Om du inte har kontroll över domänen (webbadressen) där din blogg (eller webbplats) ligger, så har du heller inte långsiktig kontroll över innehållet. Ta dig därför det lilla besväret och kostnaden att köpa loss en egen domän till din kära blogg/webbplats.

[Uppdatering 2009-08-20: Folkpartiet lanserade igår en synnerligen intressant och framåtsträvande ambition. Lotta Edholm skriver hos Newsmill om hur Folkpartiet Stockholm satt upp både en blogg (fpstockholm.wordpress.com) och en wiki (folkpartiet.wikia.com) där öppenhet och medborgarmedverkan är honnörsord. Men uppenbarligen har dom inte läst det här inlägget, så deras satsning får bli ytterligare ett konkret exempel på förlorad kontroll].

Om blogghotellens underdomäner

Blogghotell erbjuder som regel själva bloggtjänsten gratis. Då inkluderas en webbadress som är på formen underdomän.domän.toppdomän, som ”minblogg.blogghotell.se”. Den så kallade ”underdomänen” är det man som hotellgäst får välja själv. Exempel på några svenska bloggarer som (i dagsläget :) använder sig av det upplägget är carlbildt.wordpress.com, opedagogen.blogspot.com och annmariekorling.blogg.se. Samtliga deras blogghotell (men inte alla) erbjuder möjligheten att lägga bloggen på en egen domän. I det fallet skulle det kunna vara carlbildt.com, öpedagogen.se respektive annmariekörling.se.

Detta kallas ”domain mapping”, dvs att man pekar om en webbadress (minblogg.se) till en annan adress (vadsomhelst.blogghotell.se) samtidigt som det är ursprungsadressen som visas för besökarna (minblogg.se).

Motiv till en egen webbadress

Varför skall man då ha domain mapping i stället för att fortsätta med en gratis underdomän hos webbhotellet? Huvudanledningen är att du inte blir inlåst hos hotellet. Utöver det så handlar det om vem som kontrollerar inkommande trafik till din bloggadress.

Du kanske vill byta hotell någon gång. Rätt vad det är kanske det dyker upp ett annat hotell med ett bättre tekniskt/ekonomiskt erbjudande. Ofta erbjuder den nya värden en möjlighet att importera dina gamla inlägg och kommentarer. Men vad hjälper det när det finns massa länkar som pekar till dina gamla grejor? Vi är många som funderat på om vi helt enkelt skall låta det gamla finnas kvar i det gamla hotellet. Det är en möjlig lösning, som tyvärr stökar till det för nya besökare i ditt arkiv. Dom kanske inte vet om ditt nya hotell. Dessutom är det en dyr fix om du har en månadskostnad på det gamla hotellet. Utöver detta en orättvis lösning, eftersom det gamla hotellet rent teoretiskt kan göra vad det vill med den trafik som kommer in till dina gamla grejor.

Alltså rekommenderar jag starkt att du lägger bloggen på en domän som du äger/kontrollerar. Helst redan från början. I annat fall bör du snarast ta en funderare på att byta. Innan för många länkar till dina pärlor läggs upp runt om i webben.

Hur gör man för att fixa en egen adress?

Kan du blogga själv så kan du förmodligen hyfsat enkelt ordna din egna adress alldeles själv. Men beroende på intresse, tid och ekonomi kan det vara läge att ta hjälp. Här är kortfattat vad det handlar om.

Börja med att köpa en domän. Det finns massor av registratorer som säljer webbadresser. Även om det med få undantag bara är leverantörer på den svenska marknaden som säljer .se-adresser. Du kan vända dig till ett webbhotell (och där bara köpa domännamnstjänsten) eller .SE Direkt (som regel något dyrare). Det är en smaksak om du skall änvända dig av ”å”, ”ä”, respektive ”ö” i domännamnet. Min erfarenhet är att svenska tecken oftast funkar rent tekniskt, men inte alltid. För säkerhets skull bör du använda ett domännamn utan prickar, och i förekommande fall peka om det prickiga namnet till det utan. Typ, köp Öpedagogen.se och Opedagogen.se. Mappa opedagogen.se hos ditt blogghotell och peka om öpedagogen.se till opedagogen.se hos ditt webbhotell/registrator. Det fungerar garanterat rent tekniskt. Men om du vill att det är ”Öpedagogen.se” som skall visas i webbläsaren så gör du tvärt om.

