Via ett mejl i morse från Tobias Nilsson på Regeringskansliet blir jag uppmärksammad på att Utrikesdepartementet startat en bloggportal. Tobias skriver:
”Vill med detta tipsa dig om att UD nu tar steget ut i bloggosfären med ett antal tjänstemän runt om i världen som delar med sig av sina upplevelser och frågor som är i luften.”
Nyss kikade jag in på blogg.ud.se och konstaterar att portalen ser bra, intressant och värdefull ut. Den webbplatsen kommer med all säkerhet att gå en spännande framtid och utveckling till mötes. Ett smart grepp är kartan, baserad på Google maps, där inläggen från olika delar av världen placeras ut. Ett läckert sätt att markera att det är hela världen som behandlas. Om än att antalet bloggar/inlägg och därmed punkter på kartan i nuläget är få. Men, på det sättet syns det ju vad som inte syns.
Naturligtvis är Carl Bildts omdiskuterade blogg Alla dessa dagar på plats. Bland de övriga som redan är igång finns Frihandelsministerns blogg, bloggen Utrikeshandelspolitik samt omvärldsbloggar som Dag i Warzawa och Från Afrikas horn.
Fokus är uppenbarligen på vad de bloggande tjänstemännen säger, inte konversation med omvärlden. Det finns till exempel ingen ”senaste kommentarer” på portalens hemsida. På sidan Kommentarer och netikett förklarar man att kommentarerna modereras manuellt och skriver:
”I syfte att höja läsvärdet och stärka dialogen med läsarna kan besökare på UD:s bloggar kommentera inlägg eller bidra med idéer på bloggen för utvecklingspolitik.”
En annan snabb reflektion var att det inte fanns ett ord om att bloggen är byggd på WordPress. Jag tycker det är viktigt att berätta det. Dels för att visa att man köper spelreglerna i open source, dels för att många brukar undra. Någon annan förvaltning/organisation kan ju ha liknande planer och söker lösningar. Mycket riktigt bekräftas mina tankar genom en snabb sökning på Twitter efter UDbloggen. Bland de första tweetsen är ”vem har byggt wp-bloggen?.
Eftersom UDbloggen är byggd på den senaste versionen av WordPress, och temat verkar vara gjort av proffs, är kodningen bra. Den funkar i min Android (har iPoden hemma, så det får andra kolla). Men UDbloggen verkar i nuläget inte erbjuda någon mobilanpassad variant.
Det inte heller någon information på engelska, inte ens ett ”About”. Men vad gör det, när man kan låta Google göra översättningen.
Via telefon för en liten stund sedan berättar Tobias Nilsson (samtidigt som han ger OK att till att jag namger honom) att dom redan snappat upp frågan om hur portalen är byggd. Nu är de på väg att lägga ut den informationen. Tobias nämner också att portalen fått en egen webbplats eftersom den inte riktigt passar i det mer formella sammanhanget på UD:s webbsidor. Och att de försiktigt söker sig fram för att hitta rätt ton. När jag frågar om videoinslag svarar Tobias att dom börjar med text, skall väva in bilder och att video kommer säkert framöver. Med andra ord är Utrikesdepartementet inte bara aktiv i den fysiska världen, utan också ordentligt inkopplad i de sociala medierna. Samtidigt som man medanpassar sig till nya kulturella förutsättningar och strategier.
Sociala medier. För mig är dom som jag sagt tidigare numera mogna. Låt vara att folk diskuterar huruvida ”sociala” är nåt speciellt i mediesammanhang. För mig är bloggar, communities, positioneringstjänster, appar och så vidare allt mer mogna verktyg. Min 13-åriga dotter, och hennes vänner, är sedan ett tag är aktiva bloggare. Allt fler myndigheter använder sociala medier. Industriföretag och konsumtionsvarumärken twittrar. SVT använder Facebook för chatten i sina direktsända politiska debatter (något jag skall återkomma till i ett senare inlägg). Det börjar bli vardagsmat, något som aldrig kittlat mig. Jag gillar att försöka känna av kommande och stora förändringar som handlar om sociala och mediala innovationer.
För ganska exakt 16 år sedan (den 23 augusti 1994) föreläste jag för Exportrådet på ett möte med svenska tjänstemän attacheer, diplomater och konsulter från världens alla hörn. Ett par av dem var redan då aktiva på internet och i olika onlinefora, som Compuserve. Redan då var det uppenbart att alla skulle tjäna på att Exportrådets medlemmar delade med sig mer av sina dagliga upptäckter runt om i världen. Nu har det bara blivit enklare, billigare, användbarare och framförallt och begripligt för den stora allmänheten.
Den riktigt stora frågan i det här fallet är vem som vet mest och bäst. Är det våra officiella representanter? Eller är det vem som helst som råkar vara var som helst? Jag lutar åt det senare. Och för att ta tag i den möjligheten krävs stora förändringar. På instiutionell nivå. Långsamt förändras säkert Utrikesdepartementet och blir något än bättre. UDbloggen är ett bra steg på vägen.
För egen del steppar jag vidare på den väg där Skolan som institution skall ersättas med andra saker. Ingen valfråga. I år. Många vill ju ha det som det varit (även om det bara varit så i knappt 100 år).
Inlägg (RSS)