Reality Club har med mig i sitt senaste månadsbrev. Där finns också Lorentz Lyttkens och Isabelle Hallings läsvärda tankar. Min text (pdf i redigerat nyhetsbrevslayout) lyder som följer:

Du är för tidigt ute.
Det här är ett parlament och här talar man.
Det bästa råd jag kan ge dig nu är att börja spara till ditt barns utbildning.
En doktorsavhandling kan inte börja med ”Det var en gång i tiden”.

Fyra till synes obegripliga uttalanden, alla tagna ur sitt sammanhang. Men för mig har just dom meningarna betytt mycket, och den första får jag höra jämt. Mina insatser som talare, konsult och forskare tenderar ju att handla om okända utmaningar och möjligheter. Oftast blir det härliga möten med människor. Ibland extremt jobbiga utmaningar. Som när jag 1994 blev utbuad av tusen brevbärare i Globen. Dom gillade inte det där med elektroniska julkort. En annan gång kom tre danska direktörer fram och bad om ursäkt efter mitt föredrag. Fyrtiofem minuter tidigare hade dom nämligen tänkt kasta ut mig. Nu var dom i stället otroligt tacksamma för sina nyvunna insikter. Sånt är kul.

Nya presentationsverktyg, som Internet, laptops och mp3-spelare, är helt otroliga. Som föreläsare kan jag visa det okända i stället för att bara prata om det. Typ, försök att med ord beskriva en tag cloud widget för någon som aldrig sett vare sig det ena eller det andra.  Likaså är det läckrare att låta Lubbe prata om lortsverige, än att bara citera honom. Och vänta bara tills du får höra vad Milton tycker om reklam på Internet. Eller se Hans härja med statistiken. Men, många i talarlandet har svårt att tänka om. Därför var det betydelsefullt när Riksdagens Talman upplyste mig att jag skulle föreläsa i ett parlament. Där man ”parlar” skall man inte ha vare sig bild, video eller ljud. Så det fick jag fixa själv. Något som påverkat hur jag ser på parlamentets möjligheter att förändra världen.

Att jag studerar möten mellan skolan och marknaden, barn och livet, lärare och reklamare, tvål och teknik, gammalt och nytt – det beror bland annat på rådet från en kvinna när hon hörde att jag precis blivit far. Vi satt bland astronauter, filmregissörer, bankdirektörer, zoologer, IT-utvecklare, riskkapitalister, skådespelare och läkare. Då slog det mig. Spara till utbildning är en förlegad idé, vi skall tänka om och göra något nytt för våra barn. I stället för att ge dom en gammal skola.

Att i föreläsningsform få konversera med andra om det jag kan, tycker och vill är fantastiskt. Hör gärna av dig om du vill tänka (mer) om förändringar i medielandskapet, värderingar, varumärken, meningen med livet eller vad skolan kan lära av marknaden och tvärtom. Jag gillar tvärtom. Naturligtvis börjar min avhandling med ”Once upon a time”.

Nyckelord: Frustration, Rekognition, Emotion, Provokation
Målgrupp: Människor, gärna av olika slag

We all went to school to learn. We all live and learn while doing it. And doing things, whenever you can, is a great and fun way to learn. And it is hard to gain true understanding if you cannot practice what you have learned. This includes the use of media, technology, and (new) social behavior. Hence, if someone stops you from doing things, such as using a particular blog tool, then you cannot learn about that.

In the excellent podcast For Immediate Release, episode 238, hosts Neville Hobson and Shel Holtz discusses to what extent, how, and why organizations IT deparments decide to limit the use of Information Technology. Today I e-mailed them an audio comment with my personal experiences and thoughts around that issue. In the comment I provide examples from Ericsson, Volvo Group, AstraZeneca, and many more organizations. (I will publish it here later on, but FiR should have the opportunity to use it first. I owe them more than that because of all the things I have learned from them. Also, links to my blog and wiki assignments at the Krakow University mentioned in the comment).

Here is my main point: Various measures to control access to IT is an alarming issue for the organizations who have not yet understood the consequences of their current security measures. These might stop outsiders getting access to internal systems, and keep insiders away from what might look as non-work-related stuff. But in the long run the result is an organization full of members who neither know what is going on, nor get the chance to develop knowledge and skills concerning media development and new social patterns. On the small side, the security walls is also a problem for me as a professional presenter and teacher. Same thing goes for Neville and Shel.

What do you think? Do you have any experiences around this issue?

