Nyss åt jag lunch med Anne-Marie Körling. Eller rättare sagt, vi hade en demokratisk konversation som knappt lämnade utrymme att fylla munnen med något annat än ord. Det är fantastiskt att ha ett köttmöte med Anne-Marie. Vi skildes åt sprängfyllda av nya tankar.

Under gång berättade jag om ELEVshopping, en föreställning som jag, Katarina Graffman och Kaj Runelund håller på att sätta upp. Taglinen är ”när skolor lockar elever som shoppare lever”. Världspremiären kommer vara den 19 maj, dit Skolforum bjuder utvalda skolledare. Hinner du så titta gärna på trailern innan du läser vidare (eller efter, jag vet inte vad som blir bäst).

Först tolkade Anne-Marie upplägget som något helt annat. Alltså att elevshopping skulle handla om att föra in shopping, sociala medier och varumärkeskunskap i kursplanerna. Nu är det ju inte riktigt så vi tänkt. Vi vill låta skolVERKSAMHETEN inspireras av shoppingens verktyg och insikter. Genom att leka med varumärket Grammatik förklarade jag det så här:

Tänk dig att du är på besök i en skola och skall träffa en klass. I klassrummet presenterar en kollega dig genom att säga: ”det här är Anne-Marie Körlig, hon är en av Sveriges experter på grammatik”. Risken är att det då stönas, suckas och himlas med ögonen i rummet. Men om kollegan i stället hade sagt: ”hon jobbar med att sälja Converse”. Då hade det förmodligen hörts ett sus av förväntningar i lokalen. Kroppar lutas framåt, ögon spärras upp och alla är beredda att lyssna.

Converse är ett starkt varumärke hos barn och unga. Grammatik är egentligen inget varumärke, bara ett ord med relativt negativ betydelse hos den stora massan. Ett förhållande som elevshopping vill ändra på. Exempelvis genom att skolfolk börjar fråga sig hur man skapar starka varumärken som ökar intresset, användningen och länkvärdet av det som grammatiken bjuder. Converse säljer inte skor. Dom säljer immateriella saker som hjälper individer att bygga sin identitet och vårda sina sociala relationer. På köpet får man något på fötterna. Grammatiklektionerna…

Det glimrade till i Anne-Maries ögon. Och jag kände att vi är på rätt väg. Jag vet att skolan går en mer lustfylld framtid till mötes. Kanske på galleriornas bekostnad. Må så vara, dom är våra konkurrenter.

Vad känner du? Får du några idéer?

Fyra av dom kvinnor jag beundrar mest inom den svenska skolan sammanfattas idag ca 19:40 i en enda tweet:

itmamman Om @kalexanderson @korlingsord @sandrawissting + länkar till andra lärare i @lararnastidning idag. Fullt om sociala medier. Äntligen!

Dom lärarna har gjort, och gör, mer för att utveckla den svenska skolan än vad Utbildningsminister Jan Björklund kommer ha åstadkommit under hela sin politiska karriär. Christina Löfving, Kristina Alexanderson, Anne-Marie Körling och Sandra Wissting är gräsrötter. Dom har på kort tid gått från att haft typ noll koll på IT i skolan till att vara ledande inspiratörer för (hundra)tusentals svenska kollegor, elever, föräldrar och en hel del politiker. Dom lever som dom lär – i och med sociala medier. Jag har den senaste tiden via deras bloggar och twitterkanaler märkt att Lärarnas Tidning har ett specialnummer om sociala medier. Där flera av dom alltså intervjuas, vilket känns himmelskt.

Till den fackliga verkligheten.

Vid 17-tiden twittrade Kristina Alexanderson: ”Någon som kan scanna in senaste numret av @lararnastidning så att jag kan få se det som alla pratar om, pls RT”. Bion hos @lararnastidning säger: ”Lärarnas tidning ges ut av Lärarförbundet, men har en publicistiskt självständig roll. Tidningen bevakar frågor inom skola och utbildning”.

Det är en tidning i april 2010, vars innehåll inte verkar finnas på nätet. Med andra ord helt utanför verkligheten som den ter sig för den uppkopplade världen. Men Lärarnas tidning har en webbplats. Så jag surfar dit för att jag kan liksom inte tänka mig att man inte kan läsa tidningen på nätet. En slags källkritisk granskning av det förhållande som ligger bakom Kristinas nödrop.

Vad får jag se (klicka på bilden om du törs)?

