I fredags träffade jag Sofia Strömberg (Strategisk information och PR) och Peder Rotkirch (Interaktiva medier) på Berghs School of communication för att konversera kring Berghs och sociala medier. Som ni snart kommer märka i giglistan så blir det minst en insats från mig inom en snar framtid. Rent kursutvecklingsmässigt hinner jag tyvärr inte med mer än giicod på Stockholms universitet, så på Berghs blir det en kvällsföreläsning. Förmodligen handlar det då mer om att berätta och mindre om att reflektera. Men under samtalet med Sofia och Peder gled vi in på några djupa tankar. Och eftersom dom också varit uppe på tapeten hos Simon Winter, en av dom tillfrågade lärarna på giicod, så känns det lämpligt att lyfta in dom här på weconverse. Och låt oss börja i Infotologys ände.

Winter skrev för ett par veckor sedan under rubriken Det kalla hjärtat hos Web 2.0 om hur användandet av rekommendationsmotorer påverkar dom mänskliga sociala relationerna. Min korta tolkning av Winters inlägg: vi förlorar nåt viktigt när vi låter maskiner i stället för människor ta hand om rekommenderandet. Hepp, en hjärtefråga för mig i avhandlingsarbetet, som tyvärr skalades av en hel del för att få till en någorlunda stringent och lagom omfattande avhandling som jag döpte till  Artificial Market Actors: explorations of automated business interactions. I den är samagerande människa-maskin rätt centralt. Tidigare, runt 1997 (förmodligen under min februariresa) hörde jag Howard Rheingold säga ungefär det som Winter åter lyfter fram. Fast Rheingold diskuterade agenter, se tex Comments on Intelligent Agents. Men jag är inte lika tveksam som dom. För mig är en rekommendationsmotor lika (lite) omstörtande som en skriflig hänvisning i en bok, eller en länk i den här bloggen för den delen.

Och Ong är grunden till min trygghet. Det är svårt för mig att här sammanfatta det jag vecklade ut under en filosofikurs 1997 i papperet Känsloskap och Företagande (pdf). Men jag hoppas ni förstår min poäng, baserad på Walter J. Ongs tes att det skrivna ordet radikalt gjorde om människan. Idag högaktar vi den reflekterade tanken, speciellt som den kan hanteras med hjälp av det skrivna ordet. Märk väl, Platon var rädd för dessa nedskrivna tankar. Samtidigt är många rädda för våra känslor (emotioner, icke-rationellt). Det är dags att ändra på det. Nu har vi (nästan alla) möjlighet att hantera känslor över tid och rum i form av ljud, bilder och film. Solklart påverkar det Människans väsen. Men det är inget nytt – förändring alltså. I slutet av mitt kurspapper citerar jag Ong:

om filosofin begrundar sin egenart, vad får den då ut av det faktum att filosofiska tankar inte kan föras vidare av det mänskliga tänkandet av sig självt, utan bara av det mänskliga tänkande som är förtroget med och djupt tillägnat sig skrivandets teknologi?

Webb 2.0 är inte bara maskiner, det är också multimodala sociala konversationer. Det mina vänner är den glöd som värmer mitt hjärta.

I stumbled across VisitSwedens implementation of a Google Maps mashup. They recently launched a new service called Interactive map of Sweden, where one may:

”Buzz over the ski resort at Swedish Lapland in the far north, take in Stockholm, the capital city, or why not glide down to Malmö and find our what’s happening in the south of the country.”

VisitSwedens’s web site is based on a CMS from Episerver, and according to a description of this customer case (in Swedish) they pull data from the Episerver server, mash it up with Google Maps, and presents the result integrated on VisitSweden.com. As far as I can judge right now there are only 21 ”happenings” in Sweden (on the map). Filling the server with resorts, sights, events, and so forth take a lot of resources. And VisitSweden’s staff have of course other important things to do. Furthermore, experience tells that many actors in the tourism industry are reluctant to cooperation. In this case it would probably take a lot of efforts to have VisitSwedens partners fill the map with spots.

On the VisitSweden Development Blog Tommy Sollén Sillén happily write in July that User content is the must trusted online source. Earlier he noted that Google Maps Mania promoted the Interactive Map as How to use Google Maps as a tourist agency. Still, it seems that VisitSweden is not going all the way, that is letting (potential) visitors populate the Interactive map. Perhaps their Online Community project (still under development) will provide a path in this direction.

