Jag slås av hur kommunikation 1.0 projekt Internetframsyn är. Via Erik Stattin snappar jag upp att IVA nästa vecka bjuder in till en kickoff för detta nya projekt. (Lustigt nog tackar Erik i sin tur ”Syrran” för tipset – han är ju själv med bland dom medverkande föreläsarna…)

Nåväl, jag skummade igenom projektet. IVA (Kungliga Ingenjörsvetenskapsakademin) är inte ett dugg framsynta i sin webbanvändning. Dom har en webbplats och beskriver ganska väl hur projektet är utformat. Men IVA använder inte RSS, dom har inga bloggare och projektet verkar styras på det gamla vanliga hierarkiska/arbetsgrupps-sättet. Där finns grupper med experter som i möten går igenom saker och (långt?) efteråt publicerar det som sägs. Så här står det på förstasidan:

 ”Syftet med projektet är att identifiera centrala framtidsfrågor och komma med förslag på hur dessa kan hanteras för att Sverige år 2015 skall vara en framstående Internetnation”

Inte en tanke om hur alla kan göras delaktiga i projektet. Törs jag påminna om ett fenomen som heter Wikipedia? Det bygger på att idén om ”ett fåtal utvalda experter” och ”redaktionskommittéer” inte är speciellt framsynt. Och erfarenheterna därifrån är många. Eller ta projektet Encyclopedia of Life. Jag skulle kunna räkna upp en radda framsynta projekt som utgår ifrån att vi är många, vi har nya verktyg och vi kan arbeta tillsammans på nya sätt.

Det är speciellt slående när ingen av institutionerna IVA (en ”oberoende arena för kunskapsutbyte”), VINNOVA (vars ansvarsområde är ”innovationer kopplade till  forskning och utveckling – det vill säga nyskapande, framgångsrika produkter, tjänster eller processer med vetenskaplig bas”), ITPS (med uppdraget att ”bidra till en insiktsfull tillväxtpolitik”) och NUTEK (ska stärka näringslivet i hela sverige och därför ”utvecklar och sprider kunskap, verktyg och metoder”) än idag underlåtit att praktiskt pröva hur utvecklingen inom sociala medier och webb 2.0 kan gagna respektive syfte.

För egen del har jag på olika sätt och vägar under några år försökt få de kommunikationsansvariga för respektive organisation att åtminstone intressera sig för dom nya möjligheterna. Med skrämmande resultat. Dom har varit svåra att nå, oförstående (och därmed ointresserade) eller helt enkelt dumsnåla. Till saken hör att jag dom senaste 15 åren har haft olika former av samröre med dessa organisationer. Som finansierad forskare, föreläsare och expertdeltagare.

Det handlar inte bara om att se framåt. Det handlar också om att göra nytt. Äta sin egna medicin. Ta sig tid att tänka om. Fast, det är väl tryggare att tuffa på som vanligt. Ge dom vad dom tål Erik!!!

Det här är ett schizat inlägg med en akademisk och en praktisk sida. Kort och gott så är ett praktiskt (och urgammalt) PR-råd att basera budskap på någon form av undersökning. Vi älskar att vidarebefordra siffror, speciellt av den sorten som ligger buzzarna i fatet. Med andra ord får man sitt budskap mer spritt om man hakar på en hype (här Facebook) och klistrar in lite data.  Det spelar ingen roll hur mycket av ämnena källkritik och statistik som journalist- och marknadsföringsutbildningarna har på schemat. I praktiken struntar som regel mediefolk (inklusive bloggare) i att kolla uppgifterna, än mindre fundera över varifrån dom kommer och varför dom skapas. Möjligen vinklas budskapet på vägen. Jämför mitt tidigare inlägg Being critical add better value.

I det här fallet handlar det om JMW och deras Facebookfebern: fyra av tio svenskar använder sig av sociala nätverk. Jättespännande rubrik, speciellt om man surfar i ansiktsboksvågen. Tyvärr gjorde jag inte några vetenskapsmässiga fältanteckningar när jag stötte på siffrorna i fråga. Men ungefär så här tror jag det utvecklades från mitt håll:

• Via en blogg (tyvärr glömt vilken) blev jag den 5 september uppmärksam på hela grejen.
• Dagens Media (dom är otroligt snabba) rubricerar samma dag Efter Facebook – JMWs vd tror på nya yrkesnätverk och lyfter fram den äldre målgruppen (22-35 år :-).
• Resumé vinklar det som Facebook ett växande hot mot integriteten. Dock verkar det inte finnas något stöd för det i undersökningens frågor eller dataredovisning. (Däremot i VD Björn Mellstrands funderingar).
•  I stället för att bara blogga om undersökningen, för jag tycker den är intressant, la jag 10 minuter på att fråga JMW genom en kommentar. Mindre än ett dygn senare hade jag fått ett hyfsat svar från deras Anna-Lena Wallén. Snyggt! (Kanske hon använde en del av tiden till att kolla vem jag är).
• Media Culpa sprider lite senare siffrorna vidare under rubriken Social media popular among Swedes, dock med noteringen ”types of media that may not always be associated with the term ’social networks'”.
• Idag noterar Researcher Många bloggar blir det. Och Facebook, där det liksom hos mig konstateras en viss dataförvirring.
• Jag kollar nu läget i Knuff och Google, där jag hittade fler bloggare och msm som skriver om undersökningen. Observera att en djupare analys av vidarespridningen kräver andra verktyg än enkla ping/sök-samlare.  Jämför David Armanos Influencing influencers.

Fast jag undrar fortfarande hur siffror från en webbaserad undersökning baserad på ”bland 250 000 i Sverige som har accepterat att svara på undersökningar via internet” generaliseras till alla svenskar mellan 15 och 65 år.

Vår uppfattningar om världens styrs nog mer av rubrikerna, än av det som ligger bakom. Som (fd) akademiker/vetenskapsperson tycker jag fortfarande det är värt att fundera på vilken värld vi skapar genom våra rubriker, liksom vilket stöd vi har för det vi säger. Tänk på det.

Via 24-timmarsbloggen snappar jag upp att Göteborgs stad utlyst en öppen designtävling när dom ska fräscha upp sin webbplats. Staden byter inte bara CMS (Content Management System) till Websphere, utan vem som helst kan komma med ett förslag till hur den nya startsidan skall vara. Jag skriver inte ”se ut”, utan tolkar ”design” som form, teknik och ergonomi (användarvänlighet).

Fast, det hela verkar upplagt som en tävling där individuella förslag bedöms av en jury, där reklamgurun Sven-Olof Bodenfors är ordförande. Googlar på göteborgaren Sven-Olof och hittar inget vettigt. Kikar in på reklambyrån Forsman och Bodenfors webbplats. Flashig men inget ”om oss” inte. Alltså blir han utan länk här.

Det hade varit intressantare, och webb 2.0-igare, om Göteborg hade skapat en möjlighet för intresserade att tillsammans designa den nya webbplatsen. Ett socialt medium liksom. Typ en startsida byggd som en wiki. Det hade räckt med form och bakomliggande förklaringar som beskriver tekniken och vad respektive funktion skall göra. Dessutom hade det varit ett helt unikt nytt grepp när det gäller hemsidesdesign. Eller, känner någon till ett sånt grepp?

Jämför även mitt inlägg Bloggar myndigheter (inte)?

Jag råkade via dojan i PR 2.0 snubbla på kampanjen Bring the love back. Direkt tänkte jag på min vän och kollega Ola Feurst. Han har hur länge som helst i forskning, böcker och otaliga föredrag visat RelationsMarknadsföring som en kärleksrelation mellan man och kvinna (eller motsvarande part i homosexuella relationer). Han borde tända rejält på den här kampanjen (om han inte redan pejlat in den). Enligt kampanjsaten är basen i kampanjen en filmidé åt Microsoft Digital Advertising Solutions. Jag visar nedan första versionen av filmen från maj 2007 och den heter ”A couple”. På bloggen Bringtheloveback.com  kan du se lite data om hur filmen spridits, ladda ner lågupplösta versioner, se en intervju med Geert som initierade det hela och läsa om reaktionerna.

[dailymotion 7Lc9vJmruagSZe4gE nolink]

Geert säger i intervjun att det är bara filmformatet som kan fånga problematiken och känslorna i fråga. Men han har väl aldrig sätt sett Ola in action :-) För övrigt måste jag veta mer om avsändarens produkter för att begripa hur dom undviker orsakerna till skilsmässor mellan annonsör och konsument. Men det är väl frågan om att bygga medvetande. Och här hjälper jag till, även om min attityd är milt sagt avvaktande.