Som jag bruka säga. Det finns massor av saker kvar att göra. Strålande tider! Tack och lov för alla glänsande kvinnor som visar vägen och sopar banan.

Och bli inte ledsna om ni inte kan läsa lärarnas tidning. Ni kan läsa lärarnas bloggar. Direkt, oredigerat. När det händer där det händer. Bonus: klickbara länkar.

Från Seth Godins ”What matters now” till ”32 skäl att bryta mönster”. Här är mitt bidrag om AVSKOLNING, en del i allt det radikala vi nu måste göra.

Ett nytt decennium med nya förutsättningar. Det känns mer och mer som att den breda allmänheten har fått såväl praktiska erfarenheter som gryende insikter från de omskakande förändringar som är på gång. Framförallt när det gäller hur vi människor interagerar – globalt. Modeordet för dagen är sociala medier. Men det läget har vi snart lämnat, när ”ny” teknologi har blivit gammal vardagsmat.

Därmed känns tiden mogen för mig att flytta fokus från medieutvecklingen i sig, till konsekvenser och möjligheter på det större mänskliga planen. Inte minst för att vi nu är fler och fler som kan konversera kring detta. För fem år sen var det ju till exempel inte med så många man kunde snacka bloggar. En idag etablerad medieform som i sammanhanget bara är ett litet strå i stacken.

Bookhouse släpper idag 32 skäl att bryta mönster. En pdf-bok med ”ett fascinerande kalejdoskop – fyllt av perspektiv och idéer”. Skälen levereras av ”spännande svenska entreprenörer, ledare och tänkare” som Bookhouse bjudit in. Jag har förmånen att få vara en av de utvalda. När jag i början på året blev tillfrågad valde jag att sätta fokus på det viktigaste vi har när det gäller framtiden. Så, på min sida mellan 22: ”Härifrån till långsiktigheten” och 24: ”Tid för eldsjälar”, står det:

23: AVSKOLNING

Låt oss skapa historiens bästa start i livet för riktigt unga människor! Det handlar om mer än att Skolan måste ersättas med nya institutioner som utgår från dagens möjligheter och verkar för framtidens behov. Tro inte att Skolan bara handlar om utbildning. Den har också blivit förvaringsplats, föräldersurrogat, sorteringsmekanism, socialtjänst och framförallt en arbetsmarknadsåtgärd. Ett politiskt slagträ på en arena där matchen verkar spelas på 1920-talet.

Lagstiftningen, Medielogiken, Anställningssytemet och Utbildningsstrukturen fungerar allt sämre. Sakta växer insikten att institutionella lösningar lappats bortom rimlighetens gräns. Jag har valt att satsa på framtiden, det vill säga dom vi hittills kallat barn.

Utgångsläget bjuder på förlegade idéer som: man ska inte börja arbeta förrän man fyllt 25; du måste gå i skolan för att lära dig något; barn bör dagligen umgås utifrån födelseår; och kärnämnen består för evigt. Men också möjligheter som följer av att mer än hälften av alla över fyra års ålder utbyter insikter med människor över hela världen via internet.

Den rimliga slutsatsen är att vi gör något radikalt nytt. Vi börjar med frågor kring vad Skolan levererar och samhällets framtida behov. Därefter kan vi fundera på innovativa lösningar och hur dom ska realiseras. Vilket inte hindrar att vi på vägen bejakar den fantastiska utvecklingen i dagens Skola.

Hela boken är direkt nedladdningsbar (pdf, 3 Mb) från Bookhouse och publiceras enligt Creative Commons Erkännande-Ickekommersiell-Inga bearbetningar 2.5 Sverige licens. Därmed kan du inte bara läsa, utan också sprida boken vidare. Gör gärna det!

Idén till projektet fick Bookhouse innan förra julen via ett mejl från Alan Webber. Där berättade han om Seth Godins projekt ”What matters now”. Den inspirationen blev alltså 32 skäl från: Emma Stenström, Thomas Nathorst-Böös, Claudia Suraga, Sofia Falk, Karl Palmås, Mats Agurén, Lina Stjern, Sebastian Stjern, Tove Lifvendahl, Patrick Stahl, Pia Jertfelt, Lars Wiberg, Robert Wenglén, Klas Hallberg, Alf Rehn, Göran Broman, Karl-Henrik Robèrt, Harald Sverdrup, Torbjörn Stockfelt, Anne Liljeroth, Brit Stakston, Mats Lederhausen, Stephan Ekbergh, Pontus Braunerhjelm, Jan Gunnarson, Richard Gatarski, Sofia Strömberg, Olle Wästberg, Paul Holmström, Johan Staël von Holstein, Erika Augustinsson, Jonas Ridderstråle, Mikael Brander, Lena Ahlström, Daniel Ingdahl och Jonas Wallin.

