Vi får inte okritiskt utgå från att ”vetenskaplighet” och ”forskning” rättfärdigar vissa former av skolutveckling och pedagogisk verksamhet. Ett aktuellt exempel på en i princip helt värdelös forskningsinsats får illustrera hur akademiskt pedagogiskt högmod dränker praktiserande lärares frontinsatser. Samtidigt ger jag ett litet smakprov på hur gammelmedia spelar med i dumheterna, och hur sociala medier spelar emot. Dessutom, spelandet är numera det som driver datorutvecklingen.

”Att man faktiskt via dataspel skulle kunna hitta någonting som skolan skulle kunna utveckla, det tror jag inte så många har tänkt på.”
Tomas Kroksmark, september 2012

Sofistikerat skitsnack

SR Ekot i Jönköping publicerade tidigt i måndags morse inslaget Dataspel kan ge skolan nytt arbetssätt. David Svanberg, medarbetare vid SR P4 i Jönköping, har intervjuat Tomas Kroksmark om dennes studie kring dataspel och pedagogik. Själv får jag reda på detta samma morgon via en tweet från @UllaHamilton. Hon skrev ”Viktig info om att pedagogiken i dataspelen kan användas i tex matematikundervisning. Undervisningen har att lära där enl forskning #08pol”. Samma förmiddag får jag via Facebook 0ckså reda på att DN publicerat storyn som Professorn: Lär av datorspelen.

Jodå, Kroksmark är professor i pedagogiskt arbete vid Högskolan för lärande och kommunikation, Högskolan i Jönköping. Han presenteras på Högskolans forskningssidor inledningsvis med orden ”leder forskningsmiljön Skolnära forskning. Den riktar sin forskning i första hand mot lärandets mysterium”. Mysterium sa Bull (alltså, det där sista la jag till).

På ytan verkar allt nästan OK. Det vill säga om man bortser från att public service-organet Ekot inte är mer än ett eko. Och ignorerar att journalistiska DN i princip ordnat länkbete genom att eka Ekots eko. Men det är många i de sociala medieströmmar jag simmar i, som under dagen i stigande grad irriteras över att Kroksmark fått medial uppmärksamhet för en sedan länge beprövad erfarenhet. Mer om det strax.

Det som får mig att haja till är Ulla Hamiltons passus om ”enl forskning”. Ännu en som okritiskt lutar sig mot vetenskapen, denna gång en politiker. Hon är inte ensam bland politikerna, journalisterna, föräldrarna, eleverna, ja i princip alla. Även jag trillar ibland i fällan. Så det jag skriver här är en form av självkritik.

Av någon underlig anledning så verkar en professors ord alltid väga tyngre än vem som helsts. Varför skall en högre akademikers uttalande vara viktigare än mina, en gymnasielärares, en foursquareincheckande elevs eller en kupongsamlandes förälder? Kan förklaringen vara att enligt den nya Skollagen skall skolans utbildning vila på ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”? Och här har vi ju en alldeles äkta meriterad professor som uttalar sig.

Problemet här är att alltför få hör nåt om om Jonas Bjelvenmark och alla andra som utvecklar riktigt intressanta och relativt oprövade saker.

Vetenskapligt grundskakning

Det vore otroligt lättvindligt och taskigt mot lagstiftarna att i det här sammanhanget nämna en annan Thomas K. K som i Kuhn. För tänk om vi befinner oss mitt i ett paradigmskifte och vetenskapen har fel - då rasar ju grunden för allt vilande. Vila förresten, varför skall utbildningen vila över huvud taget. Den borde ju befinna sig i ständig utveckling.

Beprövad erfarenhet, det är att matte är ett jätteviktigt och att jorden är platt. Oj, åtminstone det senare är visst omprövat.

När jag söker i public commerce-organet Google efter ordföljden skollagen vetenskaplig grund, får jag fram en hel del. Närmare bestämt ungefär 89 100 träffar.  Tvåa på listan är artikeln ”Vetenskaplig skola - vad är det?”, publicerad i Lärarnas Nyheter för snart ett år sedan. Artikelförfattaren Elisabet Rudhe utvecklar frågeställningen väldigt bra, och plockar in en hel del svar som belyser problematiken.

Och ser man på, även hos Lärarnas Nyheter poppar Kroksmark upp. Bland annat pekar han på att pedagogiska forskningsrön inte aktas speciellt ute i skolorna. Kroksmark säger att ”verklighetens lärare dissar den kunskapen eftersom de inte håller på med den själva. Det är en länk som trasar sönder tilltron till nyttan av vetenskapen”.

Varför dissar lärare forskning från högskolor och universitet? Det kan ju inte vara så att pedagogisk vetenskap är ute och cyklar.

