Arkiv för kategorin “Kontemplation”

Av samhällsbevarande anledningar tror många att svenska (språket, skriva och läsa) är evigt fundamentala. Vågar du känna på tanken att våra barn (och deras kommande) redan nu är på väg att skapa något bortom medvetandet? Jag tar risken, bland annat därför föreslog jag igår spelförståelse som kärnämne i skolan.

Det visade sig att många som vanligt valde att läsa det dom vill och inte det jag skrev. Kanske på grund av att jag (medvetet) var lite oklar. Jag menar alltså inte att spelförståelse som ämne skulle handla mest om att spela spel. Lika lite som att ämnet svenska inte bara är att läsa och skriva, där ingår litteraturanalys, källkritik och mycket mer. Inte heller menade jag lära sig andra ämnen genom att spela spel, ett slags pedagogiskt verktyg. Det senare är en öppen dörr, det vill säga helt självklart. Och i full gång i många skolor.

Fatta att boken fick oss medvetna

Walter J. Ong publicerade sin bok ”Orality and Literacy. The Technologizing of the Word” 1982. Boken finns numera även i Kindleformat, men jag har bara läst (och flitigt antecknat i) den svenska andraupplagan (1991). Här tar jag avstamp i kapitel 4 ”Skrivande omstrukturerar medvetandet”.

Notera att ord som ”publicerade”, ”bok”,  ”andraupplagan” och ”kapitel” alla är intimt förknippade med den skriftspråkskultur som tills nyligen dominerat människors medvetande. Dessa ord är viktiga begrepp för att förstå ”läsning” och ha goda kunskaper i  ämnet svenska. Åtminstone är den samhällsbevarande delen av mitt medvetande lärd/programmerad att tycka det. Som grädde på moset gjorde jag det här stycket till ett eget stycke, som en del av min skrivförståelse för att stödja din läsförmåga.

Nu är det dock så att människan inte alltid har känt till dessa begrepp. Och det gick alldeles utmärkt att leva sitt liv ändå. Tills det hände något stort. Det vill säga skrivkonsten, och än mer utvecklingen av trycktekniken.

”Utan skrivkonstens existens skulle inte den mänskliga hjärnan kunna tänka på det sätt den gör. […} Mer än någon annan enskild uppfinning har skrivkonsten omformat det mänskliga medvetandet”. (Ong, s. 42)

Ong, och flera med honom inklusive undertecknad, menar alltså att vi kan tänka, och tänker som vi gör som en effekt av dom teknologierna. Dessutom, och det här är extra viktigt. Det gav möjlighet att få andra förklaringsgrunder än dom religiösa. Dom vetenskapliga.

”En följd av den nya, exakt upprepningsbara visuella förklaringen [texter från tryckpressar] var den moderna vetenskapen”. (Ong, s. 147)

Utan boken, ingen vetenskap. Hoppsan.

Enter dataspel

Datorn i all ära. En ny teknologi som började märkas lite grand när Ong skrev sin bok. Jag spelade redan då en hel del datorspel. Och anade att det var något stort på gång. Men att dataspel skulle se ut som dom gör idag, det hade jag inte en tanke på. Inte heller att barn över hela världen skulle lira tillsammans, trådlöst uppkopplade. Eller att tvååringar koncentrerat skulle kladda på mammas padda så fort dom får chansen.

Är det inte så att datorspel blir viktigare än böcker? Som verktyg, miljö, kultur, you name it – när människan ånyo formar om sig för en ny värld.

Vad jag försöker göra är helt enkelt att tänka lite i förväg, det är ju en sån grej vi människor blivit bra på. Speciellt när vårt medvetande fått draghjälp av det trycksaksdominerade språket. Det vill säga den artefakt (av människan skapad) som varit vårt viktigaste verktyg.

Jag tänker så här. Vad händer om vi byter ut läsförståelse (där ämnet svenska på olika sätt är centralt) mot spelförståelse (där svenska förtfarande är centralt, men fått en annan roll)?

Lgr 11: kursplan i spelförståelse i grundskolan – not!

Jag klippte ut några stycken ur den ”utskriftsvänliga pdf” (dock inte klipp och klistravänliga kan jag tala om) versionen av ”Svenska” från Skolverkets webbsida om Lgr11. Sen testade jag att klistra in dom här nedan, fast jag bytte, strök och la till några ord. Pröva och se hur det känns när du läser. Nedanför talar jag om hur det kändes att göra.

3.17 Spelförståelse

Spel blir människans främsta redskap för att känna, konversera och skapa. Genom spel utvecklar människor sina identiteter, uttrycker känslor och tankar och förstår hur andra känner och tänker. Att ha en rik och varierad spelförståelse är betydelsefullt för att kunna förstå och verka i ett samhälle där kulturer, livsåskådningar, generationer och språk möts.

Syfte

Undervisningen i ämnet spelförståelse ska syfta till att eleverna utvecklar spelvärlden, inklusive dess kunskaper. Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att utveckla sitt tal- bygg- och mediespråk så att de får tilltro till sin spelförmåga och kan uttrycka sig i olika sammanhang och för skilda syften. Det innebär att eleverna genom undervisningen ska ges möjlighet att utveckla spelandet för att känna, tänka, konversera, kontrollera och lära.

Undervisningen ska stimulera elevernas intresse för att spela kritiskt och konstruktivt. Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur man formulerar egna spel, åsikter och tankar i olika slags miljöer och genom skilda medier. Undervisningen ska även syfta till att eleverna utvecklar förmåga att skapa och bearbeta nivåer, enskilt och tillsammans med andra. Eleverna ska även stimuleras till att uttrycka sig genom olika estetiska uttrycksformer. Vidare ska undervisningen bidra till att eleverna utvecklar kunskaper om hur man söker och kritiskt värderar information från olika källor.

Frustration

Det var otroligt frustrerande att börja skissa på en läroplan i spelförståelse, eftersom jag är mycket bättre på svenska. En del i frustrationen kommer från det faktum att jag inte kan bygga ett spel i stället. Typ ett planspel för spelförståelse.  Alltså jag har vare sig kunskaper i, eller verktyg för, att bygga en spelnivå som kunde låta oss spela vidare på idén att spela fram en läroplan i spelförståelse.