Köp domain mapping av ditt blogghotell. Mer info om vad det kostar (runt 100 kr/år) och hur du gör får du kolla med ditt webhotell. I exempelfallen är länkarna till respektive leverantör: WordPress, Blogger/Blogspot, eller Blogg.

En egen installation i stället för blogghotell? Det är relativt enkelt att installera ett bloggverktyg på ett webhotell. Då får du ju så att säga den egna domänen på köpet. Fördelarna är större frihet på alla håll och kanter. Nackdelarna är framförallt att det kostar lite mer i pengar och framförallt tid. Skall du gå den vägen rekommenderar jag WordPress.

[Transparensnot: .SE är en av mina uppdragsgivare, där jag framförallt jobbar med Webbstjärnan – gratis domän och webbplats åt elever som tävlar i att adda sitt skolarbete på webben. Men det här inlägget skriver jag helt på eget bevåg och min ärliga avsikt är att berätta om en viktig aspekt utan att peka på någon speciell leverantör. Även om jag pluggar lite för Webbstjärnan – som är så himla bra :-]

Hur skall man skriva sitt telefonnummer i mejl och på webben? Och vilket telefonnummer skall man använda? Mitt svar är att ditt mobiltelefonnummer är bättre än nåt annat. Och skriv det på formen +4670-1234567.

Ibland är det bra att dela med sig av sitt telefonnummer och övrig kontaktinformation. Det finns massor av sätt att göra det på. Ett är att på olika sätt publicera .vcf-filer (enligt VCard-specifikationen). Dom dominerande programvarorna för kontakter/adresser importerar sådana filer enkelt och galant. (En coolare och mer fysisk metod är att göra en Poken, men det här inlägget handlar bara om det banala telefonnummer).

Här kommer mina subjektiva råd, baserade på flitigt ringande, mottagande av andras telefonnummer och försök att i olika sammanhang använda vad jag fått.

Rätt telefonnummer är mobilnumret. Ett fast nummer innebär att man kan bara ringa. Tyvärr har en del fått för sig att det är någon slags poäng med ”virtuella” växlar där dom anställda får ”fasta” nummer även om dom går direkt till medarbetarens mobil. Någon får gärna upplysa mig om vad poängen kan vara i dagens värld.

Om du inte har märkt det så är det nämligen så att fler och fler pratar mindre och mindre och skriver mer och mer – SMS. Ja, ja, andra kortmeddelandesystem revolutionerar just nu. Men på kort sikt (säg några år), räknar jag med att det fortfarande är SMS som är globalt tillgängligt, begripet, använt och därmed efterfrågat.

Telefonnumret skall rätteligen skrivas +46701-234567. Det inledande ”+”-tecknet måste vara med så att numret funkar i andra länder. Bindestreck funkar dock, på lämpligt ställe. Glöm det där gamla med +46(0)70-123 45 67. Jag har inte stött på något program/telefon som rätt benar upp ”(noll)”-prylen på ett vettigt sätt.

Ta bort mellanslagen. Jodå, det blir lättare för oss människor att hålla reda på långa nummer om dom delas upp med hjälp av några skiljetecken. Men vem håller reda på telefonummer i huvudet idag? Numera är det viktigare att maskinerna tolkar rätt. VIlket du märker om du kollar inkorgen i mobben, får ett nummer i meddelandet och vill ringa upp det. Fler och fler smarta program (heter ”appar” numera :-) anar nämligen att det är ett telefonnummer om det är massa siffror i rad, speciellt om det är ett ”+”-tecken före. Och då gör appen om numret till en länk – och om du klickar på den länken så ringer mobben upp. Funkar superbra, utom när folk har mellanslag i numret.

