Flera av er har undrat hur det går med diskussionen mellan mig och Stockholms utbildningsförvaltning. Det korta svaret är "jag vet inte, men hoppas på nåt bra". Eller "den som lever får se". Men frågan förtjänar naturligtvis ett längre och mer förklarande svar.

Först en rekapitulation. Den 7 februari publicerade jag här i weconverse en svidande, men konstruktiv, kritik av det som kallas Stockholms skolwebb. När jag idag googlar på "Stockholms skolwebb" så är mitt inlägg den tredje träffen. Bara det är intressant. Nåväl. då blev reaktionen stor och omedelbar, bland annat från Stadsdirektören och Utbildningsdirektören Thomas Persson. Den senare ville träffas. Först den 11 mars hittade vi en tid för ett lunchmöte, där också avdelningschef Göran Isberg var med. Det var en trevlig lunch och vi fick en möjlighet att ventilera synpunkter. Vi kom också fram till några scenarier där jag kunde ha en roll.

För egen del lovade jag att inledningsvis på idéell basis erbjuda min sons skola ett par konkreta saker. För att visa enkla, kostnadseffektiva och coola möjligheter med webb 2.0 lanserade jag för ett par veckor FINsnack beta, en community för "oss med barn och ungdomar i Blommensbergsskolan". Verktyget (Ning) är gratis, det tog mig ett par timmar att få upp sajten och några till att fylla på med lite innehåll. Läs mer om startprocessen i bloggens lanseringsinlägg.

Jag började smått med att bjuda in några föräldrar i sonens klass och CC:ade rektorn Bengt Olsson. Den senare högg direkt och registrerade sig som medlem. Flera föräldrar har också gått med och innan termnsavslutningen skall jag bjuda in samtliga klasens föräldrar. Den andra saken är att jag erbjudit Bengt ett gratis gig med mig för skolans personal. Det lutar åt att giget går av stapeln den 15 augusti. En kanonkickoff för terminen tycker jag :-)

Redan för ett par månader sedan flaggade Thomas Persson för att vi skall ha ett nytt möte. Jag har stött på några gånger och han har å sin sida i olika omgångar flaggat för att mötet skall bli av. Men vi har ju alla mycket att göra och förmodligen är en Utbildningsdirektör mer bizzi än jag. Saker och ting måste ju prioriteras…men det lugnar sig förhoppningsvis lite när skolterminen klingat ut. Så jag sitter här och väntar…

Det enda som egentligen oroar mig är att vissa personer inom staden kanske inte vill ha mig inblandad på något sätt. Jag är ju rätt kontroversiell, ofta rätt på sak och är inte rädd för att säga vad jag tycker. Dessutom saknar jag respekt för dom som inte vågar se utvecklingen i vitögat. Det handlar ju inte direkt om att dom dödar budbäraren, snarare ett försök i att hindra honom att komma fram. Dessutom, jag kan ju ha fel. Eller?

Den 10 december 1994 föreläste jag i Globen för 1000-tals brevbärare. Där medverkade också Herman Lindqvist, Boppers, Lill Lindfors, Carola, Robert Wells, med flera. I ett brev till personalen skrev regionchef Björn Backlund efteråt:

"Med Ahaa-95 ville vi ge en liten knuff in i framtiden […] Visst lyckades vi bra även om det fanns en del motsträviga till Gatarski’s inslag. […] Syftet var att visa hur fort teknikutvecklingen går och hur vi både i och utanför arbetet kommer att påverkas. Det finns nog ingen som kan beskriva detta bättre än just Richard!".

Bland annat berättade jag att framledes skulle nog en hel del julkort skickas elektroniskt i stället för via döda trän. Att stå på scen och flera gången bli utbuad av en liten klick personer som skrek typ "far till cyberspace din jävel" var rätt kämpigt. Faktiskt det absolut jobbigaste jag upplevt i ett kundmöte. Men det som kändes värst var att det var den lilla klicken som satte tonen för massans reaktion. Jag kunde ju se att dom flesta andra var både besvärade (över kollegorna) och verkligt nyfikna (på framtiden).