Lika stor var frustrationen att inte kunna speciellt många begrepp för det jag ville lyfta fram. Enkla saker åt det hållet är handstil (på papper) kanske motsvarar motorik (på kontrollerna) och faktaruta (i en artikel) motsvarar heads-up-display (i ett spelfönster).

”Janis” är i en kommentar till inlägget Spel som kärnämne? i bloggen metabolism oroad över minskad ordförståelse. Janis citerar Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg:

”En läsande sjuttonåring har ett ordförråd på 50 000- 70 000 ord medan en sjuttonåring som inte läser har ett ordförråd på 15 000 -17 000 ord”

För egen del är jag innerligt oroad över att dom som skriver läroplanerna verkar totalt noob när det gäller dataspel (mm), alltifrån terminologi till deras framtida betydelse. Tänk också på att sjuttonåringarna som inte ”läser” har ett annat förråd. Jag vill in i det. För jag känner att det är där framtidens godsaker finns.

Dags för nästa level i CoD:BO.

/Mason

Share

Comments 3 Kommentarer »

Naturligtvis vill jag vara med och Förändra Skolsverige. Men framförallt vill jag sätta fingret på att det är inte Skolans förändring som är central. Utan skönast är insikten om att Skolan är en förlegad idé som måste ersättas med ett nytt systemtänk i samhället.

Två dagar innan Nyårsafton 2010 startade Camilla Rudevärn Facebookgruppen Förändra Skolsverige. Sen anslöt hon flera andra till gruppen, som i sin tur anslöt fler, som anslöt fler… Och på den vägen kom jag med. Dagen därpå publicerade Rudevärn ett dokument som inleds med texten:

”Vi, Camilla Rudevärn IKT-pedagog och certifierad coach och Kristofer Skogholm IKT-pedagog, actionlearner och skolutvecklare, som har startat den här gruppen har gjort det för att vi tror att TILLSAMMANS och DELA är den mest framkomliga vägen för att Förändra Skolsverige”.

Två dagar efter Nyårsafton har gruppen 247 ”medlemmar” (inom cittatecken, för det är i fejan-betydelse). Diskussionen har under nyårshelgen varit tämligen livlig. För en knapp timme sedan la Stefan Pålsson upp ett inlägg om Youtube-videon Education Future Search (ovan), med förklaringen: ”150 sekunder som sammanfattar behovet av nytänkande kring skola, utbildning, undervisning och lärande”.

Videon (262 visningar just nu) uppges vara skapad och publicerad av Darren Carrel, Assistant Principal Saskatoon Catholic Cyber School. Den är i mitt tycke inte unik, men intressant på många sätt. Stilen (mashup, med tveksam rättighetshantering ;), innehållet (vad som sägs), sammanhanget (Carrel skall ha den som ”introduction to a TADO Future Search for cyber education at the Saskatoon Catholic Cyber School) och framförallt formen (en video i sociala medier). Därmed kan den lätt delas vidare, precis som Stefan och jag gjort.

2011 börjar bra. Ett nytt nätverk är fött. Det kompletterar flera andra, tex Dela! (1800+ självvalda medlemmar). Jag är övertygad om att insikten växer om att en förändrad Skola kanske inte är lösningen. Det finns väl andra sätt att utbilda än att stoppa ungarna i Skolan. Dessutom gör Skolan så mycket mer än ”utbildar”.

Vad menar man med ”en bra utbildning”? Jag tror att många ”lärt sig” tänka på en fin skolgång med akademisk examen som slutmål. Varför tänker man så? Och skall det vara så som man bör tänka?

Share

Comments Inga kommentarer »

Det är alarmerande allvarligt att så många läser PISA-rapporterna utan att förstå att deras undersökningar mest handlar om baktiden, inte framtiden. Visst är det illa att en del skolor misslyckas med sitt uppdrag. Men värre är att vi sällan får höra om alla skolor som lyckas utmärkt. Liksom att vi inte ens bestämt vad nytt vi skall mäta för att ge barn och ungdomar en bra start i livet.

Ett pressmeddelande den 7 december 2010 från Skolverket rubriceras “15-åringars läsförståelse och skolans likvärdighet har försämrats”. I texten kan vi läsa lite om den bakomliggande internationella studien PISA 2009 (OECD Programme for International Student Assessment), där “läsförståelse” hos 15-åringar 65 länder och regioner varit huvudområde. De andra områdena som studerats var matematik och naturvetenskap.

Läsförståelse är ju i sig ett komplicerat begrepp. Bland annat undrar jag om dom som (kanske) läst Skolverkets rapportering från PISA 2009 förstår vad dom läser. Meningen är förmodligen att rapporterna inte skall läsas av speciellt många. I stället skall alla förstå att svenska barn- och ungdomar ligger risigt till; att det svenska skolsystemet misslyckats; och att “läsförståelse” är viktigast av allt. Jag förstår inget av detta.

Vad motiverar en svensk 15-åring att lägga sin tid, energi och lust på ett två timmars prov från PISA? Inte vet jag. Kanske ungdomar i andra länder är bättre prov-motiverade, och får därmed bättre resultat? Vilket i sin tur medför att dom står bättre rustade att möta framtiden. Eller?

Lite om spelförståelse

Utvecklare av datorspel är oerhört mycket skickligare än traditionella textförfattare på att utnyttja människans sinnen och belöningssystem i en kunskapssituation. Men vi bortser från den detaljen tills vidare. Däremot är det viktigt för dig som läser det här att förstå en del av hur jag förstår hur många av dagens 15-åringar förstår världen. Framförallt på ett strategiskt plan, givet att dom spelat datorspel. Till exempel spel som simulerar olika miljöer och världar.

Man lär sig ganska fort tre saker i datorspel. Inte genom att läsa instruktionsboken (ifall det finns någon), eller genom att studera någon slags formell hjälpfunktion. Utan genom att agera, reflektera, agera, osv. För det första, det som till synes är irrelevant kan visa sig vara avgörande framöver. Typ, ligger det en röd docka med trasig näsa på golvet så ta upp den! För det andra, gör det omöjliga. Exempelvis som att sparka på väggen en sjuttieolfte gång, för då öppnas den. För det tredje, man kan alltid fuska. Om man kör fast så finns det alltid hjälp att få från andra. Eller så finns det en genväg man kan ta, en väg som man hittar på någon fusksajt. Som livet, ungefär.

