Arkiv för kategorin “Government”

På annan plats (i det slutna Facebook) dök frågan om hur livesända fullmäktigemöten upp. Jag producerar ju bland annat live webbtv. Och jag tycker det är en dålig idé att bara börja livesända dagens fullmäktigemöten. Det tarvar en förklaring och förhoppningsvis lite råd och dåd. Se det som ännu ett inlägg i det offentliga rummet.

Här och inte i Facebook

Det finns en sluten Facebookgrupp som heter Sociala medier i offentlig sektor. Det diskuteras i gruppen om varför den är sluten, och slutsatsen just nu verkar vara ungefär ”att det råkade bli så och nu är det för sent att ändra”.

Av flera anledningar ogillar jag Facebook, framförallt därför att det är ett av de mest osociala av alla sociala medier. Det vill säga om man med ”social medium” menar ett system som stödjer hur människor skall bete sig mot varandra på ett positivt sätt i en kultur. Till exempel som värd agera enligt god moral, artigt kunna tacka nej, skilja på vän och kontakter, gilla och spåra, osv. En annan viktig orsak till min negativa inställning är att verktygen suger. Facebooks diskussionsgrupper har den funktionalitet som erbjöds på 80-talet. Vilket allt fler nu inser är otillräckligt.

Men i sammanhanget är det Facebooks slutenhet som spökar mest. Alltså gör jag ett blogginlägg av mitt bidrag till en av diskussionerna (och slänger in en länk hit i fejan). Oavsett detta, till ämnet.

Sända fullmäktige?

En gruppmedlem ställde den 23 augusti frågan:

‘Vi ska börja sända fullmäktige. Någon som har tips på bra lösning och leverantör av webbtv-paket, alltså allt från att filma och streama till ”arkiv”? Så tillgängligt och socialt som möjligt givetvis’.

När jag i fredags snabbtittade in i diskussionen såg jag att den var intressant och uppenbarligen värdefull. Folk tipsade varandra, bland annat om leverantörer som (i den ordning de dök upp) Socialvideo (fast det stog Björn Falkevik), Wallenmedia, Abiliteam, Bambuser, Westreamu och en Dan Lindgren som tipsar om sig själv.

Då förstog jag också bakgrunden till ett mejl jag fått ett par dagar innan, om Westreamu kunde ge ”ett pris på att livesända regionens fullmäktigemöten”. Det kom den 23:e från en person i samma Region som den som ställde frågan ovan. Eftersom gruppen är sluten, och jag fick ett personligt mejl, vill jag inte namnge någon här. Men se det här inlägget som ett öppet delsvar.

Medier och mötesformer

Det är över 20 år sedan jag började föreläsa om vad vi då kallade ”elektroniska medier”. För att folk skulle förstå vad jag pratade om så lade jag en stor del förberedelse och energi på att demonstrera så mycket jag bara kunde. Från scenen visade jag i min dator videofilmer, spelade ljudklipp, skapade animationer och diskuterade live på internet. I början kostade det mer att hyra in en datorprojektor, än vad jag fick i arvode.

Ibland, när datorn, modemet eller projektorn krånglade fick jag utstå spott och spe. Men man måste våga för att vinna. Andra fick krama dia- och OH-projektorer (jag brukade hänga min kavaj på den senare). Så varenda gång jag riskerar att bli irriterad på någon av dom tekniska lösningar som idag finns för livesända fullmäktigemöten, påminner jag mig själv: ”det är bra att dom vågar”. Samtidigt vill jag att det skall bli bättre.

Ett delmål med mina föreläsningar var att öka på efterfrågan av mina konsulttjänster. Men viktigare för mig var att så många som möjligt skulle få se alla nya möjligheter som fanns. Den drivkraften har jag kvar. En oplanerad effekt var att jag blev professionell föreläsare. Än idag försörjer jag mig delvis som talare. Och som sådan har jag haft förmånen att vara med på massor av spännande, utmanande, tråkiga, lysande, svettiga och roliga möten i Sverige och andra länder.

Livesända möten

För närvarande koncentrerar jag mitt arbetsliv på Westreamu, en startup där vi ”livesänder dina event som snygg levande livesänd webbtv till ett överkomligt pris”. Här vill jag kombinera mitt intresse för nya tekniska möjligheter, innoverande, entreprenörsverksamhet och hur man bäst skapar världens bästa start i livet för dom vi kallat barn – utan skola. Även om det senare kan verka totalt utan koppling till Westreamus verksamhet, så är det centralt. Av flera olika anledningar.

