Vi får inte okritiskt utgå från att ”vetenskaplighet” och ”forskning” rättfärdigar vissa former av skolutveckling och pedagogisk verksamhet. Ett aktuellt exempel på en i princip helt värdelös forskningsinsats får illustrera hur akademiskt pedagogiskt högmod dränker praktiserande lärares frontinsatser. Samtidigt ger jag ett litet smakprov på hur gammelmedia spelar med i dumheterna, och hur sociala medier spelar emot. Dessutom, spelandet är numera det som driver datorutvecklingen.
”Att man faktiskt via dataspel skulle kunna hitta någonting som skolan skulle kunna utveckla, det tror jag inte så många har tänkt på.”
Tomas Kroksmark, september 2012
Sofistikerat skitsnack
SR Ekot i Jönköping publicerade tidigt i måndags morse inslaget Dataspel kan ge skolan nytt arbetssätt. David Svanberg, medarbetare vid SR P4 i Jönköping, har intervjuat Tomas Kroksmark om dennes studie kring dataspel och pedagogik. Själv får jag reda på detta samma morgon via en tweet från @UllaHamilton. Hon skrev ”Viktig info om att pedagogiken i dataspelen kan användas i tex matematikundervisning. Undervisningen har att lära där enl forskning #08pol”. Samma förmiddag får jag via Facebook 0ckså reda på att DN publicerat storyn som Professorn: Lär av datorspelen.
Jodå, Kroksmark är professor i pedagogiskt arbete vid Högskolan för lärande och kommunikation, Högskolan i Jönköping. Han presenteras på Högskolans forskningssidor inledningsvis med orden ”leder forskningsmiljön Skolnära forskning. Den riktar sin forskning i första hand mot lärandets mysterium”. Mysterium sa Bull (alltså, det där sista la jag till).
På ytan verkar allt nästan OK. Det vill säga om man bortser från att public service-organet Ekot inte är mer än ett eko. Och ignorerar att journalistiska DN i princip ordnat länkbete genom att eka Ekots eko. Men det är många i de sociala medieströmmar jag simmar i, som under dagen i stigande grad irriteras över att Kroksmark fått medial uppmärksamhet för en sedan länge beprövad erfarenhet. Mer om det strax.
Det som får mig att haja till är Ulla Hamiltons passus om ”enl forskning”. Ännu en som okritiskt lutar sig mot vetenskapen, denna gång en politiker. Hon är inte ensam bland politikerna, journalisterna, föräldrarna, eleverna, ja i princip alla. Även jag trillar ibland i fällan. Så det jag skriver här är en form av självkritik.
Av någon underlig anledning så verkar en professors ord alltid väga tyngre än vem som helsts. Varför skall en högre akademikers uttalande vara viktigare än mina, en gymnasielärares, en foursquareincheckande elevs eller en kupongsamlandes förälder? Kan förklaringen vara att enligt den nya Skollagen skall skolans utbildning vila på ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”? Och här har vi ju en alldeles äkta meriterad professor som uttalar sig.
Problemet här är att alltför få hör nåt om om Jonas Bjelvenmark och alla andra som utvecklar riktigt intressanta och relativt oprövade saker.
Vetenskapligt grundskakning
Det vore otroligt lättvindligt och taskigt mot lagstiftarna att i det här sammanhanget nämna en annan Thomas K. K som i Kuhn. För tänk om vi befinner oss mitt i ett paradigmskifte och vetenskapen har fel – då rasar ju grunden för allt vilande. Vila förresten, varför skall utbildningen vila över huvud taget. Den borde ju befinna sig i ständig utveckling.
Beprövad erfarenhet, det är att matte är ett jätteviktigt och att jorden är platt. Oj, åtminstone det senare är visst omprövat.
När jag söker i public commerce-organet Google efter ordföljden skollagen vetenskaplig grund, får jag fram en hel del. Närmare bestämt ungefär 89 100 träffar. Tvåa på listan är artikeln ”Vetenskaplig skola – vad är det?”, publicerad i Lärarnas Nyheter för snart ett år sedan. Artikelförfattaren Elisabet Rudhe utvecklar frågeställningen väldigt bra, och plockar in en hel del svar som belyser problematiken.
