[Uppdatering efter giget]: Hallå, vilken publik!!! Otroligt kul att få träffa er, dela perspektiv och mina bilder (pdf, 6,6 Mb)

För några veckor sedan surrade det i fickan. Jag tryckte på svarsknappen i mitt headset och hörde ”Hej, jag heter Annki och ringer från Skatteverket”. Snacka om att man stannar upp lite. Inte för att jag har nåt svart mjöl i påsen. I stället är det tyvärr så att det vita mjölet ligger lite osorterat i källarkartongerna. Utsikten att lägga tid på att ordna fram det suveränt bokförda (MA Production) och reviderade (BDO Nordic) materialet lockar inte direkt. Men nu visade det sig handla om ett gig för samtliga 300 medarbetare på Skatteverkets Huvudkontor.

Efter en trevlig lunch idag med dom närmast planerande är det nu officiellt att jag får förmånen att steppa mellan en smal höjdare och bred glädjare (kan inte säga vilka, ingen transparens där). Mitt uppdrag är att leverera lite ”e-perspektiv” och naturligtvis stajlar jag om det till ”e-persplextiv”. Skall bli superkul, inte minst för att jag sedan länge tyckt att Skatteverket ligger i framkant (till skillnad mot exempelvis NUTEK). Se även våra tidigare tankar i inlägget Bloggar myndigheter (Inte)? och dess kommentarer.

Mit i inmundigandet av ”den enkla lunchsalladen” ploppade det upp ett tänk om i min skalle. Grunden handlar om samhällets behov av skatter. Man kan ju fråga Google ”Varför betala skatt?” och få ett exempel på att det finns fler som har svar på den frågan. Men om vi nu närmar oss kärnfrågan utifrån brandförsvaret som ett exempel. Det är ju himla bra att det finns en brandkår som kan släcka när det tar eld på fel fysiska ställe. Sen kan man ju bygga på med sånt som skola, utrikesförvaltning, försvar, och så vidare.

Fast, nu ska vi tänka om morgondagens medborgare (barn och ungdomar) och ställen online (ex MSN eller Bilddagboken, de vanligaste ”informationskällorna” i en ungdomsundersökning jag nyligen tagit del av).

Finns det över huvud taget något online-relaterat samhälleligt behov som (skall) finansieras kollektivt genom skattemedel? Med tanke på hur viktig den delen av världen är så borde den frågan besvaras jakande för att stärka varumärket ”skatt”. Eller?

(Ledtråd, det är inte finansiering av FRA som är ett bra motiv).

[Update 2008-09-16: Kika gärna på www.weconverse.com/2008/06/18/donera-eller-betala-och-kanske-skatta/]

För två år sen kontaktade jag informationsansvariga på NUTEK, VINNOVA och ITPS för att jag ville erbjuda mina tjänster så att dom skulle bli lite sociala. Dels för att jag tyckte det är skamligt hur dom, med tanke på deras respektive uppdrag, släpar efter. Dels för att jag känner lite extra för dom efter mitt tidigare samröre på det akademiska planet. ITPS svarade typ "jag är ny här", VINNOVA sa "jag skall ta upp det" och NUTEK svarade inte direkt.

För ett år sen tackade jag nej när Cecilia Werner Kastensson, Kommunikationsdirektör på NUTEK, erbjöd mig att gratis föreläsa för henne och "några tunga kollegor i informationsbranschen". Hon menade att det kunde ge mig fler uppdrag. Jag menade, som vanligt, att jag tillför värde och vill ha betalt för det.

Idag noterar jag att NUTEK äntligen erbjuder flöden, för Pressmeddelanden (RSS) och Nyheter (RSS). Fast, på deras Pressinformationssida (med den kryptiska URL:en http://www.nutek.se/sb/d/153) finns ingen hänvisning till RSS-flöden. Ej heller på sidan för Nyhetsbrev (http://www.nutek.se/sb/d/806). Mystiskt är också att utvecklingsmyndigheten, när dom förklarar vad RSS är, länkar till en artikel på Susning.nu som inte uppdaterats på fyra år. (Tips, kolla min RSS-skola). Så det är knappast förvånande att sidan "NUTEK tycker" (http://www.nutek.se/sb/d/1110) inte förtecknar någon blogg.

Å andra sidan så har dom sedan ett tag en spännande, nästan social, satsning som heter Ambassadörer för kvinnors företagande, eller är det Ambassaden? Där finns det både bloggare och diskussionsforum för dom som platsar. Så numera verkar NUTEK hänga med i utvecklingen. Fast dom borde kanske leda den?

Varning för fixering vid fasta format, för formen (l)är (bli) mer fluid än vad vi kanske tänkt oss. Varning, det här inlägget är inte ett dugg pedagogiskt. Bara geekigt inspiratoriskt – hoppas jag.

Jag råkade nämligen snubbla över ett inlägg i den stimulerande bloggen Inuseful. Där diskuterade Isa Hardemo och Jon Karlsson under rubriken Åtta pixlar hit eller dit, vad spelar det för roll?! hur standardbredden på banners påverkar layoutmöjligheterna. Det grafiska exemplet dom gav gällde Sydsvenskan.se. Ett i och för sig behövligt och lovvärt grepp, Men det är taget om ett gammalt tänk. Det vill säga tidningslayout, fast på webben.

