Här är en förklaring till alla er som känner (igen) mig, hälsar och möts av ett ansikte som ser ut som ett frågetecken – eller nåt åt det hållet. På köpet bjussar jag på en länk till ett av dom mest fascinerande inslagen på WNYC Radiolab.

Jag tror helt enkelt att jag har en släng av prosopagnosia. Det vill säga ansiktsblindhet, eller:

”a disorder of face perception where the ability to recognize faces is impaired, while the ability to recognize other objects may be relatively intact”.

Inget allvarligt, vare sig för mig i vardagen, eller personligt menat gentemot dig som jag kanske inte känner igen. Inte heller nåt nytt, jag har vart dålig på att känna igen folk så länge jag kan minnas. Och det räcker inte med förklaringen ”alla känner apan, men apan känner ingen” (apropå att jag är professionell föreläsare och mångårig lärare hos härliga utbildningsverksamheter). Nej, här behövs en vetenskaplig förklaring!

Men först, det är återigen lite akut. Denna gång på Social Sweden Web Camp (en otroligt läcker okonferens som precis sjuder igång på Tjärö i Blekinge). Det är ju läskigt att jag redan morsat på ett 10-tal personer som jag inte känner igen vid första ögonkontakten och ”heeeej Richard”. Senast @annalindberg som jag känt huuur länge som helst. Jag kommer faktiskt ihåg första gången Anna ringde upp mig för en intervju (om bloggandets ädla konst)  för drygt sex år sedan. Inte hjälper det när jag försökte släta över med nåt om att hon är snyggare nu, live här, som sommarflicka i Blekinge skärgård. Eller att Corren slafsat bort länken till artikeln (som jag hittade via BAT), liksom mitt namn i deras artikelarkiv.

Lika illa, kanske värre, var det under Almedalsveckan. För där handlar det ju nästan per definition (bakom PR-ridån) om att odla personliga kontakter. Hårstråna i min hästsvans räcker inte till för att räkna hur många jag inte kände igen som kände igen mig. Värst var det nog när jag på TEDxAlmedalen introducerade några vänner för @BritStakston och presenterade Brit som Mary (@MaryXJ). Klen ursäkt att det egentligen var mer hjärnsläpp, eftersom den senare just hade nämnts av Martina Lind (Politometern) som inflytelserik politisk bloggare (driver Mina Moderata Karameller). Både Brit och Mary känner jag fett väl, den senare sedan över typ 30 år.

Så kära du, morsa gärna på mig. Jag är ju här för att köttmöta folk som jag känner, och fler som jag inte ännu träffat. Men var beredd på en prosopagnosisk effekt…

Och vill du veta mer om prosopagnosi, eller snarare lyssna på ett fantastiskt roligt samtal med ett par personer som inte ens känner igen sin egen spegelbild, då skall du surfa iväg till WNYC Radiolab och lyssna till avsnittet ”Strangers in the mirror”. Dessutom får du en känsla av hur pass (o)vanlig jag är i sammanhanget.

Hoppas vi ses :-D

Inlägget postades fredag 13 augusti 2010 klockan %H:%M och finns under Förklaring. Du kan följa kommentarer till detta inlägg via RSS 2.0 flödet. Du kan hoppa till slutet och lämna en kommentar. Pingning är just nu inte tillåtet.