Miljoner egyptier fick nog och slängde ut en illa fungerande statsapparat. På samma sätt, om än med en synnerligen orättvis metafor, hoppas jag att tiotusentals skolmänniskor i Stockholms stad vågar säga stopp och helt enkelt vägra använda dess Skolwebb från och med den 24 februari 2011.

Ur Utbildningsnämndens verksamhetsplan 2011 för ”en skola i världsklass” (Stockholms, om någon undrar):

”Ett arbete för att utveckla digitala lärresurser kommer att påbörjas samtidigt som utvecklingen av Stockholm Skolwebb gällande elevdokumentation, frånvarorapportering och som pedagogiskt verktyg fortsätter”.

Utvecklingen av Stockholm Skolwebb??? Jag bara undrar, NÄR har Stockholm Skolwebb (SSW) utvecklats över huvud taget? Den är enbart invecklad, och borde som sagt avvecklas. Eller rättare sagt tvärstoppas.

Häromdagen fick jag ett mejl från en som ”jobbar på en skola i Stockholm sen 5-6 år tillbaka”. Mejlet handlade om Stockholm Skolwebb och vad som hänt sen sist från mitt håll. Gamla och minnesgoda läsare kommer kanske ihåg mina inlägg Stockholms Skolwebb suger skitsurt (feb 2008), Hur blir det  med Stockholms skolor och webben (juni 2008), samt Stockholm (o skolwebben) blir mycket bättre (aug 2008).

I det sistnämnda skrev jag lätt optimitiskt: ”med andra ord blir det mycket bättre framöver, även om saker och ting tar tid”. Orsaken till glädjen var att jag då hade fått god kontakt med Utbildningsdirektör Thomas Persson. Och senare klara signaler att förvaltningen hade förstått att: problemet var stort; få igång funktionaliteten i nuvarande system var högsta prioritet; och omedelbart skulle specifikationer på ett helt nytt system (att ersätta SSW, Fronter, mm) arbetas fram.

I dagsläget kan man konstatera att inget av detta har hänt. Hösten 2009 gav jag helt upp att försöka påverka såväl det gamla som det nya åt något håll. Möjligen hade jag mig själv att skylla, eftersom all min inspiration dragits in i ett svart hål. Hade helt enkelt inte kraft att kämpa vidare. Strax innan sommaren hade jag gjort ett försök att förstå vad Utbildningsförvaltningen ville med ”ett helt nytt system”. Det lilla gehör jag eventuellt hade där ägnade jag åt att försöka knuffa nysatsningen i en öppen, flexibel och crowdsourcad riktning.

Systemet suger mer än tidigare:  Delvis eftersom fler tvingats använda Stockholm Skolwebb. Men framförallt eftersom resten av den digitala världen utvecklats så att eländet framstår som än mer bakom flötet. Vilken stockholmsförälder som helst kan med mobiltelefonen köpa en frukt i tunnelbanan, rösta på bidrag i Melodifestivalen, betala parkeringsavgiften och kolla i Facebook för att se om någon kompis är i närheten. Men glöm att du kan anmäla sjukt skolbarn den vägen. Nä, då är det åtta (rätt förvirrande) steg och cirka 30 knapp- och mustryckningar i stationär  dator som gäller. Precis, P R E C I S, som för tre (3!) år sen. Det mina vänner, det är ingen ”fortsatt utveckling”.

Nåväl, det är det relativt lilla elände som vi föräldrar utsätts för av oansvariga politiker och tjänstemän. Värre är det för  skolornas pedagoger och administratörer. Ta den lilla detaljen att dom måste skriva ut alla elevomdömen på papper, eftersom ingen kan lita på att alla föräldrar kommer åt uppgifterna om deras barn. Och att jäktade lärare måste föra in frånvaro i systemet, eftersom andra vägrar (inklusive undertecknad). Varför så mycket tjat om ”frånvarorapportering”? Jo, för det är precis vad både Utbildningsministern och Utbildningsförvaltningen (i sin verksamhetsplan när det gäller ”IT”) hela tiden tjatar om. Vilken utveckling?

