Sorry MedieUtbildarna som här får klä skott för mina reflektioner. Ta det som konstruktiv kritik. Men det jag beskriver gäller i massor av branschorganisationer och utbildningsföretag.

Via eventet Open Source 14 oktober i Facebook får jag nys om det intressanta seminariet Open Source – fullgott alternativ eller komplement? I skrivande stund har ingen anmält sig till eventet, men Örjan Pekka kommer kanske. Fyra andra har inte svarat på inbjudan. Betyder nog inte att seminariet är impopulärt. Snarare reflekterar det (potentiella) kursdeltagares vardag. Dom läser tidningar och lever inte socialt 2.0, möjligen anmäler dom sig via MedieUtbildarnas webbplats (ett formulär med 14 fält att fylla i). I Facebook-eventet finns dessutom länkar till flera av föreläsarna, något som saknas på Medieutbildarnas webbplats.

Det hela arrangeras av MedieUtbildarna som är ett dotterbolag till Tidningsutgivarna. Dess VD, Anna Serner har numera (jämför min tidigare kritik) en matnyttig blogg som jag naturligtvis följer (via RSS).

MedieUtbildarnas uppdrag är att ”arbeta med utbildning och strategisk kompetensutveckling inom hela mediebranschen”. Jag anar oråd redan direkt när varenda länk hos såväl TU som MedieUtbildarna öppnar nya fönster (sååå 90-tal och tidningssajttänk á la ”vi får inte driva bort besökarna”). Riktigt bekymrad blir jag när jag ser följande beskrivning, saxad ur deras ”Satsa på webbtv”:

Grundkurs A – så tänker man

Detta är startpunkten. En halv till en hel dags introduktion till hur man berättar med rörliga bilder och en orientering om webbteves förutsättningar.

Denna del kan skräddarsys för olika kategorier på redaktionen eller riktas till alla och därmed användas som kick off för tevesatsningen.

Ur innehållet:

<!–[if !supportLists]–>·    <!–[endif]–>Skillnaden mellan papper och teve/webb.

<!–[if !supportLists]–>·    <!–[endif]–>Genomgång av dramaturgi, intervjuteknik, speakertexter.

<!–[if !supportLists]–>·    <!–[endif]–>Konsten att bygga en enkel, fungerande bildsekvens och att ta relevanta klippbilder.

<!–[if !supportLists]–>·    <!–[endif]–>Diskussion: Hur vill redaktionen jobba med teve och webbplats?

Det är nog bara en liten olycka som gjort att diverse webbkod kommit med, sånt händer oss alla. Däremot är det lite frapperande att TU/MedieUtbildarna inte verkar göra någon webbtv själva. Fast, den synpunkten är ju bara relevant om man tycker det är viktigt att leva som man lär. Däremot, med tanke på ett Exklusivt specialseminarium om webbstrategi, som:

vänder sig till annons- och marknadschefer och ger deltagarna konkreta verktyg för att utveckla mediehusens säljstrategier på nätet. Webbannonseringen ökar, men hur väl rustade är vi på mediehusen för att möta den nya utmaningen?

Ja, hur väl rustade är man? Om man vill leda, då är det viktigt att också gå före. Visa vägen. Inspirera genom exempel. Otaliga äro teorierna och förnuften om att göra som man säger. En sluten, hemlig, isolerad, jämt-inne-på-sitt-rum-ledare som predikar öppenhet för sina medarbetare är rökt. Blir fnissad åt. Har helt enkelt inte pejl på vare sig läget eller människor. Jag har så otroligt svårt att förstå varför (medie)utbildningsföretag har så väldans svårt att utnyttja sociala medier och webb 2.0.

Av flera anledningar rotar jag just nu i möjligheterna och potentialen med RSS. Det nylanserade och fett buzzade Nyheter24 har på annat, väl initierat håll, blivit kritiserad med orden ”konstigheter som ingen mobilsajt, ingen RSS, inga pigga mashups – känns inte så jäkla modernt utan snarare väldigt traditionellt”. Vare sig TU eller MedieUtbildarna erbjuder några RSS-flöden. Åtminstone inga som jag kan hitta.

Nåväl, åter till seminariet om Open Source i tidningsvärlden. Sjukt spännande. Dagens Industri har börjat bygga om sin webbplats med publiceringsverktyget Drupal. Dom börjar med ditv.se, planerad release den 6 oktober. Drupal, WordPress, Joomla, MySQL med mera tas upp i seminariet den 14 oktober. Och listan föreläsare lovar gott.

Smaka på meningen ”den som ser mig mest är min dator”, som jag fräckt lånat från en tweet av Maria Sitell. Jag läser tusentals (känns det som, men det är nog bara hundratals) grejor varje dag. Men bara ibland är det något som får mig att tvärnita upp och fundera. Det finns många bottnar i att min dator ser mig mest. ”Ser” är väl mer bildligt än bokstavligt. Jag menar att just datorn som jag just nu skriver på inte ser så mycket. Men resten, Molnet, Nätet, Systemet, etc ser en hel del.

