Det är alarmerande allvarligt att så många läser PISA-rapporterna utan att förstå att deras undersökningar mest handlar om baktiden, inte framtiden. Visst är det illa att en del skolor misslyckas med sitt uppdrag. Men värre är att vi sällan får höra om alla skolor som lyckas utmärkt. Liksom att vi inte ens bestämt vad nytt vi skall mäta för att ge barn och ungdomar en bra start i livet.

Ett pressmeddelande den 7 december 2010 från Skolverket rubriceras “15-åringars läsförståelse och skolans likvärdighet har försämrats”. I texten kan vi läsa lite om den bakomliggande internationella studien PISA 2009 (OECD Programme for International Student Assessment), där “läsförståelse” hos 15-åringar 65 länder och regioner varit huvudområde. De andra områdena som studerats var matematik och naturvetenskap.

Läsförståelse är ju i sig ett komplicerat begrepp. Bland annat undrar jag om dom som (kanske) läst Skolverkets rapportering från PISA 2009 förstår vad dom läser. Meningen är förmodligen att rapporterna inte skall läsas av speciellt många. I stället skall alla förstå att svenska barn- och ungdomar ligger risigt till; att det svenska skolsystemet misslyckats; och att “läsförståelse” är viktigast av allt. Jag förstår inget av detta.

Vad motiverar en svensk 15-åring att lägga sin tid, energi och lust på ett två timmars prov från PISA? Inte vet jag. Kanske ungdomar i andra länder är bättre prov-motiverade, och får därmed bättre resultat? Vilket i sin tur medför att dom står bättre rustade att möta framtiden. Eller?

Lite om spelförståelse

Utvecklare av datorspel är oerhört mycket skickligare än traditionella textförfattare på att utnyttja människans sinnen och belöningssystem i en kunskapssituation. Men vi bortser från den detaljen tills vidare. Däremot är det viktigt för dig som läser det här att förstå en del av hur jag förstår hur många av dagens 15-åringar förstår världen. Framförallt på ett strategiskt plan, givet att dom spelat datorspel. Till exempel spel som simulerar olika miljöer och världar.

Man lär sig ganska fort tre saker i datorspel. Inte genom att läsa instruktionsboken (ifall det finns någon), eller genom att studera någon slags formell hjälpfunktion. Utan genom att agera, reflektera, agera, osv. För det första, det som till synes är irrelevant kan visa sig vara avgörande framöver. Typ, ligger det en röd docka med trasig näsa på golvet så ta upp den! För det andra, gör det omöjliga. Exempelvis som att sparka på väggen en sjuttieolfte gång, för då öppnas den. För det tredje, man kan alltid fuska. Om man kör fast så finns det alltid hjälp att få från andra. Eller så finns det en genväg man kan ta, en väg som man hittar på någon fusksajt. Som livet, ungefär.

Om du nu uppfattar det jag just skrev som nackdelar och/eller faror med datorspel. Då vill jag samtidigt påpeka att livet knappast är som det beskrivs i till exempel en pjäs av ungerske dramatikern Ferenc Molnár.

Minimalt om selektiv perception

Selektiv perception är:

‘en psykologisk term som beskriver hur vår hjärna stänger ute saker från vårt medvetande som inte passar vår invanda föreställningsram – ”vi ser det vi vill se och hör det vi vill höra”. Viktiga faktorer som styr denna tolkningsprosses är våra personliga erfarenheter, vårt humör och vår livssituation. därför varierar uppfattningen av situationer olika från person till person’ (Wikipedia)

Vad vill vi se för rubriker?

Lärarförbundet hakar på Skolverkets pressmeddelande och skriver “Ny PISA-rapport visar på sämre skolresultat”. Förbundets Lärarnas nyheter fyller ut med “Svenska 15-åringar läser inte längre bättre än jämnåriga i andra länder. Även i vår andra paradgren – den likvärdiga utbildningen – har vi blivit ett genomsnittsland. Pisa 2009 är dyster läsning för Sveriges del. Det går nedåt på alla områden”. Lärarnas Riksförbund är inte sämre och pressmeddelar “Svenska 15-åringar fortsätter att halka efter i kunskapsresultat jämfört med jämnåriga i andra länder”. Deras husorgan Skolvärlden går från rubrik till ingress med orden “Signifikant försämring […] sämre läsförståelse”.  Skolportens Grundskolebrev ekar vidare “svenska elevers kunskaper i läsförståelse har försämrats under det senaste decenniet”. Bland de traditionella massinriktade medierna hittar vi rubriker som “Svenska elever halkar efter” (TT, bla hos NSD), “Var fjärde pojke läser undermåligt” (Sydsvenskan), “Svenska elevers resultat försämras” (DN).

De svenska resultaten, som kan anses orsaka rubrikerna, presenteras och analyseras i Skolverkets rapporter ”Rustad att möta framtiden?” (fullständig 248 sidor 3,7 Mb pdf, och sammanfattad 36 sidor 2,7 Mb pdf). Jag tror inte för ett ögonblick att speciellt många som uttalar sig i frågan verkligen läst de 284 sidorna (jag använde datorns miniräknare för att addera 248 med 36). Förmodligen är det ett fåtal, om ens någon, som läst de hundratusentals PISA-sidorna som totats ihop under åren. Tillsammans bildar dom en vetenskaplig murbräcka som många gärna försöker svinga. Även om verktyget är astungt och kämparna är både oskolade och otränade.