Som vanligt försökte jag i Globen få till några extra kul grejor. Bland annat fixade jag 3D-glasögon till allihopa. Rätt cool när läktaren var fylld av folk som kollade skelett och annat som jag vände och vred på i projektors ljus. Sen påade jag Carola genom att visa en liten videoruta med henne i min presentationsbild. Videon var dock live och Carola klev efter någon minut fram under duken. En annan sak var att jag övertalade arrangörerna att lotta ut en sprillans ny multimedial PC. Först blev jag glad när det var en mamma med barn som vann. Senare blev jag ledsen när jag fick reda på att hon försökt byta datorn mot en TV.

Vi ser olika på saker och ting. Jag är glad över alla människor som åtminstone vill titta åt de håll jag pekar. Lycklig blir jag när jag får vara med i projekt som ger våra barn världens bästa start i livet.

GCI Stockholm publicerade för några veckor sedan en undersökning om hur svenska storbolag ser på sociala medier. Rapporteringen bygger på svar från 51 kommunikations- och informationsansvariga bland de 100 omsättningsmässigt största företagen i Sverige.

Martin Lindvall, seniorkonsult och chef för GCI Stockholms Digital Media Practice, är bland annat förvånad över att bara vart tredje tillfrågat storföretag har en strukturerad bevakning av vad som skrivs om dem och deras produkter i sociala medier.

För egen del är jag inte så förvånad. Resultaten stämmer väl med den bild jag får under mina möten med många människor från hela riket,  liksom med data från Web Service Awards trendundersökning. Likväl är det skrämmande och en påminnelse till många av oss i "bubblan" att alla är inte med på tågen. Läs mer på GCI:s nyhetssidor och i deras blogg.  I Slideshare finns också en powerpointpresentation med lite data från undersökningen.

| View | Upload your own

Det är enkelt, bestäm dig bara för att ro ensam över Stilla havet. Sen skall du naturligtvis verkställa det hela också. Det gjorde Roz Savage för fem dagar sen. Jag snappade upp det här när jag lyssnade på senaste avsnittet av TWiT. Värden Leo Laporte kommer göra löpande podcastintervjuer med Roz, som dessutom snart drar igång sin egna podcast. Hon ror helt ensam, ingen följebåt alltså. Men hon har sällskap av delfiner (som vi kan se via YouTube) och får besök av folk. Påpassligt nog har Roz med sig en bunt visitkort.

Det här med att få prylar då? Folk och företag har gett henne fem iPods, tre digitalkameror, en Macbook, en satellittelefon och annat smått och gott. Jodå, Roz bloggar varje dag, massor av kommentarer och via Marinetrack kan du se var hon befinner sig. Just nu på kurs 205 grader i en knops "fart". Helt sjukt, här sitter jag på 113 50 i Stockholm, dricker islatte, lyssnar, läser och bloggar om det hela.

Snacka om att vi konverserar. (Njae – inte alla).

Medier gör ibland (eller kanske ofta) misstag, något som Craig Silverman bevakar och reflekterar över i RegretTheError.com (via FiR Interview). Men här tänkte jag kort peka på ett i mitt tycke mycket intressantare fall.

Business Week publicerade för tre år sen huvudstoryn Blogs Will Change Your Business. Jag läste den då, och använde ibland tidningsomslaget som ett stöd för mina tankar (BW är liksom lite tyngre än jag – tycker många). Det har visat sig att under åren, och fortfarande, så är just den storyn bland de mest lästa på BW:s webbplats. Detta oroade chefredaktörn eftersom det har hänt saker sedan dess. Helt klart tyckte redaktionsledningen och journalisterna att dom då missat en hel del fenomen. Där blogging visar sig bara vara en del i kakan. (Så mycket för idén om att vi kan förutspå vad som är viktigt och vad som kommer hända. Den svarta svanen regerar).

Hur kommer det sig att jag känner till BW:s resonemang? Jo, för i avsnittet den 22 maj 2008 i podcasten Business Week Cover Stories konverserar chefredaktören John Byrne och journalisten Stephen Baker om just det som blev den reviderade huvudstoryn Beyond blogs. Bland alla intressanta axplock är att Stephen, och kollegan Heather Green, bad sina nätverk att läsa den gamla historien och förklara för BW vad dom missat. Det gjorde dom i sina bloggar, podcasts, tweets, mm. Med andra ord hade journalisterna en konversation med sina läsare som resulterade i en fascinerande serie artiklar.

