The other day I was doing some ego surfing or as I prefer to call it, market intelligence. To my surprise, at the top of the Google results list for "Richard Gatarski", I found a sponsored link. Apparently one of my customers bought an adword bundle that includes my name (gig next week at The Conference). That triggered some moments of reflection. Can’t say I am terribly concerned. Rather more thinking about if that (unclear)  is something I could capitalize upon. If nothing else, the other guys at my office envy me. Their names did not reveal any (namenapped) sponsorships. Does your?

Now to the even cooler thing. A Google search for "Wednesday Relations",  the name of the company who organizes The Conference, rank the weconverse blog gig entry as number five, and second if one excludes sites owned by Wednesday Relations.

Mina vänner. Vissa händelser är otroligt spännande. Som den dagen i slutet på 1980-talet när Stig G Johansson föreslog att jag skulle ta över föreläsningarna på hans kurs i Marknadskommunikation, 5p (Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet). Han tyckte att jag varit så frågvis när jag själv läste kursen – "så jag borde ta över". För egen del var jag osäker på såväl min kunskap som pedagogiska läggning. Stickan sa bara "det blir bra". Samma sak fick jag höra när Stickan opponerade på mitt avhandlingsförslag. "Det där ser bra ut". En lätt variation, "det var bra", hördes från hans djupa stämma när jag disputerade 2001.

Andra händelser är sanslöst omstörtande. Som telefonsamtalet från Anders Lundkvist den 21 februari. Knappt två veckor har gått. Han sa, "jag fattar inte det här". Och så fortsatte han med att läsa högt ur ett mejl från Växjö universitet. "Jag måste tyvärr informera er om att vår käre medarbetare Stig Johansson avled igår". Å där sitter man och fattar naturligtvis ingenting. Stickan hade loggat ut för gott. Bara så där. Tack och lov utan krämpor. Hemma i famnen på sin kära hustru.

Fortfarande förstår jag egenligen inte. Det tar tid. Allt sedan beskedet hör jag ständigt Stickans "Ha, ha" glatt mullrande i min själ. Ni som träffat Stickan vet vad jag menar. Han var så jämra positiv och stödjande. Åh vad jag önskar att han hade haft mer tid att lära mig mer av just dom egenskaperna. Stickan hade så otroligt mycket att lära andra, inklusive hur man lär sig själv. Läs – genom att undervisa andra. Alltså var han smart också.

Jag skulle kunna hålla på hela dagen och skriva om alla Stickans fina egenskaper. Det är ju brukligt att påpeka hur fin och god en nyligen avliden medmänniska var. Själv är jag ofta rätt anti, så jag borde kanske skriva lite om hans dåliga sidor. Det är lätt. Han var en usel administratör. Det gick inte att läsa dom böcker han läst. Han "läste" nämligen genom att färglägga varenda mening med olika märkpennor. Det var det negativa det. För en annan positiv sak var att han verkade komma ihåg allt som han läst och hört. Och var han tagit del av det. Där ligger jag sannerligen i lä…

Sitter nu när jag skriver detta på tåget på väg till Åkers kyrka där Stickan begravs i morgon. Googlar på "Stig G Johansson". Första träffen är Studieguide till Marketing Management av Philip Kotler. En gärning av den pedagogiska marknadsföraren Stickan. ("Stickan" är inte lika kul att googla på).

Min vän, du hann bli 67 år. Kilade vidare alldeles för tidigt. Men du levde hela resan. Väntade inte på något "sen skall jag". Tänk att jag fick vara med en bit. Både metafysiskt och fysiskt. Va kul vi har haft. Vilka härliga minnen du trots allt lämnar kvar. Jag kommer sakna allt. Tack för alla vänner jag fått genom dig. Välfärd(at).

Lycka till i ditt nya paradigm. Nu får vi klara oss utan dig. Tufft. Men det blir bra.

[Uppdatering 2008-03-04] Lyssna gärna på vårt Taq Stickan i podden QritiQ.

I fredags publicerade Computer Sweden artikeln Låt mobilen vara påslagen, där jag intervjuats om min syn på uppkopplade möten. (se tex Mötesmodell uppkopplad).

