Stötte på builtwith.com, en webbtjänst som avgör hur välbyggd en webblats är enligt dom något luddiga kriterierna ”utilization of web technologies which includes analytics, frameworks, syndication and document formatting”.
Åtminstone scoras weconverse som 4 (av 5) möjliga påäng. Det känns bra eftersom min ambition med den sajten är att sträva efter precis det som builtwith (kanske) mäter. Dessutom är det som föreläsare/konversationsstrateg mina kunder skall bedöma mig (och dom ger bättre betyg på det än vad jag får på webbplatsen).
Jag prövade lite andra egna webbplatser, bat.se scoras 1 (vilket känns rättvist eftersom det närmast är en museiesajt :-). Min SU-blogg får 2 (också vettigt eftersom jag ser massa brister i SU:s bloggverktyg) och skolmarknad.info ramlar in med en 2:a (borde inte vara så illa, även om jag önskar tiden fanns till en uppgradering). Podernize.se får en usel 1:a, vilket kanske handlar om att builtwith fokuserar verktyg och inte effektivitet. Den samlingen sidor är mer eller mindre billigt handbyggda bara för att få upp någonting.
Fast, ta det inte på allvar. Det är mycket som spelar in när man bedömer hur en webbplats är byggd. Builtwith gillar Google Analytics, men det finns ju många andra analysverktyg (som man kanske inte får poäng för). Se även kommentaren från Rasmus på Daytona.
[Uppdaterad 16:45] Fixade en felstavning i första länktexten och förtydligade mig om varför jag tog med Daytona.
Ett av dom tankespår jag driver hårdast är att fixeringen vid massa, många, störst, etc blir mindre värdefull i när vårt medierade huvudsakligen sker genom nätverk i stället för massmedia. Samtidigt inser jag att historiskt sett är STOR något som vi människor drar oss till (förmodligen något evolutionstekniskt som ligger bakom).
Kort och gott på ett personligt plan, jag tycker tills vidare att det är bättra att via weconverse utveckla rätt medkonversanter (fin kvalité) än massor av läsare. Som vanligt är den utgångspunkten inte alltid rätt. Det beror på, även jag gör grejor som hoppas nå många, i syftet att några få sen skall läggas till dom få som redan konverserar här. Min "kampanj" med annonsspot i ett gig är ett exempel på det senare.
Jag skriver det här, som svar till en mycket bra fråga som jag nyligen fick. Frågeställaren, som vill vara anonym, arbetar centralt med information på en mycket stor namnkunnig svensk organisation:
Känner du till http://www.bloggtoppen.se? Blir det knasigt om vi lägger upp vår [högste chefs] blogg där?
Ja, jag känner till den tjänsten, och liknande som knuff.se, intressant.se, etc. Dessutom dräller det av motsvarande lösningar, inklusive kataloger, i andra länder. Det kan verka som att det inte kostar något att haka på, men så är det inte riktigt. Här är några saker man bör tänka på:
Vad vill man åstadkomma genom att koppla sig till tjänsten i fråga? Exempel kan vara att driva trafik till sig själv genom att få en länk in från tjänsten. Eller att kunna skriva "Jag är nn:a på XXX-tjänsten". Vi älskar vinnare och andra som kommer högt på pallen.
Vad vill den som erbjuder tjänsten? I bloggtoppens fall står det "ett lätt sätt göra det möjligt för besökarna att hitta bloggar om intressanta ämnen". Detta gör dom genom antagandet "många besökare borde betyda att det är en intressant blogg". Hmmm, snarare är det väl en blogg som många tycker är intressant. Dessutom antar jag att dom inte har pejl på alla bloggar. Men eftersom tjänster av det här slaget är "gratis", så finns det bakomliggande motiv. Det kan vara annonsering, kopplingar till systerverksamheter, etc. ("Dom" kanske bara är en, dvs Jimmy Holmlund).
Vilka alternativ har jag? Som jag redan nämnt finns det fler "topp"-möjligheter. Massor av bloggar och andra socialt konstruerade webbplatser har långa listor med chicklets (liten grafisk rektangel som länkar till tjänsten). På vilket sätt underlättar det för dom inblandade? Och på sikt kan det bli jobbigt att hålla reda på alla i takt med att tjänster uppdateras/utvecklas/läggs ned.
Mitt svar till min anonyme vän är: Jag tror inte din chef vill vara allmänt topplistad, men det är alltid kul att experimentera och jag ser ingen direkt fara här. Jag blir faktiskt lite nyfiken på vilken kategori som skulle passa. Och framförallt på vilka effekter det skulle få. Så kör på.
Before you read this I want to make it clear that I am in no way disappointed by Microsoft as a customer (of mine in this case). Furthermore, I did what is described below primarily to illustrate a point, not to specifically make any extra money. I really hope that I have not offended anyone. In any case, to my best knowledge no one has ever before sold advertising space (compare a 60 second commercial) in a conference presentation. I did, and it was thought stimulating as well as fun. The audience seemed to agree :-). Even so, I have no plans or intentions to do it again.
