Det här är ett litet praktikfall om hur traditionella medier fungerar och min syn på en sakfråga om mejlande mellan medarbetare och deras chefer. För dig som är van vid hur ”media fungerar” bjuder caset knappast några nyheter. Det som är relativt nytt är att var och en av oss själva kan publicera det vi tycker oss ha sagt. Och göra det blixtsnabbt. Även om jag valt att ge Chef första tjing på det kungliga innehållet. (Chef har vare sig föreslagit eller utbetalat något arvode, men jag ser naturligtvis exponeringen i ett massmedium som ett värdefullt komplement till mina egna publikationer).

Som jag tidigare förvarnat publicerar tidningen Chef i sitt senaste nummer (nr 4 2009) en duell mellan mig och Lars Strömberg, VD på Learnia bemanning. Tidigare har jag påpekat att just mejl inte är den viktigaste strategiska frågan. Sociala nätverk, IM och mikrobloggande är mer framtid, samt att det är ju bra med erfarenhet av det man pratar om. Min mejlerfarenhet började runt 1980 när min dåvarande arbetsgivare, Telefonaktiobolaget LM Ericsson, införde e-post för oss tjänstemän. Utöver det praktiska hantverket har jag som forskare och akademiker följt mejlandets utveckling under ett drygt decennium .

Själva duellen, som egentligen utspelade sig för sex veckor sedan (den 3-4 mars), finns inte på Nätet. Men jag vågar mig på att publicera en suddig bild av Chefs publicerade uppslag och mina svar till redaktionen. Chefsreaktörens ursprungsfråga när hon ringde upp mig var ”Ska chefen alltid svara på mejl direkt”? Hon var ute efter en duellant som kunde svara ja. Med önskemålet att lägga till ett ”kunna” ställde jag upp.

Gången var att jag och min för mig då okände duellant skulle komma med några argument. Därefter fick vi läsa varandras synpunkter och eventuellt finslipa argumentationen om vi ville. Min första input var:

Ja, en chef skall kunna svara på mejl direkt. Mina fem argument för detta är:

Respekt. En god relation medarbetare-chef bygger på ömsesidig respekt. Om medarbetaren behöver ett svar skall chefen kunna ge det.

Tiden. I dagens arbetsklimat är tidsbesparing ofta en viktig ingrediens. När snabba svar behövs får hindret inte vara att chefen sällan kollar sina mejl.

Effektiviteten. Rätt använt erbjuder mejl ett utmärkt sätt att utbyta fokuserad information till en låg, närmast obefintlig, kostnad.

Formen. Vi mejl kan parterna klara av allt ifrån några korta meningar med en fråga och efterföljande svar, till översändande av beslutsunderlag och mottagande av välmotiverade beslut/rekommendationer.

Möjligheten. Med hjälp av trådlös Internetaccess är det idag möjligt för både medarbetare och chef att ständigt vara uppkopplad under arbetstid.

Nästa dag fick jag tillbaks mina redigerade argument och det som Chef sa att Lars Strömberg hade sagt. Observera att frågan då fortfarande löd: ”Ska chefen kunna svara på mejl direkt?”. Jag filade lätt i det hon hade redigerat och bollade åter:

Ja. ”En god relation mellan en chef och en medarbetare bygger på ömsesidig respekt och kulturell empati. Om medarbetaren föredrar mejl och behöver ett svar direkt ska chefen kunna ge det.”

Ja. ”Mejl går fort och i dagens arbetsklimat är tidsbesparing ofta en viktig ingrediens. När ett svar behövs snabbt får hindret inte vara att chefen sällan kollar sina mejl.”

Ja. ”Att mejla är effektivt, rätt använt erbjuder mejl ett utmärkt sätt att utbyta fokuserad information till en låg, närmast obefintlig, kostnad.”

Ja. ”Formen för ett mejl kan varieras så att parterna kan klara av olika typer av kommunikation, allt ifrån några korta meningar till att skicka beslutsunderlag och ta emot välmotiverade beslut. Dessutom går det ljudlöst, inget prat som stör omgivningen.”

Ja. ”Tillgängligheten ökar tack vare trådlös Internetaccess som gör det möjligt för både medarbetare och chef att ständigt vara uppkopplad under arbetstid.”

Nu citerar jag ordagrant det som Chef publicerat under rubriken (ser du vad som försvunnit?): ”Ska chefen svara på mejl diret?”

VISAR RESPEKT.
JA. ”Trådlös internet gör det möjligt för både medarbetare och chef att ständigt vara uppkopplade under arbetstid. En god relation mellan chef och en medarbetare bygger på ömsesidig respekt och empati. Om medarbetaren behöver ett svar direkt ska chefen kunna ge det.”