Den viktigaste anledningen till att jag vill jobba med video på det revolutionerande sätt som dagens teknik erbjuder, är att audiovisiella tecken redan nu är viktigare än de tryckta bokstäverna. Inte minst gäller det de unga. Och därmed framtiden. Jag vet, eftersom jag levt såpass länge och varit med på så många möten, att vi behöver mer video. Inte böcker. Så jag vill göra nåt åt det. På flera sätt. Att livesända och videodokumentera events av olika slag är ett av de sätten.

Vi har mycket att lära oss när det gäller video. Många kan en hel del. Tills alldeles nyligen ansåg man det vara viktigt att personer som ofta förekom i radio och TV medietränades. Det vill säga fick öva i att stå framför en mikrofon och en kamera. Inte bara för att kunna svara på kritiska frågor. Utan också för att det är viktigt hur man låter och ser ut. I min värld är ett skickligt agerande i en sån situation viktigare än att sär skriva och, kommatera rätt.

Från och med i förrgår förekommer alla människor ofta i ljud och bild. Video i alla möjliga sammanhang. Live och on demand. Även i fullmäktigemöten.

Se politiken

Hur ser politiken ut? Ja, kika in på ett fullmäktigemöte så får du se en form. Jag har i och för sig aldrig varit på ett sådant. Bara sett på video. Se där! Fast, det gäller kanske bara mig?

För något år sedan, när jag smygstartade Westramu, fick jag propåer om att livesända från möten i den offentliga sektorn. Framförallt landstings- och kommunfullmäktigemöten. Men jag valde ganska fort bort den marknaden. Av två skäl.

För det första vill jag inte hamna i upphandlingsträsket. Det slaskiga området kan jag orda om hur mycket som helst, men jag avstår tills vidare. Låt mig bara nämna att i de upphandlingar jag såg specifierades krav som för mig kändes museiala. Formulerade av beställare och handläggare som vare sig förstår dagens möjligheter eller vågar visionera om framtida behov.

Förändra, inte bara sända!

För det andra tycker jag inte att kommuner och landsting skall satsa på att livesända sina fullmäktigemöten. Jag tycker det är viktigare att man gör om, utvecklar, kanske till och med ersätter fullmäktiges traditionella mötesform. Att sända dagens möten är att skjuta sig själv i foten, om man vill attrahera ungdomen, nytänkare och innovativa entreprenörer. Fast, det kanske man inte vill. Man kanske vill bevara den trygga struktur man känner så väl. Där man vet att man har makt.

Den offentliga sektorn behöver danas om. Förändringar är på gång. Vi ser krav och verkstad när det gäller större öppenhet, ändrade gränsdragningar, transparens och innovativa mötesformer.

Kan man tänka sig ett ofullmäktige (jämför okonferens)? Gärna livesänt.

Den 23 oktober 2007 lanserade EU-delegationen en ny webbplats och jag ombads föreläsa vid dess invigning. Bland annat visade jag ett videoklipp från ett kommunfullmäktigemöte i Sigtuna. Och på nästa slide ett videoklipp från när Steve Jobs (då CEO på Apple) lanserade iPhone. Låt vara bjärt kontrast, och pinsamt publikfniss när jag ställde klippen mot varandra. Men det senare exemplet bör inspirera det förra.

Har något hänt sedan dess? Upplys mig. Finns det spännande och engagerande offentliga fullmäktigemöten som gör sig på video? Finns det kommuner, landsting och regioner som är villiga att pröva nya grepp i fullmäktigemötet. I så fall livesänder Westreamu gärna, mot offert – inte upphandling.

Bara det där med powerpoints

Ett exempel på hur jag vill utveckla livesändningstekniken handlar om föreläsarnas presentationsmaterial. Som även i fullmäktigesammanhang tenderar att vara rätt undermånliga. Mer om det i ett separat blogginlägg vars rubrik Powerpoint i (livesänd) webbtv följs av ingressen:

”Westreamu har valt att designa en produktionslösning där föreläsarnas presentationsmaterial (ex från Powerpoint) på ett snyggt sätt livemixas direkt in i videon. Det underlättar för mobila tittare, stödjer interaktiva och multimediala föreläsningar samt kräver inte att talaren förbereder något speciellt”.

Parantes

I morgon prövar Örebro kommun att per distans teckenspråkstolka ett kommunfullmäktigemöte med en teknik som Westreamu utvecklat.

Och en liten video från den Region som frågat om livesändning bådar gott. Det verkar som att deras fullmäktigemöten är nåt annat än vad mina förutfattade meningar sa. Något bättre…

Share

Comments Inga kommentarer »

I några inlägg kommer jag reflektera kring och förtydliga min insats (hittills) inom IT- och regionminister Anna-Karin Hatts satsning på en Digital agenda för Sverige. Här är  det första, en slags metareflektion från ett bra möte, dessutom hyfsat uppkopplat.