Kroksmarks kunskap

Eftersom public service-inslaget inte länkar till någon studie, eller Kroksmarks hemsidor, fick jag återigen luta mig mot public commerce-organet Google och söka mig fram. Raskt hittade jag artikeln ”Den sofistikerade instruktionen – datorspelens pedagogik”, publicerad i Didaktisk Tidskrift, Vol 22, No. 2. 2012, s. 375-385. Låter riktigt akademiskt och vetenskapligt.

Inom parantes är det intressant att Kroksmark själv är redaktör för Didaktisk Tidskrift, sedan 2009 publicerad elektroniskt som pdf-filer på webben. Och att det kan ta upp till fyra månader innan medverkande får besked om publicering. Den skolnära forskningen har verkligen snabbt tagit till sig moderna medel för att förmedla och förädla kunskap ;)

Kroksmarks studie har som syfte ”att utveckla kunskap om datorspelens pedagogik; hur är den uppbyggd, vilka pedagogiska principer bygger den på och går det att överföra den till skolmiljöer?”. Därför har någon icke identifierad person intervjuat ”tre datorspelskonstruktörer” (som jag gissar jobbar på Dice). Intervjuerna har transkriberats och sofistikerat analyserats fram till flera idéer och slutsatser. Varav allt vilar på det inledande citatet om att ingen har nog tänkt på allt detta.

Först hade jag tänkt att såga Kroksmarks text och uttalanden längs med fotsulorna. Men det gjorde Jonas Linderoth mycket snabbare i blogginlägget ”Läs på Kroksmark”. Linderoth presenterar sin kritik som tre ”facepalms”, av mig här sammanfattade som:

1. Definitivt inget nytt, och sedan ett tag pratar man allmänt om gamification
2. Kroksmark text är helt ovetenskaplig
3. Alltför snävt inriktad på enbart spelandets form/struktur

Den sista facepalmen får man nog ta mer som en diskussion om avgränsningar. Vi pratar ju, tack och lov, inte om något gigantiskt och mångårigt forskningsprojekt. Kroksmark valde snävt. Väldigt snävt kan man dock tycka.

Jag blir dessutom förfärad över pedagogikprofessorns idé om Sofistikerad pedagogik. Han skriver ”Instruktionen är sofistikerad på det sättet att spelaren aldrig märker av den, utan luras att tro att han eller hon själv löst problemet eller uppgiften” (s. 384). Smaka på den, spelutvecklare ”luras” medan skickliga pedagoger vet och förstår ”hur den Andre lär sig och anpassa undervisningen efter”. Texten har en stark ton av pedagogiskt förakt gentemot den naiva och oreflekterande spelbranschen. Pedagogik sägs vara en mycket gammal disciplin, medan datorspel är en ny företeelse här i världen.

Vad tycker spelare om pedagogik?

Vad spelare och övriga spelutvecklare anser om pedagogik och pedagogiska spel är en intressant fråga tycker jag. Den är säkert besvarad i många vetenskapliga studier vid det här laget. Tyvärr har jag inte pejl på en enda just nu. Tills någon slänger fram några förslag till välgrundade svar lever jag vidare med min anekdotiskt grundade uppfattning.

Något tillspetsat verkar de spelutvecklare och spelare som jag beundrar, och mött genom åren, ofta hata pedagogik. I princip säger dom att datorspel får på inget vis vara pedagogiska, då blir det bara fel. Varför dom resonerar så är en annan intressant fråga. Kanske har dom skolats till att pedagogik är skit? Eller så menar dom att man skall skilja på att spela och att skapa kunskap. Det senare är naturligtvis en ologisk, men fruktbar, utgångspunkt. Naturligtvis finns det också många spelutvecklare och spelforskare som kan Piaget, Vygotskij, Montessori och många andra på sina fem kontroller.

Det förvånar mig att Kroksmark inte på något sätt kommenterar spelbranschens syn på pedagogik. Den dök väl helt enkelt inte upp i det empiriska materialet.

Se spelifieringen

Kroksmark behöver ju inte veta att jag i drygt 30 år tänkt på att dataspelsutvecklingen påverkar lärandet. Men han borde veta att en högst relevant del av utvecklingen sedan några år konceptualiserats som Gamification. Begreppet sammanfattas  just nu i Wikipedia som ”the use of game design elements, game thinking and game mechanics to enhance non-game contexts”. Skola och lärande är ett av dessa non-game contexts. På svenska används ofta ”spelifiering” som en direkt översättning av den engelska termen.

Det kan ju var kul kunskap att veta att jag och fler än 80 000 andra just nu läser MOOC-kursen Gamification på Coursera. Liksom att TheCage2012 på årets Skolforum viker en hel dag åt MOOC. Och med lite medvind så kommer MinecraftEDU vara med som ett centralt inslag någon av dagarna. Tyvärr vilar den satsningen på vare sig vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet. I stället utvecklar här IT-pedagoger, lärare, elever, näringsliv och andra tillsammans modigt, idéellt och agilt den svenska skolan.