Om du nu uppfattar det jag just skrev som nackdelar och/eller faror med datorspel. Då vill jag samtidigt påpeka att livet knappast är som det beskrivs i till exempel en pjäs av ungerske dramatikern Ferenc Molnár.

Minimalt om selektiv perception

Selektiv perception är:

‘en psykologisk term som beskriver hur vår hjärna stänger ute saker från vårt medvetande som inte passar vår invanda föreställningsram – ”vi ser det vi vill se och hör det vi vill höra”. Viktiga faktorer som styr denna tolkningsprosses är våra personliga erfarenheter, vårt humör och vår livssituation. därför varierar uppfattningen av situationer olika från person till person’ (Wikipedia)

Vad vill vi se för rubriker?

Lärarförbundet hakar på Skolverkets pressmeddelande och skriver “Ny PISA-rapport visar på sämre skolresultat”. Förbundets Lärarnas nyheter fyller ut med “Svenska 15-åringar läser inte längre bättre än jämnåriga i andra länder. Även i vår andra paradgren – den likvärdiga utbildningen – har vi blivit ett genomsnittsland. Pisa 2009 är dyster läsning för Sveriges del. Det går nedåt på alla områden”. Lärarnas Riksförbund är inte sämre och pressmeddelar “Svenska 15-åringar fortsätter att halka efter i kunskapsresultat jämfört med jämnåriga i andra länder”. Deras husorgan Skolvärlden går från rubrik till ingress med orden “Signifikant försämring […] sämre läsförståelse”.  Skolportens Grundskolebrev ekar vidare “svenska elevers kunskaper i läsförståelse har försämrats under det senaste decenniet”. Bland de traditionella massinriktade medierna hittar vi rubriker som “Svenska elever halkar efter” (TT, bla hos NSD), “Var fjärde pojke läser undermåligt” (Sydsvenskan), “Svenska elevers resultat försämras” (DN).

De svenska resultaten, som kan anses orsaka rubrikerna, presenteras och analyseras i Skolverkets rapporter ”Rustad att möta framtiden?” (fullständig 248 sidor 3,7 Mb pdf, och sammanfattad 36 sidor 2,7 Mb pdf). Jag tror inte för ett ögonblick att speciellt många som uttalar sig i frågan verkligen läst de 284 sidorna (jag använde datorns miniräknare för att addera 248 med 36). Förmodligen är det ett fåtal, om ens någon, som läst de hundratusentals PISA-sidorna som totats ihop under åren. Tillsammans bildar dom en vetenskaplig murbräcka som många gärna försöker svinga. Även om verktyget är astungt och kämparna är både oskolade och otränade.

Jag tror att dom flesta läser det dom vill se. Och det är inte bra, för jag tycker läget skall ses annorlunda.

Förstår läsarna PISA?

Mitt huvudintryck av alla skandalrubriker är att läsförståelsen hos de som läst om PISA 2009 är inte speciellt bra. Jag skall strax gå vidare med min analys, bakom denna kanske provocerande attityd. Men låt mig först introducera Kim, en  viktig karaktär vars situation måste förstås innan vi kan gå vidare.

Kim är en svensk 15-åring som på senare tid sovit ganska dåligt. Kim är, till skillnad mot mig, fantastiskt duktig på matematik. På fritiden bygger detta mattegeni tillsammans med några ryska kompisar en helt ny musiktjänst, baserad på avancerade algoritmer. Men det är inte därför Kims sömnbrist till och med gett huvudvärk. Kim är nämligen lite finmotoriskt funktionshindrad. En egenskap som inte är värd att skryta med, och som ibland orsakar problem. Just för tillfället massor av elände. Slöjdläraren hade nämligen gett alla i klassen uppgiften att göra två äggkoppar var. I trä – med skolans svarv. Det gick inte så bra för Kim där. Men en kompis hjälpte till med finliret. I gengäld lånade Kim ut sin nya Kinect till polaren några dagar. Till slut blev det riktigt fina äggkoppar. Läraren blev nöjd (även om hon inte vet hela sanningen), och kompisen var glad. Kim har dock ett samvete som pockar på uppmärksamhet när det är läggdags. Men, det ordnar sig nog.

PISA rustar för baktiden

Skolverkets Tf generaldirektör Helén Engmo och dess undervisningsråd Anita Wester börjar rapportens förord med frågan “Hur väl är 26 miljoner elever i 65 länder rustade att möta framtiden?”. För mig känns det nästan tragikomiskt, eftersom jag dagligen möter mängder av vuxna som inte ens vet speciellt mycket om nutiden. Jag får till och med bra betalt för att berätta om den, något som åhörarna oftast får för sig är framtiden.

Med andra ord så är min utgångspunkt att från Utbildningsministern och nedåt (ursäkta den traditionella vinklingen) så är samtidsförståelsen hos dom flesta inblandade vuxna katastrofalt bristfällig. Och framtiden? Den har vi ingen aning om hur den blir. Även om jag tycker mig ana vad som verkar vara viktigt att kunna mer om framöver.

Våga ifrågasätta anseendet

Jag har dom senaste dagarna börjat läsa Skolverkets båda rapporter. Dom är rätt omfattande och komplicerade – tro mig. Jag skulle vilja beskriva skrifterna som ett excellerande i akademisk skrivkonst. PISA är ju en enorm apparat som engagerar forskare i hela världen.

I den sammanfattade rapporten finns i slutet ett diskussionsavsnitt, som bland annat tar upp frågan om kunskaperna som PISA mäter verkligen reflekterar målen i de svenska kursplanerna. Där står det :

“forskare, som utsetts av de deltagande länderna, tagit fram ett ramverk utifrån kriterier om vilka kunskaper och förmågor som anses vara av vikt för att kunna delta som samhällsmedborgare i det vuxna livet” (s. 30, min fetstil)

En central fråga handlar alltså om vad som anses vara viktigt att “kunna”, där kunskap i sig är ett komplicerat begrepp. På goda grunder har andra tidigare kommit fram till att just det som PISA mäter åtminstone var viktigt. Det vill säga saker som läsförståelse, matematik och naturvetenskap. Ämnen som är tätt sammankopplade med det moderna projektet och industrialismen.