I måndags bad Anna-Karin Hatt oss som deltog på hennes rundabordssamtal om ”IT i skolan och utbildningen” avslutningsvis att berätta vad vi kunde göra för att bidra till utvecklingen. Jag lovade att fortsätta dela med mig av allt jag ser, hör, tänker och gör. Det här inlägget är en del av detta.

Även om jag beskriver ett samtal på Näringsdepartementet, så hoppas jag att mina tankar skall vara lika värdefulla på vilket möte som helst i skolsammanhang. Som föräldramöten, arbetslagsträffar, skolledarkonferenser och så vidare.

Den Digitala agendan är omfattande och jag har bara varit med om en liten, liten del. Det kanske blir en del digitala fel så här i början. Och det är ju inte alltid solklart vad som är rätt. Min ambition är inte att inventera misstag. I stället vill  jag tacka för det jag gillar, och på ett konstruktivt sätt peka på saker som kan förbättras. Så det bör man ha i åtanke när jag sammanfattar mina lärdomaroch råd:

  • Döm inte på förhamd
  • Den som vågar vinner, även om det kan bli fel
  • Livesänd mer tillgängligt
  • Gör uppkopplade möten bättre
  • Stöd nätverkandet

Döm inte på förhand

Det är en gammal sanning att man inte skall döma någon på förhand. Så det första är väl ingen lärdom, annat än en slags autopåpekande,

Det var med en tveksam attityd jag åkte till mötet. Skeptisk är nog ett bättre ord, eftersom jag under de senaste 30 åren inte blivit speciellt imponerad av hur ledande politiker hanterat den digitala utvecklingen, IT, sociala medier, eller vad nu förändringen kallas för stunden. Framförallt har jag irriterats över att dom flesta tongivande politikerna gärna pratat om vikten av digitala verktyg. Samtidigt som dom inte brytt sig om att själva pröva de senaste möjligheterna IT bjuder.

Men sammanfattningsvis måste jag säga att det blev ett riktigt bra möte. Även om det kunde varit lite mer digitalt, så har vi kommit en bra bit på väg. IT- och Regionministern förmedlar starkt en vilja att pröva nya vägar och digitala verktyg, i såväl ord som handling,

Den som vågar vinner

Tidigare hade jag mest noterat att Sverige fått en IT- och regionminister. När den Digitala agendan dök upp skummade jag bara dess webbsidor och tänkte inte mer på saken. Men när jag nu blev inbjuden så kändes det klokt att tacka ja, och börja bry sig. Till exempel genom att studera vad ministern säger och hur hon agerar. Exempelvis lyssnade jag igenom några av hennes tal i tvättstugan. (Alltså, jag lyssnade på ljudet från videofilmer samtidigt som  jag tvättade ;).

Anna-Karin Hatt twittrar, dessutom med bravur! Se bara markeringen i bion för @annakarin_hatt: ”Alla tweets, utan undantag, skrivs för egen maskin”. Dessutom tog hon sig tid att samma kväll som samtalet hölls svara på många twitterinlägg, inklusive till undertecknad. Även morgonen därpå, och så sent som  i förmiddags följde hon återigen via twitter upp det som just vi samtalat om.

Man konstaterar snabbt att Digital agenda är en stor satsning, där många vill göra sina röster hörda. Strategin verkar helt klart vara att först lyssna, bjuda in till konversationer och delta i densamma. Samt att untyttja webben och sociala medier. Med andra ord inte bara prata om digitalt, utan framförallt agera digitalt.

Den som vågar kanske inte alltid vinner hela världen, men man erövrar ingen ny mark utan att ta risker. En god ledare går före, vilket rent logiskt innebär att man lever som man lär. Minister Anna-Karin Hatt gör det, och hon har i alla fall vunnit förtroende hos mig. Och jag verkar inte ensam om det, om jag dömer efter samtalen i dom sociala medierna.

Livesänd mer tillgängligt

En trevlig överraskning var att samtalet skulle livesändas. Alla kanske inte tycker att det var så kul. Apples representant blev tvungen att sitta tyst, eftersom de inte får uttala sig i livesända sammanhang. Synd, för Apple har verkligen mycket att bidra med.

Näringsdepartementet har investerat i en egen flott, superproffs och portabel lösning. Tre fjärrstyrda kameror (Panasonic AW-HE50 á 35 000 kr ;), en extra lampa, en bildmixerutrustning, inhyrda konferensmikar (inte alltid man behöver 30 st) och vi var live ut på nätet. Gissningsvis är det många som vill sända med den åtråvärda utrustningen, gårdagens rundabordssamtal fick tyvärr klara sig utan.