Verklighetens lärare

Här, en forskningsfråga som kan besvaras vetenskapligt. Hur många lärare i svenska förskole-, grund- och gymnasieskolor har redan börjat att spelifiera sin pedagogik? Att ta reda på det kostnar naturligtvis pengar. Forskningspengar. Det kostar ännu mer forskningspengar om man vill ta reda på varför, hur och resultat. Fundera gärna på var våra begränsade resurser används bäst.

Det kostar under tiden inte en spänn att gå med i public commerce-organet Facebooks grupp Spelifiera lärande. Där kunde vi i söndags bland annat läsa:

”Jag har precis gamifierat en hel gymnasiekurs i biologi och undrar om någon här gjort samma sak eller känner till bloggar eller andra hemsidor som rör just gamifiering av svenska gymnasiets kurser”.
Jens Bjelvenmark, september 2012

Personligen är jag mycket intresserad av vad Bjelvenmark gör. Tyvärr hinner han inte själv vare sig berätta eller noggrannt dokumentera. Han är mitt uppe i experimentet. Bjelvenmark är inte ensam. Lita på mig.

Till sist, vad kom först?

En avslutande retorisk fråga är vad som kom först, pedagogiken och pedagogerna eller spelen och spelarna. Jag hävdar dessutom att det är en obestridlig sanning att, oavsett svaret, så kom datorn efteråt. Men datorn kom. Och vem tog till sig den först och bäst?

Jag står fast vid min gamla tes att spelutvecklare sedan länge insett värdet av att studera all möjlig vetenskap, forskning och teori för att utveckla sin konst och sitt affärsskapande. Till skillnad mot många pedagogiska (forskare) har de brett lyckats omsätta teorierna i praktik, och samtidigt förfinat sina verktyg. Och där har datorn liksom använts som skiftnyckeln med guldkant. Eller svarta tavlan med platinaram om man så vill.

Inte nog med det. Spelbranschens användning av datorn har utvecklat datorn i sig. Exponentiellt. Jag ser allt tydligare hur spelmotorernas egenskaper erbjuder oändligt större möjligheter än det tryckta ordet/elektroniska pdf-filer. Jag ser inte något motsvarande samspel på det pedagogiska området. Rätta mig gärna.

Bland annat därför är jag mer intresserad av spelforskning än av pedagogisk och didaktisk dito.

Att på längre sikt utveckla Skolan är paradoxalt nog ett bakåtsträvande. Vi måste bygga nya institutioner som ersätter de vi hade. Känn på den du – i skenet av en stunds reflekterande över ett par tweets från Per Falk. Och de blogginlägg som tweetsen i sin tur rotar till.

Per Falk (aca @perfal) är en reaktivisterna som på riktigt agerar  inne  i Skolan. Och utanför. Hans kunskapande gärningar gör att jag undrar hur andra kan tro att den svenska skolan suger totalt. Varje gång jag kollar in vad Per håller på med önskar jag att fler ville ta sig tid att kika in i skolan. Se allt det fantastiska bortom skandalrubriker i tabloidpress, nyhetsportaler och granskningsteve. Kort sagt, vi har alla en massa att lära med Pedagoger som Pelle.

Nu gör vi det – om Skolan som den blir och mot det som kommer sen i stället.

Per och jag har träffats flera gånger och han har lite pejl på hur mina tankar går rent allmänt. Så rätt ur webben pingar han mig i två tweets som får det att spritta till i hela mitt väsen, även om den här rekonversationen tog lite tid. Båda tweetsen  kom (fredagen ;) den 13 juli, och den första löd:

Del 1: Om att bygga nytt – definiera boxen, riv boxen. Que the Rhizome: A Post-Better World http://maryannreilly.blogspot.se/2012/07/que-rhizome-post-better-world.html?spref=tw

Jag läser med intresse Mary Anns bloggpost, som slutar med ””Instead of a single place called school that is reiterated, imagine multi-expressions of learning that cannot be contained: we are a river that overflows, recedes, breaks, moves on and over”. Kanhända är det den passagen som fångar varför Per valde att pinga mig. Men jag är ju ute efter mer än ”lärande” (tex förvaring och sysselsättning), så det som får mig att trigga är snarare ”better”.

Inom avskolningsprojektet frågar jag ju hur vi ska designa ”världens bästa start i livet”. Vadå bästa, som ju antyder något som är bättre än det som var bäst? Än har jag inte kommit längre än till att svaret beror mycket på vad vi vill skapa för framtid. Vi som lever nu verkar vara, relativt våra förfäder, visionslösa. Väst vill ha det som väst haft det och resten av världen vill ha det som väst hade, fast mer. Vad det nu var. Alltså letar jag efter vad som skulle vara bättre än hur det (nu) var.

