[Det här inlägget är tyvärr inte översatt till svenska, kanske blir senare]

Yesterday about 200 people were invited to a closed beta of  the social micro payment system Flattr. The founders, Peter Sunde Kolmisoppi (@brokep) and Linus Olsson (@bonq) want to ”help people share money, not only content”. True, Peter is generally recognized as one of the co-founders of the Pirate Bay. While I am indeed for sharing, I am against massive sharing that is illegal. But I am massivly for paying for stuff I find useful. To me it looks like Flattr is a really interesting way to go.

Without further ado I used my invite code and signed up (with an account for my business). I am especially looking forward to business and tax related solutions. PayPal offer ”donate” which is often good, but not hard enough if you play in the money driven value exchange system. (Swedish: compare Donera eller betala och kanske skatta).

You can find a Flattr badge here in the right column of RichardGatarski.com that you might try. As an experiment I have also embedded another badge with this post. Just to see the difference in tracking. As soon as possible I will try badges for some other forms of my content (image, video, and pdf). Guess most of you can’t pay, but you may dig my story (Flattr takes a small fee, so indirectly you dig/pay for their story too). For more info, and to request an invitation, guess what – go to Flattr.com.

Lärarlärandet, dvs här hur lärarna lär sig internet, är en jätteutmaning och det finns inte en enkel lösning. Klart är att alla Sveriges elever och lärare måstes förses med datorer (och relevanta övriga resurser). Det måste också bli fler som  inser att hela skolsystemet behöver göras om.

Stora slutsatser, men dom är våra, inte mina. I eftermiddags var jag nämligen med om den fantastiska Hej skolan, dags att Internetta! (hashtagg #indpres), som arrangerades av .SE:s Internetdagarna. Totalt var vi nära 100 personer som deltog i detta Open-Space-Meeting. Hela mötet livesändes och videon kommer att publiceras i .SE:s YouTubekanal. Efter inledningen ville @Copylinda och @kalexanderson ha upp diskussionsämnen på ”mötestorget”. Jag bidrog med en lapp om ”Lärarlärande”, vilket lockade en grupp om runt 15 personer. Några gick, några kom – man röstar med fötterna. Alla diskussionsgrupper skulle komma fram till ett förslag eller slutats, och presentera dom i plenum den sista halvtimmen.

Innan vårt gruppmöte föreslog jag att vi bara skulle presentera oss med namn, alltså inte säga vad vi jobbade med.  Efter en dryg timmes mycket intressant konversation enades vi om  det som står i stycket som inleder detta inlägg. (Tyvärr missade jag att man skulle skriva en papperslapp och sätta upp den på vita tavlan, men jag tweetade direkt vår slutats bantad till <140 tecken ;).

Så här efteråt tyckte jag mig till min glädje ha märkt att ingen direkt skrek på behov av formell vidareutbildning. Visst, mot slutet kom lärarhögskolornas (bristande) utbud upp, och PIM nämndes. Men diskussionen tyckte jag handlade mer om insikt och mod för att ta sig tid att lära sig. Och att man kan lära sig internet tillsammans med andra – utan att ”gå på kurs”. Bara man har en dator och mod att pröva nytt. Samt att den stora drivkraften är ”kul” och viljan att dela med sig av den glädjen till andra. (Inte lika glädjande var att se hur lätt vi har att rabbla upp eländigheter och problem, i stället för att utväxla inspirerande exempel).

Under gång höll jag också ett öga på livechatten, twitterkanalen och antecknade vad vår på-plats-grupp ventilerade. Här är dom noteringarna, i helt oredigerad form. Håll till godo, och stort tack till alla som bidrog!

Löpande stolparanteckningar, från start till slut

Det här inlägget är tyvärr inte översatt till svenska, så tills det eventuellt sker, håll till gode med den engelska varianten Thank you for the kids).

Det är oklokt att rätt av tro på det man ser, läser eller hör. En god insikt i källkritik och hur medier fungerar är en nödvändig förutsättning i ett fungerande demokratiskt samhälle. Kanske mer nödvändigt än matematik.