Jag tror att dom flesta läser det dom vill se. Och det är inte bra, för jag tycker läget skall ses annorlunda.

Förstår läsarna PISA?

Mitt huvudintryck av alla skandalrubriker är att läsförståelsen hos de som läst om PISA 2009 är inte speciellt bra. Jag skall strax gå vidare med min analys, bakom denna kanske provocerande attityd. Men låt mig först introducera Kim, en  viktig karaktär vars situation måste förstås innan vi kan gå vidare.

Kim är en svensk 15-åring som på senare tid sovit ganska dåligt. Kim är, till skillnad mot mig, fantastiskt duktig på matematik. På fritiden bygger detta mattegeni tillsammans med några ryska kompisar en helt ny musiktjänst, baserad på avancerade algoritmer. Men det är inte därför Kims sömnbrist till och med gett huvudvärk. Kim är nämligen lite finmotoriskt funktionshindrad. En egenskap som inte är värd att skryta med, och som ibland orsakar problem. Just för tillfället massor av elände. Slöjdläraren hade nämligen gett alla i klassen uppgiften att göra två äggkoppar var. I trä – med skolans svarv. Det gick inte så bra för Kim där. Men en kompis hjälpte till med finliret. I gengäld lånade Kim ut sin nya Kinect till polaren några dagar. Till slut blev det riktigt fina äggkoppar. Läraren blev nöjd (även om hon inte vet hela sanningen), och kompisen var glad. Kim har dock ett samvete som pockar på uppmärksamhet när det är läggdags. Men, det ordnar sig nog.

PISA rustar för baktiden

Skolverkets Tf generaldirektör Helén Engmo och dess undervisningsråd Anita Wester börjar rapportens förord med frågan “Hur väl är 26 miljoner elever i 65 länder rustade att möta framtiden?”. För mig känns det nästan tragikomiskt, eftersom jag dagligen möter mängder av vuxna som inte ens vet speciellt mycket om nutiden. Jag får till och med bra betalt för att berätta om den, något som åhörarna oftast får för sig är framtiden.

Med andra ord så är min utgångspunkt att från Utbildningsministern och nedåt (ursäkta den traditionella vinklingen) så är samtidsförståelsen hos dom flesta inblandade vuxna katastrofalt bristfällig. Och framtiden? Den har vi ingen aning om hur den blir. Även om jag tycker mig ana vad som verkar vara viktigt att kunna mer om framöver.

Våga ifrågasätta anseendet

Jag har dom senaste dagarna börjat läsa Skolverkets båda rapporter. Dom är rätt omfattande och komplicerade – tro mig. Jag skulle vilja beskriva skrifterna som ett excellerande i akademisk skrivkonst. PISA är ju en enorm apparat som engagerar forskare i hela världen.

I den sammanfattade rapporten finns i slutet ett diskussionsavsnitt, som bland annat tar upp frågan om kunskaperna som PISA mäter verkligen reflekterar målen i de svenska kursplanerna. Där står det :

En central fråga handlar alltså om vad som anses vara viktigt att “kunna”, där kunskap i sig är ett komplicerat begrepp. På goda grunder har andra tidigare kommit fram till att just det som PISA mäter åtminstone var viktigt. Det vill säga saker som läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Ämnen som är tätt sammankopplade med det moderna projektet och industrialismen.

Den större diskussionen om var mänskligheten befinner sig numera, och vår radikalt förändrade framtid, undviker jag för tillfället. Men tro mig samtal om detta pågår i hela världen, om än i mycket ringa utsträckning hos ledande (utbildnings)politiker.  I stället nöjer jag mig med deklarationen att vi är på väg mot något nytt. En nu- och framtid där det som varit viktigast förlorar just den betydelsen. Något jag per definition ännu inte kan bevisa vetenskapligt, i betydelsen går inte att mäta – än ;).

Vi måste alltså både våga ifrågasätta det som varit (viktigast) och verkligen känna efter vad våra barn och ungdomar kommer att behöva (kunna). Exempel på sådana förmågor är det som rör kreativitet (läs gärna Fredrik Häréns tankar och om The Developing World) och entreprenörsskap (där Nobelpristagaren Muhammad Yunus menar att vi skall fostra “job creators, not takers”). För att inte tala om musikalitet, vem vet?

Än så länge har jag bara mäktat att rota i det som rör PISA 2009:s fokusområde, det vill säga “läsförståelse”. Studiens andra två områden återkommer jag till vid senare tillfälle.

När det gäller läsförståelse så menar jag att PISA brister allvarligt på två plan. Dels det som handlar om formerna på det man skall kunna läsa och förstå. Dels studiens fokus på just läsning (och analys) på bekostnad av skrivandet (och kreativ konversation).

Tryckande texter

Som disputerad forskare tycker jag mig ha en ganska god förmåga att kunna läsa, förstå, analysera och dra slutsatser från tämligen avancerade texter som de aktuella rapporterna. Just därför anser jag det vara viktigt att jag går till botten med saker och ting. Vilket inte är samma sak som att kontrollera om rapporten drar rätt slutsatser utifrån dess data.

Jag vill både förstå hur man tänkt när undersökningen konstruerats samt se hur frågorna ser ut och hur svaren bedömts. Allt detta finns tämligen välbeskrivet i Skolverkets huvudrapport, även om jag fortfarande inte hittat frågepaketet i sin helhet.