Till saken hör att Business Week utvecklats från att vara en tryckt veckotidning för affärsmän till ett socialt mediehus. Som så många andra medier har du nu Webb-TV (om än utan stöd för videodelning), podcasts, läsardialoger, tweet, med mera, med mera. Dessutom är det helt OK för journalisterna att ha egna bloggar, delta i sociala nätverk, och så vidare. På samma sätt använder koncernen McGraw-Hill Companies flera olika sociala verktygsplattformar för sitt interna arbete. Mitt intryck är att dom numera aldrig skulle komma på tanken att stänga av Facebook, Youtube och andra nyttigheter på intranätet. Du får bilda dig en egen uppfattning, och gärna fylla på våra tankar här.

Nu handlar det om såväl din egna tid som den tid vi, och framförallt våra barn, kommer att leva i. Det här inlägget råkade bli alltför långt, så risken är att du hellre tittar på någon gammal såpa än läser vidare. Men det gör inget. Även om jag blir besviken så utvecklades mina tankar medan jag skrev ned dom. Dessutom hoppas jag ändå att du kan hjälpa mig att veckla dom vidare.

Den vanligaste frågan som dyker upp under och efter mina gig är ”hur skall jag hnna med att förstå alla möjligheter”. Det är åtminstone den saken som oftast ventileras under och efter att alla mötesdeltagare är samlade.

Till att börja med är mitt utgångssvar att vi måste ta bort något vi redan gör för att få tid med det nya. Förr, när jag demonstrerade numera nedlagda Annas blog feat. Mel E (hon flyttar till Indien och nya perspektiv), så sa betraktarna

”har hon inget liv, hur hinner hon med att blogga?”.

En del av Annas svar (som jag brukade spela upp) var att hon mer eller mindre slutat titta på TV. Samma sak gäller även mig, åtminstone är det frågan om en dramatiskt minskning. Utöver det har jag i princip slutat läsa tryckta tidningar och generellt sett skurit ned på mitt envägs informationsintag.

Hela världen tittar på TV, ett medium som har drygt 50 år på nacken. Enbart i USA lär TV-tittandet omfatta 200 000 000 000 timmar per år. Åtminstone enligt Clay Shirky, som också påpekar att den tiden motsvarar 2 000 Wikipediaprojekt. Med hans ord handlar det om att vi idag har ett enormt kognitivt överskott som spills på TV-tittande. Vill du förbli lite tryggt traditionell kan du läsa Shirkys tal Gin, Television, and Social Surplus som han höll på Web 2.0-konferensen för en månad sedan. Det bygger på hans nyutkomna bok Here comes everybody: the power of organizing without organizations. För egen del har jag nog inte tid att läsa den, men njöt av hans drygt 16 minuter långa föreläsning i videoformat (inklippt här nedanför) och skall snarast se klart den längre (45 minuter) föreläsningen om boken hos Berkman Center. Följ gärna länkarna och uppdatera dig på hur folk rankar och kommenterar respektive film, som naturligt finns kopierad till många fler videodelningstjänster.

Visst är det lite kewl att jag bara så där kan klistra in en video på min webbplats. Och att vi kan se och höra detta utan att ha varit på plats. Dessutom är det superenkelt för alla som vill att dela med sig av filmerna till andra. Lite trixigare är det för oss som vill ha filmerna i mobben eller iPoden, vilket dock gick att fixa. Men nu är det ju så att många, förmodligen dom flesta, inte fattat att det är just de möjligheterna som är en av poängerna. Ett par aktuella exempel får illustrera.

Förra veckan avhölls The Stockholm Summit for Top Level School Leaders from all over the world på ett utsålt Clarion Hotel Sign. Jag försökte i sista stund få plats för att höra och se vad som hände där, men det fanns inte en chans, trots att jag ryckte i flera trådar. (Mitt fel, jag skulle anmält mig i god tid). Hela evenemanget arrangerades av Stockholms Stad, Myndigheten för Skolutveckling, Sveriges skolchefer och The International School Connection. Om du undrar varför jag inte länkar till de organisationerna så beror det på att dom har inga länkar på Summitens webbplats. Just den missen och mer orerade jag om under rubriken ”Stockholm summit, webb 0.9” för ett halvår sedan. Intressant nog är just nu det inlägget sjunde träff på ”Stockholm Summit” hos Google. Ett exempel på att det mesta som finns i Nätet om Summiten kommer utifrån Summiten.