Jag fortsätter följa upp dom kommentarer som publicerats på Skolvärlden.se i anslutning till deras intervju med mig. Nu är det dags att fundera närmare på vem som egentligen sagt vad. Det kan ju vara bra att veta det när man vill kritisera eller konversera. Upp dyker då värdet av kunskap om samspelet mellan människor och medier. Min ambition är naturligtvis inte att ge någon kurs i ämnet, utan genom ett praktiskt exempel peka på hur medievärlden fungerar (vilket naturligtvis är en förenkling och modell).

Inte för att jag vill rädda mitt eget skinn. Nix, jag vill hjälpa alla som kan tänka sig öppna sinnet, släppa det initiala motståndet och ta del av vad jag och andra försöker komma fram till.

Rubriker lockar och styr

Rubriker är till för all locka läsaren, och för att ge en hum om vad det hela handlar om. Även om det senare tenderar att vara mindre intressant för många medier.

Skolvärldens omslag (januari 2010) skriver IDÉTORGET: Forskaren Richard Gatarski: ”Avskaffa skolämnet matematik” och på sidan 33 är rubriken ”Byt Matten mot musik”. Även nätupplagan skriver ”Byt Matten mot musik” på såväl ingångssidan som över själva intervjun. I avdelningen opinion står det ”Lägg ner matematiken”. Observera att när jag i det här stycket använt citattecken, så är det för att dom förekommer i rubrikerna. Det vill säga man kan tolka det som att Skolvärlden visar att dom återger vad någon sagt.

Det är en god idé att läsa såväl ingress som hela brödtexten under en rubrik man fastnat för. Det är en ännu bättre idé att först glömma rubriken och ingressen innan man läser texten. Då blir man mindre styrd av mediets uppfattning av vad det hela kanske handlar om.

Precisionens betydelse

Jag är definitivt inte ute efter att säga att någon gjort fel. Och jag ber om ursäkt för alla fel jag gör i det här inlägget. Ingen är perfekt. I stället vill jag visa på hur språket fungerar och inte fungerar. Varenda matematiker vet hur viktigt det är att notapparaten är rätt när den måste vara rätt. Att stora X inte är samma sak som lilla x, att komma inte är punkt, osv. Samma sak gäller ofta i språk, men inte alltid. Vilket gör att man kan glida, fuska, leka, younameit, med språk (och nu menar jag det skrivna ordet).

Signaturen ”Anonym” skriver i sin kommentar 2010-01-27 kl 18.15 bland annat följande:

”Jag vet att när journalister redigerar en artikel så vill dom ha kärnfulla oneliners och kommentarer som sticker ut. Även om påståendet är lösryckt så får han ändå stå för det.”

Jag vet inte vem Anonym avser när denne skriver ”han”. Meningen är oprecist byggd, eftersom ”han” (i singularis) inte kan syfta på ”journalister” (pluralis). Resten av kommentaren öppnar upp för att det kan handla om journalisten (Fredrik Nejman), någon okänd redigerare/redaktör eller mig.

Jag kan dock endast stå för det jag sagt. Och konstaterar återigen att språkhantering är viktigt. Är den som skriver oklar, så tenderar läsaren att välja den för denne gynsamma tolkningen. Typ, om någon ogillar mina tankar så läser någon att Anonym menar att jag skall stå för ”det”.

Stå för vad? Stå för det som ”är lösryckt” eller för något som någon annan säger att jag har sagt? Så vitt jag kan minnas: jag har definitivt inte sagt ”avskaffa skolämnet matematik” (och en del annat som läggs i min mun ;). Men, så blir det när man leker med elden – läs andra medierar det man säger. Inte för att jag tror att dom ljuger. Deras tolkningar beror delvis på att jag uttryckt mig oklart. Vilket i sin tur till viss del orsakas av att jag fortfarande letar efter vad jag är ute efter när det gäller matten.

Mer eller mindre transparens

I en ideal värld skall kanske alla hela tiden vara helt transparenta, dvs tala om vem som gjort vad och varför. Men det finns naturligtvis fall där man inte kan/bör/vill avslöja hela sanningen. Jag tror mig veta ungefär hur det kom sig att Skolvärlden intervjuade mig. Men vill inte berätta det, eftersom jag respekterar möjligheten att Skolvärldens redaktörer inte vill avslöja hur dom jobbar. Ungefär som att en journalist inte alltid avslöjar en källa. Det kan orsaka problem för källan. Liksom rubba förtroendet mellan dom inblandade.

