Jag har precis varit med på Springtimes frukostseminarium med Emanuel Rosen, apropå utgivningen av den senares bok The Anatomy of Buzz Revisited. I det stora hela var det den kanonfrukost, som naturligtvis livesändes på Bambuser och baktalades (omskrivning av ”talades om i bakkanalen” ;) #rosensth.

Rosen lyfte fram 7 nyckelstrategier för att stimulera surret. En mycket bra sammanfattning för att håla reda på vad, och hur, man bör tänka och agera. Han var också mån om att peka på att det gäller att agera såväl etiskt som för goda saker. Båda aspekterna hamrade han in genom att exemplifiera med lbland annat caset Tom’s shoes, som enligt Rosen tillämpar alla dom sju strategierna.

Samtidigt undrar jag lite i vilken omfattning han äter sin egna medicin, det vill säga stimulerar buzzet kring sig och sin bok. Jag lämnar svaret öppet.

Springtime har bloggat, twittrat, och livesänt dagens evenemang. Och några av medarbetarna agerade aktivt i bakkanalerna under seminariet gång. En liten detalj är att Martin121 (ej Springtimare) twittrade inledningsvis om Rosens slides. Han hade uppenbarligen noterat att Rosen på sin världsturne förra veckan var hos WOK UK Thought leaders. Och där fanns bilderna. Av den anledningen så klistrar jag i weconverse in bilderna därifrån. Intressant…

Det här är lika mycket om innehållet (Leo Razzak) som open crowdsourcing. Idag pågår på Södra Teatern i Stockholm the NEXT Event ”en dag som förändrar din syn på reklam och kommunikation”. Allt i regi av Johan Ronnestam, tillsammans med Wednesday Relations.

Under förmiddagen surrade det till i bakkanalen #NEXTevent om Leo Razzak. Uppenbarligen både berörde och berättade han om stora fina saker. Jag kollade snabbt på Bambusningen från Daniel Erkstam och det såg, eller rättar sagt lät, fantastiskt. Så när sändningen var kvar rippade jag videon, konverterade till ett ljudspår och försökte tvätta så gott jag kan på kort varsel. Nu kan du också höra (eller ladda ner mp3-filen, 15Mb):

[dewplayer:http://www.richardgatarski.com/wp-content/uploads/leorazzak-nextevent-2009-10-08.mp3]

Leo berättar inledningsvis om Anders Carlberg, som grundat Fryshuset. Jag har vid flera tillfällen haft förmåne att träffa Anders – en fantastisk människa. Lyssna gärna även på min intervju med honom om 4-Generationsmöten.

I förra veckan ringde Computer Sweden om det där med att företag och organisationer blockerar sociala medier på arbetsplatsen. Sen publicerade dom den utmärkta intervjun Dialog bättre än förbud. Där säger jag bland annat:

”Problemet är att ledningen ofta överlåter de här frågorna it-avdelningen tar hand om och då blir det säkerhetsproblem av det. I stället ska ledningen ta tag i det och se vilket värde det har för organisationen”.

I går ringde en svensk tabloid och frågade om samma sak. Vet inte vad det blir, men orolig för deras vinkling är jag.[Uppdatering 2009-10-12: Expressen gjorde en bra kortis 9/10 ”Så gör svenska storföretag med Facebook & Twitter”, och tog med min syn på saken i ”Hon får inte twittra på jobbet”]. Men problemet kvarstår. Ledningen är på grund av ålder ofta kvar i en gammal pappersvärld och förstår vare sig den nya verkligheten eller den kreativa framtiden. Det är över 18 månader sedan jag bloggade ”Security stops learning” och fortfarande är översittarna ignoranta.

I dag bloggar Hans Renman, rektor på Young Business Creatives (YBC, gymnasium i Nacka), det utmärkta inlägget Håll inte tillbaka den svenska skolans utveckling. Han skriver bland annat:

”Så sent som igår hörde jag att en stor, känd stockholmskommun inte gör det möjligt för de lärare som arbetar med de nyinköpta Mac:arnas fantastiska kreativa verktyg (iWeb, GarageBand, iMovie, mm) att spara och publicera sina arbeten, detta eftersom kommunens server vägrar dem detta”.