EFFEKTIVT.
JA. ”Mejl går fort och i dag är tidsbesparing viktigt. När ett svar behövs snabbt får hindret inte vara att chefen sällan kollar sina mejl. Att mejla är effektivt, rätt använt är mejl ett utmärkt sätt att utbyta information till en låg kostnad.”

STÖR INTE.
JA. ”Formen för ett mejl kan varieras så att parterna kan klara av olika typer av kommunikation, allt ifrån några korta meningar till att skicka beslutsunderlag och ta emot välmotiverade beslut. Dessutom går det ljudlöst, inget prat som stör omgivningen”.

Weconverse betyder ”vi konverserar”. I det här fallet har vi varit några som konverserat i duellform. Jag och Strömberg har sagt vårt och Chefs medarbetare Ingrid Askenberg samt Fredrik Emdén har hjälpt till. Min syn på frågan kom väl fram i tidningen tycker jag. Och fotografen Johan Kindbom har gjort ett kanonjobb. Fast jag hade helst sett att den mänskliga relationen hade kommit före det trådlösa internetet. Dessutom gick det långsamt och gavs en rubrikformulering som jag inte riktigt gillar. Naturtligtvis måste det vara så att chefen ska kunna välja att inte svara direkt.

Vill du se Strömbergs svar får du lösa Chef eller mejla honom. I korthet svarar han Nej därför att: medarbetarna skall vara ute hos kunden; mejla är opersonligt; och genom att delegera mera ska medarbetarna klara sig med en frånvarande chef.

Jag blir allt mer fundersam över att så många verkar fastna alltför länge i mikrobloggsfällan. Där man tror att man får pejl på läget genom att ständigt bevaka och fylla på strömmen av korta meddelanden. Det blir lätt för mycket lite, på bekostnad av annat längre. För egen del har nyhetens behag gått över och jag balanserar så sakteliga tillbaks till mer långsamma och reflekterande in- och uttag.

Lagom är bäst och trådgårda och tvättra är bättre än att bara twittra. Sålunda har jag under påskhelgen skitat ner mina kläder med bland annat krattning och stuprörsrensning. Under tiden klämde jag Dan Arielys Predictably Irrational som drygt sju timmars ljudbok. (Mer om det senare, tvätten fick gå före). Och idag lyssnade jag i tvättstugan igenom senaste föreläsningen från podden Seminars About Long Term-term Thinking.

Det visade sig vara 80 minuter fascinerande tankar, insikter och politik från Gavin Newsom, 42nd Mayor of the city and county of San Francisco. Liksom många andra städer delar SF ambitionerna kring miljö och skola. Intressant nog pekar han bland annat på Stockholms satsningar inom trafikområdet. Och även om jag hört lite om vår huvudstads satsningar på energihantering, så känns det som att Gavin Newsom och San Francisco är mer på G. Förmodligen eftersom han är en fantastisk storyteller.

För någon vecka sedan lunchade jag med Matts Heijbel, som dessutom nyligen intervjuats om ämnet av SvD. Jag blir alltmer övertygad om att världen förändras inte genom korta uttalanden, masskommunikation, broschyrer, utomhusreklam (och sopiga filmer). Nej, personliga möten som kan delas vidare i sociala medier är det som skapar visioner och underbygger framtiden.

Hos The Long Now Foundation hittar du både en skriftlig summering av det Gary Newsom sa och hela seminariet i mp3-format. För att locka till vidare lyssning, och lyfta fram det som ligger mig varmast om hjärtat, klipper jag nedan in ett par minuter av det Newsom sa som svar på utmaningen”They can’t get good schools in town, so they can’t get the families”. Hör på den du!

[dewplayer:http://www.richardgatarski.com/wp-content/uploads/excerpt_april08-2009_gavinnewsom_at_salt.mp3]

Ooops, upptäckte direkt efter publiceringen att du kan se hela seminariet i videoformat (eller bara det om skolan). Och som du ser i klippet klippet här nedanför tog Newsom frågor via Twitter .

[Updated with this breif English summary (Google translation is fairly OK): A few days ago Swedish management magazine Chef published a story asking the questions if managers should tweet? The magazine asked two ”experts”, neither that to my knowledge are Twitter users. Chef also provided a short list of ”twittering managers”, dominantly popular celebrities and media personalities].