Och ser man på, även hos Lärarnas Nyheter poppar Kroksmark upp. Bland annat pekar han på att pedagogiska forskningsrön inte aktas speciellt ute i skolorna. Kroksmark säger att ”verklighetens lärare dissar den kunskapen eftersom de inte håller på med den själva. Det är en länk som trasar sönder tilltron till nyttan av vetenskapen”.
Varför dissar lärare forskning från högskolor och universitet? Det kan ju inte vara så att pedagogisk vetenskap är ute och cyklar.
Kroksmarks kunskap
Eftersom public service-inslaget inte länkar till någon studie, eller Kroksmarks hemsidor, fick jag återigen luta mig mot public commerce-organet Google och söka mig fram. Raskt hittade jag artikeln ”Den sofistikerade instruktionen – datorspelens pedagogik”, publicerad i Didaktisk Tidskrift, Vol 22, No. 2. 2012, s. 375-385. Låter riktigt akademiskt och vetenskapligt.
Inom parantes är det intressant att Kroksmark själv är redaktör för Didaktisk Tidskrift, sedan 2009 publicerad elektroniskt som pdf-filer på webben. Och att det kan ta upp till fyra månader innan medverkande får besked om publicering. Den skolnära forskningen har verkligen snabbt tagit till sig moderna medel för att förmedla och förädla kunskap ;)
Kroksmarks studie har som syfte ”att utveckla kunskap om datorspelens pedagogik; hur är den uppbyggd, vilka pedagogiska principer bygger den på och går det att överföra den till skolmiljöer?”. Därför har någon icke identifierad person intervjuat ”tre datorspelskonstruktörer” (som jag gissar jobbar på Dice). Intervjuerna har transkriberats och sofistikerat analyserats fram till flera idéer och slutsatser. Varav allt vilar på det inledande citatet om att ingen har nog tänkt på allt detta.
Först hade jag tänkt att såga Kroksmarks text och uttalanden längs med fotsulorna. Men det gjorde Jonas Linderoth mycket snabbare i blogginlägget ”Läs på Kroksmark”. Linderoth presenterar sin kritik som tre ”facepalms”, av mig här sammanfattade som:
- Definitivt inget nytt, och sedan ett tag pratar man allmänt om gamification
- Kroksmark text är helt ovetenskaplig
- Alltför snävt inriktad på enbart spelandets form/struktur
Den sista facepalmen får man nog ta mer som en diskussion om avgränsningar. Vi pratar ju, tack och lov, inte om något gigantiskt och mångårigt forskningsprojekt. Kroksmark valde snävt. Väldigt snävt kan man dock tycka.
Jag blir dessutom förfärad över pedagogikprofessorns idé om Sofistikerad pedagogik. Han skriver ”Instruktionen är sofistikerad på det sättet att spelaren aldrig märker av den, utan luras att tro att han eller hon själv löst problemet eller uppgiften” (s. 384). Smaka på den, spelutvecklare ”luras” medan skickliga pedagoger vet och förstår ”hur den Andre lär sig och anpassa undervisningen efter”. Texten har en stark ton av pedagogiskt förakt gentemot den naiva och oreflekterande spelbranschen. Pedagogik sägs vara en mycket gammal disciplin, medan datorspel är en ny företeelse här i världen.
Vad tycker spelare om pedagogik?
Vad spelare och övriga spelutvecklare anser om pedagogik och pedagogiska spel är en intressant fråga tycker jag. Den är säkert besvarad i många vetenskapliga studier vid det här laget. Tyvärr har jag inte pejl på en enda just nu. Tills någon slänger fram några förslag till välgrundade svar lever jag vidare med min anekdotiskt grundade uppfattning.