I förmiddags twittrade @annakarin_hatt:

”700 personer följde rundabordet om IT i skolan via webbsändningen. Ett ex på hur tekniken kan användas för köksbordsdemokrati!”

Absolut, men det kunde blivit fler tittare. En transparensnot är här på sin plats, eftersom jag driver livestreamingföretaget Westreamu AB.

Min dotter missade allt eftersom jag hade bett henne surfa in klockan 14 på www.regeringen.se/digitalagenda (där det hade utlovats livesändning). Men, nu råkade livesändningen börja på www.regeringen.se. Sen finns ju sidan ”Webbutsändningar” med den sexiga adressen http://regeringen.se/sb/d/1880 (som man når via en undaskymd plats på Regeringens hemsida). Jag hänvisar ödmjukt till tipset ”Samla er webbtv på en sida”. Regeringen.se/live är väl ett trevligare alternativ? Annars var både govPlay.se och govPlay.com lediga, så dom kan jag överlåta för en spottstyver.

Dottern i  all ära, men tänk på människor med olika funktionshinder. I mitt arbete med livesändningar har jag haft förmånen att få utveckla några revolutionerande lösninger för livesänd webbtv med såväl undertextning som teckenspråkstolkning. Eftersom allt är open source är det bara för IT-ministerna och regeringskollegor att ta, utveckla, använda och gärna återföra till oss andra.

För skolfolk vill jag påpeka att man behöver inte utrustning för en kvarts miljon kronor. I många fall räcker det med teknik för 2 000 till 50 000 kronor, för att göra nästan lika bra sändning som den vi var med om.

Gör uppkopplade möten bättre

Väl på plats var det första vi fick höra: ”och så får jag be er slå av mobiltelefonerna”. Suck! Där satt jag, med HTC Androidmobil (sån som @Mattias73’s bebis kan hantera), iPad och Dell laptop – alla tre uppkopplade. Inte slog jag av inte.

Nästa år har det gått fem år sedan Svenska Möten lanserade min mötesmodell Uppkopplade möten. Den föddes just ur det där ogenomtänkta uttalandet att man av olika anledningar skall slå av mobilen. Den här gången sades orsaken vara någonting om att ”utrustningen störs”. Jo hej, då får man väl byta utrustning då. Fast, det gick ju bra ändå.

Poängen med att vara uppkopplad på möten är att dom därmed kan bli bättre. I modellen ger jag tips om vad man bör göra före, under och efter mötet. Till exempel bör man inledningsvis berätta för deltagarna om förutsättningarna (är det OK att koppla upp sig) och den teknik som finns. Det senare förutsätter naturligtvis att man har teknik, för deltagarna, på plats.

På våra platser fanns mikrofon, vattenglas, agendan och lista över deltagare.  Sedan några år bryr jag mig inte om ifall det finns WiFi eller inte, eftersom jag kör 3G. I några av borden fanns ett fåtal elluttag, som inte fungerade. Liksom nätverksuttag, som ingen brydde sig om.

Anna-Karin Hatt var inte uppkopplad under samtalet, vilket jag tycker var bra. Hon var fullt upptagen med att leda samtalet och framförallt lyssna på oss inbjudna. Lyssna innebar också att hon ofta sökte ögonkontakt, log en hel del och då och då antecknade på papper. Lätt avundsjuk konstaterade jag att en handfull tjänstemän runt i kring var fullt upptagna med att dokumentera, analysera och annat. Eller så spelade dom Farmville för brinnande livet, vem vet ;)

Många (utanför mötesrummet) efterfrågade en officiell hashtagg. Jag hade tidigare i Hatts twitterflöde snappat upp att den var #dafs, men mötet kunde vunnit på att den informationen funnits såväl i inbjudan som på Regeringens olika webbsidor. Jag fick aldrig intrycket att någon av Hatts medarbetare var aktiv i digitala konversationer utanför rummet, till exempel på Twitter.

Mot slutet citerade minister Hatt tweeten om @mattias73:s mobilhanterande barn och tackade alla som tittat på livesändningen. Det var mycket bra, många samtalsledare glömmer livetittarna. Själv tycker jag det är värdefullt om ordföranden dessutom under mötets gång hör efter om någon uppkopplad deltagare har något att tillföra från det som sker utanför rummet. Det förmedlar inte bara den externa närvaron, utan påminner också deltagarna om att uppkopplingen skall gynna mötet.

Socialisera dokumenterandet

Jag blev inbjuden via ett kortfattat mejl, med en 3-sidig inbjudan bifogad som pdf. Sista sidan var en ”Sändlista” där inbjudna aktörer/organisationer och personer var listade. Tyvärr fanns det inga länkar till vare sig det ena eller det andra, för oss som gärna vill kolla lite på förhand. Dessutom gjorde pdf-formatet det svårt för mig att klippa ut namnen för att få in dom i min blogg.

