Även i år arrangerar UR, SR och SVT en heldag kring Public Service. Jag vet faktist inte varför dom gör det, men ps2011 skall bjuda på ”intressanta diskussioner om public service roll i det svenska medielandskapet; om barnprogram, kultur, lokal mediekonkurrens och om WikiLeaks och de nya villkoren för journalistiken”. Vi är väl några hundra, mest branschfolk, som även i år fått en personlig inbjudan. Så vitt jag vet är evenemanget ingenting som livesänds eller spelas in.

För ett par veckor sedan tackade jag med glädje ja till en fråga (från UR) om att dessutom medverka i ett panelsamtal, med bland andra Katarina Graffman. Jag tror att det ligger inom programmets punkt ”Att tala med barn på barnens språk” som leds av Stephan Wilson Yüceyatak, programledare för Lilla sportspegeln och Orka samt tidigare Barnens tittarombudsman.

Som utgångspunkt har jag fått följande frågor (fler kan komma till):

  1. Hur upplever barn och ungdomar media idag?
  2. Public Service – har det någon framtid i sin nuvarande form?
  3. I vilken form kan PS ha en framtid?
  4. IT-människor pratar om ”the cloud”. Hur kan PS slåss mot ett moln?
  5. Du har uttryckt skepticism angående framtiden för skolor och public service, bland annat. Men är inte de starka verktyg för demokrati? Om de försvinner, förlorar inte demokrati sina stöttepelare?
  6. Vad kräver unga människor av media och samhället idag? Eller bryr de sig inte?
  7. Kan kunskap spridas bara via kommersiella kanaler?
  8. Kommer inte bra innehåll alltid att locka människor, även om det inte når alla plattformen?
  9. Är barn/ungdomar mer sofistikerade än vi vuxna nuförtiden, mediamässigt? Hur kan vi komma ikapp?

Jag börjar nu grunna närmare på frågorna, mina svar och följdfrågor. Min utgångspunkt är fortfarande samma som avslutningen i mitt kapitel Public Service, dess historia och eventuella framtid:

”Trots allt befinner vi oss i en brytningstid. Det gamla, inklusive public service, försvinner inte över en natt. Men i stället för att fundera på vad nuvarande public service-bolag ska göra, borde vi låtsas som om de inte fanns. Och på så sätt öppna sinnet för helt nya möjligheter”.