I just det här fallet med intervjun ser jag inte att det har förekommit något direkt lögnaktigt, oetiskt, dumt eller illa menat. Tvärtom, vi inblandade är med i spelet och känner till reglerna. Vilket tyvärr inte alltid gäller läsarna. Eller dom som vi förr kallade läsarna – vi har än så länge inget bra ord för att ”läsarna” skriver nästan like mycket som dom läser.

Här på RichardGatarski.com hoppas jag dock att det är glasklart att det är jag som omedierat skriver det jag publicerar. Utan att någon annan vinklat det för att passa dennes syften. Mitt syfte, alltså varför jag håller på med det jag gör (specifikt här), skall jag utveckla i ett senare inlägg.

En sak tar jag mig dock friheten, och risken, att berätta. Fredrik Nejman uppfattar jag som en mycket professionell journalist.

Mediet har makten

Fredrik Nejman ringde innan jul upp mig och berättade att han fått i uppdrag av Skolvärden att intervjua mig. Dom har lite pejl på vad jag kan, hur jag tänker, säger, går och så vidare. Fredrik hade gjort en liten bakgrundskoll, det skulle trots allt bli en mycket liten intervju. Jag tyckte OK, väl medveten om att det gäller att hålla tungan rätt i min. Så att alla vinner på saken.

Fredrik kom ut till mig och vi pratade i ungefär en timme om matematik, eftersom det var tidningens vinkling. Jag försökte naturligtvis lyfta det hela till en större fråga än matte, vilket det kändes som att Fredrik fann intressant. Utan att jag behövde be om det sa han naturligtvis (professionellt) att jag skulle få se och kommentera texten innan. Vi tackade varandra och skildes åt.

Ett litet tag senare mejlade Fredrik Nejman en brödtext som i grund och botten är det som publicerats av Skolvärlden. Jag pekade på ett par småsaker som han gärna fick ändra om han tyckte det passade. Och nu kommer vi till pudelns kärna.

Förr i världen var det sällan journalistens rubrik som publicerades i tidningen. Utan den viktiga saken tog redaktören hand om. Hur rubriksättningen går till hos Skolvärlden kan jag bara gissa. Men det som Nejman hade satt som rubrik (XXXX nedan) reagerade jag på. I mitt svarsmejl till honom inledde jag därför mina synpunkter med:

Jag vill inte säga ”XXXX” (vilket man iofs kan tycka att rubriceringen och inte jag säger). Ödmjukt förslag till alternativ ”tänka om” eller ”reformera synen på”

Därmed släppte jag det hela och såg fram emot vad som skulle hända.

Vikten av sanningen

Det finns ingen sanning. Bara saker att konstruktivt tolka. Matematik behövs för att hantera en del av dom sakerna. Matematik är ju dessutom i visst mått ett språk. Men andra språk, och hur de medieras kanske är viktigare än matematik.

Sanningen är att jag inte vill lägga ner vare sig matematiken eller matteundervisningen. Men jag är inne på att Matematik skall bort som kärnämne – till att börja med. Men det är definitivt inte hela historien.

I Stjärnkikarna finns det en hel del tips om källkritik).

Att krysta in digital kompetens som en del av Matematiken är nedvärderande och ostrategiskt. I stället borde vi inse att kombinationen matematik och datorer resulterat i ett nytt och bredare kärnområde. Låt barnen tänka och känna i ett större sammanhang – som Computational Thinking.

”Computational thinking is a way of solving problems, designing systems, and understanding human behavior that draws on concepts fundamental to computer science. To flourish in today’s world, computational thinking has to be a fundamental part of the way people think and understand the world”.
Center for Computational Thinking

Mitt förra inlägg Hejdå Matematik! resulterade som jag hoppades på i ett härligt steg framåt. Och det tack vare alla kommentarer. Precis som ellwe påpekar så har jag ”för avsikt att väcka lite tankar”. Eller rättare sagt, odla många kreativa och stora idéer. Jag bygger det här inlägget på dom reaktioner jag hittills sett, även om jag inte direkt adresserar dom allihop.