Hej då ”sociala medier”. Välkommen den nya mänskligheten.

ps/ Det här inlägget är en del i den smygande övergången från några av mina tidigare sajter, framförallt weconverse.com (fokus på mina gig) och Skolmarknad.info (mötet mellan skolan och marknaden). Skälet till förändringen är framförallt att mina kompetensområden alltmer glider ihop. Det blir därmed svårarare och svårare att försöka skilja på det jag gör. Jag är jag, men fortarande gäller att vi blir mer tillsammans. /ds

Tyvärr, det här inlägget finns bara på engelska.

Det är oklokt att rätt av tro på det man ser, läser eller hör. En god insikt i källkritik och hur medier fungerar är en nödvändig förutsättning i ett fungerande demokratiskt samhälle. Kanske mer nödvändigt än matematik.

Jag fortsätter följa upp dom kommentarer som publicerats på Skolvärlden.se i anslutning till deras intervju med mig. Nu är det dags att fundera närmare på vem som egentligen sagt vad. Det kan ju vara bra att veta det när man vill kritisera eller konversera. Upp dyker då värdet av kunskap om samspelet mellan människor och medier. Min ambition är naturligtvis inte att ge någon kurs i ämnet, utan genom ett praktiskt exempel peka på hur medievärlden fungerar (vilket naturligtvis är en förenkling och modell).

Inte för att jag vill rädda mitt eget skinn. Nix, jag vill hjälpa alla som kan tänka sig öppna sinnet, släppa det initiala motståndet och ta del av vad jag och andra försöker komma fram till.

Rubriker lockar och styr

Rubriker är till för all locka läsaren, och för att ge en hum om vad det hela handlar om. Även om det senare tenderar att vara mindre intressant för många medier.

Skolvärldens omslag (januari 2010) skriver IDÉTORGET: Forskaren Richard Gatarski: ”Avskaffa skolämnet matematik” och på sidan 33 är rubriken ”Byt Matten mot musik”. Även nätupplagan skriver ”Byt Matten mot musik” på såväl ingångssidan som över själva intervjun. I avdelningen opinion står det ”Lägg ner matematiken”. Observera att när jag i det här stycket använt citattecken, så är det för att dom förekommer i rubrikerna. Det vill säga man kan tolka det som att Skolvärlden visar att dom återger vad någon sagt.

Det är en god idé att läsa såväl ingress som hela brödtexten under en rubrik man fastnat för. Det är en ännu bättre idé att först glömma rubriken och ingressen innan man läser texten. Då blir man mindre styrd av mediets uppfattning av vad det hela kanske handlar om.

Precisionens betydelse

Jag är definitivt inte ute efter att säga att någon gjort fel. Och jag ber om ursäkt för alla fel jag gör i det här inlägget. Ingen är perfekt. I stället vill jag visa på hur språket fungerar och inte fungerar. Varenda matematiker vet hur viktigt det är att notapparaten är rätt när den måste vara rätt. Att stora X inte är samma sak som lilla x, att komma inte är punkt, osv. Samma sak gäller ofta i språk, men inte alltid. Vilket gör att man kan glida, fuska, leka, younameit, med språk (och nu menar jag det skrivna ordet).

Signaturen ”Anonym” skriver i sin kommentar 2010-01-27 kl 18.15 bland annat följande:

”Jag vet att när journalister redigerar en artikel så vill dom ha kärnfulla oneliners och kommentarer som sticker ut. Även om påståendet är lösryckt så får han ändå stå för det.”

Jag vet inte vem Anonym avser när denne skriver ”han”. Meningen är oprecist byggd, eftersom ”han” (i singularis) inte kan syfta på ”journalister” (pluralis). Resten av kommentaren öppnar upp för att det kan handla om journalisten (Fredrik Nejman), någon okänd redigerare/redaktör eller mig.

Jag kan dock endast stå för det jag sagt. Och konstaterar återigen att språkhantering är viktigt. Är den som skriver oklar, så tenderar läsaren att välja den för denne gynsamma tolkningen. Typ, om någon ogillar mina tankar så läser någon att Anonym menar att jag skall stå för ”det”.

