Annika Lidne anordar den 3:e december den 3:e upplagan av heldagskonferensen Disruptive Media, ”Skandinaviens främsta konferens för sociala medier och kommunikation på Internet”. I år är talarlistan som vanligt späckad med intressanta personer, både från Storbritannien och Sverige. Jag är inte med på något sätt, men tipsar gärna om sådana här spännande event. Så kolla in och se om det är något för dig.

En av godbitarna som lanserverades på TechCrunch50 var Dropbox (kolla deras screencast som förklarar snabbt). Enligt grundarna är deras tjänst ”the easiest way to share and store your files online”. Och jag är benägen att hålla med. Dropbox är en otroligt smidig lösning för att synkronisera filer mellan flera datorer. Observera att det inte är fråga om någon fildelning i betydelsen p2p (peer-to-peer) via bittorrent. Nej här handlar det om att jag har stora (eller små) filer i min dator som jag också vill skall finnas på andra datorer (mina och kunders).

Ett personligt exempel. Jag har dom senaste dagarna producerat ett gäng videofilmer (30-150 Mb). Glöm att man mejlar över dom till kunden. I stället signade jag upp mig genom att ladda ner en applikation från getdropbox.com. Från början ingår 2 Gb helt gratis, behöver man mer får man betala. Allt installerades i min Vista-maskin på ett kick och jag angav vilken mapp i min dator som skall vara dropboxen. Sen skapade jag en delad mapp i den mappen och drog dit filmfilerna. Samtidigt som jag skapade den delade mappen angav jag epostadresser till dom kunder som skulle ha tillgång till filerna. Under tiden laddades filmerna från min dator upp i Dropbox servrar. Kunden fick mejlet och fixade in dropbox i sin dator. En liten stund senare hade filerna automatiskt kopierats över till kundens dator. Om kunden byter namn på filen i den dropboxmapp som vi delar, då byts namnet även hos mig.

Dropbox fungerar i Windows, Macintosh och Linux. Jag har tidigare testat Apples iDisk (innan det blev en del av Mobileme). iDisk fungerade dock långsamt och dåligt, dessutom var det svindyrt. Dropbox håller också reda på filversioner och fungerar redan från början med både dra-o-släpp i den egna datorn och via ett webbgränssnitt. Jag skulle kunna skriva bloggmeter om hur genomtänkt det hela är. Bara den lilla detaljen hur ikonen i Vistas task tray fungerar är ett skolexempel på hur det skall se ut. På tal om utseende, whow vilken läcker 404-sida dom levererar. Snacka om att leva varumärket!

Den enda brist jag kan komma på just nu, förutom lite småbuggar, är att Dropbox alltid är på. Det kan innebära problem tex när jag surfar via mobilt bredband och någon slänger upp grejer i min dropbox. I så fall initieras överföringen utom min kontroll. Visserligen kan jag ändra några inställningar, men det är problematiskt att hantera det varje gång man kopplar upp sig någonstans. Och det är klart, superduperkonfidentiella filer är det nog inte så smart att lägga upp hos den här typen av extern tjänst.

Sorry MedieUtbildarna som här får klä skott för mina reflektioner. Ta det som konstruktiv kritik. Men det jag beskriver gäller i massor av branschorganisationer och utbildningsföretag.

Via eventet Open Source 14 oktober i Facebook får jag nys om det intressanta seminariet Open Source – fullgott alternativ eller komplement? I skrivande stund har ingen anmält sig till eventet, men Örjan Pekka kommer kanske. Fyra andra har inte svarat på inbjudan. Betyder nog inte att seminariet är impopulärt. Snarare reflekterar det (potentiella) kursdeltagares vardag. Dom läser tidningar och lever inte socialt 2.0, möjligen anmäler dom sig via MedieUtbildarnas webbplats (ett formulär med 14 fält att fylla i). I Facebook-eventet finns dessutom länkar till flera av föreläsarna, något som saknas på Medieutbildarnas webbplats.

Det hela arrangeras av MedieUtbildarna som är ett dotterbolag till Tidningsutgivarna. Dess VD, Anna Serner har numera (jämför min tidigare kritik) en matnyttig blogg som jag naturligtvis följer (via RSS).

MedieUtbildarnas uppdrag är att ”arbeta med utbildning och strategisk kompetensutveckling inom hela mediebranschen”. Jag anar oråd redan direkt när varenda länk hos såväl TU som MedieUtbildarna öppnar nya fönster (sååå 90-tal och tidningssajttänk á la ”vi får inte driva bort besökarna”). Riktigt bekymrad blir jag när jag ser följande beskrivning, saxad ur deras ”Satsa på webbtv”:

Grundkurs A – så tänker man

Detta är startpunkten. En halv till en hel dags introduktion till hur man berättar med rörliga bilder och en orientering om webbteves förutsättningar.

