Många människor jag möter går ofta snabbt från oförstående till föraning när det gäller sociala medier. Därefter dyker ofelbart frågan upp om hur vi skall hinna med att (micro)blogga, nätverka socialt, jobba i wikier, och så vidare? Jag vet att mängder av mina kollegor som inspirerar kring sociala medier råkar ut för samma fråga.

Mitt generella svar är, och brukar vara, att man måste ta sig tid. Till en början lite extra tid för att komma igång. Eftersom tiden är begränsad så föreslår jag ofta att man börjar med att skippa en TV-följetong eller en tidningsprenumeration. Eller skippar att läsa en bok. När sen, på ganska kort, aningen växer till insikt måste man naturligtvis sluta göra andra saker och ersätta dessa med dom effektivare och roligare möjligheter som sociala medier erbjuder.

Efter ett tag gör man inte (gamla saker). I början av sommaren bloggade läraren Lars Johnson om vad han numera inte gör, sedan hans skola gått över till one-to-one (en dator till varje elev). Det blev en lång lista som börjar med ”Jag kopierar inte” och slutar med ”Jag behöver inte släpa på tunga böcker”.

Förra veckan bloggade Frökens funderingar (Lena Carlsson, Söderskolan i Falkenberg) om Lars Johnsons lista. Hon la till flera saker, och slutar med:

Jag hjälper numera sällan till vid enklare problem som eleverna har, de diskuterar problemlösning själva via msn (ja, det är helt ok för min del, så länge det rör sig om skolarbete).

Och när Lena inte längre hjälper till med ”enklare problem”, då kan hon göra annat. Inklusive att nätverka och lära i sociala medier.

Du får ta dig tid genom att sluta göra vissa andra saker. Det är det enkla svaret. Vad som ryker beror naturligtvis på din situation, bransch, yrke, och så vidare. Här har jag bara pekat på hur några framstående och inspirerande lärare gör. Du kanske kan lära av dom, även om du lämnat skolan för länge sen.¨

[Uppdatering 14:30] Magnus suveräna kommentar  pekar på Clay Shirkys föreläsning på Web 2.0 Expo 2008. Där pratar även Shirky om tiden för TV-tittande. Det mig att tänka på en gammal (nåja) ljudinspelning. Under en paus på Bloggforum 3.0 (19 november 2005) bad jag Anna Kågedal, en av Sveriges första modebloggare, svara på hur hon tog sin tid. Vi fick sällskap av några andra runt bordet och pratade en stund om tiden och mer. Naturligtvis spelade jag in samtalet. Jag inledde med den vanligaste publikreaktionen när jag brukade visa Annas blogg på mina gig, nämligen ”Har du inget liv?”. Hör hennes svar här (eller tanka ner mp3-filen, 9,5 Mb):

[dewplayer:http://www.richardgatarski.com/wp-content/uploads/bloggforum3_modebloggare.mp3]

I början av sommaren intervjuades jag av Tomas Bannerhed, chefredaktör för Tidningen LÄRA Stockholm. Ämnet var marknadsföring och sociala medier i skolsammanhang. Mot slutet av intervjun frågade Tomas någonting i stil med hur man kan använda sociala medier i skolan. Vilken är nyttan liksom?

Jag blev lite ställd. Dels för att många tankar surrade i huvudet eftersom vi pratat om många, spännande och tankeväckande saker. Dels för att en självklar sak ställdes på sin spets. Det kändes lite som om frågan hade varit ”på vilket sätt kan man ha nytta av papper i skolan”. Vad svarar man på det?

Jag hasplade ur mig några saker. Bland annat att man som lärare kan leta upp någon kollega som är på (inne i bubblan ”sociala medier”) och konversera med dom. Samtidigt tänkte jag att eftersom Tomas sa att artikeln inte kommer förrän efter sommaren så kompletterar jag senare. Och naturligtvis berättade jag om Webbstjärnan (som jag ger råd och lite dåd). Därefter glömde jag bort frågan.