Svenska 15-åringar skall alltså vara ganska dåliga på “läsförståelse”, vad det nu är. Vad forskarna bakom PISA menar beskrivs utförligt på sidorna 29-35. På sidan 32 finns dessutom ett stycke om “digitala texter” och “hypertextlänkar”. Man kan ju lätt anta att de senare sakerna blir allt viktigare i framtiden. Men än så länge vet jag bara att “I PISA 2009 deltog 20 länder i en delstudie som undersökte hur bra elever läser digitala texter. Eleverna fick ett antal uppgifter av olika slag som simulerade hur väl de skulle använda digitala texter för att skaffa sig information” (s. 28).

Alltså har PISA 2009 framförallt försökt mäta läsförståelse av det slags texter som varit, och till viss mån är, viktiga. Typ tryckta böcker, artiklar i papperstidningar och avancerade skriftliga rapporter. Där det ingår formulär, diagram, tabeller och kartor. Inte ett ord om video, animationer, 3D-miljöer eller andra interaktiva applikationer (som tex en wiki). På 284 sidor finns det inte en stavelse som innehåller bokstavskombinationen “ljud”.

Med andra ord, en klar indikation på att här har PISA förmodligen bara mätt om 15-åringar är väl rustade för baktiden, inte framtiden.

Skit in skit ut

Även om både Skolverket, journalister och andra pratar om “statistiskt signifikanta” skillnader så gäller gamla sanningar. Skit in, skit ut. Det vill säga att om man mäter fel (saker), så spelar den matematiskt baserade sannolikhetsdiskussionen ingen roll. Dessutom, dom flesta som läser “statistiskt säkert” vet inte ens vad det har med sannolikhetsfördelning att göra. Till råga på allt är det på ett större plan tämligen oförståndigt att anta att alla svar dom svenska 15-åringarna gett baseras på vad dom “lärt sig” i “det svenska skolsystemet”. Dom har förmodligen lärt sig det mesta utanför skolsystemet. Det grundantagandet bortser jag från just nu, och inriktar mig i stället på hur PISA mäter läsförståelse.

På sidorna 44-49 beskriver Skolverkets rapport på ett ingående sätt hur läsförståelsefrågorna är uppbyggda. Några av de frågeexempel som finns handlar om “mobiltelefonsäkerhet”. Förmodligen baseras ämnesvalet på att 15-åringarna anses vara intresserade av just detta. Fast, jag känner flera som förmodligen inte motiveras av frågan. Dom skulle direkt hoppa över, eftersom dom sedan tidigare förstått att faran med mobiler (liksom bilar) är en hopplös fråga. Och dom vill definitivt inte röra till det genom att fundera över att deras viktigaste livsredskap skulle vara farligt (vi människor undviker kognitiv dissonans).

Exemplet inleds med en “text” på två sidor (se bilderna nedan).

Därefter kommer frågan:

Vad är syftet med Faktarutorna?

A. Att beskriva riskerna med att använda mobiltelefoner.
B. Att påpeka att det pågår debatt om mobiltelefoners säkerhet.
C. Att beskriva de försiktighetsåtgärder man bör vidta när man använder mobiltelefoner.
D. Att påpeka att det inte finns några kända hälsoproblem som orsakats av  mobiltelefoner.

Och vi får reda på att full poäng ges till svaret B. Kanske är jag övernitisk när jag anar att här döljer sig en strävan att trumma in idén om att ständigt söka det enda sanna universella svaret. Och att frågekonstruktörerna vet vilka svar som gäller. Samtidigt som jag tycker PISA:s rätta svar är fel.

Frågan bedöms vara på en förhållandevis svår nivå (4 på skalan 1-5). Det skall i ärlighetens namn påpekas att det tog mig en bra stund att läsa “texten”, frågan, läsa om, fundera, och – bli irriterad. Om jag för ett ögonblick skall bli filosofisk, så finns det nog många fler svar. Till exempel att syftet med faktarutorna är att “komplicera en traditionell tabell, så man kan mäta läsförståelsen hos 15-åringar som svarar på frågor”. Eller att “ge lite fakta som inte fanns i den stora rutan”. Och varför inte “illustrera att inte ens vetenskapen kan ge sanna svar på något”? Dessutom verkar det vara en risk med mobiltelefoner, det vill säga att det investeras massa miljoner på vetenskaplig forskning som inte ger några vettiga svar.

Men full pott ges bara till den som snällt och okreativt svarar på det sätt som anses vara rätt. Och gör det snabbt, eftersom hela PISA-testet måste genomföras på två timmar.

Kanske hade frågeformuleringen “Vilket av följande påståenden beskriver syftet med faktarutorna bäst (enligt vår uppfattning)?” varit bättre. Dessutom tycker jag definitivt att faktarutorna “illustrerar en osäkerhet” eller “illustrerar debatter”, mer än “påpekar…debatt”. Men jag har nog fel, eftersom “mätinstrument och metoder” filats fram under flera år. Frågan är nog perfekt! Om man vill skola strömlinjeformade “läsare”.

En lättare följdfråga (nivå 3) var av mer öppen karaktär. Den löd:

Titta på punkt 3 i Nej-kolumnen i tabellen. Vad skulle en av dessa ”andra faktorer” kunna vara i detta sammanhang? Motivera ditt svar.