Denna del kan skräddarsys för olika kategorier på redaktionen eller riktas till alla och därmed användas som kick off för tevesatsningen.

Ur innehållet:

<!–[if !supportLists]–>·    <!–[endif]–>Skillnaden mellan papper och teve/webb.

<!–[if !supportLists]–>·    <!–[endif]–>Genomgång av dramaturgi, intervjuteknik, speakertexter.

<!–[if !supportLists]–>·    <!–[endif]–>Konsten att bygga en enkel, fungerande bildsekvens och att ta relevanta klippbilder.

<!–[if !supportLists]–>·    <!–[endif]–>Diskussion: Hur vill redaktionen jobba med teve och webbplats?

Det är nog bara en liten olycka som gjort att diverse webbkod kommit med, sånt händer oss alla. Däremot är det lite frapperande att TU/MedieUtbildarna inte verkar göra någon webbtv själva. Fast, den synpunkten är ju bara relevant om man tycker det är viktigt att leva som man lär. Däremot, med tanke på ett Exklusivt specialseminarium om webbstrategi, som:

vänder sig till annons- och marknadschefer och ger deltagarna konkreta verktyg för att utveckla mediehusens säljstrategier på nätet. Webbannonseringen ökar, men hur väl rustade är vi på mediehusen för att möta den nya utmaningen?

Ja, hur väl rustade är man? Om man vill leda, då är det viktigt att också gå före. Visa vägen. Inspirera genom exempel. Otaliga äro teorierna och förnuften om att göra som man säger. En sluten, hemlig, isolerad, jämt-inne-på-sitt-rum-ledare som predikar öppenhet för sina medarbetare är rökt. Blir fnissad åt. Har helt enkelt inte pejl på vare sig läget eller människor. Jag har så otroligt svårt att förstå varför (medie)utbildningsföretag har så väldans svårt att utnyttja sociala medier och webb 2.0.

Av flera anledningar rotar jag just nu i möjligheterna och potentialen med RSS. Det nylanserade och fett buzzade Nyheter24 har på annat, väl initierat håll, blivit kritiserad med orden ”konstigheter som ingen mobilsajt, ingen RSS, inga pigga mashups – känns inte så jäkla modernt utan snarare väldigt traditionellt”. Vare sig TU eller MedieUtbildarna erbjuder några RSS-flöden. Åtminstone inga som jag kan hitta.

Nåväl, åter till seminariet om Open Source i tidningsvärlden. Sjukt spännande. Dagens Industri har börjat bygga om sin webbplats med publiceringsverktyget Drupal. Dom börjar med ditv.se, planerad release den 6 oktober. Drupal, WordPress, Joomla, MySQL med mera tas upp i seminariet den 14 oktober. Och listan föreläsare lovar gott.

Smaka på meningen ”den som ser mig mest är min dator”, som jag fräckt lånat från en tweet av Maria Sitell. Jag läser tusentals (känns det som, men det är nog bara hundratals) grejor varje dag. Men bara ibland är det något som får mig att tvärnita upp och fundera. Det finns många bottnar i att min dator ser mig mest. ”Ser” är väl mer bildligt än bokstavligt. Jag menar att just datorn som jag just nu skriver på inte ser så mycket. Men resten, Molnet, Nätet, Systemet, etc ser en hel del.

Ibland speglar den tillbaks. Jag kom att tänka på ett resultat av Pattie Maes (till vänster på bilden) forskning. Hon laborerade i början på 1990-talet med ett agent-baserat system (slags Artificiell Intelligens) som såg vad folk gjorde på sina datorer och på olika sätt lät användarna se vad dom gjorde. Användarna gillade inte systemet. För det visade hur dom var. Man ville inte vara som man är. Värre ändå är att vi sällan ser vad datorn ser.

Det och mer, tål att tänka på. Tack Maria.

[Uppdatering 15:55, infontology skriver relevant om Att sätta ett ansikte på sökorden].

I början på september presenterade Tonchidot sin ”Sekai Camera” på konferensen TechCrunch50. Videon talar för sig själv. Sen är det en annan fråga om det är verkligt eller fejk. Jag har gått och hållt på det här inlägget ett tag. Väntat på att hitta nåt/någon som skulle sticka hål på hela grejen. Men än så länge inget. Så jag fortsätter hoppas, och väntar ivrigt på att den kan komma ner i min iPhone. För det är det läckraste, intressantaste, mest tankeväckande jag sett på länge. Dessutom förklarar videon vad ”tagging” är för den som inte har en aaaaning. Det Sekai Camera gör på den fysiska världen kan vi sedan länge göra med digitalt innehåll på webben.