Hittills har det publicerats 10 kommentarer på artikeln (som handlade om mer än mina synpunkter). Ingen verkar direkt positiv, och det är två genomgående saker som slår mig.

För det första verkar kommentatorerna tro att en mobiltelefon är något som man måste prata i. Det går alldeles utmärkt att bara lyssna i en telefon. Med alla dagens mobbar går det dessutom att skicka SMS, och dom flesta klarar numera MMS, e-post och mobilsurfning.

För det andra ser folk tydligen problemen. Inte möjligheterna och än mindre visionerna. Synd.

Själv sitter jag just nu uppkopplad med mobil och laptop. Lyssnar på föreläsare under Tillgänglighet 2.0 och bloggar om det på flera ställen (ex Podernize blogg), samtidigt som jag kollar nyheter (blev ett inlägg i Skolmarknad.info), sköter lite mejl (blev en kommentar) och förbereder ett annat möte i eftermiddag. Gott om synskadade här (som gillar tal extra mycket :-). Dagen öppnades av Per Axbom med orden "slå på mobilerna". Sedan uppmanade han oss att skicka bilder direkt till hans bildarkiv på nätet via en MMS-tjänst och/eller e-post och att livekommentera i bakkanalen onelinr.com/channels/tillgang20/. Jag var iofs ganska ensam om att utnyttja möjligheterna, men vi var heller inte så många som mejlade en gång i tiden.

Jag tycker att jag lärde mig en massa här på konferensen idag som jag missat om jag inte var här. Jag tror att min närvaro på konferensen var värdefull för andra. Jag anser fortfarande att uppkopplade möten är en fantastisk möjlighet. Men det betyder inte att alla alltid måste vara uppkopplade på alla möten.

Förra veckan åt jag lunch med Peter Nõu som berättade att han höll på att lyssna igenom ett seminarium med Chris Anderson, mannen bakom Den Långa Svansen (The Long Tail). Peter sa att seminariet i fråga fanns som poddsändning från Seminars About Long Term Thinking (SALT). Så efter lunchen laddade jag direkt ner ett gäng intressanta seminarier därifrån.

Först började jag lyssna på Chris Anderson with Will Hearst (12 majmars 2006). Blev lite förvånad, eftersom det uppenbarligen spelades in innan Anderson släppt sin bok The Long Tail som jag redan läst. Men jag fortsatte lyssna en knapp halvtimme eftersom jag märkte att jag lärde mig nya grejor.

Nästa dag var Peter vänlig nog att upplysa mig om att han ”pekat på fel” inspelning. Han hade egentligen menat ett avsnitt i IT Conversations, närmare bestämt FREE: The Economics of Abundance and the Price of Zero (19 juni 2007), med samma Anderson. Den halvtimmen kändes inte lika bra som Chris förra idé om den långa svansen. Hur som, boken lär komma ut om någon vecka eller så, enligt hans nyhetsuppdatering.

I går lyssnade jag klart på båda avsnitten och fascineras av hur Anderson verkar motsäga sina svanstankar i frispåret. Det är med tvekan jag ser fram emot att läsa Free. Jag har ju mina dubier, men förmodligen så har Anderson bra tänk i boken.

Intressantast var dock SALT-seminariet med Steven Johnson (ni vet, han med ”multiple threadings” och komplexa TV-program) om ”The Long Zoom” (11 maj 2007). Otroligt spännande presentation och efterföljande frågestund. Speciellt eftersom det har stor bäring på hur vi hanterar våra barn och ungdomar.

Anna. jag gillar dig, dina tankar och gärningar. Därför lägger jag en stund på att i all välmening dela med mig av hur jag känner inför din "blogg". Hoppas vi kan skapa lite nytta av mina reflektioner.

Alla ni som sett mig live (i realtid eller arkiven) vet att min vanligaste råd är "börja blogga". Vi är nämligen många rådgivare som tycker att blogga är ett kul, värdeskapande och lärorikt sätt att närma sig den kultur och teknik som genomsyrar dom nya nya/sociala medierna. Som grädde på moset erbjuder jag en snabb blogguide till den som vågar ta steget (och tiden).