Det skall enligt rapporten handla om att “identifiera en faktor i modern livsstil som skulle kunna ha samband med trötthet, huvudvärk eller koncentrationssvårigheter”. När svaren bedömts kan förklaringen vara självklar eller uttryckligen angiven. Exempel på fullpoängare är:

• Att inte få nog sömn. Om man inte får det, så blir man trött.
• Att ha för mycket att göra. Det blir man trött av.
• För mycket läxor, det blir man trött av OCH får huvudvärk.
• Buller – det får man huvudvärk av.
• Stress.
• Att arbeta sent.
• Prov.
• Det bullrar för mycket överallt.
• Människor ger sig inte längre tid att koppla av.
• Folk prioriterar inte saker som är viktiga, så de blir sura och sjuka.
• Datorer.
• Föroreningar.
• Att titta för mycket på TV.
• Droger.
• Mikrovågsugnar.
• För mycket e-post.

Eftersom 15-åringarna uppmanas att titta i Nej-kolumnen, så måste man ju berömma deras initiativförmåga att fuska lite genom att titta i Ja-kolumnen. Annars går det ju inte att ens ana vilka “effekter” det kan handla om. Sen är det en annan femma att man inte får tänka sig effekten “långa telefonsamtal” (som man kanske kan få ont i öronen av) i den moderna livsstilen, Jag skall heller inte irritera stämningen här med att ifrågasätta det “självklara” i svar som att arbeta sent, datorer och prov. Liksom att mikrovågsugnar skulle orsaka trötthet, huvudvärk eller koncentrationssvårigheter.

Ingen poäng gavs till ungdomar som ”ger otillräckligt eller oklart svar”, som:

• Utmattning. [upprepar information i texten]
• Trötthet. [upprepar information i texten]
• Koncentrationssvårigheter. [upprepar information i texten]
• Huvudvärk. [upprepar information i texten]’
• Livsstil. [oklart]

“Livsstil” är alltså oklart, men “effekter” anses självklart. “Trötthet” är dumt, men “att inte få nog sömn. Det blir man trött av” är finfint (även om det tar längre tid att skriva). Och det blir intressantare, för nollpoängare är även svar som “visar på felaktig förståelse av materialet eller ger ett orimligt eller irrelevant”, exempelvis:

• Ont i öronen.
• Äggkoppar.

Synd om Kim, som lever modernt, sover illa och har ont i huvudet på grund av dom där d-a äggkopparna. Denne stackars 15-åring har usel läsförståelse. Helt körd i framtiden.

Efter tryckkonsten, utanför skolan

Den amerikanske sociologen, filosofen och teknologen Ted Nelson myntade 1965 de båda begreppen hypermedia och hypertext. Det tog några år innan hans, och liknande idéer, mötte en bredare förståelse och intresse. I början på 1990-talet började dock nästan hela världen vakna till, i och med att den brittiska ingenjören och datavetenskaparen Tim Berners Lee uppfann webben 1989. Jag skriver “nästan” hela världen, eftersom det tog ända till 2009 innan PISA på försök började studera om 15-åringar kan läsa “digitala texter med hypertextlänkar”. Sålunda har PISA börjat rusta sig för den vardag som åtminstone en del av oss lever i sedan många år.

Redan tio år tidigare (1999) började dock andra inse att den ursprungliga idén om webben som ett sätt att för läsarna publicera statiska och sammanlänkade texter, erbjuder radikalt annorlunda möjligheter. Vi kom att kalla detta Webb 2.0, där användare har:

“the no choice but to interact or collaborate with each other in a social media dialogue as (consumers) of user-generated content in a virtual community, in contrast to websites where users (prosumers) are limited to the active viewing of content that was created and controlled by them. Examples of Web 2.0 include social-networking sites, blogs, wikis, video-sharing sites, hosted services, web applications, mashups and folksonomies”. (Wikipedia).

För säkerhets skull översätter jag inledningen av ovanstående citat till svenska: “inte har något annat val än att interagera och samarbeta med andra i en socialt medierad dialog”. Jag släpper nu bara några tankar kring detta. Se dom som frön till vidare konversation framöver. Det viktigaste just nu är att byta perspektiv från “läsa” i betydelsen ta in, till “skriva” i betydelsen aktivt medskapa.

Vem rustar för framtiden?

När nu PISA bara rustar för baktiden, så måste vi andra hjälpas åt och fundera på hur vi rustar oss för framtiden. Då måste vi som sagt förstå samtiden och dess (nu 15-åriga) innevånare. Och när vi har lite pejl på dagsläget kan vi börja känna efter vad som är viktigt framöver. Liksom hur vi skall rusta och mäta våra barn och ungdomars förmågor så de får en riktigt bra start i livet.

Sånt jag inte förstår

Som olegitimerad pappa och provocerande konsult känns det ibland lite jobbigt att en massa ungdomar över hela världen förstår väldigt mycket som jag själv inte alltid begriper. Så samtidigt som jag försöker få dom att fatta lite av sånt som jag greppar, så tycker jag det är viktigt att försöka förstå hur och vad dom förstår.

Nu råkar jag känna en del 15-åringar. Jag är övertygad om att dom har otroligt mycket mer kunskap än vad jag själv hade när jag var i samma ålder. Skolan har försökt lära dom ungefär samma saker som jag själv fick mig till livs för nästan 40 år sen. I många fall har dom haft samma böcker, även om författarna bytt ut “pannkakor” mot “pizza”. Men berg- och dalbanan i engelskaboken finns kvar. “Jim rides up, and he rides down”. Texter som många barn tycker suger, eftersom de flinkt tävlar i FPS-spel tillsammans med andra engelsktalande ungdomar i hela världen. Långt ovanför läroböckernas tivolipedagogik. Fast detta sker normalt inte i skolan på skoltid, även om undantagen tack och lov växer (spelandet i skolan ökar, dock inget som PISA mäter).