Den större diskussionen om var mänskligheten befinner sig numera, och vår radikalt förändrade framtid, undviker jag för tillfället. Men tro mig samtal om detta pågår i hela världen, om än i mycket ringa utsträckning hos ledande (utbildnings)politiker.  I stället nöjer jag mig med deklarationen att vi är på väg mot något nytt. En nu- och framtid där det som varit viktigast förlorar just den betydelsen. Något jag per definition ännu inte kan bevisa vetenskapligt, i betydelsen går inte att mäta – än ;).

Vi måste alltså både våga ifrågasätta det som varit (viktigast) och verkligen känna efter vad våra barn och ungdomar kommer att behöva (kunna). Exempel på sådana förmågor är det som rör kreativitet (läs gärna Fredrik Häréns tankar och om The Developing World) och entreprenörsskap (där Nobelpristagaren Muhammad Yunus menar att vi skall fostra “job creators, not takers”). För att inte tala om musikalitet, vem vet?

Än så länge har jag bara mäktat att rota i det som rör PISA 2009:s fokusområde, det vill säga “läsförståelse”. Studiens andra två områden återkommer jag till vid senare tillfälle.

När det gäller läsförståelse så menar jag att PISA brister allvarligt på två plan. Dels det som handlar om formerna på det man skall kunna läsa och förstå. Dels studiens fokus på just läsning (och analys) på bekostnad av skrivandet (och kreativ konversation).

Tryckande texter

Som disputerad forskare tycker jag mig ha en ganska god förmåga att kunna läsa, förstå, analysera och dra slutsatser från tämligen avancerade texter som de aktuella rapporterna. Just därför anser jag det vara viktigt att jag går till botten med saker och ting. Vilket inte är samma sak som att kontrollera om rapporten drar rätt slutsatser utifrån dess data.

Jag vill både förstå hur man tänkt när undersökningen konstruerats samt se hur frågorna ser ut och hur svaren bedömts. Allt detta finns tämligen välbeskrivet i Skolverkets huvudrapport, även om jag fortfarande inte hittat frågepaketet i sin helhet.

Svenska 15-åringar skall alltså vara ganska dåliga på “läsförståelse”, vad det nu är. Vad forskarna bakom PISA menar beskrivs utförligt på sidorna 29-35. På sidan 32 finns dessutom ett stycke om “digitala texter” och “hypertextlänkar”. Man kan ju lätt anta att de senare sakerna blir allt viktigare i framtiden. Men än så länge vet jag bara att “I PISA 2009 deltog 20 länder i en delstudie som undersökte hur bra elever läser digitala texter. Eleverna fick ett antal uppgifter av olika slag som simulerade hur väl de skulle använda digitala texter för att skaffa sig information” (s. 28).

Alltså har PISA 2009 framförallt försökt mäta läsförståelse av det slags texter som varit, och till viss mån är, viktiga. Typ tryckta böcker, artiklar i papperstidningar och avancerade skriftliga rapporter. Där det ingår formulär, diagram, tabeller och kartor. Inte ett ord om video, animationer, 3D-miljöer eller andra interaktiva applikationer (som tex en wiki). På 284 sidor finns det inte en stavelse som innehåller bokstavskombinationen “ljud”.

Med andra ord, en klar indikation på att här har PISA förmodligen bara mätt om 15-åringar är väl rustade för baktiden, inte framtiden.

Skit in skit ut

Även om både Skolverket, journalister och andra pratar om “statistiskt signifikanta” skillnader så gäller gamla sanningar. Skit in, skit ut. Det vill säga att om man mäter fel (saker), så spelar den matematiskt baserade sannolikhetsdiskussionen ingen roll. Dessutom, dom flesta som läser “statistiskt säkert” vet inte ens vad det har med sannolikhetsfördelning att göra. Till råga på allt är det på ett större plan tämligen oförståndigt att anta att alla svar dom svenska 15-åringarna gett baseras på vad dom “lärt sig” i “det svenska skolsystemet”. Dom har förmodligen lärt sig det mesta utanför skolsystemet. Det grundantagandet bortser jag från just nu, och inriktar mig i stället på hur PISA mäter läsförståelse.

På sidorna 44-49 beskriver Skolverkets rapport på ett ingående sätt hur läsförståelsefrågorna är uppbyggda. Några av de frågeexempel som finns handlar om “mobiltelefonsäkerhet”. Förmodligen baseras ämnesvalet på att 15-åringarna anses vara intresserade av just detta. Fast, jag känner flera som förmodligen inte motiveras av frågan. Dom skulle direkt hoppa över, eftersom dom sedan tidigare förstått att faran med mobiler (liksom bilar) är en hopplös fråga. Och dom vill definitivt inte röra till det genom att fundera över att deras viktigaste livsredskap skulle vara farligt (vi människor undviker kognitiv dissonans).

Exemplet inleds med en “text” på två sidor (se bilderna nedan).

mobilex1mobilex2

Därefter kommer frågan:

Vad är syftet med Faktarutorna?

A. Att beskriva riskerna med att använda mobiltelefoner.
B. Att påpeka att det pågår debatt om mobiltelefoners säkerhet.
C. Att beskriva de försiktighetsåtgärder man bör vidta när man använder mobiltelefoner.
D. Att påpeka att det inte finns några kända hälsoproblem som orsakats av  mobiltelefoner.

Och vi får reda på att full poäng ges till svaret B. Kanske är jag övernitisk när jag anar att här döljer sig en strävan att trumma in idén om att ständigt söka det enda sanna universella svaret. Och att frågekonstruktörerna vet vilka svar som gäller. Samtidigt som jag tycker PISA:s rätta svar är fel.