Och nu läser jag i Vassa Eggen att "TU:s Anna Serner börjaT blogga". Oj så roligt tänker jag. Anna är fd VD för Sveriges Reklamförbund och ny VD för Tidningsutgivarna. Själv har jag genom åren träffat henne flera gånger, bland annat på scen och i poddosfären. Och nu kan vi mötas i bloggosfären. Eller rättare sagt – inte.

Vad är en blogg? Därom tvistar de lärde, bland andra Jill. Men det som TU slängt upp åt Anna är någonting som kanske lurar dom okunniga. Mig, och förmodligen många andra, ser i stället ett taffligt försök från några som uppenbarligen inte fattat någonting. Och det är allvarligt, Speciellt om man betraktar en VD som ledare – bland annat i betydelsen att visa vägen. I det här fallet rekommenderar jag att man tittar åt ett annat håll medan Anna & TU pausar och kommer ikapp designmässigt. Med andra ord är det inte innehållet (läs Annas inlägg) jag kritiserar, utan formen, tekniken och användarvänligheten. Låt oss gå igenom dom aspekterna, en efter en.

Formen. Det är väl jättegulligt att var och en av oss kan slänga ihop bilder och texter. Frågan är hur fint det blir när en tidningsutgivarorganisation skapar ett amatörmässigt intryck. På TU:s hemsida finns en vacker bild på Anna där någon rört in texten "Annas blogg". För man muspekaren över bilden kommer alt-texten "Foto: Hans Wassaether" upp. Det känns om ett försvar av gammal upphovsrätt, snarare än en hänvisning till bloggen. Klickar man sen på bilden hamnar man på en sida som följer TU.se:s vanliga layout. Det finns ingenting, absolut ingenting, som konnoterar en blogg. Detta är extra intressant eftersom många tidningars webbplatser strävat efter att designa om sig mot en mer blogg-/socialt medieaktig estetik.

I senaste inlägget (12/2) hänvisar Anna till Martin Jönsson på SvD (som verkligen vet hur man bloggar och vad blogging handlar om). Se hur SvD formgivit det hela så att både SvD som medium och Martins blogg stödjer varandra.

Tekniken. Jag gissar att i TU:s fall har webbmastern bestämt (ledningsfråga) att dom sjalva skall bygga "bloggen" med verktyg dom redan använder – som inte är gjorda för blogging. Exempelvis presenteras endast en slags ingress på Annas inlägg, och vill man läsa mer måste man klicka vidare. Ingenting som en kräsen bloggsurfare som jag tänker göra. Sen krävs det dessutom två klick om man vill kommentera. Vidare, bloggosfären kan ses som en webb av webbar i webben. Det vill säga det finns en mängd av teknisk funktionalitet i form av ping, rss och trackback (bakåtspårning) samt ett enormt utbud av tjänster som drar nytta av de verktygen. Förmodligen kan inte Anna publicera inlägg via e-post eller mobilens webbläsare. Något som i princip varenda blogghotell stödjer.

Användarvänlighet. Vana bloggläsare läser inte bloggar. Vi läser rss-flödena. Annas "blogg" erbjuder ingen sådan. Alltså är den inte användarvänlig. Såvida inte användarna vill ha det så. I praktiken innebär det att jag inte kommer läsa hennes blogg eftersom jag har vare sig tid eller lust att kolla TU:s webbplats flera gånger om dan för att se om det har hänt nåt.

Vidare, och det är lite mer avancerat, det finns ingenting som underlättar för berörda att bolla Annas inlägg vidare, tex in i Facebook eller till pusha.se. Det finns heller ingen permalänk (länk direkt till inlägget), utan man måste plocka adressen från webbläsarens fönster (som för övrigt inte rubricerar sidan som Annas blogg). Adressen är för övrigt obegriplig för såväl människor som sökmotorer. Undrar om Anna kan pinga twingly eller knuff?

Sammanfattningsvis, kul att Anna närmar sig bloggandet och jag ser fram emot dess utveckling – utrymme för det finns det gott om :-)

[ Update]: jag tänkte kommentera in ett välkommen och länka hit så att Anna skulle få ta del av mina reflektioner. Någon annan får väl tipsa henne i stället, för TU:s system klarar inte av det…