Publicera numret kopieringsbart på webben. Jag är knappast ensam om att ofta kopiera ut ett telefonnummer från en webbsida/mejl och klistra in det i mitt kontaktprogram. Bland det värsta jag vet är när företag och organisationer publicerar sin kontaktinformation i en bild av något slag. Eller får för sig att medvetet försvåra kopieringen. I en del fall är det av estetiska skäl. I andra är det för att stoppa spam-spindlar som plockar upp informationen. Det idén bör dock avvägas mot irritationsmomentent och sannolikheten för att besökaren inte ringer upp. Vilket man ju ibland vill, eftersom man sätter ut sitt nummer. Dom mer tekniskt orienterade kan begrunda möligheten att publicera telefonnumer som länkar på webben.

(p.s. såg att jag hade mellanslag på min egna kontaktsida här, fixat nu ;)

I februari 2008 försökte jag provocera debattpanelen som samlats med anledning av Timbros lansering av boken ”Varför Public Service?”. Saken blev aktuell häromdagen när det i ett annat forum (PPlist) dök upp en diskussion om sändningsteknik för ”radio” (DAB mm). Jag blev då påmind att jag ännu inte hade publicerat ett par filmer från seminariet (som jag iofs bambusade i sin helhet, se det aktuella giginlägget).

Det kan ju vara så att min provokation var obegriplig. Eller så var det helt enkelt så att Anders Lindström, vice ordföranden i SVT:s styrelse, faktiskt inte fattade hur medievärlden förändrats. Jag lutar åt det senare. Titta på provokationen i filmklippet nedan och döm själv. Det kanske underlättar om du först kikar på min sex minuters kortpresentation av ”Public Service, dess historia och eventuella framtid”, mitt bidrag i boken.

Jag tänker så här: Då (på 1920-talet) var det frågan om att genom ”public service” kontrollera eterinnehållets produktion och utsändning genom statlig monopolisering. För en bakgrund till varför det blev så, se mitt kapitel i boken. (Jag skall kolla om Timbro kan ge mig [Uppdatering, Timbro har gett] OK att publicera mitt manus som pdf här).

Nu (eller rättare sagt sedan minst ett decennium) borde det kanske vara frågan om statligt stöd till medborgarnas produktion och konversation i sociala medier genom icke kommersiella verktyg och tjänster (som komplementerar tex Google). Och jag efterlyser just en diskussion/debatt om varför – det är där politikerna (inte fattar) att dom borde komma in.

Hur tänker ni? Det vore fantastiskt värdefullt att höra idéer bortom det gamla vanliga nyset om att SR, SVT och UR skall producera och ”sända” sånt som de kommesiella krafterna inte gör.

Två färjor med tusentals passagerare krockar i Sverige. De inblandade trafikbolagen verkar inte ha brytt sig om sociala medier. Konstaterar att när det gäller snabbhet, översikt och väsentlighet så vinner i mitt tycke gammelmedia denna gång.

Nu, när jag kl 13.22 skall trycka på ”publicera”, ser jag att Destination Gotland på sin hemsida publicerat ett pressmeddelande ”kl 13”, flera timmar efter händelsen. De ”återkommer med ytterligare information kl 14.00 idag”. Det går inte ens att kopiera texten i pressmeddelandet, utan jag måste skriva om den manuellt [update, när jag prövar senare går det – kan ha varit fel hos mig]. I deras pressrum finns ingen ytterligare information. I Gotlandsbolagets webbplats är det fortfarande total tystnad.

