För någon vecka eller så sedan exploderade Twitter i bloggo/poddosfären. Åtminstone i den engelska delen. Jag har i alla fall inte lagt märke till någon större svensk upphetsning (bara 62 enligt knuff.se just nu). Själv beslöt jag mig för att ligga lågt, eftersom jag tyckte mig greppa vad det handlade om utan att själv bli twitterian. Det innebar också att jag inte deltog i konversationen, för det jag pratar om vill jag ha praktisk erfarenhet av.

Dom två senaste dagarna har det i Sverige blossat upp diverse konversationer kring vad webb 2.0 egenligen är. Erik Stattin skriver Jakten fortsätter. Beta Alfa menar Webb 2.0 — inte bara missuppfattat — lika mycket onyanserat. Nicklas Lundblad hade i går ett Föredrag på webbdagarna, där han la orden i munnen på ett antal namnkunniga filosofer. Tyvärr missade jag själva föreläsningen (Nicklas är som regel lysande), men bläddrade igenom hans bilder. Kreativt grepp, men jag undrar varför han inte tog med Thomas S. Kuhn, eller Ladislaus Horatius? Den senare är ju en väldigt samtida filosof.

Webb 2.0:s ontologi är inget nytt samtalsämne. Själv brukar jag nöja mig med att det är ett nytt sätt att se på webben, ett annat paradigm liksom. (Därav mitt inspel av Kuhn ovan).

Ganska fort torskade jag på Twitter, redan i måndags när jag fick se Twittevision (via Steve Rubel). Så för att göra en lång historia mycket kort. Webb 1.0 var som det var, tex betaversionen av min Thesis Proposal anno 1995 (fig 1). Då åtroligt cool, några av mina dokument på webben sammanlänkade med andra dokument på webben. Webb 2.0 kanske aldrig är – utan hela tiden blir (åtminstone till v3 tas på allvar), tex Twittervision (fig 3). Som en glass. Snygg, smarrig, smetig och man kan suga på den.

Varning, detta är tekniktugg som mest är mig själv och för andra som kanske tycker det hör problemet och dess lösning är intressant.

Suck, det verkar som att jag behöver byta teckenhanteringen på weconverse. Från början valde jag ISO-8859-1 eftersom mina tidigare erfarenheter var att det rekommenderade UTF-8 gav skräptecken i en del nyhetsläsare. Möjligen kan det vara så att fler och fler har gått över till UTF-8. Jag gör nu en liten test i detta inlägg. Och om det faller väl ut verkar jag bli tvungen att skriva om alla inlägg jag gjort på svenska. Nåväl, hellre nu när dom inte är så många.

[uppdaterad 14:33] nähä, det gick inte. Tillbaks till ISO-8859-1 (och omskrivning av detta inlägg). Även om allt såg fint ut här på weconverse (både webbsidorna och adminstrationspanelen), så blev det knastecken i RSS-flödena (åtminstone i Googles personliga hemsida). Som jag brukar säga, det finns ingen standard, bara en massa standarder.

Det finns alltid massa saker att lära sig när det gäller presentationsteknik. Jag följer exempelvis Garr Reynolds otroligt generösa blogg Presentation Zen. Sprängfylld med tips, verktyg och aktuella analyser, exempelvis av Al Gores presentationsteknik i An Inconvenient Truth. Och i förrgår kväll lärde jag mig en hel del nytt – medans jag strök en enorm hög med kläder. I samband med ett besök hos en potentiell kund till Podernize stötte jag nyligen på podcasten Manager Tools. Så under tiden strykjärnet värmdes upp laddade jag min multimediala mobil med Presentations Basics principle #1 samt Answering Questions i a Presentation avsnitt 1 och 2. Jämrans, att stryka kan vara så värdefullt (tid att lära).

Sen händer det faktiskt ibland att jag själv tycker att jag är himla bra på att föreläsa. Då är jag alltid tacksam för dom två presentationskonsulter som coachade mig på Ericsson för cirka 25 år sen. Tyvärr har jag sedan länge glömt deras namn, men dom var helt fantastiska. Numera bygger mina gig på 30 års ämneserfarenhet, experiment med bilder och presentationsteknologi. Naturligtvis snappar jag också upp bra grejor som andra föreläsare gör. Dessutom utbyter jag idéer, tips och trådar med kollegor, framförallt Ola Feurst och Anders Lundkvist i BAT.