Strax därpå råkade jag powersurfa mig fram till det otroligt intressanta Papervision3D.org (en 3D-motor i öppen källkod för Flash). En av de webbplatser som byggts med Papervision3D är MSNBC Spectra. En slags 3D-lösning för att välja och navigera i MSNBC:s nyhetsflöde. Svårt att beskriva, enklare om du surfar dit och kollar själv. Helt uppenbart är bannerbredd ointressant när man glider runt i 3D-miljöer. Per definition så ändras liksom perspektiven (oj, det var djupt :-).

Anders Ekström har hos Daytona en lite mer fyllig betraktelse över den härna 3D-utvecklingen. Notabelt är också att projektet Papervision3D verkar ligga utanför dom "vanliga" verktygen för öppna källkods-projekt (som tex Sourceforge). I stället använder Papervision bland annat en wiki som byggts med mediawiki, bloggar i WordPress och basen är hos google code.

Spectra är i mina ögon inte det snyggaste som gjorts med Papervision, Fotoviewr är klart läckrare. Fler exempel hittar du i utvecklingsbloggen Hur som, vi får nog sluta tänka i standardbredd, eller?

I morse hade jag förmånen att äta frukost hos PR- och kommunikationsbyrån Springtime, och framförallt höra om ett par spännande case. Det ena, om sociala medier i Kina, lämnar jag för tillfället åt sidan även om det var synnerligen intressant. Men det andra, baserat på kampanjen ”In an Absolut world” och hur den mexikanska tolkningen orsakade en del rabalder vill jag gärna att vi konverserar lite kring. Först några ord om att Springtime äter sin egna medicin.

Idag lanserar Springtime nämligen sin nya webbplats, eller rättare sagt webbplatser. Bilden här intill (miss att dom inte skrivit ”Springtime” på skylten) är knyckt från ning.springtime.nu, dit man numera omdirigeras från www.springtime.nu. På välkomstsidan kan vi läsa ”Det här är vår medarbetarcommunity där vi delar med oss av händelser och tips. Sprid gärna vidare!” Basen verkar alltså vara ett community baserat på verktyget Ning (som jag bloggat om tidigare). Observera att Ning är en ”hostad” tjänst, dvs själva systemet ligger på en webbserver som Springtime vare sig äger eller har full kontroll över. Samma sak gäller wiki.springtime.nu, ”Springtimes wiki om sociala medier”. Den är i sin tur baserad på webbtjänsten wikispaces. Bland sidorna finns ”Fler företag som arbetar med social media monitoring”. Hepp, man är inte rädd för att erkänna, och bjuda på kunskapen om, att det finns fler leverantörer inom området. Dessutom har dom (sedan tidigare) Springtimebloggen som bygger på Typepad. Även det en ”hostad” tjänst. Ett synnerligen modigt steg för att pröva nya vägar, inspirera oss alla och skapa mer underlag för nya lärdomar och insikter.

Men åter till Absolut-caset. Vi som var där fick med oss en mapp som bland annat mer i detalj beskriver morgonens föreläsningar under rubriken ”Nätets gräsrötter slår till – Kriskommunikation i sociala medier”. Tyvärr hittar jag inte den rapporten i fulltext på nätet (men är övertygad om att den kommer upp och att dom kommer påpeka detta bland kommentarerna till det här blogginlägget). Däremot finns det ett kort inslag bland exemplen i wikin. Kort och gott hade den lokala Absolut-byrån i Mexico gjort annonser där de lekt med gränsdragningar mellan USA och Mexiko. Det greppet gillades inte av alla. En gnista i bloggosfären spred sig ganska fort ända upp till gammelmedia (ex CNN). Bland det tänkvärda är antalet kommentarer i de olika bloggarna, tex hos Absolut själva 3424 stycken (343 sidor)! Och att Paula Eriksson, VP Corporate communications V&S Absolut Spritis, den 6 april 2008 bad om ursäkt, drog in mexikoannonserna och lovade åtgärda processen för att godkänna lokala annonser.

Detta fick mig att tänka på en liknande händelse. För ett par veckor sedan drog Donkin Donuts tillbaka en nätvideokampanj. En hyfsat känd TV-personlighet/taleskvinna figurerade nämligen i videon iförd en Palestinasjal. Vissa uppfattade detta som ett politiskt stöd vissa aktörer i mellanöstern. Läs mer hos exempelvis David Kiley i hans blogg Brand new day.

Intressant nog så är ”den konservativa debattören” Michelle Malkin rätt flitig pådrivare i båda fallen. En typ av sociala medieaktörer som utnyttjar kända varumärken som slagträn för att föra en politisk debatt. En utveckling som Naomi Klein pekade på i sin bok ”No Logo” för många år sedan.