För ett par veckor fick jag äntligen ur mig ”Viralt lärarlärande, så marknadsför du ny pedagogik”. Där är poängen att man upptäcker nyttan genom att pröva nya grejor OCH konversera om det med andra kollegor. 

Idag fick jag syn på @Larmats (Mats Larsnäs, IT-pedagog i Kungsbacka) tweet om hans lista på pedagoger i delicious. Där har lärare med andra ord en (1) ingång till kollegor/inspiratörer i skolsammanhang.

Via Pedagogbloggar.se (ett gratis blogghotell för lärare) hittar du vad namnet antyder. En annan källa är ITpedagoger (Anslagstavla för dig som använder IT i undervisningen). En tredje är länk/blogg-rullen hos vilken bloggande lärare som helst. Exempelvis den hos IT-mamman. Listan, eller snarare webben, med lärare är oändlig. [tillagt 11:50]: Jag glömde det knakväxande Ninget IKT i skolan!

Med andra ord är en (1) nytta med sociala medier i skolan att lära sig lära genom sociala medier.

En annan nytta är att man spar resurser, inklusive tid och pengar. Men det tar jag upp i nästa inlägg, eftersom det är svaret på en annan fråga – hur skall man ha tid med alla dessa sociala medier?

Om du inte har kontroll över domänen (webbadressen) där din blogg (eller webbplats) ligger, så har du heller inte långsiktig kontroll över innehållet. Ta dig därför det lilla besväret och kostnaden att köpa loss en egen domän till din kära blogg/webbplats.

[Uppdatering 2009-08-20: Folkpartiet lanserade igår en synnerligen intressant och framåtsträvande ambition. Lotta Edholm skriver hos Newsmill om hur Folkpartiet Stockholm satt upp både en blogg (fpstockholm.wordpress.com) och en wiki (folkpartiet.wikia.com) där öppenhet och medborgarmedverkan är honnörsord. Men uppenbarligen har dom inte läst det här inlägget, så deras satsning får bli ytterligare ett konkret exempel på förlorad kontroll].

Om blogghotellens underdomäner

Blogghotell erbjuder som regel själva bloggtjänsten gratis. Då inkluderas en webbadress som är på formen underdomän.domän.toppdomän, som ”minblogg.blogghotell.se”. Den så kallade ”underdomänen” är det man som hotellgäst får välja själv. Exempel på några svenska bloggarer som (i dagsläget :) använder sig av det upplägget är carlbildt.wordpress.com, opedagogen.blogspot.com och annmariekorling.blogg.se. Samtliga deras blogghotell (men inte alla) erbjuder möjligheten att lägga bloggen på en egen domän. I det fallet skulle det kunna vara carlbildt.com, öpedagogen.se respektive annmariekörling.se.

Detta kallas ”domain mapping”, dvs att man pekar om en webbadress (minblogg.se) till en annan adress (vadsomhelst.blogghotell.se) samtidigt som det är ursprungsadressen som visas för besökarna (minblogg.se).

Motiv till en egen webbadress

Varför skall man då ha domain mapping i stället för att fortsätta med en gratis underdomän hos webbhotellet? Huvudanledningen är att du inte blir inlåst hos hotellet. Utöver det så handlar det om vem som kontrollerar inkommande trafik till din bloggadress.

Du kanske vill byta hotell någon gång. Rätt vad det är kanske det dyker upp ett annat hotell med ett bättre tekniskt/ekonomiskt erbjudande. Ofta erbjuder den nya värden en möjlighet att importera dina gamla inlägg och kommentarer. Men vad hjälper det när det finns massa länkar som pekar till dina gamla grejor? Vi är många som funderat på om vi helt enkelt skall låta det gamla finnas kvar i det gamla hotellet. Det är en möjlig lösning, som tyvärr stökar till det för nya besökare i ditt arkiv. Dom kanske inte vet om ditt nya hotell. Dessutom är det en dyr fix om du har en månadskostnad på det gamla hotellet. Utöver detta en orättvis lösning, eftersom det gamla hotellet rent teoretiskt kan göra vad det vill med den trafik som kommer in till dina gamla grejor.