Frågan bedöms vara på en förhållandevis svår nivå (4 på skalan 1-5). Det skall i ärlighetens namn påpekas att det tog mig en bra stund att läsa “texten”, frågan, läsa om, fundera, och – bli irriterad. Om jag för ett ögonblick skall bli filosofisk, så finns det nog många fler svar. Till exempel att syftet med faktarutorna är att “komplicera en traditionell tabell, så man kan mäta läsförståelsen hos 15-åringar som svarar på frågor”. Eller att “ge lite fakta som inte fanns i den stora rutan”. Och varför inte “illustrera att inte ens vetenskapen kan ge sanna svar på något”? Dessutom verkar det vara en risk med mobiltelefoner, det vill säga att det investeras massa miljoner på vetenskaplig forskning som inte ger några vettiga svar.

Men full pott ges bara till den som snällt och okreativt svarar på det sätt som anses vara rätt. Och gör det snabbt, eftersom hela PISA-testet måste genomföras på två timmar.

Kanske hade frågeformuleringen “Vilket av följande påståenden beskriver syftet med faktarutorna bäst (enligt vår uppfattning)?” varit bättre. Dessutom tycker jag definitivt att faktarutorna “illustrerar en osäkerhet” eller “illustrerar debatter”, mer än “påpekar…debatt”. Men jag har nog fel, eftersom “mätinstrument och metoder” filats fram under flera år. Frågan är nog perfekt! Om man vill skola strömlinjeformade “läsare”.

En lättare följdfråga (nivå 3) var av mer öppen karaktär. Den löd:

Titta på punkt 3 i Nej-kolumnen i tabellen. Vad skulle en av dessa ”andra faktorer” kunna vara i detta sammanhang? Motivera ditt svar.

Det skall enligt rapporten handla om att “identifiera en faktor i modern livsstil som skulle kunna ha samband med trötthet, huvudvärk eller koncentrationssvårigheter”. När svaren bedömts kan förklaringen vara självklar eller uttryckligen angiven. Exempel på fullpoängare är:

  • Att inte få nog sömn. Om man inte får det, så blir man trött.
  • Att ha för mycket att göra. Det blir man trött av.
  • För mycket läxor, det blir man trött av OCH får huvudvärk.
  • Buller – det får man huvudvärk av.
  • Stress.
  • Att arbeta sent.
  • Prov.
  • Det bullrar för mycket överallt.
  • Människor ger sig inte längre tid att koppla av.
  • Folk prioriterar inte saker som är viktiga, så de blir sura och sjuka.
  • Datorer.
  • Föroreningar.
  • Att titta för mycket på TV.
  • Droger.
  • Mikrovågsugnar.
  • För mycket e-post.

Eftersom 15-åringarna uppmanas att titta i Nej-kolumnen, så måste man ju berömma deras initiativförmåga att fuska lite genom att titta i Ja-kolumnen. Annars går det ju inte att ens ana vilka “effekter” det kan handla om. Sen är det en annan femma att man inte får tänka sig effekten “långa telefonsamtal” (som man kanske kan få ont i öronen av) i den moderna livsstilen, Jag skall heller inte irritera stämningen här med att ifrågasätta det “självklara” i svar som att arbeta sent, datorer och prov. Liksom att mikrovågsugnar skulle orsaka trötthet, huvudvärk eller koncentrationssvårigheter.

Ingen poäng gavs till ungdomar som ”ger otillräckligt eller oklart svar”, som:

  • Utmattning. [upprepar information i texten]
  • Trötthet. [upprepar information i texten]
  • Koncentrationssvårigheter. [upprepar information i texten]
  • Huvudvärk. [upprepar information i texten]’
  • Livsstil. [oklart]

“Livsstil” är alltså oklart, men “effekter” anses självklart. “Trötthet” är dumt, men “att inte få nog sömn. Det blir man trött av” är finfint (även om det tar längre tid att skriva). Och det blir intressantare, för nollpoängare är även svar som “visar på felaktig förståelse av materialet eller ger ett orimligt eller irrelevant”, exempelvis:

  • Ont i öronen.
  • Äggkoppar.

Synd om Kim, som lever modernt, sover illa och har ont i huvudet på grund av dom där d-a äggkopparna. Denne stackars 15-åring har usel läsförståelse. Helt körd i framtiden.

Efter tryckkonsten, utanför skolan

Den amerikanske sociologen, filosofen och teknologen Ted Nelson myntade 1965 de båda begreppen hypermedia och hypertext. Det tog några år innan hans, och liknande idéer, mötte en bredare förståelse och intresse. I början på 1990-talet började dock nästan hela världen vakna till, i och med att den brittiska ingenjören och datavetenskaparen Tim Berners Lee uppfann webben 1989. Jag skriver “nästan” hela världen, eftersom det tog ända till 2009 innan PISA på försök började studera om 15-åringar kan läsa “digitala texter med hypertextlänkar”. Sålunda har PISA börjat rusta sig för den vardag som åtminstone en del av oss lever i sedan många år.

Redan tio år tidigare (1999) började dock andra inse att den ursprungliga idén om webben som ett sätt att för läsarna publicera statiska och sammanlänkade texter, erbjuder radikalt annorlunda möjligheter. Vi kom att kalla detta Webb 2.0, där användare har:

“the no choice but to interact or collaborate with each other in a social media dialogue as (consumers) of user-generated content in a virtual community, in contrast to websites where users (prosumers) are limited to the active viewing of content that was created and controlled by them. Examples of Web 2.0 include social-networking sites, blogs, wikis, video-sharing sites, hosted services, web applications, mashups and folksonomies”. (Wikipedia).

För säkerhets skull översätter jag inledningen av ovanstående citat till svenska: “inte har något annat val än att interagera och samarbeta med andra i en socialt medierad dialog”. Jag släpper nu bara några tankar kring detta. Se dom som frön till vidare konversation framöver. Det viktigaste just nu är att byta perspektiv från “läsa” i betydelsen ta in, till “skriva” i betydelsen aktivt medskapa.

Vem rustar för framtiden?

När nu PISA bara rustar för baktiden, så måste vi andra hjälpas åt och fundera på hur vi rustar oss för framtiden. Då måste vi som sagt förstå samtiden och dess (nu 15-åriga) innevånare. Och när vi har lite pejl på dagsläget kan vi börja känna efter vad som är viktigt framöver. Liksom hur vi skall rusta och mäta våra barn och ungdomars förmågor så de får en riktigt bra start i livet.