[Update 2007-05-28] Whow! FiR included my comment immediately in its 243:rd episode (1h:03m:30s in). Hosts Neville Hobson and Sallie Goetsch added some superb remarks. Neville also suggested that instead of only discuss bad cases (as I did) we should converse about the good ones. As a result I am publishing a weconverse pod episode here with an excerpt from the FiR show with my comment. I did also add the example of Best Western Sweden, where visitors and guests at their hotels have free WiFi access to the Internet as of April this year (more info in Swedish).

[Update 2007-09-26] See also Shel Holz’ Stop Blocking initiative.

We older people (say above age 25) was educated with the idea of what Steve Rubel refers to as ”a strict ’church-state’ wall” that separates the editorial and advertising sides of the house” in the ”media biz”. I have reasons to suspect that younger generations have neither heard of that idea, nor seen the point with such a wall. Furthermore, in my view that wall does not really exist (anymore). Of course there are established (and formally educated) journalists who believe in, maintain, and never climb over the wall. Likewise some main stream media ad sales representatives mindfully stay on their side of the fence. And PR folks, like Steve I presume, play by the rules of the wall-idea game.

The things I bring forward here has occupied my mind ever since I discussed e-media with Svenska Dagbladet in the late 1980-ies (at that time a major Swedish daily morning paper). I was frustrated because exploring non-print distribution required the co-operation of  people from both sides of the wall. A no-no, they simply did not want to talk to each other. Steve’s post finally triggered me to share some of my thinking around the issue.

What if that wall idea is not?

First of all, I am one of those who advocate full transaparancy. This remark is my response to Steve’s question that ends his post. In other words, I believe for ethical and commercial reasons that anyone (blogger, podcaster, msm journalist, consumer, etc.) should as much as possible state, explain, and be open about why we say things. For example because somone paid me to say it, or because I like a product and not is paid for stating that. Full disclosure. Always.

Second, we have to realize that when we talk about this ”wall” a lot of people does not understand the issue. This goes beyond those who understand, but does not care. Or to put it in a different way, imagine the extreme that there are people who think that everything media contains is of course there because someone paid for it. At best there is a semipermeable membrane between the people who bring in the money from advertisers and those who create the editorial content. Perhaps we can lean on all the research that says that younger generations are experts in seeing through commercial intents. Although I am not so sure about that the kids always do. And if the do, they might not really care and buy into it anyway.

Third, because the advertising methods (print ads, radio spots, and TV commercials) that have been developed in mass media in the last 50 years now increasingly become less effective, advertisers and mass media are turning to new/old alternatives. These range from a program format totally developed for a particular advertiser, to product placement. Buzz marketing belongs here too. And by the way, a lot of free ”trade magazines” has for many many years contained only articles written by professionals in the trade (with the clear purpose to sell the stuff they write about).

Fourth, I have a real hard time with the term ”media” (or ”media biz”), because it is always extremely unclear what ”media” means. If You is media, then where is the wall?

The big issue here is not loss of trust in particular media brands or their journalists, but the loss of your trust in your friends. When You is the media and everything you say is a result of direct commercial influence – then I do not trust You.

Another fruitful path is early training in source criticism. But that is another issue.

Integrity, openness, and criticism. Please.

Förmodligen har du väl hört att Nicolas Sarkozy är nyvald Fransk President. Jag har aldrig träffat honom, men nog har jag mött Loïc Le Meur, en av Frankrikes mest inflytelserika bloggare. Blogging, och andra sociala medier, är mycket stort i Frankrike. Därför skall det bli extra intressant att läsa Loïcs eftertankar Closing the Sarkozy campaing. Det vill säga om hur det kom sig att han fick en strategisk roll i kampanjarbetet, vad han gjorde och hans lärdomar av hela resan. Dom som gillar Second Life kan få kött på benen. Och dom som är rädda för att sociala medier gör att vi slutar träffas fysiskt, kan förstå att man i stället både får träffa presidenten, hans närmaste och tiotusentals väljare. Apropå träffas, Loïc tänker softa lite socialt på PodCamp Europe, Stockholm i mitten på juni. Det är bara att haka på…

Miranda är en person med extraordinär begåvning. Faktum är att No one belongs here more than you är det läckraste jag sett på länge. ”Läckraste” räcker inte för att beskriva hur jag känner. Det hela är ett sanslöst fint exempel på tänk om man skulle (i sociala medier)? Dom själva.

Jag har ingen aning om det är Miranda själv, om hon över huvud taget finns, eller om det är ett otroligt kreativt team bakom webbplatsen. Det spelar ingen roll när det gäller dess effekter. Men om det är hon själv som gjort det så blir saken bara bättre.

Tack Miranda för att du gjorde det. Tack Odd, Joakim och alla andra spridare som tipsade mig.