Stå för vad? Stå för det som ”är lösryckt” eller för något som någon annan säger att jag har sagt? Så vitt jag kan minnas: jag har definitivt inte sagt ”avskaffa skolämnet matematik” (och en del annat som läggs i min mun ;). Men, så blir det när man leker med elden – läs andra medierar det man säger. Inte för att jag tror att dom ljuger. Deras tolkningar beror delvis på att jag uttryckt mig oklart. Vilket i sin tur till viss del orsakas av att jag fortfarande letar efter vad jag är ute efter när det gäller matten.

Mer eller mindre transparens

I en ideal värld skall kanske alla hela tiden vara helt transparenta, dvs tala om vem som gjort vad och varför. Men det finns naturligtvis fall där man inte kan/bör/vill avslöja hela sanningen. Jag tror mig veta ungefär hur det kom sig att Skolvärlden intervjuade mig. Men vill inte berätta det, eftersom jag respekterar möjligheten att Skolvärldens redaktörer inte vill avslöja hur dom jobbar. Ungefär som att en journalist inte alltid avslöjar en källa. Det kan orsaka problem för källan. Liksom rubba förtroendet mellan dom inblandade.

I just det här fallet med intervjun ser jag inte att det har förekommit något direkt lögnaktigt, oetiskt, dumt eller illa menat. Tvärtom, vi inblandade är med i spelet och känner till reglerna. Vilket tyvärr inte alltid gäller läsarna. Eller dom som vi förr kallade läsarna – vi har än så länge inget bra ord för att ”läsarna” skriver nästan like mycket som dom läser.

Här på RichardGatarski.com hoppas jag dock att det är glasklart att det är jag som omedierat skriver det jag publicerar. Utan att någon annan vinklat det för att passa dennes syften. Mitt syfte, alltså varför jag håller på med det jag gör (specifikt här), skall jag utveckla i ett senare inlägg.

En sak tar jag mig dock friheten, och risken, att berätta. Fredrik Nejman uppfattar jag som en mycket professionell journalist.

Mediet har makten

Fredrik Nejman ringde innan jul upp mig och berättade att han fått i uppdrag av Skolvärden att intervjua mig. Dom har lite pejl på vad jag kan, hur jag tänker, säger, går och så vidare. Fredrik hade gjort en liten bakgrundskoll, det skulle trots allt bli en mycket liten intervju. Jag tyckte OK, väl medveten om att det gäller att hålla tungan rätt i min. Så att alla vinner på saken.

Fredrik kom ut till mig och vi pratade i ungefär en timme om matematik, eftersom det var tidningens vinkling. Jag försökte naturligtvis lyfta det hela till en större fråga än matte, vilket det kändes som att Fredrik fann intressant. Utan att jag behövde be om det sa han naturligtvis (professionellt) att jag skulle få se och kommentera texten innan. Vi tackade varandra och skildes åt.

Ett litet tag senare mejlade Fredrik Nejman en brödtext som i grund och botten är det som publicerats av Skolvärlden. Jag pekade på ett par småsaker som han gärna fick ändra om han tyckte det passade. Och nu kommer vi till pudelns kärna.

Förr i världen var det sällan journalistens rubrik som publicerades i tidningen. Utan den viktiga saken tog redaktören hand om. Hur rubriksättningen går till hos Skolvärlden kan jag bara gissa. Men det som Nejman hade satt som rubrik (XXXX nedan) reagerade jag på. I mitt svarsmejl till honom inledde jag därför mina synpunkter med:

Jag vill inte säga ”XXXX” (vilket man iofs kan tycka att rubriceringen och inte jag säger). Ödmjukt förslag till alternativ ”tänka om” eller ”reformera synen på”

Därmed släppte jag det hela och såg fram emot vad som skulle hända.

Vikten av sanningen

Det finns ingen sanning. Bara saker att konstruktivt tolka. Matematik behövs för att hantera en del av dom sakerna. Matematik är ju dessutom i visst mått ett språk. Men andra språk, och hur de medieras kanske är viktigare än matematik.

Sanningen är att jag inte vill lägga ner vare sig matematiken eller matteundervisningen. Men jag är inne på att Matematik skall bort som kärnämne – till att börja med. Men det är definitivt inte hela historien.

I Stjärnkikarna finns det en hel del tips om källkritik).