Vid 12-rycket idag säger min far, som tittade på TV-nyheterna, att ett par Gotlandsfärjor har krockat. En snabbkoll hos de jag följer på Twitter (cirka 150 st) visade ingenting. Jag prövar search.twitter.com. Hittar inget  där på ”Gotland” eller ”färja”. Konstaterar att jag inte vet vad jag bör söka efter. Några träffar får jag på Twingly mikrobloggssök för ”gotlandsfärjan”.

Mest träffar i mikrobloggar ger Twingly på ”Gotlandsfärjor”. Där är @kalasjocke först ut på Twitter: ”Har precis varit med om en krock mellan två Gotlandsfärjor! Färjan mår dåligt, men jag mår bra! :)”. Fem minuter senare Twittrar @SR_nyheter ut: ”Ekot – Gotlandsfärjor i kollision i Nynäshamn: Två passagerarfärjor har krockat utanför Nynäshamn. MS Gotl..” och länkar till sin nyhetsnotis med ursprunglig tidsstämpel 11:45.

Jag smiter undan då och då från kakbaket med dottern för att kolla läget. Ingen verkar allvarligt skadad. Av de jag känner ser jag först @henriklundberg som tidigt kvittrat att dom varit ombord och är oskadda.

Som vanlig människa är man som regel inte så himla alert och rationell när man kommer nära en sådan här händelse. En person jag känner som var ombord kvittrade strax efter olyckan om ”finlandsfärjan”. En annan, för mig okänd, undrar på Twitter hur det blir med den egna förestående resan. Förmodligen utan att bry sig om hur det gått för folk som var med om kollisionen.

Men människor inom gammelmedia verkar ha pejl på ordningen. Förutom att SR och SVT uppenbarligen snabbt var på, så kollade jag DN och SvD. Alla har kvickt publicerat information och uppdaterar löpande. Uppenbarligen plockar de in ögonvittnesbilder och annat medborgarjournalistiskt. Sen kan man ju diskutera i all oändlighet vilka (sociala) medier/källor/sajter/tjänster man skall gå till när man vill bli varnad tidigt, respektive veta mer.

Samtidigt är det förvånande att vare sig Gotlandsbolaget.se eller Destinationgotland.se har ett ord om saken (när jag började skriva detta). Deras PR-folk har väl semester. Jag anar att de bolagen inte ens har någon formell närvara i sociala medier, men gissar att några av de anställda är med på noterna. Som jag pekat på i tidigare fall är det ju viktigt att etablera närvaron innan krisen kommer.

Släpper det här nu för att avsluta kakabaket. Med all sannolikhet så blir det här Sveriges första riktigt genombelysta och välkonverserade fall om kriskommunikaton i sociala medier. Även om det bara var en mindre olycka, om än allvarlig. Svenska kommunikatörer har en del kvar att göra…

[Uppdatering 18:00] Noterar att det tog ett par timmar innan kvittrarna hos @krisinformation fick ur sig att det som hade hänt hade hänt. På deras webbplats under rubriken Uppdaterad information om kollisionen mellan två Gotlandsfärjor i Nynäshamn (kl 13.00) föreslår de taggarna (inom parantes hur många träffar jag just nu får i Twingly mikrobloggsök utan ”#”-tecknet): #farjekollision (0), #gotland (0), #nynashamn (0), #sjofart (0). Undrar om någon forskat hur populära och användbara kristaggar växer fram.

Nu har du chansen att se hur det såg ut när jag modererade en webbchatt om fildelning på nätet för några veckor sedan.

Under årets Almedalsvecka genomförde Stockholms universitet ett seminarium om fildelning. Det sändes också live på Internet och jag hade uppdraget att moderera webbchatten. För egen del var jag egentligen på semester i Virserum, Småland. Anders Joelsson, som startat Sveriges Telemuseum, var vänlig nog att låta mig sitta i hans lokaler. Väl på plats filmade jag mig själv strax före, och en bit in i, debatten. Mest på skoj, men jag tänkte att det kan ju vara kul att se hur det såg ut.