Men det finns ju fler “digitala texter” än FPS-spel. Det land/region som toppar listan “Resultat i läsförståelse” är Shanghai. Inte osannolikt att svenska 15-åringar framöver kommer att ha en del interaktioner med kineser. Nedan är en skärmdump från en kinesisk webbplats. Jag råkar tycka att det är viktigare att barn tidigt lär sig hantera den typen av tjänster (inte “texter’), än att sluta sig till syftet bakom en faktaruta.

Skärmdumpen nedanför kommer från /sci/ på 4chan. Mer specifikt dess “text version of the Math & Science board”. Är det viktigt att förstå hur man deltar där (inte “läser”)? Skall 15-åringar kunna värdera och navigera i ett medium som 4chan? Intressant i ett dagsaktuellt sammanhang är till exempel att en hel del av användarna är Anonymous, som i bland annat 4chan organiserat åtgärder mot flera webbsajter som anses motverka Wikileaks. Liksom att jag väljer att här inte länka till 4chan och att m00t har viss betydelse (se TED-videon).

[Uppdatering 2010-12-14, kl 10:10: Efter att jag publicerat det här inlägget dök det på Twitter upp en länk till Inside ’Anonymous’: tales from within the group taking aim at Amazon and Mastercard på Guardians Technology blog. Charles Arthur beskriver där delar av det deltagande (inte läsande) jag pratar om. Jag citerar ett stycke, om ett chattrum med kopplingar till 4chan, som ger en antydan om hur den verkligheten ser ut:]

”these chatrooms have up to 3,000 people, and the questions come in a stream and pass by in a river of commentary, observations, links and jokes. You wouldn’t say that it’s directed; more that it swings in various directions like a flock of birds, apparently aware of its own vector but unable to force it on any of its members”.

Jag skulle kunna gå vidare i all oändlighet och ge exempel på existerande saker som 15-åringarna redan nu använder. Fenomen som är otroligt mer avancerade än “digitala texter”. Eller den uppenbart overkliga tingest som PISA kallar diskussionsforum i sin “simulerade test”. Här valde jag bara två enkla exempel som jag tror vuxna med traditionell läsförståelse kan förstå att vi själva borde första att förstå mer av.

Jag tror på konversationsförståelse

Det finns ingen vetenskap i världen som definitivt kan avgöra om läsförståelse (av traditionella texter) eller konversationskompetens (på tex internet) är viktigast i framtiden.

Alltså, om det inte redan framgått, skriver jag rätt ut att “läsförståelse” som PISA studerar är relativt ointressant. Liksom att jag tror att människorna bakom PISA inte ens förstått hur samtiden ser ut. Det räcker inte att “läsa” om samtiden, man måste leva den. Som 15-åringar gör. Och med den erfarenheten i kroppen kan man börja visionera om framtiden, och vad som kan tänkas vara viktigt nu och framöver.

Sveriges 15-åringar är kanske bäst i världen på konversationsförståelse. Ingen vet dock något om detta. Vi vet inte ens vad konversationsförståelse skulle kunna vara.

Utgå inte från att PISA visar vägen

Har ni hört den där gamla historien om poliskonstapeln som stötte på en berusad man utanför ett hus? Mannen kröp runt en gaslykta och polisen frågade vad som hänt. Mannen säger sluddrande att han tappat nycklarna till huset. Så polisen hjälper till att leta. Efter en stund frågar polisen: ”Är det säkert att ni tappade nycklarna här vid lyktan”? Nej, blir svaret – ”Men man scheer ingenting i det förbaschkade mörkret runtomkring”.

Låt oss inte berusas av dom akademiska ångor som PISA bjuder på. Vi måste överge det förrädiska ljus som en del letar i. Och tillsammans byta perspektiv och tända flera LED-lampor. Annars kan vi aldrig avgöra om världens barn och ungdomar är rustade att möte framtiden.

Det finns många som är experter på sociala medier, och jag undrar om inte dom flesta numera faktiskt arbetar inom skolan. Mediebilden av IT i den svenska skolan är mörk, men verkligheten är nog snarare glödhett lysande.

Jag rör mig i flera kretsar. Extra mycket minglar jag nog i ett par cirklar som befolkas av experter på (sociala) medier respektive utbildning. Att vara expert är fint, även om termen placerad mellan citattecken ibland används för att ge en negativ klang. Typ påskina att expertisen är ganska tunn. Notera dock att egentligen skall man använda citattecken just för att citera, vilket jag brukar göra.

Nåväl, själv räknar jag mig som en expert på bland annat sociala medier. Andra kallar mig för en sådan expert. Själv anser jag att det finns dom som är bättre experter än jag inom många områden. Men där just min kompetens passar perfekt, där är jag bäst.

Skolan är ett hett ämne. Och det finns väl inte en enda människa i det här landet längre som inte har fattat att IT-utvecklingen påverkar hur skolan skall skötas. Tyvärr är det lätt för alla möjliga intressenter att plocka billiga poänger från ett skevt urval ur den nuvarande situationen. Speciellt eftersom homo sapiens tenderar att fokusera det negativa.Detta intresse för elände brukar av många (experter på människans natur) förklaras bero på vår bakgrund som djur på stäppen. Det är viktigare att uppmärksamma faran, än att se den goda frukten där bakom.