Håkan Elderstig pekar i sin kommentar på vägar att dela upp ”digital kompetens” i olika skolämnen (specifikt matematik), men jag har svårt att förstå samhällspoängen. När matematik var viktigt gjorde man ju det till ett centralt kärnämne. Om nu Skolan och Läroplaner finns kvar, då borde det nyaste och viktigaste få den mest framskjutna positionen. Naturligtvis med stöd och innehåll från det gamla.

Vi känner ju också

Jag laddade förut med en räknefälla: 96 + 3 är knappast lika med 100. Min tanke var att visa hur lätt det är att i matematikens särskilda värld skenbart diskutera hur saker förhåller sig till varandra. I blogginlägget Matte handlar om att tänka undgår Daniel Brahneberg fällan. Han skippar ett matematiskt resonemang och glider in på en diskussion om den direkta användbarheten av pålärd kunskap och matematikämnets ”coolhet”. Brahneberg fick som student på Datavetenskapliga linjen i Umeå lära sig att utbildningen började med mycket matematik för att studenterna skulle ”lära [sig] att tänka”. Samma argument används av dom som hävdar att matematik skall vara ett kärnämne i Skolan.

Nu är det så att jag känner att det är för mycket matte i Skolan. Och jag känner mig inte hjälpt av matematik när jag vill känna vidare på, och argumentera för, den känslan. Samtidigt har jag en mycket stark känsla av att förmågan att kunna hantera egna och andras känslor blir än viktigare i framtiden. I all ödmjukhet vill jag nog mena att mänskligheten är inne på en förändring som är lika stor som Upplysningen – där tänkandet var centralt. En av orsakerna, som jag återkommer till i senare inlägg, är att vi relativt nyligen fått helt nya möjligheter att hantera känslor över tid och rum.

Med andra (skrivna) ord: vi måste bli bättre på känna, det vill säga hantera känslor (över tid och rum). Att skapa den kunskapen tar resurser (från att lära sig annat).

Vi vet inte hur vi fungerar

Ellwe skriver i sin kommentar:

”Vi och våra ungdomar tar logiskt grundade beslut hela tiden, ofta med statistik som grund. Vågar jag gå över vägen här utan att riskera bli påkörd..det är röd gubbe..hm..Om jag inte går till skolan vad händer då? Hur var det nu man stavade till nallebjörn, bokstaven n ser inte ut som a…hm…Faktum är ju att just matematiska teorier och ställningstaganden finns runt omkring oss,ständigt…vi använder matte som verktyg för att rulla vidare i livet”.

När jag läste det kändes det som att han gjort misstaget att tro att en abstrakt modell över hur vi människor fungerar faktiskt ÄR hur vi fungerar. Man måste knappast ha lärt sig statistik för att gå över gatan. Däremot måste man ha lärt sig viss statistik för att kunna hantera just statistik.Vår förfäder trodde att jorden var platt och att vår lilla planet var universums medelpunkt. Det tankesättet, och bakomliggande modeller, fungerade och fungerar fortfarande till en viss punkt. Men mänskligheten gick vidare, mycket tack vare matematiken. På motsvarande sätt undrar jag om inte det matematiska tänkandet nått gränsen för hur långt det kan föra mänskligheten framåt.

Det råkar finnas rätt många matematiskt lagda nationalekonomer som fortfarande tror att matematiska modeller är det bästa sättet för att hantera mänskligt beteende. Samtidigt är samhällsvetare (som jag) övertygade om att det är en helt annan sak att beräkna äpplets färd till marken, än att förstå och försöka påverka dess resa från trädet till munnen. För att inte tala om intresset för vad rätt äppelvarumärke, och hur det odlats, gör med den enskilde individen och dess sociala status. Observera att vi här pratar om tämligen abstrakta saker. Blir människan bättre på att hantera den globala miljön genom konkreta siffror som redovisar koldioxidhalt, eller genom innovativ hantering av dom abstrakta känslor som styr vår vardag? Var det statistiskt säkerställda mätvärden i diagramform som fick folk att ge katastrofbidrag till Haiti, eller var det text, bild och musik(galor)?