Sånt jag inte förstår

Som olegitimerad pappa och provocerande konsult känns det ibland lite jobbigt att en massa ungdomar över hela världen förstår väldigt mycket som jag själv inte alltid begriper. Så samtidigt som jag försöker få dom att fatta lite av sånt som jag greppar, så tycker jag det är viktigt att försöka förstå hur och vad dom förstår.

Nu råkar jag känna en del 15-åringar. Jag är övertygad om att dom har otroligt mycket mer kunskap än vad jag själv hade när jag var i samma ålder. Skolan har försökt lära dom ungefär samma saker som jag själv fick mig till livs för nästan 40 år sen. I många fall har dom haft samma böcker, även om författarna bytt ut “pannkakor” mot “pizza”. Men berg- och dalbanan i engelskaboken finns kvar. “Jim rides up, and he rides down”. Texter som många barn tycker suger, eftersom de flinkt tävlar i FPS-spel tillsammans med andra engelsktalande ungdomar i hela världen. Långt ovanför läroböckernas tivolipedagogik. Fast detta sker normalt inte i skolan på skoltid, även om undantagen tack och lov växer (spelandet i skolan ökar, dock inget som PISA mäter).

Men det finns ju fler “digitala texter” än FPS-spel. Det land/region som toppar listan “Resultat i läsförståelse” är Shanghai. Inte osannolikt att svenska 15-åringar framöver kommer att ha en del interaktioner med kineser. Nedan är en skärmdump från en kinesisk webbplats. Jag råkar tycka att det är viktigare att barn tidigt lär sig hantera den typen av tjänster (inte “texter’), än att sluta sig till syftet bakom en faktaruta.

image

Skärmdumpen nedanför kommer från /sci/ på 4chan. Mer specifikt dess “text version of the Math & Science board”. Är det viktigt att förstå hur man deltar där (inte “läser”)? Skall 15-åringar kunna värdera och navigera i ett medium som 4chan? Intressant i ett dagsaktuellt sammanhang är till exempel att en hel del av användarna är Anonymous, som i bland annat 4chan organiserat åtgärder mot flera webbsajter som anses motverka Wikileaks. Liksom att jag väljer att här inte länka till 4chan och att m00t har viss betydelse (se TED-videon).

image

[Uppdatering 2010-12-14, kl 10:10: Efter att jag publicerat det här inlägget dök det på Twitter upp en länk till Inside ‘Anonymous’: tales from within the group taking aim at Amazon and Mastercard på Guardians Technology blog. Charles Arthur beskriver där delar av det deltagande (inte läsande) jag pratar om. Jag citerar ett stycke, om ett chattrum med kopplingar till 4chan, som ger en antydan om hur den verkligheten ser ut:]

”these chatrooms have up to 3,000 people, and the questions come in a stream and pass by in a river of commentary, observations, links and jokes. You wouldn’t say that it’s directed; more that it swings in various directions like a flock of birds, apparently aware of its own vector but unable to force it on any of its members”.

Jag skulle kunna gå vidare i all oändlighet och ge exempel på existerande saker som 15-åringarna redan nu använder. Fenomen som är otroligt mer avancerade än “digitala texter”. Eller den uppenbart overkliga tingest som PISA kallar diskussionsforum i sin “simulerade test”. Här valde jag bara två enkla exempel som jag tror vuxna med traditionell läsförståelse kan förstå att vi själva borde första att förstå mer av.

Jag tror på konversationsförståelse

Det finns ingen vetenskap i världen som definitivt kan avgöra om läsförståelse (av traditionella texter) eller konversationskompetens (på tex internet) är viktigast i framtiden.

Alltså, om det inte redan framgått, skriver jag rätt ut att “läsförståelse” som PISA studerar är relativt ointressant. Liksom att jag tror att människorna bakom PISA inte ens förstått hur samtiden ser ut. Det räcker inte att “läsa” om samtiden, man måste leva den. Som 15-åringar gör. Och med den erfarenheten i kroppen kan man börja visionera om framtiden, och vad som kan tänkas vara viktigt nu och framöver.

Sveriges 15-åringar är kanske bäst i världen på konversationsförståelse. Ingen vet dock något om detta. Vi vet inte ens vad konversationsförståelse skulle kunna vara.

Utgå inte från att PISA visar vägen

Har ni hört den där gamla historien om poliskonstapeln som stötte på en berusad man utanför ett hus? Mannen kröp runt en gaslykta och polisen frågade vad som hänt. Mannen säger sluddrande att han tappat nycklarna till huset. Så polisen hjälper till att leta. Efter en stund frågar polisen: ”Är det säkert att ni tappade nycklarna här vid lyktan”? Nej, blir svaret – ”Men man scheer ingenting i det förbaschkade mörkret runtomkring”.

Låt oss inte berusas av dom akademiska ångor som PISA bjuder på. Vi måste överge det förrädiska ljus som en del letar i. Och tillsammans byta perspektiv och tända flera LED-lampor. Annars kan vi aldrig avgöra om världens barn och ungdomar är rustade att möte framtiden.

Till sist, en ny början

Nu har jag skapat en lång utläggning i form av skrivna ord, några bilder och ett gäng länkar. Förstår ni åtminstone att den “text” jag skrivit är relativt oanvändbar i tryckt form? Tänk om jag på samma tid kunnat göra en kewl animation och lägga upp den på YouTube.

Själv är jag alltså inte så rustad för framtiden som jag skulle önska. Men det är till exempel RSA (Royal Society for the Encouragement of the Arts, Manufactures and Commerce), som gjort en animerad kortvariant av Sir Ken Robinsons föreläsning Changing Paradigms. Känn på den! Konversera därefter kring Skolverkets coh PISA:s rapporter samt inläggen kring dessa för en helt ny förståelse. Annars är det helt kört i framtiden.

Share

Comments 13 Kommentarer »

Något mycket spännande har hänt inom Sveriges Radio. Och det är inte att www.sverigesradio.se nyss utsågs av Internetworld till ”Sveriges bästa mediesajt 2010”. Utan att numera huserar SR (före detta etermedieföretag) ett par direktörer som börjat Förstå. Hur gick det till? Och vad betyder det?

