I förrgår vid mötet med Statens Museer för Världskultur kom frågan om vad jag menar med ”konversation”, och om det är en stor grej? (eller bara lilla jag som tjafsar – min tolkning ;)
I går på planet till England, och på hotellet i Nottinghamn fortsatte jag läsa Don Tapscotts senaste bok ”grown up digital” (går att bläddra i hos Amazon). På sidan 187 hajade jag till för:
”They [the Net gen] won’t tolerate a lecture, however amiable. The standard ad will be replaced by Communication, a two-way conversation.”
Men vi, då Anders Lundkvist och jag som skrev en vetenskaplig artikel om detta för över 10 år sen, menar fortfarande att vi ska använda begreppet ”konversation”. Framförallt eftersom ”kommunikation” är så laddat med det förflutnas uppfattning om medier. Dessutom handlar det inte om tvåvägs – det handlar om många som konverserar med många.
Ett litet exempel. Erik Stattin (bibliotekarie) bloggade för ett bra tag sen om Phun (numera Phunland.com). Jag hajjade till då också, eftersom det var en så läcker grej. Joakim Vollert (mattelärare) bloggade också om Phun. Dessutom byggda han sitt bidrag till vår 5-minutare på TEDxStockholm på Phun. Joakim kontaktade också Emil som skapat Phun för att cleara rättigheterna med TED. Emil blir jätteglad över att få vara med även i detta sammanhanget. Så igår blir en sexåring lycklig. Jag citerar Joel Wolters kommentar:
”Kan tillägga att jag visade min son 6 år PHUN, och han blev helt SÅLD!
Sa innan han somnade att det bästa i livet är 1 familjen 2 vänerna och 3 PHUN ”.
Mig veterligen har Emil aldrig gjort en ”annons” för Phun. Men han har sett till att vi kan konversera om saken. Tror du att sexåringen kommer berätta om Phun för sina kompisar? I sammanhanget känns det helt fel att prata om ”kommunikation”.
(sen suger det att en sökning på ”phun” kan hamna snuskigt fel, men det får vi föräldrar göra nåt åt)
Inlägg (RSS)