Alltså rekommenderar jag starkt att du lägger bloggen på en domän som du äger/kontrollerar. Helst redan från början. I annat fall bör du snarast ta en funderare på att byta. Innan för många länkar till dina pärlor läggs upp runt om i webben.

Hur gör man för att fixa en egen adress?

Kan du blogga själv så kan du förmodligen hyfsat enkelt ordna din egna adress alldeles själv. Men beroende på intresse, tid och ekonomi kan det vara läge att ta hjälp. Här är kortfattat vad det handlar om.

Börja med att köpa en domän. Det finns massor av registratorer som säljer webbadresser. Även om det med få undantag bara är leverantörer på den svenska marknaden som säljer .se-adresser. Du kan vända dig till ett webbhotell (och där bara köpa domännamnstjänsten) eller .SE Direkt (som regel något dyrare). Det är en smaksak om du skall änvända dig av ”å”, ”ä”, respektive ”ö” i domännamnet. Min erfarenhet är att svenska tecken oftast funkar rent tekniskt, men inte alltid. För säkerhets skull bör du använda ett domännamn utan prickar, och i förekommande fall peka om det prickiga namnet till det utan. Typ, köp Öpedagogen.se och Opedagogen.se. Mappa opedagogen.se hos ditt blogghotell och peka om öpedagogen.se till opedagogen.se hos ditt webbhotell/registrator. Det fungerar garanterat rent tekniskt. Men om du vill att det är ”Öpedagogen.se” som skall visas i webbläsaren så gör du tvärt om.

Köp domain mapping av ditt blogghotell. Mer info om vad det kostar (runt 100 kr/år) och hur du gör får du kolla med ditt webhotell. I exempelfallen är länkarna till respektive leverantör: WordPress, Blogger/Blogspot, eller Blogg.

En egen installation i stället för blogghotell? Det är relativt enkelt att installera ett bloggverktyg på ett webhotell. Då får du ju så att säga den egna domänen på köpet. Fördelarna är större frihet på alla håll och kanter. Nackdelarna är framförallt att det kostar lite mer i pengar och framförallt tid. Skall du gå den vägen rekommenderar jag WordPress.

[Transparensnot: .SE är en av mina uppdragsgivare, där jag framförallt jobbar med Webbstjärnan – gratis domän och webbplats åt elever som tävlar i att adda sitt skolarbete på webben. Men det här inlägget skriver jag helt på eget bevåg och min ärliga avsikt är att berätta om en viktig aspekt utan att peka på någon speciell leverantör. Även om jag pluggar lite för Webbstjärnan – som är så himla bra :-]

Hur skall man skriva sitt telefonnummer i mejl och på webben? Och vilket telefonnummer skall man använda? Mitt svar är att ditt mobiltelefonnummer är bättre än nåt annat. Och skriv det på formen +4670-1234567.

Ibland är det bra att dela med sig av sitt telefonnummer och övrig kontaktinformation. Det finns massor av sätt att göra det på. Ett är att på olika sätt publicera .vcf-filer (enligt VCard-specifikationen). Dom dominerande programvarorna för kontakter/adresser importerar sådana filer enkelt och galant. (En coolare och mer fysisk metod är att göra en Poken, men det här inlägget handlar bara om det banala telefonnummer).

Här kommer mina subjektiva råd, baserade på flitigt ringande, mottagande av andras telefonnummer och försök att i olika sammanhang använda vad jag fått.

Rätt telefonnummer är mobilnumret. Ett fast nummer innebär att man kan bara ringa. Tyvärr har en del fått för sig att det är någon slags poäng med ”virtuella” växlar där dom anställda får ”fasta” nummer även om dom går direkt till medarbetarens mobil. Någon får gärna upplysa mig om vad poängen kan vara i dagens värld.