Meanwhile, as an example, in July I went on a day cruise boat trip in the Stockholm archipelago together with four fine friends. Would it be valuable if VisitSweden had let me pin an entry about this on their map? Or from a selected few of those wonderful Swedish experiences I have had during my most recent vacation? Even more re-thinking: make a deal with customer generated conted services like Resdagboken. In short, let more mashes make Sweden.

I förrgår fyllde min dotter Nellie år. På eftermiddagen drog vi till Kungens Kurva för att köpa dom sista grejorna. På parkeringsplatsen dyker det upp två trevliga killar som presenterar sig som journalist respektive fotograf för DN. Dom berättar att dom gör kortfrågor till en artikel om att matpriserna nog höjs. Dom vill fråga om jag kommer ändra mina inköpsvanor om matpriserna går upp. Om svaret är ja blir följdfrågan hur. Vill jag ställa upp på det?

Cool, här får man chansen att komma på bild i tidningen, med dottern som fyller år också. Så direkt svarar jag ja och börjar grubbla på den vidare hanteringen. Till saken hör att jag för drygt 10 år sen valde att inte vara med så mycket i massmedier, eftersom dom tenderar att bygga en bild av mig som inte är min. Efter ett otal intervjuer, radio- och TV-inslag där jag medverkat blev det mer och mer så att medierna bestämde vem jag var (och skulle bli). Varenda en som professionellt (med)verkar i massmedier vet att det är så. Det kan beskrivas som en lek med elden. Spännande, värdefullt, härligt, men också farligt. Men i det här fallet skulle det ju bli nåt ganska harmlöst. På sin höjd en lite tumnagel och ett par meningar som en byline till artikeln. Jag kollade också med Nellie att det var OK för hennes del.

Alltså tänkte jag att jag måste svara nåt som fångar journalistens intresse och ger stoff så att just jag och dottern platsar i bylinen. Vidare tänkte jag (som ekonomie doktor med viss erfarenhet inom konsumentmarknadsföring) att frågan var ganska dum. ”Om priserna går upp?” Vadå, med 0.05% generellet – eller 12% kommande tre månaderna inom spannmåls-, kött- och mejeriprodukter? Viss skillnad liksom. Men nu var det inte vetenskap, utan en kul grej för att förmodligen sätta nåt mänskligt och vardagsnära perspektiv på en nationalekonomisk artikel om höjda matpriser.

Efter någon minut (kanske två) avbröt journalisten min tankegång genom att säga ”man brukar svara ja eller nej liksom”. Jag vet, sa jag. Sen sa jag ”ja”, dvs att mina vanor ändras. ”Hur då”? Kort fundering, ”Jag kommer köpa godare mat” (var jag nu fick det ifrån? Tänkte mest att det var ett intresseskapande svar – inte minst för mig själv). ”Hur då godare och hur vet du det”? Jag krystade fram nåt att det avgör jag genom att smaka och känna. Vi växlade några ord kring detta med ”hur”, sen tog journalisten mitt och Nellies namn. Fotografen tog ett gäng bilder. Överraskande nog så sa dom direkt att det skulle vara med i onsdagens tidning. Jag hade trott att dom gjorde en mängd intervjuer och valde ut dom bästa. Men tydligen publiceras alla dom frågar. Eventuellt kunde vi hamna utanför om något speciellt kom imellan. Därefter sa vi tack och adjö.

Nästa morgon ringde telefonen, det kom massa SMS, mejl och meddelanden till mig i Facebook. DN hade satt mig och Nellie på förstasidan. Kul och bra. Har ingen aning om varför, men gissar att någon bildredaktör tyckte bilden i sig var kanon (vilket jag verkligen tycker). Med all sannolikhet känner dom som känner mig igen mig och påminns om min existens (och vad jag är bra på). Den där matgrejen är inte intressant för oss. Det som skulle bli en harmlös grej blev en fantastiskt fin exponering. Synd bara att vi inte kom med i nätupplagan. Nellie och hennes kompisar, ja kort sagt alla, tycker det är kul. Med ett undantag (ganska viktigt men jag vill inte säga vem som tycker att mitt uttalande är dumt).

Även i detta fall pyrde den farliga lilla elden. Någonstans på vägen (behöver inte vara journalisten, kan lika gärna vara en redaktör) ändrades mitt uttalande ”köpa godare mat” till ”bli mer kräsen”. Kräsen är den som är svår att tillfredsställa. Uppenbarligen tyckte DN att så skulle jag vara. När jag i intervjun bara försökte ge ett tokigt svar på en dum fråga. Men det vill nog inte DN lyfta fram. Tur att det handlade om harmlösheter.