Man vill ju inte bara sola sig i glansen, utan också hjälpa sökmotorerna hitta rätt. Men framförallt visa andra, inklusive övriga deltagare, att man är på och respekterar de övrigas närvaro. Betänk den tekniska detaljen att om jag länkar till en samtalsdeltagare, exempelvis Kristina Alexandersson, i ett blogginlägg så är det mycket sannolikt att hon helt automatiskt får reda på det.

Säkerligen kommer inbjudningarna någon gång i framtiden även innehålla en embedkod som verkligen underlättar delandet av den här typen av åtråvärda samtal.

Alla svenskar som intresserar sig för samtalsämnet var naturligtvis inte bjudna. Och jag vet faktiskt inte hur mitt namn hamnade på sändlistan. Ett par timmar efter att jag berättat för Facebookgruppen Förändra Skolverige om min plats vid bordet konstaterade Mikael Hansson att där skulle det sitta folk främst från Stockholm. Sen tog det inte många timmar innan Kristina Björn meddelade:

”uppenbarligen har någon uppmärksammat detta för jag är också inbjuden … i efterhand. Min röst kommer från västkusten och Falkenberg’.

Någon ”hade rekommenderat Näringsdepartementet” att göra vissa tillägg i sändlistan. Mer direkt var eleven Joar från gymnasieskolan YBC. Han skickade helt enkelt ett mejl till ministern och påpekade att det var ont om dom närmast berörda. Det vill säga, inga elever var inbjudna. Sen tog det inte lång stund innan även Joar fick plats vid bordet.

Flera som tittade på livesändningen undrade vilka som var på plats. Eftersom jag vid en snabbkoll  inte hittade inbjudningslistan på regeringens webbplats så twittrade jag raskut ut ett foto på listan. Nu efteråt finns deltagarlistan publicerad på det specifika rundabordssamtalets webbsida. Dock inte på den snarlika webbtvsidan för samma samtal, vilket åtminstone hos mig orsakar viss förvirring. Vilken sida gäller, tex när man vill länka?

En annan viktig detalj i sammanhanget är att många av oss vill demonstrera att vi gör nytta (eller kanske bara är egofixerade). Med andra ord vill gärna visa våra vänner vad just vi sagt på mötet. Jag överlåter åt er att fundera på hur, i det här fallet Regeringen, kan stödja det önskemålet. I nästa inlägg får ni se hur jag löste mitt problem.

Och om någon nu skulle vilja att bara lyssna på vårt möte, så skulle mp3-filer sitta fint. Gärna packat i en podcast. Då blir det roligare och än värdefullare att cykla, promenera och till och med tvätta.

Tills vidare är jag glad för det som faktiskt finns digitalt i den här agendan,  ett stort steg framåt.

Tack IT-minister Anna-Karin Hatt och medarbetare!

Share

Comments 2 Kommentarer »

Något mycket spännande har hänt inom Sveriges Radio. Och det är inte att www.sverigesradio.se nyss utsågs av Internetworld till ”Sveriges bästa mediesajt 2010”. Utan att numera huserar SR (före detta etermedieföretag) ett par direktörer som börjat Förstå. Hur gick det till? Och vad betyder det?

Mats Svegfors och Cilla Benkö, vd respektive vice vd i Sveriges Radio, lanserade idag under en lunch i Radiohuset ”en ny interaktiv mediebok” (pressmeddelande). I transparensens namn är det lika bra att erkänna direkt – jag åkte dit utan hopp om att personligen se något nytt i det dom skriver. Och mycket riktigt verkar den förutfattade meningen stämma. Jag skriver ”verkar” eftersom jag bara skummat texten.

Däremot blev jag positivt överraskad, läs oerhört glad, över det som författarnas jobb med boken fört med sig. Något som så att säga dykt upp på insidan. I slutet av boken skriver Svegfors och Benkö i kapitlet Syntesen: Journalistik 3.0:

‘Inte minst i utvecklingsperspektivet blir insikten hos ”ägarna” av public service om vad som faktiskt nu håller på att ske av alldeles fundamental betydelse. Det gäller att de som i Sverige fattar beslut om public servicebolagens framtid verkligen tar sig tid att sätta sig in i den verklighet som vi nu ser växer fram. Beslut som fattas nu kan få ödesdigra effekter för lång tid framöver’. [mina markeringar]

Den personliga erfarenhetens betydelse

Mellan raderna, och när boken presenterades, är det uppenbart att arbetet med att göra en ”interaktiv bok” har resulterat i att Svegfors och Benkö verkligen börjat Förstå. ”Även en gammal hund”, svarade Svegfors på en publikfråga om dennes nedlåtande syn på nya medier under Almedalsveckan 2009. Utöver det har direktörerna insett att ”ägarna” inte förstår. Samt att detta innebär i en mycket allvarlig situation. Välkommna in i klubben! (Jämför Tänk om att inte förstå förändringar).

