Det är oklokt att rätt av tro på det man ser, läser eller hör. En god insikt i källkritik och hur medier fungerar är en nödvändig förutsättning i ett fungerande demokratiskt samhälle. Kanske mer nödvändigt än matematik.
Jag fortsätter följa upp dom kommentarer som publicerats på Skolvärlden.se i anslutning till deras intervju med mig. Nu är det dags att fundera närmare på vem som egentligen sagt vad. Det kan ju vara bra att veta det när man vill kritisera eller konversera. Upp dyker då värdet av kunskap om samspelet mellan människor och medier. Min ambition är naturligtvis inte att ge någon kurs i ämnet, utan genom ett praktiskt exempel peka på hur medievärlden fungerar (vilket naturligtvis är en förenkling och modell).
Inte för att jag vill rädda mitt eget skinn. Nix, jag vill hjälpa alla som kan tänka sig öppna sinnet, släppa det initiala motståndet och ta del av vad jag och andra försöker komma fram till.
Rubriker lockar och styr
Rubriker är till för all locka läsaren, och för att ge en hum om vad det hela handlar om. Även om det senare tenderar att vara mindre intressant för många medier.
Skolvärldens omslag (januari 2010) skriver IDÉTORGET: Forskaren Richard Gatarski: ”Avskaffa skolämnet matematik” och på sidan 33 är rubriken ”Byt Matten mot musik”. Även nätupplagan skriver ”Byt Matten mot musik” på såväl ingångssidan som över själva intervjun. I avdelningen opinion står det ”Lägg ner matematiken”. Observera att när jag i det här stycket använt citattecken, så är det för att dom förekommer i rubrikerna. Det vill säga man kan tolka det som att Skolvärlden visar att dom återger vad någon sagt.
Det är en god idé att läsa såväl ingress som hela brödtexten under en rubrik man fastnat för. Det är en ännu bättre idé att först glömma rubriken och ingressen innan man läser texten. Då blir man mindre styrd av mediets uppfattning av vad det hela kanske handlar om.
Precisionens betydelse
Jag är definitivt inte ute efter att säga att någon gjort fel. Och jag ber om ursäkt för alla fel jag gör i det här inlägget. Ingen är perfekt. I stället vill jag visa på hur språket fungerar och inte fungerar. Varenda matematiker vet hur viktigt det är att notapparaten är rätt när den måste vara rätt. Att stora X inte är samma sak som lilla x, att komma inte är punkt, osv. Samma sak gäller ofta i språk, men inte alltid. Vilket gör att man kan glida, fuska, leka, younameit, med språk (och nu menar jag det skrivna ordet).
Signaturen ”Anonym” skriver i sin kommentar 2010-01-27 kl 18.15 bland annat följande:
”Jag vet att när journalister redigerar en artikel så vill dom ha kärnfulla oneliners och kommentarer som sticker ut. Även om påståendet är lösryckt så får han ändå stå för det.”
Jag vet inte vem Anonym avser när denne skriver ”han”. Meningen är oprecist byggd, eftersom ”han” (i singularis) inte kan syfta på ”journalister” (pluralis). Resten av kommentaren öppnar upp för att det kan handla om journalisten (Fredrik Nejman), någon okänd redigerare/redaktör eller mig.
Jag kan dock endast stå för det jag sagt. Och konstaterar återigen att språkhantering är viktigt. Är den som skriver oklar, så tenderar läsaren att välja den för denne gynsamma tolkningen. Typ, om någon ogillar mina tankar så läser någon att Anonym menar att jag skall stå för ”det”.
Stå för vad? Stå för det som ”är lösryckt” eller för något som någon annan säger att jag har sagt? Så vitt jag kan minnas: jag har definitivt inte sagt ”avskaffa skolämnet matematik” (och en del annat som läggs i min mun ;). Men, så blir det när man leker med elden – läs andra medierar det man säger. Inte för att jag tror att dom ljuger. Deras tolkningar beror delvis på att jag uttryckt mig oklart. Vilket i sin tur till viss del orsakas av att jag fortfarande letar efter vad jag är ute efter när det gäller matten.