Inför varje enskild föreläsning går jag igenom uppdraget, stämmer av med deltagarnas bransch och förkunskaper samt lägger till och drar ifrån material från tidigare presentationer. Under giget får jag ofta idéer till en ny tråd, eller hur en gammal tråd kan utvecklas. Ibland kan jag testa idén direkt. När det hela funkar fint är det helt otroligt kul. Som tex när en seminariedeltagare i höstas spontant utbrast ”this is terrible”. Det födde bland annat en rapporttitel och en föreläsning.

Men direkt efter ett gig går som regel mina tankar direkt till det som blev mindre bra. Vad kunde jag tagit bort: vad missade jag att säga; hur låg rösten; hur tog jag emot publikens reaktioner och frågor? Typ såna saker grubblar jag över varje gång. Baserat på egna känslor och återföring från vänner (det är oftast bara dom som vågar säga sanningen), arbetar jag just nu med att minimera risken att låta arrogant, ta bort några tics (jag smackar rätt mycket), lite svärord och balansera mellan en ”soft” och en ”affärsmässig” stil.

En del av mina kunder gör mer eller mindre avancerade utvärderingar av arrangemang där jag ingår. Det är en form av värdefull feedback. Men det vore otroligt kul om folk ville dela sina synpunkter på mina framföranden här i weconverse. Gärna ros, men framförallt vad jag kan göra bättre. Konversationen är fri…

Det är vår och ungarna växer. Alltså dags att sälja urvuxna cyklar och stolar. På köpet får vi ett utmärkt exempel på en bra dialog, dvs ett informationsutbyte mella två (dia) parter. Tyvärr handlar det denna gång inte om konversation, som jag alltså tycker är mer intressant och utvecklande än en dialog. För en historisk introduktion till begreppet konversation i marknadsföringssammanhang rekommenderar jag min och Anders Lundkvists vetenskapliga artikel i manuskriptform. (Tänk att det är 10 år sen jag la ut den sidan på webben). Fler tankar och praktikfall kommer vi snart ta upp i QritiQ utifrån den nyutkomna boken Citizen Marketers.

Sent i går kväll skickade jag in en annons på en cykel och tre höga barnstolar till Blocket. Det tog en liten stund, sen fick jag reda på att min annons inte godkändes för att den ”bröt mot reglerna”. Närmare bestämt för att den ”innehöll andra varor som inte passar under samma kategori. Dela upp din annons efter de kategorier som sakerna tillhör”. I och för sig är det väl ingen jättekostnad att betala 20 kronor för en annons till, men jag villa testa Blockets kundtjänst. Den visade sig vara mycket bra.

Själv tyckte jag att cyklar och barnstolar tillsammans passar alldeles utmärkt som ”Barnartiklar & leksaker”. Dessutom hittade jag en annan godkänd annons som sålde både cyklar och barnmöbler under samma rubrik. Jag surfade därför in på Blockets kundtjänst och skickade iväg ett meddelande om vad jag tyckte. Dom svarade rappt att dom ville utreda saken med ”kundservice” och bad mig lägga in annonsen igen, utan att publicera den direkt. Efter ytterligare en liten stund fick jag beskedet att annonsen var godkänd. Strax efteråt var den publicerad. Allting tog ett par timmar, vilket jag har full förståelse för. Annonserna är sällan tidskritiska och dom lär ha rätt mycket dialog med en stor mängd annonsörer.

Jag lärde mig bland annat:

• Blockets kundtjänst är mycket bra (och trevlig)
• Dom lyssnar på kunderna
• Det lönar sig att försvara sina synpunkter

Däremot vet jag inget om vad Blocket tycker eller har lärt sig. Vidare har jag ingen aaaaning om huruvida den här typen av situation är (o)vanlig. Dessutom är det ingen annan som lär sig något av den dialogen vi hade. Förrän nu, när jag skriver om detta i weconverse. Tänk om Blocket i stället hade stött/erbjudit en möjlighet att konversera om denna och liknande situationer?

Tänk om…

[uppdatering 19:40] grejorna gick åt som smör i solen, uppenbarligen satte vi för lågt pris, huvudsaken är att andra ungar får nytta av prylarna. Min annons finns på Blocket tills jag sålt grejorna.

Jag brukar ju alltid försöka ta med åtminstone en del om RSS på mina gig. I mitt tycke är det en av dom mest intressanta teknikutvecklingarna på webben dom senaste fem åren. Blev idag påmind av Durnikblog om den utmärkta The RSS Diary som har massor av matnyttigt om den utvecklingen. Sen väntar jag med spänning på att Elisabeth Melin skall bli färdig (inom en månad hoppas jag) med sin D-uppsats om hur svenska företag ser på RSS