Märk väl att det är arbetsformen mer än innehållet som odlat dessa nya insikter. Svegfors och Benkö har helt enkelt skapat med hjälp av ”nya medier”. Och det är en gammal sanning att göra betyder mer än höra. För säkerhets skull pratade jag en stund med Svegfors och Benkö om hur insikterna väckts. Båda berättade att deras personliga bloggande, länkande, wikiande, twittrande, embeddande och så vidare varit nödvändiga. Liksom att samverka med medarbetare som verkligen kan sociala medier. Något de naturligtvis inte är ensamma om att ha gjort. Men parat med deras långa erfarenhet, och roll, inom medievärlden känns det som att stubinen på en dynamitgubbe nu har tänts. Sen är vi nog oeniga om hur lång stubinen är och hur explosionen kommer te sig.

Respekt och korrekt

Missförstå mig inte. Jag hyser stor respekt för hur Svegfors och Benkö tänker, förstår och agerar. Det är min övertygelse att deras nya verk blir synnerligen intressant för många. Både till form och innehåll. Dessutom är jag full av beundran för deras mod att ha tagit sig den dyrbara tid som behövs. Liksom för dådkraften att från högsta nivå söka leda med ”Wikipedias teknik”. Eller som de säger i förordet ”det är just på det sättet som vi föreställer oss att vi skall kunna hantera ett motspänstigt och oöverblickbart kunskapsläge”. Men jag delar inte alla deras synpunkter, och än färre av slutsatserna.

Boken ””Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn”” släpps i form av webbsidor med mera på SverigesRadio.se/Medieormen. Ett förord, 15 kapitel och ett appendix utgör grunden. Till detta kommer Medieormens blogg och flera ljudklipp. Webbsidorna innehåller dessutom en hel del videoklipp.

Naturligtvis gör författarna klart att poängen för dem är inte att presentera ett färdigt verk. I stället är ”alla inbjudna att delta i ett allvarligt syftande meningsutbyte om medieutvecklingen”. Smart retoriskt grepp. Som om vi behövde bjudas in. Men vi tackar väl med mössan i hand ;).

Under min skumläsning tyckte jag mig se ett par allvarliga och tråkiga tendenser (låt vara att  jag läst selektivt):

  1. USA (anglosaxiska) perspektivet regerar. Under presentationen nämnde Svegfors och Benkö att de har en tonvikt på USA, eftersom det är ett ledande land med stora tänkare. Därmed missar de hela den medieutveckling som inom många områden både lett och leds av de som Fredrik Härén kallar Utvecklingsländer.
  2. Jante spökar. Nog är det så att vi är många svenskar som under lång tid mer än ”kommenterat utvecklingen av nya medier”. Vi har för fasiken forskat, affärsskapat och teknikutvecklat från resans början. Vi gjorde det här innan webben ens fanns. När Svegfors och Benkö dessutom skriver ”av uppenbara skäl är den svenska debatten mindre mångfasetterad och mer begränsad”, blir jag nästan förbannad. Läs resten av det stycket i synteskapitlet och jag garanterar att fler än jag går i taket. Vilka skulle dom uppenbara skälen vara, annat än Jante? Möjligen en omedveten projicering av författarnas/branschkollegornas egna handlande under många år.
  3. Deterministisk underton. Här är jag verkligen ute på tunn is, eftersom jag läst så ytligt. Men det känns som att mediehistorien beskrivs som given. Teknologier och institutioner (som Public Service) blev mer eller mindre bara till. Vi får veta väldigt lite om de drivkrafter och enorma motsättningar som faktiskt spelat roll. Och uppenbarligen fortfarande råder.

Det har bara börjat

Jag tror att Svegfors och Benkö än så länge bara förstår inom första loopen. De är kvar inom Sveriges Radio och funderar utifrån sin roll, medarbetarna och den egna organisationens framtid. Inklusive dom yrkesmänniskor som kallas ”journalister”. Alltså, författarna letar tämligen enkelspårigt strategier som fungerar inom givna mål, värderingar, planer och strukturer.

Men snart lär nog en större Förståelse pocka på uppmärksamhet. Men det händer först när man ger sig ut i den andra loopen. En resa där man kritiskt ifrågasätter givna förutsättningar. Eller som Argyris and Schön (1978: 2-3) förklarar det:

”Double-loop learning occurs when error is detected and corrected in ways that involve the modification of an organization’s underlying norms, policies and objectives”.