Åter igen till mejlet jag fick och där avsändaren bland annat skrev:

Jag har hur som helst blivit tillfrågad om att sitta med i skolans ”utvecklingsgrupp” på min skola och på tisdag denna vecka så skall vi ha möte med [personer från centrala förvaltningen] Jag undrar helt sonika ifall du eventuellt har några tips på saker att ta upp? Eller tips på konstruktiva lösningar att diskutera? Jag skall delta i egenskap av pedagog och jag har givetvis lite tankar om vad som skulle kunna förbättras/förenklas, men de tekniska aspekterna…? Några tips? Eller något annat som du tycker man borde ta upp?

Även om  mötet i fråga förmodligen redan har ägt rum så har jag alltså bara ett tips: visa civilkurage. Våga störta Skolwebben över ättestupan. Vägra helt enkelt använda eländet.

Pedagoger har viktigare uppgifter här i livet. Till exempel att möta sina elever i pedagogiska samtal; att tillsammans med kollegor planera inspirerande kursmål; att reflektera över hur dom nya läroplanerna kan tolkas i en skolutvecklande riktning; att förundras över glädjen i ögonen hos ett barn som helt plötsligt förstår; att testa bokbloggande som pedagogik; att gå med i Dela! och så vidare.

(Sen är det en helt annan fråga hur i hela friden det kunde bli som det har blivit. Och vad man kan göra för att minska risken för att det händer igen).

En snabbsummering av experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

Ja, hur har samtalet kring hundöronen gått? Det korta svaret är väl ”ganska bra”. Jag måste verkligen tacka för alla kommentarer, som i några fall till och med utvecklades till konversationer. För egen del har experimentet fördjupat mina tankar kring barn, ungdomar, skola och dess alternativ. Däremot tror jag inte att min förståelse av just Vygotskij direkt tjänat på hundöronen. Men det har nog snarare berott på att mina noteringar hamnade närmare mina egna frågor och ståndpunkter, än just Vygotskijs idéer. Som  dessutom vävdes in av Partanen i dennes skrivande.

Ett längre svar kräver mer tid än vad jag har just nu (för reflektion, analys och sammanfattning). Så det kommer senare. Och då mer med en betoning på formen (tryckt bok -> hundöron -> blogginlägg -> kommentarer).

Tjugonde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”Sökord”.
Petri Partanen (Från Vygotskij till lärande samtal, 2008, s. 171)

Foto på sidan 171 "Sökord"

På sidan 171 gjorde jag mitt sista hundöra. Helt enkelt för att påminna mig själv om hur relativt dysfunktionellt det tryckta ordet blivit. Walter J. Ong redogör i Muntlig och skriftlig kultur bland annat för hur boken som form utvecklats genom flera uppfinningar, inklusive olika tabeller. När jag nu googlar ”when was index of book invented” blir träffen ”Who invented the index? – An agenda for research on information access features of Hebrew and Latin manuscripts”.

I Partanens bok kan jag inte ens söka på ”proximal utvecklingszon”. Spelar det månne någon roll för den pedagogiska utvecklingen i Vygotskijs anda?

(i morgon kommer det 21:a och sista inlägget i form av en en efterreflektion, ”förmodligen om hur samtalet kring hundöronen gått”).

Nittonde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”Ur Vygotskijs perspektiv skulle man kunna säga att struktur är subjektivt. Struktur i klassrummet, till exempel, ligger i betraktarens öga. Om du förstår vad som pågår i ett klassrum, om du vet hur du och andra agerar i det klassrummet och ser att det sker systematiskt i vardagen, så upplever du struktur”.
Petri Partanen (Från Vygotskij till lärande samtal, 2008, s. 135)

Det ligger i människans natur att spontant eftersträva (en bekant) struktur. Är det oordning vill vi skapa struktur. Och när vi har en struktur så vill vi att den skall förbli som den är. Tänk bara på kundernas (dom andra ;) irritation när matvarubutiken flyttar pastan från en  hylla till en annan, där det förut fanns kaffe som nu hamnar vid godishyllan. Allt för att få plats för den nya bake-off-avdelningen, eller kanske  bara för att skapa lite förändring. Som faktiskt säljer bättre, även om några kunder gnisslar ett tag. Samma sak när bankomaterna infördes. Äldre och medelålders svenskar har säkert glömt att dom definitivt inte ville hämta pengar i nån jämra automat. Yngre fattar inte ens problemet, än mindre att man hämtade  pengar vid disk efter att ha fyllt i blanketter och köat ett bra tag.