Alltså snubblade ledande skolpolitiska företrädare på varandra under den senaste valkampanjen i sin iver att locka väljare. ”IT måste in i skolan”. Dom stora lärarfacken eldar på. ”Pedagogerna har inga egna datorer”. Och föräldrar stönar ”lärarna måste för fasiken lära sig mejla”. Journalister ekar under rubriker som ”Skolan lurar elever med reklam om gratis bärbara datorer”. Isses, hur kan det bli fel att ge elever en laptop? Vem skulle protestera mot ”gratis läroböcker??

Dom flesta som känner mig vet numera att jag är djupt intresserad av Skolan. Även om majoriteten säkert inte hört att jag funderar på hur vi skall Avskolas. I princip varje gång jag träffar experter på sociala medier är det någon som säger till mig ”skolan är fett efter, dom borde kunna göra massor med sociala medier”.

Hur vet man hur det egentligen är i Skolan? En sak är säker, om man skummar rubriker i traditionella medier så får man en ganska dyster bild. Många har naturligtvis egna barn, kanske på väg in i skolor som kanske inte är så på. Men då vet man ju ganska lite.

Här kommer då vindruvorna in, apropå att det var frukt och inte ett äpple som stökade till det i paradiset. När jag rör mig i kretsen av experter på utbildning, framförallt lärare i skolor, så vimlar det av duktiga, modiga, kreativa pedagoger som använder sociala medier både fram- och baklänges. Kort och gott, massor av skolor kör den nya tekniken så det ryker. Och det gäller skolor även i Sverige.

Den erfarenheten har fött tanken att det kanske finns fler lärare som är experter på sociala medier i skolarbetet, än det finns så kallade ”experter på sociala medier”. De senare underförstått inom kommunikations- och medieområdet. I alla fall är det för mig personligen så att jag känner fler lärare som kan sociala medier, än jag känner konsulter som kan sociala medier. Det är ju naturligtvis inget bevis för att min tanke stämmer. Men det gör frågan intressant, och spännande.
Varför vet alla då inte om hur mycket bra som sker just ni i skolan? En förklaring har jag varit inne på, vår perception styrs till det negativa. En annan trolig förklaring är att dom flesta lärare inte är vana att sälja sig själva. Jag menar, halva jobbet för en mediekonsult är att sälja sig själv. Samtidigt som att halva jobbet för en lärare är att försöka hänga med i politikernas senaste påfund.

Dessutom dräller det av jante i skolan. Kanske oftare  än i andra typer av organisationer. Jag känner personligen flera lärare som tvingats byta skola, till och med yrke, efter att ha fått utstå en närmast fientlig behandling av lärarkollegor och rektorer. Det är alltför vanligt att erfarna pedagoger, som på kort tid fått jordens kick av att börja med sociala medier, märker att dom inte längre funkar i skolan som den är. Å andra sidan så händer det nog oftare att dessa lärare befordras till IT-pedagoger. Liksom att rektorer blir missionärer på huvudmannanivå. Glaset är halvfyllt!

Var kan man nu se allt detta? Det är bara att öppna ögonen, twitterflödena, wikidörrarna och mobilapparna. Haka på lite sociala kretsar åt skolhållet och du märker snabbt hur det bubblar av glädje och framåtanda i svenska skolor.
För någon timma sedan fick jag ett mejl, apropå artikeln ”Nu öppnar skolan för digitala verktyg”. Avsändaren är verksam på Lemshaga Akademi och skriver bland annat ”jag har lagt ner mycket energi på att ta fram en relativ öppen webplattform för lärare och elever”. Där finns en hänvisning till flera av Lemshagas bloggar, exempelvis Hedvig Nilssons musikblogg.

Detta var bara ett enda i en lång rad av fall som jag dagligen stöter på. Mer hittar du till exempel via TeachMeet Skolforum 2010, twitterlistan itpedagogsv, nätverket Dela! och naturligtvis Webbstjärnan (som jag haft förmånen att hjälpa igång lite). Innan jag publicerar det här tog jag en snabb titt i mitt twitterflöde. Där toppar @stefan_palsson med:

RT @niklas_karlsson: Förbereder mig för Folkbildningsnätets intervju imorgon kl 10 om ”Pedagogens roll på nätet”. Se på http://bit.ly/9rYPqP

Snacka om att skolan ÅR socialt medierad.

Du som är verksam i Skolan får gärna sälja dig själv här också, tex med en kommentar som hämningslöst länkar till dina aktiviteter i sociala medier. Annars kanske andra experter på sociala medier inte tror mig.

I onsdags hade jag förmånen att få uppleva ett av dom bästa samtalen jag varit med om på ett bra tag. Det var en del av heldagskonferensen Moving Images 2010, som anordnades av Media Evolution i Malmö. Hela eventet var för övrigt en fullträff. Vilket jag än så länge tycker formuleras bäst av Robin Danehav i inlägget Moving Images direktsändning modig. Läs gärna hela hans inlägg, som också beskriver hur livesändningen producerades.