Last Friday I did a gig (in Swedish) for Microsoft Digital Advertising Solutions, following CEO Steve Ballmer when he key noted about their expanded services in the area of online advertising. The audience at this INNOVATE event consisted of about 100+ personally invited representatives from the Swedish ad media scene, read primarily big media buyers/agencies. My task was to during 30 minutes:
in an engaging and interesting fashion tell about the current changes in media consumption
touch upon consequences for brands using media to talk to their target group
present with an ”attitude” so that claims and open questions provoke thoughts
Whan I first was approached by a Microsoft representative inquiring about my services I forwarded him to my (former) speakers agency. They ended up recommending me to accept Microsofts policy not to pay speakers for this kind of assignments. Whereas I do understand the value of appearing in close proximity to Mr. Ballmer, I considered this to be a presentation not paid for – by Microsoft. Hence, it could be described as ”free”. But as with any content, someone must pay in the end. Well, I decided to implement an attitudinal play with the notion of ”free, but paid by advertising”. Hence I looked for an advertiser who saw the value of buying 60 seconds of my presentation. As a result I sold space in my gig to .se, the Swedish administrator of our countrys top domain. They made a video featuring CEO Danny Aerts promoting .se’s upcoming conference Internetdagarna (November 5-6, in Swedish).
In short, in the presentation I introduced myself and mentioned that the gig was not paid for by Microsoft. Then about 1/3 into the gig I ran .se:s ad. After it I immediately remarked that this was my way to get money for the content I provided. Then I continued by highlighting key findings from a study of why people put affiliate banners in their blogs. (Yes, for money, but also for credibility, brand appropriation, aesthetics, and more…). The whole presentation will soon be available in the weconverse videos section.
Here is an edited excerpt from my presentation. Even though it is in Swedish and you might not understand what is being said, I hope it add some meaning to my textual description.
I am very grateful for your comments. Good/bad idea? Not so new? Should perhaps presentations be the source of a new kind of media? Please let us know.
Häromdagen skrev jag om klottrigare skärmar och refererade bland annat till Steven Johnsons tankar om att ”dålig” populärkultur faktiskt är riktigt bra för oss. Ni som sett mig föreläsa vet också att jag brukar konversera kring Johnsons tes om hur allt komplexare sociala sammanhang i TV-serier gör oss mänskligare. Han stödjer sig på teorier om att människans hjärna är så pass (relativt) stor just för att vi är sociala varelser. Sen är steget inte långt till tanken att komplexa sociala medier gör oss än mänskligare än TV-formatets begränsade funktionalitet.
Som av en händelse publicerade i går SvD understreckaren Varför har vi så stor hjärna? av Staffan Ulfstrand om just denna teoriutveckling. Ulfstrand, som är professor emeritus i Ekologisk zoologi vid Uppsala universitet, bygger sin text på färska rön publicerade i specialnumret Social Cognition i tidskriften Science den 7 september 2007. Fast det är nog ingen händelse, Science är lika trendiga som alla andra. Vi styrs ju trots allt av sociala bevis…
Jag har länge beundrat Storstockholms Lokaltrafik (SL) för det sätt som dom tidigt använt Internet, webben, mobiltelefonteknik, mm för att göra lokalresan enklare och effektivare. Jag kan lätt via mobiltelefonen snabbt få reda på hur jag skall resa mellan a och b. Det går att surfa trådlöst i princip överallt, så jag kan jobba online. Men nu verkar något ha slagit slint. Såg i morse i Metro (tror jag) att SL börjar med webb tv. Tänkte, jag bryr mig inte. Men nu på kvällen kollar jag mina RSS-flöden och hittar Webb-TV skall ge positivare bild av SL hos Dagens Media.
Först läser jag den artikeln och tänker – det kan inte vara sant. Sen surfar jag in på SL och kollar webb-tv:n. Sen försöker jag hitta någon form av pressinfo från SL om satsningen. Inget. Inte ens en gammaldags ”Pressinfo”-del på webbplatsen. Så än så länge baserar jag mina känslor på vad Dagens Media säger. För dom citerar projektledaren Max Landegård: ”Vi behöver en kanal där vi oemotsagda kan ge information till resenärerna.
Va? ”Vi behöver”. ”Vi oemotsagda kan ge information till”. För mig är det sorgligt att höra. Som kund hos SL är jag mindre intresserad av vad dom behöver. Dom borde bry sig om vad jag, och alla andra som har nytta av SL behöver. Så ifrån mitt perspektiv är det grundfel nummer ett.
Vidare, själva gränssnittet för SL Webb-TV är ett stort kliv bakåt. Det är oklart vem som designat eländet, men hur sjutton kommer det sig att dom avviker från den snygga och välkända form som karakteriserar alla andra (i princip) nya tv-fönster på webben. Det tar en lång stund innan jag hittar [paus] i mitt letande efter en stoppknapp. Sen faller det väl sig naturligt för SL att det inte finns någon kommentarsfunktion. Dom vill ju vara oemotsagda. Däremot fattar jag inte varför man inte kan dela filmen med andra. En mejla-funktion finns, men det är webb 1.0 och begränsar möjligheterna.
Sen har vi det där med filmen (den enda just nu) i sig. Den handlar om biogas. Producerad av Drakfilm, ett bolag som grundades 1975. Och känslan är verkligen 70-talets upplysningsfilm i UR-format. Missförstå mig inte här, dagens UR gör ofta fantastiska program. Enligt Dagens Media står Max Landerberg för manus och regi. Vet inte om han är på SL eller Drakfilm. Men dom senare har till exempel Kjell Sundevall (Jägarna mm) i regissörsstallet. Jag hoppas innerligt att inte någon lärare tvingar sina elever att se på eländet.
Till sist, SL:s Max säger, apropå frågan om inte pengarna borde gå till trafiken i stället: ”Pengarna är öronmärkta för marknads- och pressavdelningen och kommer inte att gå ut över trafiken”. Sorgligt för en företagsekonom som mig att höra.
Det kan mycket väl vara så att webb-tv är en bra grej för oss som har med SL att göra. Men i så fall borde dom börja med att kolla vem som vill ha SL-video på webben, till vad, och hur dom vill använda resultatet.
Inlägg (RSS)