Jag vet inte vilken kommun det är (men kan gissa). För en timme sedan twittrar @itarstaskolan att klass 3B har gjort en musikvideo som heter ”Om kroppen vi lever i”. Jag var tillsammans med Webbstjärnan på besök där i går. Årstaskolan går sina egna vägar, med mycket små medel och knapphändig utrustning men fantastisk entusiasm! I många fall tvärt emot översittarnas intentioner om hur IT skall hanteras (min tolkning). YBC har äldre elever, mer medel, men tvingas ändå ofta gå sina egna vägar (läs strunta i kommunens krav, återigen min tolkning). [Uppdatering 12.40: ser att Renman häromdagen skrev: ”Det finns mycket noggrann kvalitetskontroll och uppföljning i Nacka, tro inte annat, men man styr med mål och det friutrymme som ges är enormt. Dessutom visar man ett exceptionellt stort förtroende för lärares och skolledares expertis, vågar jag påstå. Men så är också Nacka ’Sveriges Bästa Skolkommun’, enligt Sveriges Kommuner och Landsting”].

Se filmen (och gärna alla andra om matematik, spanska, you name it) och fundera på om du vill ha små barn som går i en skola som Årstaskolan. (Eller för den delen ungdomar som går på gymnasium som YBC).

Just a quick note on something that I could elaborate for ages/pages. In sum, for the moment (micro) blogging is easier, more effective, and useful for mankind than Google Wave. In fact, the latter presumes a practical understanding of the former.

A lot of us (media) geeks are fascinated/obsessed by new technology (gadgets). We show off (build personal brands) by knowing/using the latest stuff. Among the latest of the latest is Google Wave. And for sure, people are conversing their fingers off to demonstrate their eagerness in riding that Wave. Not me.

Major shifts takes time

One of the hard lessons I have learned the last 20 years is that change needs time. That is, it takes a lot of attention, interest, desire, action, and reflection to change human behavior. In particular when it comes to things that are core to us humans – in this case communication (or rather ”conversation”). For example, in spite of the fact that young people are attuned to IM, many schools still only think in terms of providing their pupils with e-mail addresses.

Ten years ago I started to look deeply into what we now (stilll) call Web 2.0 and social media. For me it begun with a hunch, seeded by the development of RSS technology, open source, and ease of web publication. Still, the majority of people I meet for the first time are currently shifting from ”attention” to ”interest”. Desire is simply not there, nor is action.

Second Life is proof

As many others I became fascinated when Second Life (SL) grew from a space for core users to mass (media) interest. I tried SL a little, realized that ”virtual worlds” were mostly the same as they had been five to ten years earlier. Whenever I included stuff/demos of Second Life in my gigs it was that that the audiences buzzed about and remembered. But for most of us it would generally be smarter to start using other things, than spending a lot of time and money to figure out online worlds. Hence, I stopped talking about SL and published in May 2007 the blog post ”Prioritera (inte) Second Life”, (”inte” is swedish for ”not”).

Note, I did not dismiss Second Life as something totally unuseful. It was, and is, very valuable in many sitations. Furthermore, I bet that within five to ten years the next wave(s) of online 3D-worlds will for example blow schools away. The signals, e.g. Quest Atlantis, are defenitely (t)here.

In other words Second Life exemplifies the need for time, action, and reflection. Desire is simply not enough.

Profound changes are on the wayve

I first heard of Google Wave through the sudden explosion of social media buzz about it. A few weeks passed before I took (not found) the time to watch the 80 minute looooong video introducing it. The buzz was right. Here was something profoundly interesting, challenging, and game shifting.

Wish I could say how (and why).

I’m still feeling it in. I need to spend a lot of time experimenting with it. Meanwhile real time search, realtime channels (like the newly launched Twingly Channels), real time RSS, really realtime, is under way.

At the same time the (main stream) media is buzzing about organizations who do (not) block social media services. A clear sign that the big majority, as well as small laggards called ”top executives”, have still not even recognized what has been here for quite a while.

New old stuff rocks now!

Yesterday I spent the afternoon at Årstaskolan (ages 6 to 15) with a group of amazing teachers and their supportive head teacher. In less than a year their school have with their own hands, and virtually no money or hardware, put together a state of the art school site (www.arstaskolan.se) and associated ”knowledge hub”. Of course they put up a mobile version of the whole thing (m.arstaskolan.se). Their students, parents, and all of us may participate, rate, comment, and download stuff – including iPod/Android videos. It is a social media venture par excellence!

Everything web that Årstaskolan use have been available for at least five years (as far as I can tell).

My time is limited

Hopefully I have many more years left in this craze. I love it! But my time is limited. So, on the professional side, the choice is easy.

If I use my time to inspire other schools and organizations to do what Årstaskolan (and many other, they are just one example) do – that is more valuable than trying to figure out what Google Wave and the other 200 new things that pop up every day is.

Meanwhile, to those of you that play with Google Wave. Thank you! Let us know what you learn.

Before New year

Sooner or later someone will invite me to The Wave. At that time I have to re-think about how to plan my time including it in my life (currently I am protected by being without access ;) Most likely we will together turn our hunches from itch to sketch before this year is over. Because I am still convinced that there is profound shift hidden in the Wayve.