Vi vet en hel del om hur vi förmodligen fungerar. Men vi vet inte allt, än mindre varför vi fungerar över huvud taget. Vi vill ta reda på mer. Och på vägen behöver vi definitivt mer, och svårare saker, än matematik.

Mer än matte

Jag har stor respekt för matematikens värde. Jag beundrar, och är ibland avundsjuk, på dom som har talang och intresse för matematiskt arbete. Men det finns mer än matematik. Simon Winter sköt genom sin kommentar in ett gäng guldkorn till den här konversationen.

För det första pekade Winter på ett (fiktivt?) samtal om huruvuda elevers hjärnor ruttnar om dom använder Mathematica (som jag tyvärr knappt hört talas om). Jag behöver läsa den texten flera gånger för att resonemanget skall smälta in. Tills vidare har jag fastnat för några saker som stödjer sådant jag tidigare tänkt och känt.

Kunskaper är inte nödvändiga för evigt, inte ens att kunna addera. Som ”Theo” säger:

”Few people would argue that people who are bad at weaving shoes are somehow inadequate, but it’s surprising how strongly people feel this way about ”modern” skills such as the ability to add well”.

I texten noterar ”Jerry” att folk tenderar att vara väldigt fästa vid just den kunskap dom själva besitter. Och samtidigt tycker att nya generationer måste lära sig allt det gamla OCH lägga till det nya. ”Theo” svarar bland annat:

”To think that a modern human should be able to do everything that previous generations have been able to do (hunt, speak Latin, do square roots by hand, etc.), and also have any time left over to learn anything new (microbiology, email, calculus), is basically insulting to all those previous generations, since it implies that they under-employed their intelligence. It is also quite false”.

Kanske är det rätt att här och nu utveckla en infekterad diskussion om det eventuellt idiotiska att ta bort multiplikationstabellen som obligatorisk kunskap. Men jag vill hellre hävda att delar av matematikundervisningen måste bort för att ge plats för viktigare och svårare saker.

Mot Beräkningsbart Tänkande

För det andra verkar det som att Simon Winter direkt visste att det var ”Computational thinking” som jag var ute efter. Han länkade i sin kommentar till en 3-sidig artikel som presenterar idén, signerad Jeanette M. Wing. Med den i ryggen hittade jag äntligen podcasten där Jon Udell konverserar om Computational Thinking for Everyone med Joan Peckman. Samtalet är en fortsättning på Udells intervju med Dr Jeanette Wing. Lyssna gärna, det är skönare än att läsa! Numera arbetar Professor Wing åt USA:s National Science Foundatio med frågan och är därför tjänstledig från Center for Computational Thinking. Än har jag inte hunnit ta reda på om Affective Computing ingår i sammanhanget. Det är annars ett relaterat forskningsområde kring ””computing that relates to, arises from, or deliberately influences emotion or other affective phenomena”, vilket initierats av Rosalind Picard vid MIT Media Lab.

Via frilansjournalisten Anders Thoresson ser jag också att Poynter Insitute börjat fundera på hur synsättet kan utveckla journalistiken. Där pratar dom till och med om Computational Journalism. Men, begreppet ”Computational Thinking” kanske inte är så bra, och Jon Udell efterlyser bättre alternativ. En hastig svensk översättning skulle kunna vara ”Beräkningsbart Tänkande”, vilket suger. Speciellt i ett marknadsföringsperspektiv.

Jag tycker inte mattelärare, politiker och andra skall vara rädda för att matten skulle försvinna från kunskapandet. Tvärtom, här krävs en hel del matte, Men vi kan skippa en del och plocka in rätt mycket nytt. På köpet parkerar vi hela klabbet i ett sammanhang som dagens barn och unga verkligen lever i och intresserar sig för.

Nå, är vi något på spåret? I så fall behöver vi ett bättre namn för detta nya kärnämne. En utmaning för eliten av svenska varumärkesstrateger, speciellt dom som jobbar med märkesnamn. Tills vidare får Computational Thinking duga. Ett klent försvar är att vi då tillämpar det tredje kärnämnet – engelska ;)