Så här beskriver Robin samtalet jag pratar om:

Ett annat exempel där de gjorde rätt var på den nästan obligatoriska paneldebatten. Utan rätt personer, noggranna förberedelser samt en riktigt skarp moderator blir de väldigt statiska och tråkiga, ofta tycker alla likadant eller saknar helt vilja att lyssna på varandra. Igår var det tvärtom, den korta paneldiskussion som leddes av Lars Mogensen med Anna Karlsson, Richard Gatarski och Eva Enquist fullkomligt gnistrade av kontroversiella åsikter, snabba repliker och citat värda att stoppa in i en bok [ändrat stavningen av mitt namn och länkar hit istf till weconverse ;]

Om jag förstår saken rätt kommer arrangörerna publicera uppklippta delar av livesändningen senare. Men jag rippade samtalet från del 2 i bambusersändningen och publicerar redan nu dom 30 minutrarna i min Vimeo-kanal och som mp3-fil (14 Mb)  (Creative Commons by-nc-nd 3.0 http://movingimagesmalmo.se/2010):

I samtalet lyfter Eva Enquist fram rapporten Living and learning with new media, som jag själv inte läst (än). Anna Karlsson tipsar om Hole in the wall. Jag antar att hon menar professor Sugata Mitras fantastiska projekt. Jag hade förmånen att få lyssna på honom när Sollentuna kommun i början av året anordnade IKT inspiration 2010. I deras föreläsarpresentation hittar du mer om Mitra och en länk till hans TED-föreläsning. Själv lyfte jag fram Ellen Key, framförallt hennes bok Barnets århundrade.

Här i RichardGatarski.com delar jag naturligtvis med mig mer av våra tankar kring hur vi tillsammans skall skapa världens bästa start i livet för dom vi hittills kallat barn. I sammanhanget kan det tidigare inlägget Avskolning, ett av 32 skäl vara intressant. Även om jag tror att det tar lång tid, och Eva Engquist tror positivt nog att det går fortare, så kan vi naturligtvis hjälpas åt att utveckla den skola vi har. Som en del i detta har jag tillsammans med Katarina Graffman och Kaj Runelund initierat Elevshopping 2.0 – när skolor lockar elever som shoppare lever.

Vi ser fram emot alla synpunkter, kreativa kommentarer och modiga idéer!

Läs om Pernilla Mellqvist, en relativt nyutbildad lärare som bara kan tänka sig att jobba i klasser där varje elev har en egen dator. Och om Marie Linder som publicerat sin pedagogiska vision som en Googlesite. Vem är det som säger att den svenska skolan är så himla urkopplad?

Något peppad av Sandra Wisstings horisontella ord ”Tack för att du vågar vara obekväm. Tack för att du oförtrutet tuffar landet runt för det du tror på” tar jag mig tid att skriva ett inlägg om vad som hände i kväll. Fast, i och för sig var den upplevelsen i sig nog för att få mig fatta tangentbordet.

Digitala Akademins nätverksträff

I morse kikade jag in på den nya sajten PEDAGOGstockholm.se som i kalendariet puffade för Digitala Akademins nätverksträff på Nalen. Eftersom jag har mer eller mindre häcken full nöjde jag mig med att först bara notera kvällens träff. Även om det var hos dom jag första gången hörde Anne-Marie Körling, sånt bådar ju gott. Men dagen gick, jag fick en massa gjort och @joakimvol sparkade (som vanligt ;) in mig, så klockan 17.30 var jag på plats när det hela började.

Började gjorde det kanske inte optimalt. med en uppmaning att ”slå på mobiltelefonerna när ni LÄMNAR lokalen”. Alltför hastigt twittrade jag iväg det, vilket raskt resulterade i massa eko både i Twitter och Facebook. Men sen. MEN SEN!

Pernilla Mellqvist

Först ut på scen var Pernilla Mellqvist. Vilken kvinna! Hon började i princip med att citera Lpo 94, avsnittet ”utgå från elevens individuella förutsättningar” (eller hur det nu står). Därefter påpekade hon raskt det orimliga i att i skolgångens början fortfarande tvinga eleverna träna alfabetet och öva bokstavsformer – oavsett om dom kan eller ej. Något som bland andra Carina Fast påpekade redan 2007 i sin avhandling ”Sju barn lär sig räkna och skriva”. Nåväl, så gör icke Pernilla och hon följer läroplanen. Så vi fick både se och höra hur hennes 2:a klassare med sina Macar gör underverk. Alla i klassen har fått ett Spotify-konto (förälder i klassen som jobbar där har sponsrat) och det är helt OK att ha mobilen med och på under lektionerna. Bland alla verktyg dom prövat ingår Jirafa.se, som verkar erbjuda rätt coola lärspel. Vi fick se en otroligt fin film (eleverna gör mer film än skriftliga rapporter) som beskriver hur det går till i Skolarbetet. Stalltips: följ klassens blogg: broangensettor.blogspot.com.

Marie Linder

Därefter seglade Marie Linder, aka @kringlan, upp på scenen. Hon presenterade arbeten gjorda av elever årskurs 6-9 vid Montessoriskolan i Falun. Varför skall jag försöka beskriva elevernas underverk för er? Dom beskriver det så bra själva, på sin wiki! Marie gick helt enkelt, nåja – på ett fantastiskt inspirerande sätt, igenom dom verktyg som listas bland länkar till presentationer. Bekvämt, smart, pedagogiskt och delbart. Tack! Dessutom finns naturligtvis hennes egna föreläsningsbilder redan på Slideshare. Och den sista bilden visade naturligtvis förutom detta att hon har en pedagogisk vision, på: sites.google.com/site/marielinder/home/internet-i-spraakundervisningen-min-pedagogiska-vision-1.

Framöver

Det jag just nu bär med mig är Pernillas svar på publikfrågan ”vad händer när du lämnar klassen, om det kommer någon annan som inte kan det här?”. Kortfattat, med reservation för att jag missuppfattat: Pernilla är vikarie och kanske snart måste lämna klassen när den ordinarie läraren kommer tillbaks. Hon är erbjuden en ny förstaklass, men där får inte alla en egen dator (så kallad 1-1 om ni inte redan kände till det begreppet). Det kan inte Pernilla acceptera. Då väljer hon en annan skola.