Om du inte har märkt det så är det nämligen så att fler och fler pratar mindre och mindre och skriver mer och mer – SMS. Ja, ja, andra kortmeddelandesystem revolutionerar just nu. Men på kort sikt (säg några år), räknar jag med att det fortfarande är SMS som är globalt tillgängligt, begripet, använt och därmed efterfrågat.

Telefonnumret skall rätteligen skrivas +46701-234567. Det inledande ”+”-tecknet måste vara med så att numret funkar i andra länder. Bindestreck funkar dock, på lämpligt ställe. Glöm det där gamla med +46(0)70-123 45 67. Jag har inte stött på något program/telefon som rätt benar upp ”(noll)”-prylen på ett vettigt sätt.

Ta bort mellanslagen. Jodå, det blir lättare för oss människor att hålla reda på långa nummer om dom delas upp med hjälp av några skiljetecken. Men vem håller reda på telefonummer i huvudet idag? Numera är det viktigare att maskinerna tolkar rätt. VIlket du märker om du kollar inkorgen i mobben, får ett nummer i meddelandet och vill ringa upp det. Fler och fler smarta program (heter ”appar” numera :-) anar nämligen att det är ett telefonnummer om det är massa siffror i rad, speciellt om det är ett ”+”-tecken före. Och då gör appen om numret till en länk – och om du klickar på den länken så ringer mobben upp. Funkar superbra, utom när folk har mellanslag i numret.

Publicera numret kopieringsbart på webben. Jag är knappast ensam om att ofta kopiera ut ett telefonnummer från en webbsida/mejl och klistra in det i mitt kontaktprogram. Bland det värsta jag vet är när företag och organisationer publicerar sin kontaktinformation i en bild av något slag. Eller får för sig att medvetet försvåra kopieringen. I en del fall är det av estetiska skäl. I andra är det för att stoppa spam-spindlar som plockar upp informationen. Det idén bör dock avvägas mot irritationsmomentent och sannolikheten för att besökaren inte ringer upp. Vilket man ju ibland vill, eftersom man sätter ut sitt nummer. Dom mer tekniskt orienterade kan begrunda möligheten att publicera telefonnumer som länkar på webben.

(p.s. såg att jag hade mellanslag på min egna kontaktsida här, fixat nu ;)

I februari 2008 försökte jag provocera debattpanelen som samlats med anledning av Timbros lansering av boken ”Varför Public Service?”. Saken blev aktuell häromdagen när det i ett annat forum (PPlist) dök upp en diskussion om sändningsteknik för ”radio” (DAB mm). Jag blev då påmind att jag ännu inte hade publicerat ett par filmer från seminariet (som jag iofs bambusade i sin helhet, se det aktuella giginlägget).

Det kan ju vara så att min provokation var obegriplig. Eller så var det helt enkelt så att Anders Lindström, vice ordföranden i SVT:s styrelse, faktiskt inte fattade hur medievärlden förändrats. Jag lutar åt det senare. Titta på provokationen i filmklippet nedan och döm själv. Det kanske underlättar om du först kikar på min sex minuters kortpresentation av ”Public Service, dess historia och eventuella framtid”, mitt bidrag i boken.

Jag tänker så här: Då (på 1920-talet) var det frågan om att genom ”public service” kontrollera eterinnehållets produktion och utsändning genom statlig monopolisering. För en bakgrund till varför det blev så, se mitt kapitel i boken. (Jag skall kolla om Timbro kan ge mig [Uppdatering, Timbro har gett] OK att publicera mitt manus som pdf här).

Nu (eller rättare sagt sedan minst ett decennium) borde det kanske vara frågan om statligt stöd till medborgarnas produktion och konversation i sociala medier genom icke kommersiella verktyg och tjänster (som komplementerar tex Google). Och jag efterlyser just en diskussion/debatt om varför – det är där politikerna (inte fattar) att dom borde komma in.

Hur tänker ni? Det vore fantastiskt värdefullt att höra idéer bortom det gamla vanliga nyset om att SR, SVT och UR skall producera och ”sända” sånt som de kommesiella krafterna inte gör.