Något tillspetsat verkar de spelutvecklare och spelare som jag beundrar, och mött genom åren, ofta hata pedagogik. I princip säger dom att datorspel får på inget vis vara pedagogiska, då blir det bara fel. Varför dom resonerar så är en annan intressant fråga. Kanske har dom skolats till att pedagogik är skit? Eller så menar dom att man skall skilja på att spela och att skapa kunskap. Det senare är naturligtvis en ologisk, men fruktbar, utgångspunkt. Naturligtvis finns det också många spelutvecklare och spelforskare som kan Piaget, Vygotskij, Montessori och många andra på sina fem kontroller.
Det förvånar mig att Kroksmark inte på något sätt kommenterar spelbranschens syn på pedagogik. Den dök väl helt enkelt inte upp i det empiriska materialet.
Se spelifieringen
Kroksmark behöver ju inte veta att jag i drygt 30 år tänkt på att dataspelsutvecklingen påverkar lärandet. Men han borde veta att en högst relevant del av utvecklingen sedan några år konceptualiserats som Gamification. Begreppet sammanfattas just nu i Wikipedia som ”the use of game design elements, game thinking and game mechanics to enhance non-game contexts”. Skola och lärande är ett av dessa non-game contexts. På svenska används ofta ”spelifiering” som en direkt översättning av den engelska termen.
Det kan ju var kul kunskap att veta att jag och fler än 80 000 andra just nu läser MOOC-kursen Gamification på Coursera. Liksom att TheCage2012 på årets Skolforum viker en hel dag åt MOOC. Och med lite medvind så kommer MinecraftEDU vara med som ett centralt inslag någon av dagarna. Tyvärr vilar den satsningen på vare sig vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet. I stället utvecklar här IT-pedagoger, lärare, elever, näringsliv och andra tillsammans modigt, idéellt och agilt den svenska skolan.
Verklighetens lärare
Här, en forskningsfråga som kan besvaras vetenskapligt. Hur många lärare i svenska förskole-, grund- och gymnasieskolor har redan börjat att spelifiera sin pedagogik? Att ta reda på det kostnar naturligtvis pengar. Forskningspengar. Det kostar ännu mer forskningspengar om man vill ta reda på varför, hur och resultat. Fundera gärna på var våra begränsade resurser används bäst.
Det kostar under tiden inte en spänn att gå med i public commerce-organet Facebooks grupp Spelifiera lärande. Där kunde vi i söndags bland annat läsa:
”Jag har precis gamifierat en hel gymnasiekurs i biologi och undrar om någon här gjort samma sak eller känner till bloggar eller andra hemsidor som rör just gamifiering av svenska gymnasiets kurser”.
Jens Bjelvenmark, september 2012
Personligen är jag mycket intresserad av vad Bjelvenmark gör. Tyvärr hinner han inte själv vare sig berätta eller noggrannt dokumentera. Han är mitt uppe i experimentet. Bjelvenmark är inte ensam. Lita på mig.
Till sist, vad kom först?
En avslutande retorisk fråga är vad som kom först, pedagogiken och pedagogerna eller spelen och spelarna. Jag hävdar dessutom att det är en obestridlig sanning att, oavsett svaret, så kom datorn efteråt. Men datorn kom. Och vem tog till sig den först och bäst?
Jag står fast vid min gamla tes att spelutvecklare sedan länge insett värdet av att studera all möjlig vetenskap, forskning och teori för att utveckla sin konst och sitt affärsskapande. Till skillnad mot många pedagogiska (forskare) har de brett lyckats omsätta teorierna i praktik, och samtidigt förfinat sina verktyg. Och där har datorn liksom använts som skiftnyckeln med guldkant. Eller svarta tavlan med platinaram om man så vill.
Inte nog med det. Spelbranschens användning av datorn har utvecklat datorn i sig. Exponentiellt. Jag ser allt tydligare hur spelmotorernas egenskaper erbjuder oändligt större möjligheter än det tryckta ordet/elektroniska pdf-filer. Jag ser inte något motsvarande samspel på det pedagogiska området. Rätta mig gärna.
Bland annat därför är jag mer intresserad av spelforskning än av pedagogisk och didaktisk dito.