Vad har nu detta med sociala medier och konversation att göra? För mig är det självklart. Är det det för dig?

[Uppdaterad 12:21] Tog en skärmdump från DN:s webbplats när Twingly gjort sitt.

Jag sitter i möte med Rolf Larberg som driver Meeting Quality Management AB. Anledningen är att Rolf reagerade på intervjun med mig om mötesmodell Uppkopplade i tidskriften Meetings International. Rolf har å sin sida tidigare blivit föremål för en intervju under rubriken Mätmetoder ersätter tyckande med vetande. Framförallt undrade Rolf om jag hade stöd för mitt påstående att Uppkopplade möten är effektivare. Och i sanningens namn måste jag säga att jag inte har något vetenskapligt stöd för idéerna jag för fram. Å andra sidan grundas dom dels på vad jag personligen gjort och tänkt, men framförallt vad andra också gör. Inlusive stora multinationella företag.

Under konversationen återkommer jag hela tiden till idén att mer Uppkopplade möten är en utveckling som kanske är parallell med simultana aktiviteter. Rolfs tankar bygger på en linjar aktivitet som tar en sak i taket (på agendan). Möjligen kan det vara så att, yngre/morgondagens mötesdeltagare, kan och vill jobba med fler saker samtidigt. Lite som att vi under PodCamp Europe, som var en unconference, under mötet formade mötet.

Det vore värdefullt om någon organisation mer strategiskt vore intresserade av att pröva några av dom resurser (med Rolfs terminologi) som ligger inom Uppkopplade och samtidigt mäta om dom gör mötena effektivare. Rolf säger samma sak.

Fotografen fotar oss till artikeln.

I går kom jag hem från Miniscout 2007, ett läger för miniorscouter (ålder cirka 8-9 år). Vi tillbringade fyra fantastiska dagar på Vässarö, scouternas egna ö i Roslagen. Jag är alltså även ledare för en avdelning scouter i Västertorps scoutkår (ingen bra webbplats, men kåren jobbar på att göra en ny).

För att föräldrar och dom scouter som inte kunde vara med skulle kunna följa vårt äventyr från planering till slut hade Erik Hellström (miniorledare) skapat bloggen Miniscout 2007 hos WordPress. En gratis, suverän och populär bloggtjänst (se weconverses blogg guide), men tyvärr inget vidare stöd för mobilbloggande. För två år sedan bloggade jag i MS05 från motsvarande läger via tjänsten Typepad (betaltjänst) och då kunde jag lätt e-posta inläggen med bilder som bilaga. Liksom från vårt läger i Danmark samma år och på Vässarö förra året (Strandsatt, men den bloggen ser inget bra ut just nu pga en webbadress som inte hängt med – skall fixas).

Denna gång använde jag i stället kameran och webbläsaren i min mobiltelefon (HTC P3600). Rent praktiskt tog jag för varje inlägg en bild med kameran och surfade till WordPress kontrollpanel. Väl där skrev jag inläggen och laddade upp bilden. Runt huvudbyggnaderna på Vässarö finns det faktiskt trådlöst Internet (WiFi) och Telia/Tele2Comviq har bra mobiltäckning för 3G. Det senare kunde vi stämma av med Tele2:s mobila bredband via Eriks laptop, som han använde för att blogga från vår lägerplats. Men jag använder operatören 3 i min telefon, och på dom delarna av ön som vi rörde oss blev det mest GSM och GPRS för datakommunikationen. Synd, för deras mobila bredband tenderar att vara välspritt i Stockholms skärgård. Med andra ord var det relativt segt att få upp inläggen. Men å andra sidan är det inte meningen att man skall stressa på ett läger.

Det är en rätt intressant känsla att vara så nära naturen, men ändå uppkopplad. Läckert att sitta med på ett lägerbål, ta en bild, blogga och veta att föräldrar och andra intresserade kan vara med på distans (se inlägget). Om inte upphovsrätten hade varit så korkad kunde jag till och med streamat video från lägerbålet. Extrakul att en kväll kunna visa Melker, guiden vi hade på Trapperspåret, att vi tidigare samma dag bloggat om den aktiviteten (se inlägget).

p.s. Naturligtvis hade föräldrar och barn gett sitt tillstånd att vi publicerade bilderna på Internet.