Mats Svegfors och Cilla Benkö, vd respektive vice vd i Sveriges Radio, lanserade idag under en lunch i Radiohuset ”en ny interaktiv mediebok” (pressmeddelande). I transparensens namn är det lika bra att erkänna direkt – jag åkte dit utan hopp om att personligen se något nytt i det dom skriver. Och mycket riktigt verkar den förutfattade meningen stämma. Jag skriver ”verkar” eftersom jag bara skummat texten.

Däremot blev jag positivt överraskad, läs oerhört glad, över det som författarnas jobb med boken fört med sig. Något som så att säga dykt upp på insidan. I slutet av boken skriver Svegfors och Benkö i kapitlet Syntesen: Journalistik 3.0:

‘Inte minst i utvecklingsperspektivet blir insikten hos ”ägarna” av public service om vad som faktiskt nu håller på att ske av alldeles fundamental betydelse. Det gäller att de som i Sverige fattar beslut om public servicebolagens framtid verkligen tar sig tid att sätta sig in i den verklighet som vi nu ser växer fram. Beslut som fattas nu kan få ödesdigra effekter för lång tid framöver’. [mina markeringar]

Den personliga erfarenhetens betydelse

Mellan raderna, och när boken presenterades, är det uppenbart att arbetet med att göra en ”interaktiv bok” har resulterat i att Svegfors och Benkö verkligen börjat Förstå. ”Även en gammal hund”, svarade Svegfors på en publikfråga om dennes nedlåtande syn på nya medier under Almedalsveckan 2009. Utöver det har direktörerna insett att ”ägarna” inte förstår. Samt att detta innebär i en mycket allvarlig situation. Välkommna in i klubben! (Jämför Tänk om att inte förstå förändringar).

Märk väl att det är arbetsformen mer än innehållet som odlat dessa nya insikter. Svegfors och Benkö har helt enkelt skapat med hjälp av ”nya medier”. Och det är en gammal sanning att göra betyder mer än höra. För säkerhets skull pratade jag en stund med Svegfors och Benkö om hur insikterna väckts. Båda berättade att deras personliga bloggande, länkande, wikiande, twittrande, embeddande och så vidare varit nödvändiga. Liksom att samverka med medarbetare som verkligen kan sociala medier. Något de naturligtvis inte är ensamma om att ha gjort. Men parat med deras långa erfarenhet, och roll, inom medievärlden känns det som att stubinen på en dynamitgubbe nu har tänts. Sen är vi nog oeniga om hur lång stubinen är och hur explosionen kommer te sig.

Respekt och korrekt

Missförstå mig inte. Jag hyser stor respekt för hur Svegfors och Benkö tänker, förstår och agerar. Det är min övertygelse att deras nya verk blir synnerligen intressant för många. Både till form och innehåll. Dessutom är jag full av beundran för deras mod att ha tagit sig den dyrbara tid som behövs. Liksom för dådkraften att från högsta nivå söka leda med ”Wikipedias teknik”. Eller som de säger i förordet ”det är just på det sättet som vi föreställer oss att vi skall kunna hantera ett motspänstigt och oöverblickbart kunskapsläge”. Men jag delar inte alla deras synpunkter, och än färre av slutsatserna.

Boken ””Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn”” släpps i form av webbsidor med mera på SverigesRadio.se/Medieormen. Ett förord, 15 kapitel och ett appendix utgör grunden. Till detta kommer Medieormens blogg och flera ljudklipp. Webbsidorna innehåller dessutom en hel del videoklipp.

Naturligtvis gör författarna klart att poängen för dem är inte att presentera ett färdigt verk. I stället är ”alla inbjudna att delta i ett allvarligt syftande meningsutbyte om medieutvecklingen”. Smart retoriskt grepp. Som om vi behövde bjudas in. Men vi tackar väl med mössan i hand ;).

Under min skumläsning tyckte jag mig se ett par allvarliga och tråkiga tendenser (låt vara att  jag läst selektivt):

  1. USA (anglosaxiska) perspektivet regerar. Under presentationen nämnde Svegfors och Benkö att de har en tonvikt på USA, eftersom det är ett ledande land med stora tänkare. Därmed missar de hela den medieutveckling som inom många områden både lett och leds av de som Fredrik Härén kallar Utvecklingsländer.
  2. Jante spökar. Nog är det så att vi är många svenskar som under lång tid mer än ”kommenterat utvecklingen av nya medier”. Vi har för fasiken forskat, affärsskapat och teknikutvecklat från resans början. Vi gjorde det här innan webben ens fanns. När Svegfors och Benkö dessutom skriver ”av uppenbara skäl är den svenska debatten mindre mångfasetterad och mer begränsad”, blir jag nästan förbannad. Läs resten av det stycket i synteskapitlet och jag garanterar att fler än jag går i taket. Vilka skulle dom uppenbara skälen vara, annat än Jante? Möjligen en omedveten projicering av författarnas/branschkollegornas egna handlande under många år.
  3. Deterministisk underton. Här är jag verkligen ute på tunn is, eftersom jag läst så ytligt. Men det känns som att mediehistorien beskrivs som given. Teknologier och institutioner (som Public Service) blev mer eller mindre bara till. Vi får veta väldigt lite om de drivkrafter och enorma motsättningar som faktiskt spelat roll. Och uppenbarligen fortfarande råder.

Det har bara börjat

Jag tror att Svegfors och Benkö än så länge bara förstår inom första loopen. De är kvar inom Sveriges Radio och funderar utifrån sin roll, medarbetarna och den egna organisationens framtid. Inklusive dom yrkesmänniskor som kallas ”journalister”. Alltså, författarna letar tämligen enkelspårigt strategier som fungerar inom givna mål, värderingar, planer och strukturer.

Men snart lär nog en större Förståelse pocka på uppmärksamhet. Men det händer först när man ger sig ut i den andra loopen. En resa där man kritiskt ifrågasätter givna förutsättningar. Eller som Argyris and Schön (1978: 2-3) förklarar det:

”Double-loop learning occurs when error is detected and corrected in ways that involve the modification of an organization’s underlying norms, policies and objectives”.