Please do not forget to promote, use, and share what is already here and commonly available.

Onekligen är det i mångt och mycket Twitter som regerar i den vardagliga konversationen om sociala medier. Twittrandet går kanske över och nåt annat tar vid. Och för mig är egentligen den riktigt stora grejen att Twitter får vuxna att fatta vad kidsen kan och gör samt inser värdet med nya medier i realtid – bortom dagspress och e-post.

Vi kunde inte tänka oss

En annan stor sak med Twitter är att det exemplifierar att tekniken blir vad vi gör med den. Precis som SMS var Twitter (och andra mikrobloggar) en möjlighet som sökte användning. Och hej vad det används. Till saker vi inte visste från början. Jag var inte ensam om att börja med frågan ”vad ska det [Twitter] vara bra för”? Som vanligt är det inte fantasin som sätter begränsningarna – utan tiden och uppmärksamheten (eng. attention). Framförallt händer det intressanta först när vi går från tanke till handling.

För egen del har jag valt att twittra sånt som kan intressera dom som följer mig. Ett stort, varmt och hjärtligt tack till alla er!. Samt naturligtvis sånt som bygger mitt personliga varumärke. Nu senast detta. Det vill säga en medveten appropriering av fantastiska människor, organisationer och företeelser. Och förhoppningsvis bjuder jag samtidigt tillbaks på lika mycket relationellt värdeskapande.

Följa få eller massa

Brit Stakston tog i fredags upp fenomenet FollowFriday genom att reflektera och uppmuntra till att följa andra. I listan hamnade jag (@weconverse) med förklaringen: ”unfollowar mig [@BritStakston] i perioder och för att jag har stor respekt för det du gör”. Det slår mig att jag glömt återfölja efter hennes frenetiska twittrande nu i helgen. Jag har alltså gjort så att jag ibland slutar att följa när dom, ofta på konferenser, varenda minut twittrar iväg nåt om det dom just hört och sett. Resultatet blir att jag inte ser något annat (just då).

I skrivande stund är det så att @weconverse följer 149 andra. Det är nästan lagom. Jag tänker hålla mig under 200 (Brit Stakston följer runt 1 500). Det finns diverse verktyg, tjänster, appar och allt möjligt för att hantera sitt twitterintag. Men jag väljer att köra basvarianten (regelbundet kika in på min twittersida och/eller Twidtroid, en Androidapp). Planen är alltså att följa i runda slängar 200 som twittrar lagom mycket. Lagom, så att jag kan ha pejl på alla och att ingen dränker andra.

Dels blir jag tyvärr tvungen att ta bort några som twittrar otroligt mycket. Det känns som att av dom jag följer är det 10 stycken som står för 90 procent av kvittret. Flera av dom twittrar sinsemelan en hel del. Min tanke är att genom att följa en av dom, som ”connector” (SNA-term) i respektive ”sinsemellan”, får jag hyfsad pejl på resten. Bort rensar jag också några som mest twittrar om sociala medier i sig.

Oavsett vilka jag tar bort så smärtar blott tanken. Visst kommer jag missa en del infomation. Men det som gör ont är att ”unfollow”känns asocialt. Typ ”jag bryr mig inte om dig längre”. Men det gör jag. Det går bara inte att bry sig om alla jag vill bry mig om.

Samtidigt tänker jag börja följa fler som twittrar om skola, barn, ungdomar och institutionell reformering. Det senare är den väg jag viker in mer och mer på.

Re-inventing childhood

”Re-inventing childhood” blir min misson (vad jag nu skall kalla det på svenska). Och den som garanterat finns kvar i min följarlista är @dtapscott. För Don Tapscott verkar närmast vara den som dragit samma radikala slutsats(er) som jag. Inte heller han vet vad han skall kalla det, så han ber om hjälp.

Vad ska bli mitt nya Twitter Id?

Jag är döpt till Richard Gatarski. Otaliga gånger har jag träffat människor, konverserat med dom en bra stund och först efter ett bra tag har vi insett vad vi heter. Typ, ”ah, det är du som är weconverse”. Nu råkar weconverse vara samlingspunkten för vår konversation kring mina inspirationer, råd och provokationer om medie- och teknologiutveckling. På Skolmarknad.info samlar jag det som mer direkt rör mötet mellan skolan och marknaden. Sen finns jag på några andra ställen också.

Som i ett led förvirringen mig versus projekten tänker jag byta Twitter Id till något med mitt namn. Hjälp mig, Vad skall jag välja?

• (@gatarski är taget, av någon polack som jag inte känner)
• @RichardGatarski (tar 10% av dom 140 tecknen, samt jobbigt att skriva på mobilen)
• @rgatarski (kanske är en bra kompromiss)

Vad tycker du?