Marie sa att ”vår skola har en dator på fem elever, det är ok”. Pernilla vill bara jobba som lärare där alla elever har en egen dator. För egen del tycker jag att Pernilla ställer rätt krav. Tänk på det föräldrar, politiker och barn när ni funderar på vägval.

Och nästa gång Digitala Akademin har en nätverksträff så finns säkert programmet i lätt klipp- och klistraformat med länkar (så vi slipper jobba med att få tag i sådan basfakta) och livesänder hela evenemanget. Det är på tiden, för det är träffar värda att dela mera. Tack!

Inför valet verkar medietränade röstfiskare skrika sig hesa över att den svenska skolan är usel på digital kompetens. Men det är som vanligt en inställning till livet. Antingen så är glaset halvtomt, eller så är det halvfullt. Här en rapport om ett kärl att fylla på från.

Förra veckanl hade jag turen att hamna på Nacka kommuns e-Smartvisningar den 15 april. Kort och gott så var det årets mini-mässa. En fysisk mötesplats där nybakade e-pedagoger visar (var)andra vad dom lärt sig. Dom ambitiösa eleverna (fast dom är ju lärare – sjuk aktörsbeskrivning) hade såväl en piska (ni måste få ihop något) som morot (positiv uppmärksamhet). Och från mitt egoistiska håll fick jag chansen att lära mig mer. Dessutom bjöds det mer kött på benen att kasta åt dom som fortfarande menar att det inte finns någon digital kompetens i den svenska skolan.

Hela evenemanget var arrangerat av Nacka kommuns skolors e-Utvecklare. I beskrivningen för utbildningen, som heter  e-SMARTprogrammet, skriver dom:

”I Nacka vill vi ha en skola som leder, inte följer. I år tar vi in 40 kursdeltagare från förskola till gymnasium. Du som söker har möjlighet att välja den inriktning som passar dig”

Årets gäng började den 14 oktober, där även skolledare deltog. Lärarna var sedan med i ett av e-SMART-spåren: Specialpedagogik; Förskolan, F-6, respektive 7-9 och Gymnasiet. För att bli godkänd måste deltagaren (jag har fetat den andra punkten):

• Närvara på samtliga pass
• Dela med sig av dina nya e-erövringar i seminarieform under e-mässan den 15 april
• Arbeta med egen pedagogisk e-smart idé under hela utbildningstiden
• Dokumentatera och reflektera kring kurserfarenheter

Snacka om peer-to-peer learning! Vi lär av och med varandra. I den gamla världen, och med det gamla pedagogiska tänket, så hade någon journalist från den kommunala skoltidningen i bästa fall uppmärksammat att lärare gått kurs och intervjuat en deltagare. Sen hade tidningen kanske publicerat det hela några månader senare. Nu går det liksom inte till så i e-Nacka, för där har dom förstått både nya möjligheter och deras konsekvenser. Det viktiga är att vi (kun)skapar tillsammans, och att det sker så öppet som möjligt. Delat kunskapande ger den bästa kunskapen.

För min del började det med att Sandra Wissting, en av Nackas e-Utvecklare, twittrade: ”I morgon mellan 14-17 är det e-smartmässa i Nacka. Vore jättekul om ni skrev till deltagarna så vi får flöde i bakgrunden. Tagga #esmart!”. Nästa dag, efter lite funderingar följt av ett par klickningar, hade jag hittat såväl det fylliga programmet (ca 30 dragningar under tre timmar) som anmälningssidan. Fem minuter senare var jag var anmäld och fick omedelbart bekräftelse per mejl. Där det förutom en kartlänk också fanns namn och tider för de seminarier jag valt ut. Bara att klippa ut och klistra in här i inlägget. Här har traditionella konferensarrangörer MASSOR att lära!

En (1) minut efter att jag själv twittrat att jag skulle vara med twittrade Sandra tillbaks ”Va kul, välkommen!”. Ett par tweets till och hon var med på noterna att jag eventuellt skulle videofilma några seminarier. Därefter drog jag på två möten i Stockholm och tog efter lunch bussen ut till Nacka stadshus. Väl på plats visade det sig att alla fyra seminarierummen var laddade med videokameror, så jag nöjde mig med att bara filma några minuter från själva välkomnandet. Arrangörerna kommer nämligen webbpublicera valda videoinspelningar lite senare.

Tyvärr hann jag bara vara där i en dryg timme. Förutom konversation med några närvarande bekanta och tårtätning, räckte det till att lyssna på fyra (4)  föredrag. Dom levererades av:

• Ulrika Ingrosso, Gläntans förskola
  (Damer som blir e-smarta damer, hur man lär sig att hjälpa sina kollegor)
• Ulrika Svenssson, Eklidens skola 7-9
  (Hur jag har arbetat med processkrivning i engelska genom wikis på SkolportalN)
• Lisa Sjöborg, Boo Gårds skola f-6
  (År 2 som jobbat med rim och korta berättelser låter sina vokisar presentera resultatet
• Eva Friberg Nacka gymnasium/Lärcentrum
  (Matematik på nätet! Bra komlement till specialläraren/matematikläraren!)

Alla var bäst! Tack för att ni vågar pröva och skapa nya vägar, utvecklar pedagogiken och den svenska skolan. Och framförallt för att ni delar med er på vägen.