittar man där något som över huvud taget inför en flexibilitet när det gäller framförallt ”hållpunkter” i till exempel de nationella proven?
(nästa hållpunkt sidan 90)
Inlägg (RSS)