Tyvärr är det nog så att de oförstående ”ägarna” inte tänker sig något sådant ifrågasättande. Så det är även framöver upp till Oss. För egen del har jag egentligen släppt den institutionella väderkvarnen ”Public Service”. Men i mitt projekt om Avskolning så finns det flera beröringspunkter som slår an den nerv som motiverade det här inlägget. Här är en.

Det behöv(de)s inga journalister

Tänk på att det inte alltid funnits journalister. Men något (tidningar) hände som gjorde att dom behövdes. Sen hände det mer (etermedier) som gjorde att en del tyckte att det behövdes Public Service.

Vad som egentligen hänt på sistone vet vi inte riktigt (än). Behövs det verkligen journalister i en värld där alla barn från tidig ålder verkligen fått lära sig källkritik, skriva artiklar och själva lärt varandra göra sociala medier?

(ledtråd: börjar du med ”ja, därför att…”, då är du fast i den enkla loopen).

Share

Comments 2 Kommentarer »

Via ett mejl i morse från Tobias Nilsson på Regeringskansliet blir jag uppmärksammad på att Utrikesdepartementet startat en bloggportal. Tobias skriver:

”Vill med detta tipsa dig om att UD nu tar steget ut i bloggosfären med ett antal tjänstemän runt om i världen som delar med sig av sina upplevelser och frågor som är i luften.”

Nyss kikade jag in på blogg.ud.se och konstaterar att portalen ser bra, intressant och värdefull ut. Den webbplatsen kommer med all säkerhet att gå en spännande framtid och utveckling till mötes. Ett smart grepp är kartan, baserad på Google maps, där inläggen från olika delar av världen placeras ut. Ett läckert sätt att markera att det är hela världen som behandlas. Om än att antalet bloggar/inlägg och därmed punkter på kartan i nuläget är få. Men, på det sättet syns det ju vad som inte syns.

Naturligtvis är Carl Bildts omdiskuterade blogg Alla dessa dagar på plats. Bland de övriga som redan är igång finns Frihandelsministerns blogg, bloggen Utrikeshandelspolitik samt omvärldsbloggar som Dag i Warzawa och  Från Afrikas horn.

Fokus är uppenbarligen på vad de bloggande tjänstemännen säger, inte konversation med omvärlden. Det finns till exempel ingen ”senaste kommentarer” på portalens hemsida. På sidan Kommentarer och netikett förklarar man att kommentarerna modereras manuellt och skriver:

”I syfte att höja läsvärdet och stärka dialogen med läsarna kan besökare på UD:s bloggar kommentera inlägg eller bidra med idéer på bloggen för utvecklingspolitik.”

En annan snabb reflektion var att det inte fanns ett ord om att bloggen är byggd på WordPress. Jag tycker det är viktigt att berätta det. Dels för att visa att man köper spelreglerna i open source, dels för att många brukar undra. Någon annan förvaltning/organisation kan ju ha liknande planer och söker lösningar. Mycket riktigt bekräftas mina tankar genom en snabb sökning på Twitter efter UDbloggen. Bland de första tweetsen är ”vem har byggt wp-bloggen?.

Eftersom UDbloggen är byggd på den senaste versionen av WordPress, och temat verkar vara gjort av proffs, är kodningen bra. Den funkar i min Android (har iPoden hemma, så det får andra kolla). Men UDbloggen verkar i nuläget inte erbjuda någon mobilanpassad variant.

Det inte heller någon information på engelska, inte ens ett ”About”. Men vad gör det, när man kan låta Google göra översättningen.

Via telefon för en liten stund sedan berättar Tobias Nilsson (samtidigt som han ger OK att till att jag namger honom) att dom redan snappat upp frågan om hur portalen är byggd. Nu är de på väg att lägga ut den informationen. Tobias nämner också att portalen fått en egen webbplats eftersom den inte riktigt passar i det mer formella sammanhanget på UD:s webbsidor. Och att de försiktigt söker sig fram för att hitta rätt ton. När jag frågar om videoinslag svarar Tobias att dom börjar med text, skall väva in bilder och att video kommer säkert framöver. Med andra ord är Utrikesdepartementet inte bara aktiv i den fysiska världen, utan också ordentligt inkopplad i de sociala medierna. Samtidigt som man medanpassar sig till nya kulturella förutsättningar och strategier.