Ibland speglar den tillbaks. Jag kom att tänka på ett resultat av Pattie Maes (till vänster på bilden) forskning. Hon laborerade i början på 1990-talet med ett agent-baserat system (slags Artificiell Intelligens) som såg vad folk gjorde på sina datorer och på olika sätt lät användarna se vad dom gjorde. Användarna gillade inte systemet. För det visade hur dom var. Man ville inte vara som man är. Värre ändå är att vi sällan ser vad datorn ser.

Det och mer, tål att tänka på. Tack Maria.

[Uppdatering 15:55, infontology skriver relevant om Att sätta ett ansikte på sökorden].

I början på september presenterade Tonchidot sin ”Sekai Camera” på konferensen TechCrunch50. Videon talar för sig själv. Sen är det en annan fråga om det är verkligt eller fejk. Jag har gått och hållt på det här inlägget ett tag. Väntat på att hitta nåt/någon som skulle sticka hål på hela grejen. Men än så länge inget. Så jag fortsätter hoppas, och väntar ivrigt på att den kan komma ner i min iPhone. För det är det läckraste, intressantaste, mest tankeväckande jag sett på länge. Dessutom förklarar videon vad ”tagging” är för den som inte har en aaaaning. Det Sekai Camera gör på den fysiska världen kan vi sedan länge göra med digitalt innehåll på webben.

Det är knappt 25 år sedan jag köpte mitt första armbandsur med pekskärm i Andorra. Apropå Andorra, för 50 år sedan slöt dom äntligen formellt fred med Tyskland efter första världskriget (tack Gunvor för infot). Lika många år är det sedan Madonna, Michael Jackson och giggaren Gatarski började förvirra världen.

Tekniken har hunnit långt. Inte bara mina vänner greppar (tack vare Facebook :-) att det är idag som gäller. Den vidunderliga tekniken med interaktiva annonser ser till att jag får skräddarsydda erbjudanden. Se skärmdumpen här intill. Helt fantastiskt.

Själv skall jag på brandinspektion i ett av barnens skola, returnera aktivitetsmaterial till scoutförbundet, förbereda workshopen med Redd Barna samt ut och äta middag med familjen. Ett större firande producerar jag senare när jag känner att jag hinner med det också. Det är så måna av mina vänner och bekanta som gått i väggen. Jag vägrar och tar det lite (nåja) lagom.

Tack alla ni som hör av er idag. Det värmer.

Anita Ferm finns (ännu) inte i Wikipedia, men är ansvarig för den nya gymnasieutredningen. Jag har börjat läsa utredningen, men i mitt tycke har den låg prioritet eftersom jag (på dåliga grunder) antar att även den baseras på en (för)industriell samhällssyn. Om det är så blir effekten kort och gott att utredningen är värdelös. Men, det återkommer jag till.

I stället vill jag här och nu citera Anita Ferm (som hon återges) i ”Elever kan få välja bort musik” publicerad av Svenska Dagbladet i går. Det första citatet tycker jag är intressant (på ett positivt sätt). Apropå utredningsförslaget att de estetiska ämnena förelslås bli frivilliga svarar Ferm:

”Det gäller ju för skolorna att presentera de estetiska ämnena på ett fördelaktigt sätt. Och det visar sig ju om de är viktiga: vill eleverna läsa estetiska ämnen kommer de att välja dem”

Journalisten frågar då (naturligtvis) varför just de estetiska ämnena skall stryka på foten. Anita Ferm svarar:

”Jag tycker inte de får stryka på foten. Men det finns andra ämnen som vi anser att man absolut måste läsa i gymnasiet för att man ska bli en bra medborgare, få en god utveckling och en förståelse för den värld vi lever i. Men det är en avvägning, som inte är helt lätt att göra.”

Innan du gör din egna avvägning så tycker jag du skall titta på tre filmer. Alltså, du skall inte räkna på saken (kärnämne matematik). Du skall heller inte läsa om saken (kärnämne svenska). Men du skall se och höra (på kärnämnet engelska). Jag delar vidare tre filmer. Jag har hittat alla tre via PresentationZen, en blogg om professionell presentationsteknik (estetik mina vänner).

Den första är första delen är början av en intervju med Sir Ken Robinson, utifrån hans TED Talk 2006 (se gärna det i sin helhet).

Den andra är en inspelning av Dan Roams föreläsning hos Google. Roam tror att alla problem kan lösas med en bild. Och att alla kan göra den bilden. Han har nyligen kommit ut med boken ”The back of the Napkin”. Google känner väl alla till. Deras målsättning är att ”organisera världens information och göra den tillgänglig och användbar överallt”. Bland annat därför erbjuds Googles personal jämt och ständigt förerläsningar med intressanta personer, varav Roam alltså är en. Deltagandet på föreläsningarna är frivilligt (á la Ferm). Dessutom spelar Google in det hela och lägger ut till alla på uk.youtube.com/user/AtGoogleTalks. Så vi behöver inte gå till skolan för att lära oss. Shit, vi behöver inte ens läsa.

Slutligen, den tredje filmen är andra delen (hänger du med i ordningarna :-) av intervjun med Sir Robinson. Se hur fint man kan få allt att hänga ihop. Fast jag har ju inte utrett saken…

I den värld som jag (och mina barn) bygger är det nya avvägningar som gäller. Stenhårt chansar (inte räknar) jag på att föra tyngden åt den estetiska sidan av vågskålen (det är en metafor – en bild, igen formel).

Vad är din målsättning?