Tidningen Chef toppar sin webbplats timligt (nåja) med den retsamma frågan ”Skall chefen använda Twitter”? Lätt sur över att det som jag hellre ville duellera om får komma före det Chef ville ha en duell om retas jag tillbaka lite här. Så här lyder ingressen: ”Alla pratar om Twitter. Men vad är det? Och ska chefen använda det? Läs vad experterna tycker”.

Vilka äro då ”experterna”? Om vi börjar med svenskarna så är Hans Gennerud, VD för pr-byrån Gullers grupp ut först med sitt råd, som i sin publicerade helhet lyder:

”Det kan vara utomordentligt positivt. Om man är vd eller har en verksamhetsledande roll och redan har ett personligt varumärke får man snabbt fans som följer det man skriver. Det är ett bra sätt att odla sitt nätverk. Tanken är att man ska vara generös och bjuda andra på kunskap och reflektion. Man har också möjlighet att stämma av med människor som man inte har en fysisk relation med”.

Det var som tusan. Man får snabbt ”fans”. Ligger förmodligen massa erfarenhet bakom den insikten. Konstigt nog så hittar jag inte Hans Gennerud i vare sig Twitter, eller några träffar vid en sökning på honom i Twinglys mikrobloggsök. Men det skall kanske vara så att en pr-konsult skall verka utan att synas. Något som Steve Rubel, Director for Insights at Edelman Digital aka @steverubel, inte verkar ha fattat. Eller fattat annorlunda. Fast, han är ju inte VD.

Nåväl, den andra svenska experten är Frida Nordström, chef för pr-byrån Prime M2. Hon citeras säga ”Naturligtvis kan du som chef använda twitter. Det enda du bör ha i minnet är att vem som helst kan ha din twitterfeed som skvalunderhållning. Precis som i det analoga livet handlar det alltså om att inte försäga sig eller bli misstolkad”, och ”Det kan hjälpa dig att hålla dig a jour, du kan säkert hitta många av dina favoritmedier på twitter. Informationen kommer till dig istället för att du själv behöver söka upp den på ett antal olika sajter”. Även där är det som tusan. ”Skvalunderhållning” och ”favoritmedier på Twitter”. Noterar i förbifarten att Frida Nordström vare sig verkar finnas på Twitter eller poppa upp i ett Twinglysök.

Om vi sidsteppar lite till USA, så inleder Chef med ett uttalande 2005 om ”bloggar” från Jonathan Schwartz, vd för Sun Microsystems. Intressant, eftersom just Twitter lanserades först i mars 2006. Likväl har Schwartz en egen blogg och twittrar på @sunCEOblog. Häromdagen träffade jag en av hans svenska medarbetare, som inte bara uppskattade möjligheten att följa chefens (mikro)bloggande. Utan också att han faktiskt får svar om han mejlar högste chefen.

I övrigt tipsar Chef om följande svenska kvittrare: Robyn, Alex Schulman, Ebba von Sydow, Anders Timell, Jan Helin, Thomas Mattson och Peter Stordalen. Tack! Nu blir det ännu lättare att övertyga vanliga chefer om mikrobloggandets värde (obs ironi). Om du undrar varför jag bara länkar till Peter Stordalen så beror det på att Chef länkar inte till Twitter, utan till mintwitter.se, som enligt egen utsago är ”twitting for dummies. Vi gör det enkelt för dig. Först har vi delat in twittrarna i olika kategorier. Sedan har låtit våra duktiga redaktörer filtrera fram de allra bästa twittrarna ur varje kategori”. Kategorierna, det är Musik, Film, Mode, Politik, Humor, Sport, Kändisar, Kultur och Twittertoppen. Jag avstår från att ens länka till den tjänsten i det här sammanhanget.

[Uppdatering 2009-04-19: @ljosefss kvittrar idag att även DN publicerar Genneryds svar på två frågor om Twitter. Jag får ett intryck av att notisen, signerad Maria André, är en avskrivning av artikeln i Chef].

Transparent sidnot, jag har vid flera tillfällen genomfört föreläsningar åt Gullers grupp.

Apple Insider publicerade i går nyheten att Stanford University kommer att ge en 10 veckors kurs i hur man kodar applikationer för Apple iPhone. I sig är det ett rätt intressant drag. Dessutom kan det ses som en förlängning på den snart två år gamla etableringen av Stanford on iTunes U. Stanford var ju ett av dom första universiteten som använde iTunes U för att distribuera föreläsningar, lektioner och annat gott till såväl dom egna studenterna som världen utanför. Tag linen ”Mobile learning…Think outside the classroom” säger ju en del om att dom är med sin tid.