Sociala medier. För mig är dom som jag sagt tidigare numera mogna. Låt vara att folk diskuterar huruvida ”sociala” är nåt speciellt i mediesammanhang. För mig är bloggar, communities, positioneringstjänster, appar och så vidare allt mer mogna verktyg. Min 13-åriga dotter, och hennes vänner, är sedan ett tag är aktiva bloggare. Allt fler myndigheter använder sociala medier. Industriföretag och konsumtionsvarumärken twittrar. SVT använder Facebook för chatten i sina direktsända politiska debatter (något jag skall återkomma till i ett senare inlägg). Det börjar bli vardagsmat, något som aldrig kittlat mig. Jag gillar att försöka känna av kommande och stora förändringar som handlar om sociala och mediala innovationer.

För ganska exakt 16 år sedan (den 23 augusti 1994) föreläste jag för Exportrådet på ett möte med svenska tjänstemän attacheer, diplomater och konsulter från världens alla hörn. Ett par av dem var redan då aktiva på internet och i olika onlinefora, som Compuserve. Redan då var det uppenbart att alla skulle tjäna på att Exportrådets medlemmar delade med sig mer av sina dagliga upptäckter runt om i världen. Nu har det bara blivit enklare, billigare, användbarare och framförallt och begripligt för den stora allmänheten.

Den riktigt stora frågan i det här fallet är vem som vet mest och bäst. Är det våra officiella representanter? Eller är det vem som helst som råkar vara var som helst? Jag lutar åt det senare. Och för att ta tag i den möjligheten krävs stora förändringar. På instiutionell nivå. Långsamt förändras säkert Utrikesdepartementet och blir något än bättre. UDbloggen är ett bra steg på vägen.

För egen del steppar jag vidare på den väg där Skolan som institution skall ersättas med andra saker. Ingen valfråga. I år. Många vill ju ha det som det varit (även om det bara varit så i knappt 100 år).

Share

Comments 2 Kommentarer »

I går delade jag några intressanta timmar med en grupp från VINNOVA. Vi tillbringade inledningsvis en hel del tid med att konversera kring Twitter och värdet av sociala medier. Ger dom någon nytta mer än att det bara är en kul ny teknik, var den stora frågan.

Precis när vi skulle ta en 15 minuters paus frågade en av deltagarna mig efter exempel på några myndigheter som är bra på sociala medier. Frågan var extra relevant, eftersom VINNOVA är ”en statlig myndighet som ska bidra till att höja tillväxten och välståndet i hela landet”. Jag hade direkt en myndighet på tungan, men fick inte fram den. Men han som frågade nämnde då själv Riksantikvarieämbetet, så var den saken klar – nästan. För innan jag lämnade mötesrummet twittrade jag:

”hjälp! Exempel på myndigheter som är bra på sociala medier?”

Sen gick vi och fikade.

Jag vet inte om det var inledningen med ett ”hjälp!”, tiden på dygnet, ämnet, eller bara slumpen. Men mängden och snabbheten i svaren överraskade mig. Så det blev extra roligt att en kvart senare kunna visa på ytterligare ett värde med sociala medier. Och få stöd för mitt grundantagande att ”vi är mer än jag”. Egentligen flera ”vi”, eftersom min fråga retweetades minst två gånger. Eftersom mina tweets också skjuts in i Facebook fick jag några tips även den vägen.

I alfabetisk ordning är det följande myndigheter (ibland deras relaterade närvaro, som tex på Facebook eller Twitter) som nämndes (länkarna jag lagt upp är antingen sådana jag fick in eller googlat fram efteråt):

Därutöver dök det upp några utländska tips (jag missade pga koffeinbrist att fråga efter svenska myndigheter): delstaten Utah (US), Deptartment of Conservation (NZ) och National Park Service (US).  Samt några tweets typ ”vet inte på rak arm, men dom finns”, ”det är väl en utopi” och ”finns massa i US”. Dessutom, en länk till Hur använder statliga myndigheter sociala medier?.

Några twittrare var transparanta nog att påpeka att dom var en del av/nära myndigheten i fråga. En del andra är säkert transparanta via sin twitterbio. Tre av tipsarna jobbar på samma PR-byrå och tipsar om samma myndigheter, men twittret är fritt!

Som en parantes i sammanhanget påminner jag om att Sveriges Kommuner och Landsting för en månad sedan förklarade: Fritt fram för sociala medier.

Tack alla ni som bidrog med tips! Och framförallt alla ni på myndigheter som vågar att pröva nya socialare vägar. Må konversationen vara med oss.

[Uppdatering 14:40, väldigt skamset måste jag erkännad att jag missade såväl berätta om i går, som att inkludera här, Katrineholm. Tänkte, men glömde. Men, eftersom kicken Kommunchef raskt dök upp, så platsar dom i listan (även om i transparent öppen sak ;).

Share

Comments 2 Kommentarer »