Disclaimer. Senare i höst kan det verka som att jag skrev det här inlägget av andra skäl än att informera Ola. Ni får väl lita på att jag direkt tänkte på att skriva inlägget. Först när jag sett lite av filmen insåg jag att en disclaimer är på plats.

[uppdatering 2007-09-10 efter PR 2.0:s inlägg] Sorry ”dojjan”, utan tvivel är vad vi kallar saker otroligt viktigt. Allt annat är att förakta värdet av det mänskliga språket. Vi är måna om att ge våra barn, företag, webbplatser, bloggar, etc rätt namn. Att säga att ”det” funkar är obegripligt när dom man konverserar med inte vet vad ”det” står för, alternativt förleds att tänka på något annat. Säger man ”reklam” eller ”PR” så betyder det helt olika saker för ”dojjan” respektive den nyblivne partiledaren Jan Björklund (som enligt Göran Greider är kvar i 50-talet). Jag brukar föklara begreppen ”sociala medier” och ”Webb 2.0” som ett försök att denotera dom nya egenskaperna som går bortom ”medier” och ”Webb”. Om än taffligt så konnoteras därmed en värdefull distinktion. För egen del säger jag sedan drygt 10 år ”konversation” i stället för ”kommunikation”. För mig är alltså marknadskonversation något annat än markadskommunikation.

Det finns en massa (luddiga) marknadsföringsbegrepp som hindrar oss tänka om i nya banor. Jag försöker så ofta jag kan tänka lateralt (snyggt fångat av Edward de Bono för 40 år sen). Hos mig har det blivit en slags ryggmärgsreflex som slår till allt oftare. Denna gång när Fredrik Wackå skriver att Sociala medier kräver samarbete mellan reklam och PR.

Marknadsföring är rätt mångtydigt. För somlinga betyder det annonsering, för mig betyder det också undersökning, analys, relationer och mycket mer. Begreppet reklam är verkligen luddigt och inte samma sak som annons (eller advertising). PR är möjligen lite klarare, även om en jämförelse med publicitet brukar få begreppsfanatiker att gå i spinn. Inom vetenskaperna är det centralt att forskaren väl definierar sina begrepp och strikt håller sig till dom aktuella definitionerna. Vilket i och för sig inte hindrar att vi här kan vara lite mer avslappnade.

Min huvudtes här utgår ifrån att begreppen reklam och PR är formade i ett (gammalt) medielandskap. Låt vara att den världen genomgått en hel del stora förändringar under dom senaste 50 åren. Vi brukar ofta tala om att företag och organisationer har marknads- respektive PR-avdelningar. Dom förra håller mest på med reklam som annonser, DR, TM, och konsument/kundundersökningar, etc. Dom senare har jobbat med att framförallt få in redaktionellt material i massmedier och att i viss mån hantera omvärldens kritiska diskussioner/frågor. Och vi har hanterat samarbetsbehovet i denna, kanske effektiva, organisationsuppdelning med begreppet Integrerad Marknadskommunikation (Integrated Marketing Communications). Det är liksom inget nytt att marknadföring kräver samarbete mellan dom som håller på med olika saker.

Däremot är medielandskapet nytt (här det vi lika luddigt kallar sociala medier). Vi måste tänka utifrån denna nya verklighet och inte den gamla kartan och dom gamla begreppen. Pröva att reflektera över om begreppen reklam, respektive PR, verkligen fångar alla revolutionerande (konversations)fenomen vi ser. Om ditt jobb handlar om att konversera om ditt företags produkter i Facebook, då är det kanske nåt annat än PR. Nåt som vi ännu inte har ett begrepp för. Flera grupper med folk som länge arbetat med PR, och framförallt många andra som ofta inte arbetat alls som vare sig professionella marknadsförare eller journalister, försöker exempelvis arbeta fram begrepp och verktyg som NewPR, Social Media Release, och New Media Release.

Det är inte lätt. Idag kan vi skratta åt att man kallade tåglok för ”ånghäst”. Jag undrar om man i transportföretagen funderade på om hästskötarna var lämpade att bli lokmekaniker. Webmaster är ju ett innovativt begrepp som hyfsat fångar en ny form av sysselsättning.

Det ovan sagda är en av anledningarna till att jag fört in frågan om begreppsapparaten inför giget på Berghs. Fast det stannar ju inte där.  Vi måste nog organisera om en hel del. Bara det här att outsourca marknadföring till marknaden (kunder, leverantörer och andra intressenter) är en lösning. Att peka på ökat samarbete mellan gamla avdelningar räcker inte.