Tyvärr är det nog så att de oförstående ”ägarna” inte tänker sig något sådant ifrågasättande. Så det är även framöver upp till Oss. För egen del har jag egentligen släppt den institutionella väderkvarnen ”Public Service”. Men i mitt projekt om Avskolning så finns det flera beröringspunkter som slår an den nerv som motiverade det här inlägget. Här är en.

Det behöv(de)s inga journalister

Tänk på att det inte alltid funnits journalister. Men något (tidningar) hände som gjorde att dom behövdes. Sen hände det mer (etermedier) som gjorde att en del tyckte att det behövdes Public Service.

Vad som egentligen hänt på sistone vet vi inte riktigt (än). Behövs det verkligen journalister i en värld där alla barn från tidig ålder verkligen fått lära sig källkritik, skriva artiklar och själva lärt varandra göra sociala medier?

(ledtråd: börjar du med ”ja, därför att…”, då är du fast i den enkla loopen).

Share

Comments 2 Kommentarer »

Personligen tycker jag att Apples varumärke skall skrivas iPhone även i vanlig löptext. Det tycks för mig både snyggare, och vanligare, när jag skummar runt på nätet. Men som regel skriver språkvårdande medier som dagstidningar och TV-kanaler (för mig mindre vanligare medier) i stället Iphone. Varför är det så, och skall det vara så?

Jag har förstått att professionella skribenter med ett språkvårdande sinne tycker att varumärken inte skall skrivas som varumärkesinnehavaren vill. Samma sak gäller de skrivtolkar som vi anlitat för webbtv-sändningar. Ibland har jag tänkt att det kanske beror på att journalister inte ”vill göra reklam” för varumärket. Fast då och då undrar jag faktiskt varför?

Därför blev jag glad i fredags när @SjobergAnnika i en tweet skrev: ”Språkrådet på Twitter! Med möjlighet att ställa frågor! @sprakradgivning”. Men glädjen blev kort och i stället för att fråga twittrade jag i retur: ”@SjobergAnnika @sprakradgivning twitterfråga måndagar 14-15, gulligt (eller snarare idiotiskt harintefattanåge) så jag skiter i att fråga”.

Så här efteråt tycker jag dock att dom fattat en sak: att ha en twitter-bio som anger ambitionen: ”Twitterfrågor besvaras måndagar 14 till 15. Övrig tid går det bra att ringa eller skicka e-post, se språkrådet.se/kontakt”. Att dom sedan besvarade min tweet nu i morse strax efter 10 (dvs innan Twitter-tid) kan man kanske se som ett litet plus i kanten. Även om svaret bara var precis det som står i deras bio.

Tänkte nu att  jag skulle testa att ställa min fråga om iPhone versus Iphone via mejl, bara för att se hur snabba dom är. Men det behövdes inte. Det var bara att söka på ”iphone” i deras webbplats. Den 7 februari 2010 skriver dom under rubriken iPad eller Ipad? bland annat:

”Att företag väljer att avvika från normala skrivregler beror förstås på att de vill sticka ut och synas. Att bryta mot reglerna är ett sätt att väcka uppmärksamhet. Det kan fungera i logotyper och reklamannonser, men i löpande text blir sådana skrivsätt bara störande för läsningen.

I vanlig löptext ”normaliserar” man därför varumärkesskrivningar som uppenbart bryter mot normala skrivregler. Det innebär bl.a. att liten bokstav i början av namn ändras till stor och att stor bokstav mitt inne i ett ord ändras till liten.”

Jaha, så ser dom på saken. Som sagt är för mig iPhone mer normalt än Iphone. Är jag ensam om det?

ps jag fattar fortfarande inte idén med @sprakradet   @sprakradgivning ds

[Uppdatering 2010-10-19] Jag sände en tweet om inlägget ovan, och ganska snabbt twittrade @sprakradgivning tillbaks: ”Tack för synpunkter. Anser du att man ska skriva IKEA, e.on, GöteborgsOperan o.s.v. i löptext?”. Mitt svar blir: ”Ja, Nej, Ja och se en uppdatering i mitt inlägg om frågan”.

Ja till IKEA: för varumärkesinnehavaren vill det; för att det är en förkortning (precis som PTS och där är det tydligen ”normalt” att skriva med versaler); och för att jag tror att dom flesta faktiskt tycker det heter IKEA. Nej till e.on, för att dom själva skriver E.ON (i övrigt samma argument som för IKEA). Ja till GöteborgsOperan av samma skäl som ovan. Och man ska skriva Westreamu i löptext fför att jag tycker det ser snyggare ut (än WestreamU som loggan ritas). Och för att folk aldrig kommer skriva ”rätt” ändå.

Det jag egentligen är ute efter är att ifrågasätta Språkrådets ståndpunkt: ”i löpande text blir sådana skrivsätt bara störande för läsningen”. Det kan ju faktiskt vara så att det numera är störande för läsningen med en ”normalisering” av varumärkesnamn. Speciellt när nya generationers prosumenter (läsare OCH skrivare) är vana att hantera varumärken lika flinkt som andra typer av symboler (typ löptext).

Till sist, apropå mitt ”idiotiskt harintefattanåge”. Twitter är i huvudsak ett realtidsmediun, ofta på gränsen till livechatt. Att då starta ett twitterkonto med ambitionen att svara en timme i veckan är för mig obegripligt. Speciellt som exempelvis @SJ_AB och @Arlanda har kontorstid, respektive 24/7. Jag verkar inte ensam om den åsikten, även om andra twittrare uttrycker sig lite försiktigare. Min omedelbara känsla i fredags var besvikelse – jag ville ju ställa en fråga då, direkt. En alternativ ambition kunde varit ”Här bjuder Språkrådet löpande på språktips. Fråga gärna tillbaks via www.sprakradet.se, vi har tyvärr ingen budget för twitterfrågor”. (Notera: inga svenska tecken i webbadressen, eftersom dom flesta twitterappar inte klarar sådana. BTW vem äger @sprakradet?).

Share

Comments Inga kommentarer »