Alltså är det enkelt för en konservator att hämta lättköpta poäng på en återgång till en gammaldags och idealiserad struktur i klassrummen. Att kräva ordning och reda, det vill säga den struktur som det gamla subjektet såg. En hägring utan skrämmande inslag som mobiltelefoner, e-mobbning och spring i lokalen, det vill säga oordning på väg mot en ny struktur. Sammantaget samma ambition som att sätta stopp för nymodigheter som bake-off, e-handel och demokrati.

Men varför nöja sig med att diskutera klassrummens struktur. Det finns ju större saker.

Samhället struktur. Nog fanns den. Nu finns den inte längre.  Det är fel väg att envist försöka återskapa en struktur som slutat fungera. I stället måste vi omskapa. Inte minst därför skall vi, och framförallt våra barn, bli än mer kreativa. Inte konservativa.

(i morgon sista hundörat, på sidan 171)

[Uppdatering, länkar till några efterföljande inlägg: Hur digitala är Hatts rundabordssamtal? ]

IT- och regionminister Anna-Karin Hatt annonserade i februari initiativet Digital Agenda, där hon ”välkomnar dina idéer och synpunkter på vad du tycker är viktigt i den framtida it-politiken”. Mer specifikt börjar ministern resan genom att inbjuda till ett antal rundabordssamtal. Naturligtvis har jag snappat upp att detta var på gång, men liksom inte brytt mig. Även om jag hurrar för och gillar att frågorna lyfts.

I måndags blev jag dock via mejl inbjuden till rundabordssamtalet den 21 februari, med temat ”IT i skola och undervisning”. På sändlistan fanns förutom jag: Sambruk (Claes-Olof Olsson), Viktor Rydbergs Samskola, Djursholm (Anna Karlsson), Svenska Läromedel (Rickard Vinde), Sics (Kia Höök), Björknässkolan, Nacka (Anna Ljungqvist), Datorn i Utbildningen (Lena Nydahl), Natur & Kultur (Marit Ekelund Maitland), Lärarnas riksförbund (Metta Fjelkner), Lärarförbundet (Eva-Lis Sirén), Almega IT&Telekomföretagen (Anne-Marie Fransson), KTH, Digitala Akademin (Henrik Svensson), Stockholms Stads Utbildningsförvaltning (Thomas Persson), SKL (Per Arne Andersson), Utredningen om tidsbegränsad SFI (Birgitta Ornbrant), Omvärldsbloggen (Stefan Pålsson), KK-Stiftelsen (Madelene Sandström), Apple Education (Ove Lidström), Intel (Carl Daniel Norenberg), Microsoft (Eva Pethrus), .SE Webbstjärnan (Kristina Alexanderson), Statens medieråd, Infomentor, Statens skolinspektion och Statens skolverk.

Inbjudan (jag har laddat upp den här som pdf) förklarar bland annat;

”Skolan är en kunskapsarbetsplats där användning av IT kan öka effektivitet och förbättra kvalitet. Rätt utnyttjat kan IT bidra till lärarens arbete att administrera och planera sitt arbete och IT har en roll bland de verktyg som används i pedagogiskt arbete. Målsättningen är att skolan kan förena de möjligheter IT kan ge för att genomföra sitt pedagogiska uppdrag med en effektiv administration”.

I mitt tycke känns den utgångspunkten otroligt naiv. Den speglar liksom en (politisk) attityd att ”det har hänt lite grejor inom IT-området, men vi ska nog kunna putsa lite på Skolan så behöver ingen oroa sig speciellt mycket”. Rätt långt ifrån min uppfattning vad det hela handlar om, en större omstörtande revolution som kräver radikala grepp och snabbt uppvaknande.

Frågor som Anna-Karin Hatt ber oss fundera på inför mötet är:

1. Hur kan stat, kommuner, näringsliv och intresse- och frivilligorganisationer komma samman för att hitta och genomföra lösningar inom ramen för sina respektive roller och ansvar?
2. Vad är i din mening relevanta mål och insatser för en digital agenda för Sverige på området IT i skola och undervisning?

Vi välkomnas också att komma med kortfattade svar och andra inspel senaste den 14 februari. Redan nu kan jag säga att mitt första inspel blir glöm ”inom ramen för sina respektive roller och ansvar”. Den andra frågan får jag grunna lite mer på.