Den stora och svåra frågan är var man som varumärkesägare står (för). Är det rätt att be om ursäkt för att andra väljer att försöka fylla varumärket med ett innehåll man inte står för? En jämra intressant radda tankar om ursäkter levererar NYT-journalisten Kevin Sack i artikeln ”Doctors Say ‘I’m Sorry’ Before ‘See You in Court’”, Gerald Baron i sin Crisisblogger under rubriken ”The moral (and economic) value of saying you’re sorry” och naturligtvis PR-konsulterna Shel Holtz och Neville Hobson som samtalar om saken.

Jag tycker att i grund och botten handlar det om ansvarstagande och intention. Jämför uppsåt i juridiken. Absolut ville knappast på allvar flytta gränsen mellan Mexiko och USA. Dunkin Donut ville lika lite hjälteförklara vissa aktörer i mellanöstern. Fast gränsdragning mellen intention och handling är rätt luddig. Lätt är det som sagt inte. Däremot är det solklart att vi lär få se mer av den här typen av agerande. Och även om det bara är få fall som når massan, så sker det redan nu i massa små konversationer. Har du inte redan tidigare funderat på det här så är det hög tid. Eller?

För att gå rätt på sak så skyller jag på att även forskare styrs av hårdvaluta. Ingen cred ingen blogg skulle man kunna sammanfatta mina tankar. Detta apropå att Anders Mildner bloggar i Sydsvenskan under rubriken ”Universitetet, var god dröj” Han är rätt frustrerat över att universiteten inte hänger med i utvecklingen och skriver bland annat:

Men om lärosäterna tog den tredje uppgiften på allvar, borde de väl jubla över att de anställda försökte möta omvärlden i en tvåvägskommunikation? Och låta bloggandet bli en naturlig del i arbetstiden? Och snabbt se till så att man lade in bloggarna under sina egna sidor – och därmed kunde föra in den utåtriktade verksamheten under lärosätets tak?

Jag skulle kunna tillbringa månader och år att bara orera om den här saken. Jag gav ju för 10 år sen upp idén om att publicera en elektronisk avhandling. Och det lilla jag hinner få ur mig nu borde egentligen ha hamnat i ”Richard Gatarskis SU-blogg”. Men det bloggverktyg som Stockholms universitet tillhandahåller är undermånligt. Se bland annat Läge att frysa denna blogg som jag publicerade för snart ett år sedan. Till exempel kan jag inte där bakåtspåra till Mildners inlägg.

Varför bidde avhandlingen då i mitt fall en bok och ingen webbplats, CD-ROM, blogg eller dylikt? Svaret är enkelt. Mina bedömare fattade inget annat samt att den akademiska hårdvalutan är publicerade artiklar. Underförstått forskarnas gratisskrivande i vetenskapliga tidskrifter. De språkrören är så hårt kommersialiserade att Rasmus röj i upphovsrätten framstår som en parantes i det post moderna projektet/n. Erik Stattin ekar en undersökning från Storbritannien där enbart gratis granskningsarbete uppgår till 22,5 miljarder kronor varje år. Rasmus är för övrigt doktorand vid Södertörns högskola. Av döma av hans personbeskrivning där så har dom inte uppmärksammat hans bloggande. Än mindre förtecknat bloggar relaterade till högskolan.

Men nu var det ju universitetet som det ska handla om. Stockholms har ju faktiskt en sida som heter ”Bloggar på Stockholms universitet”. Kul, men tunt. Dess Rektor Kåre Bremer bloggar (bra tycker jag). Ett av de ämnen har berör är Bibliometri (2007-09-26), han har anställt en Bibliometriker (2008-02-14) och rekommenderar Högskoleverkets rapport ”Resurser för citeringar” (2008-05-21). I den rapporten förekommer ordet ”blogg” noll (0) gånger och ”Internet” en (1) gång:

Men vad som egentligen når en internationell publik skiljer sig åt: normalt ker det genom tidskriftsartiklar i internationella, vetenskapliga, tidskrifter ller via böcker utgivna på utländska förlag. Det kan också ske genom att forskarna publicerar sina verk på Internet eller genom en rapportserie som läses av de viktigaste (internationella) kollegerna inom det egna fältet.

Märk väl, Internet är onormalt i Högskoleverkets ögon. Så till Mildner och alla andra säger jag att så länge forskarna inte för cred, dvs karriär- och lönemässiga kliv, för bloggande så lär det inte hända så mycket. Samma sak gäller alla andra ”nya elektroniska publiceringskanaler”. Jag använder citattecken för att förlöjliga det som redan borde vara ersatt av akademiska konverseringskanaler.

Fast visst händer det spännande saker. Den sexhövdade bloggen Ekonomistas drivs nog mer av dess förståelse för vikten och värdet av bloggandet, än av obefintliga insikter från handledare, respektive akademisk institution och anslagsgivare. (Transparens: jag har haft i uppdrag att rådge dem vid lanseringen). Och Stanfords Blog Directory är rätt cool. Tänk om man kunde försvara en blogg när man disputerar?

[Uppdatering 2008-09-29: Economist publicerade 2008-09-28 under rubriken User-Generated Science en intressant artikel om vetenskap och bloggande.]