Men den riktigt sköna poängen är att Stanford kommer släppa allt material från koda-iPhone-lektionerna bara ett par dagar efter att dom hållts. På det sättet kan vem som helst gratis, pedagogiskt och enkelt lära sig göra appar till iPhonen. Snacka om  att snabbt få till en stor utvecklar- och därmed användarbas.

Tanken slår mig att fler och fler leverantörer kommer att välja att prioritera och ge extra stöd till utbildare som fritt delar sitt material vidare. Enligt Apple Insider: ”Apple assisted Stanford, relaxed its NDA terms, and is now working help the school reach an even broader audience”.

Det här fattar bara du som en gång lärt dig, eller hjälpt andra, att cykla. Att cykla är underbart, det ger en kansla av att vara nära naturen, mästra dom fysiska krafterna och frihet. Speciellt det senare kommer jag ihåg från när jag var (mindre) barn(slig) och plötsligt kunde komma längre från från det trygga hämmnet än med enbart benen som transportmedel. Jisses vad jag upptäckte världen. Sen är det en femma att jag aldrig blev någon BMX-trixare.

Jag ramlad. Jisses vad jag ramlade. Mamma och pappa sprang efter och höll en stång så att jag skulle kunna öva upp balansen. Tack kära föräldrar! Swisch, åren går – och så springer man där själv efter dom egna barnen. Det tog ett tag, för i början ville dom inte cykla (på tvåhjuling). Det var lite läskigt. Men så började kompisarna, och mina barn tog mod till sig. Kvastskaftet kom fram. Det krävdes inte mycket. Men nu kan dom cykla. Jodå, dom ramlade och det krävdes plåster och tröst. Men dom är numera jämra duktiga på att cykla!

Det går inte att lära sig att cykla genom att bara läsa instruktionerna (i en bok eller tidning för delen), sätta sig på sadeln och trampa iväg. Man kan börja praktisera på egen hand, men det underlättar med lite hjälp. Faktum kvarstår, man måste våga pröva att öva. Och vara beredd på att skada sig på vägen.

Morgonen (gissar jag) den 1 april 2009 bloggar Tidningsutgivarnas VD Anna Serner följande:

”Sitter på MSN Innovate-semianrium på guldäggsdagarna. Lyssnar på den holländska byrån AKQA som gjort massor av produktutvecklingar för sina kunders räkning”

Jämrar, Anna gjorde fel där. Såg du? Hon skrev ”semianrium”. Det var det värsta, en TU-VD som stavar fel. Dessutom guldäggsdagarna (gement G, skall nog vara versalt).

Men ser du inte längre än så???? Hon sitter ju på ett seminarium och bloggar. Känn på den du! Du som fortfarande går på möten med det kära gamla och trygga anteckningsblocket. Inte nog med det. Uppenbarligen kollar Anna inte bara in det som sker på seminariet, hon tar in av världen utanför.

Anna är uppkopplad på möte.

När man är liten och lär sig cykla tittar man mest på den punkt där framhjulet möter marken. Det tar ett tag innan man förmår att höja blicken. Än längre tar det innan man instiktivt kan tvärnita vid klicket av en bildörr som öppnas.

Jag har varit där. Suttit i möten, bloggat, svarat på SMS, läst RSS-flöden och checkat av mikrobloggsflödet. Många år nu. Det är lite kämpigt eftersom jag per definition är en digital invandrare. Men jag övar på. Numera tvärnitar jag instiktivt om en tweet fångar min uppmärksamhet. Det skall mycket till innan jag återsänder något jag enbart stött på via en rubrik. Det spelar ingen roll om det är i dom sociala eller dom traditionella medierna. Är det intressant så vill jag först begrunda ett tag. Fast, det händer nog att jag missar fortfarande.

Ve den som kritiserar Anna Serner för att lära sig hur man agerar i sociala medier. För du står risken att bli avklädd som en fotgängare som aldrig vågade lära sig cykla. Eller värre, inte fattat poängen med själva cyklandet.

Det är nog fler än jag som ställer upp med en pinne till dig som vill pröva.

Vi människor tenderar att se det vi vill se. Ett fenomen som har många och väl dokumenterade vetenskapliga förklaringar, tex selektiv perception. Du som såg min rubrik ”Serner är ute och cyklar!!!” ville se att hon ramlat. Jag hoppas innerligt att jag åtminstone fått dig att fundera på om du kan se nåt annat. Och du får gärna se det jag ser. En kvinna som kittlas av världen framför sig och gärna vill ta sig dit. Snabbt.

Är du en duktig cyklist bloggare fattar du också vad Anna Serner gjorde efteråt i tredje paragrafen i sitt blogginlägg.