Mer eller mindre transparens
I en ideal värld skall kanske alla hela tiden vara helt transparenta, dvs tala om vem som gjort vad och varför. Men det finns naturligtvis fall där man inte kan/bör/vill avslöja hela sanningen. Jag tror mig veta ungefär hur det kom sig att Skolvärlden intervjuade mig. Men vill inte berätta det, eftersom jag respekterar möjligheten att Skolvärldens redaktörer inte vill avslöja hur dom jobbar. Ungefär som att en journalist inte alltid avslöjar en källa. Det kan orsaka problem för källan. Liksom rubba förtroendet mellan dom inblandade.
I just det här fallet med intervjun ser jag inte att det har förekommit något direkt lögnaktigt, oetiskt, dumt eller illa menat. Tvärtom, vi inblandade är med i spelet och känner till reglerna. Vilket tyvärr inte alltid gäller läsarna. Eller dom som vi förr kallade läsarna – vi har än så länge inget bra ord för att ”läsarna” skriver nästan like mycket som dom läser.
Här på RichardGatarski.com hoppas jag dock att det är glasklart att det är jag som omedierat skriver det jag publicerar. Utan att någon annan vinklat det för att passa dennes syften. Mitt syfte, alltså varför jag håller på med det jag gör (specifikt här), skall jag utveckla i ett senare inlägg.
En sak tar jag mig dock friheten, och risken, att berätta. Fredrik Nejman uppfattar jag som en mycket professionell journalist.
Mediet har makten
Fredrik Nejman ringde innan jul upp mig och berättade att han fått i uppdrag av Skolvärden att intervjua mig. Dom har lite pejl på vad jag kan, hur jag tänker, säger, går och så vidare. Fredrik hade gjort en liten bakgrundskoll, det skulle trots allt bli en mycket liten intervju. Jag tyckte OK, väl medveten om att det gäller att hålla tungan rätt i min. Så att alla vinner på saken.
Fredrik kom ut till mig och vi pratade i ungefär en timme om matematik, eftersom det var tidningens vinkling. Jag försökte naturligtvis lyfta det hela till en större fråga än matte, vilket det kändes som att Fredrik fann intressant. Utan att jag behövde be om det sa han naturligtvis (professionellt) att jag skulle få se och kommentera texten innan. Vi tackade varandra och skildes åt.
Ett litet tag senare mejlade Fredrik Nejman en brödtext som i grund och botten är det som publicerats av Skolvärlden. Jag pekade på ett par småsaker som han gärna fick ändra om han tyckte det passade. Och nu kommer vi till pudelns kärna.
Förr i världen var det sällan journalistens rubrik som publicerades i tidningen. Utan den viktiga saken tog redaktören hand om. Hur rubriksättningen går till hos Skolvärlden kan jag bara gissa. Men det som Nejman hade satt som rubrik (XXXX nedan) reagerade jag på. I mitt svarsmejl till honom inledde jag därför mina synpunkter med:
Jag vill inte säga ”XXXX” (vilket man iofs kan tycka att rubriceringen och inte jag säger). Ödmjukt förslag till alternativ ”tänka om” eller ”reformera synen på”
Därmed släppte jag det hela och såg fram emot vad som skulle hända.
Vikten av sanningen
Det finns ingen sanning. Bara saker att konstruktivt tolka. Matematik behövs för att hantera en del av dom sakerna. Matematik är ju dessutom i visst mått ett språk. Men andra språk, och hur de medieras kanske är viktigare än matematik.
Sanningen är att jag inte vill lägga ner vare sig matematiken eller matteundervisningen. Men jag är inne på att Matematik skall bort som kärnämne – till att börja med. Men det är definitivt inte hela historien.
I Stjärnkikarna finns det en hel del tips om källkritik).
Inlägg (RSS)