Men det var väl ingen av arrangörerna som läste, eller brydde sig om, vad jag skrev. Förmodligen tänkte dom inte på att vi som inte fick plats ville se och höra vad som sades. Idag, en vecka senare, finns det inte ett ljud, inte en bild, ja inte ens en bokstav hos dom om vad som hände. Den senaste nyheten är ”Registration – waiting list only”. Nästa Summit hålls om två år. Kan arrangörerna tänka om tills dess. Och i så fall kan vi lära oss något av andra, till exempel lärararna som skall ledas?

Men hoppsan, Lärarnas Riksförbund (LR) genomförde i helgen sin Kongress 2008. Och dom släppte minsann löpande ett 20-tal nyheter. Till exempel att det valdes en ny förbundsstyrelse och att Mona Sahlin omprövar S-skolpolitik. LR erbjuder dessutom ett RSS-flöde med nyheter, om än från hela förbundet (alltså mer än kongressen). Dessutom sände dom Webb-TV direkt från Kongressen och efteråt finns det ett urval filmer arkiverade. Lite gulligt kallar dom det senare ”repris-sändningar”. Tänk att inte bara kunna göra TV utan också kunna göra repriser. Det  mina vänner,- det är gammalt tänk. Vilket förmodligen ligger bakom att filmerna inte går att ladda ner, dom går inte att klistra in på andra webbplatser och det finns ingenting som är i närheten av ”dela med dig”-funktionalitet. Glöm att du kan ranka filmerna eller kommentera dom.

Nu är just jag personligen i alla fall inte så sugen på att dela med mig av kongressfilmerna, för inslagen är rätt båring. Tänkte jag skulle titta på Mona Sahlins gästtal, men det dröjde flera minuter innan hon klev bakom talarstolen och sen malde hon på. Över huvud taget färgas produktionerna av ett trist gammaldags nyhetsrapporterande. Det vore lite förment av mig att här berätta vilka som producerat innehållet och de tekniska lösningarna. Jag vet ju inte ens vad producenterna velat leverera och vad LR köpt. It takes two to tango. Meeeen, det däer vaar inte eeens dance (jag försöker låta som Tony).

I stället tänkte jag vi kunde titta på något mer inspirerande. Som dessutom slår huvudet på spiken när det gäller dom mer djupgående förändringarna. En omstörtning som jag inte märker att några ledande politiker och företrädare för vare sig skolpersonalen eller de närmast berörda (föräldrar och elever) har i sitt tänk.

Alltså bollar jag in Lawrence Lessig, eftersom han och dem han rör sig med stödjer just inbollandet. Närmare bestämt Lawrence Lessig’s final talk on Free Culture, som han gav de 31 januari 2008 på Stanford University. Lessig är rätt mycket och naturligtvis har han en blogg. Just nu är den stängd, förmodligen för att han inte har tid (där ser ni, man både kan och behöver inte blogga). Jag vill inte säga åt Sahlin, Fjelkner och många andra att dom skall lära sig av hur Lessig håller föredrag. Däremot sticker jag inte under stol med att jag försöker mixa in lite av det som kallas ”Lessig style” i mina egna framträdanden. Se själva, och lär er på köpet en hel del om hur man kan tänka i det breda spannet från ”barn som bryter mot lagen” till hur man de-korrumperar världen.

Jo, förresten, när det gäller eleverna eller rättare sagt barnen och ungdomarna. Ett av deras medium med många år på nacken som verkligen är med sin tid är Kamratposten. Spendera en stund på deras webbplats KPwebben. Superkul och lärorikt. Allt i en anda som jag som förälder uppskattar. KPTV är kanonbra och dom har funktionen ”tipsa en kompis”, även om dom tyvärr inte låter mig klistra in ett videoinslag här i weconverse. KPwebben erbjuder massor som är i sann Webb 2.0-anda, till och med länkarna är sökmotorvänliga och begripliga. Bara den saken är något som LR och många andra kan lära (sic!) sig av.

(Tack  till alla jag klippt in bitar från och Anders Lundkvist för tipset om Clay Shirky samt Mikael Pawlo för tipset om Lessigs sista föreläsning om fri kultur.)