Mary Ann skrev sitt inlägg efter att ha läst Will Richardson’s Redefine ”Better”.  Han har triggat på Umair Haques uppmaning om radikalitet, och verkar vara ute efter att byta ut ”bättre” (better) mot ”annorlunda” (different). Richardson exemplifierar med saker som prov, lärare och skolor. Han undrar om idéer som denna är radikala: ”We don’t need better assessments; we need different assessments that help us understand students as learners and constructors of their own ongoing education instead of knowers of information and narrow skills”. (Det där med radikalitet är en annan rhizomatisk rotknöl som jag inte orkar ta i just nu).

Och då är vi ju inne på different, som för thinkingen till boxen och möjligheten att tänka utanför denna. Vilket kanske ledde Per till att också pinga mig med:

Del 2: Finns den innovativa skolan, och vågar vi definiera boxen? http://blogs.hbr.org/pallotta/2011/11/stop-thinking-outside-the-box.html

Dan Pallotta påpekar att för att kunna tänka utanför boxen måste man känna till boxen. Delvis att man kan inte tänka utanför boxen utan att tänka inne i boxen. Men framförallt att man måste veta en massa om boxen för att kunna göra nåt kreativt utanför den. Fundamentalt rätt, men han faller på eget grepp eftersom han inte verkar känna till myten/erna om boxen ”Think outside the box”. Jag menar, det enda Pallotta säger (inledningsvis) är ”the exhortation to think outside the box has become ubiquitous in business”.

För egen del är jag fortfarande kvar i stadiet att skapa en tillräckligt djup förståelse av boxen Skolan. Framförallt om hur det kommer sig att vi har den. Nu senast genom att denna vecka lyssna på den andra utgåvan (2011) av Ken Robinsons excellenta Out of our minds. Jag tror att väldigt många inom och utanför skolan har en ganska ytlig och enkelspårig uppfattning om varför Skolan egentligen finns (kvar). Ledtråd, Utbildning är till exempel en av världens största ekonomiska branscher. Skolfastigheter, lärarlöner och studiemedel är big business!

Jag har för länge sedan bestämt mig för att definiera boxen Skolan som det den är. Det vill säga mer än vad en naiv allmänhet med lärande i fokus tänker på. Detta som en liten led i att komma fram till något som är bättre än Skolan. Eller åtminstone någonting annat än Skolan, då blir ju fördelen att man inte behöver bekymra sig om vad som är bättre. Fast, det känns ganska meningslöst även om det inte kan bli mycket sämre.

I mitt fall tog det 10 år innan jag ens kom på att hela lösningen måste placeras utanför Boxen, förlåt, Skolan. För mig är en bättre framtid målet, inte att bevara Skolan. Problemet är att så fort vi tänker på Skolan hamnar vi oundvikligen i boxen.

Känner du för att tänka så?

På annan plats (i det slutna Facebook) dök frågan om hur livesända fullmäktigemöten upp. Jag producerar ju bland annat live webbtv. Och jag tycker det är en dålig idé att bara börja livesända dagens fullmäktigemöten. Det tarvar en förklaring och förhoppningsvis lite råd och dåd. Se det som ännu ett inlägg i det offentliga rummet.

Här och inte i Facebook

Det finns en sluten Facebookgrupp som heter Sociala medier i offentlig sektor. Det diskuteras i gruppen om varför den är sluten, och slutsatsen just nu verkar vara ungefär ”att det råkade bli så och nu är det för sent att ändra”.

Av flera anledningar ogillar jag Facebook, framförallt därför att det är ett av de mest osociala av alla sociala medier. Det vill säga om man med ”social medium” menar ett system som stödjer hur människor skall bete sig mot varandra på ett positivt sätt i en kultur. Till exempel som värd agera enligt god moral, artigt kunna tacka nej, skilja på vän och kontakter, gilla och spåra, osv. En annan viktig orsak till min negativa inställning är att verktygen suger. Facebooks diskussionsgrupper har den funktionalitet som erbjöds på 80-talet. Vilket allt fler nu inser är otillräckligt.

Men i sammanhanget är det Facebooks slutenhet som spökar mest. Alltså gör jag ett blogginlägg av mitt bidrag till en av diskussionerna (och slänger in en länk hit i fejan). Oavsett detta, till ämnet.

Sända fullmäktige?

En gruppmedlem ställde den 23 augusti frågan:

‘Vi ska börja sända fullmäktige. Någon som har tips på bra lösning och leverantör av webbtv-paket, alltså allt från att filma och streama till ”arkiv”? Så tillgängligt och socialt som möjligt givetvis’.

När jag i fredags snabbtittade in i diskussionen såg jag att den var intressant och uppenbarligen värdefull. Folk tipsade varandra, bland annat om leverantörer som (i den ordning de dök upp) Socialvideo (fast det stog Björn Falkevik), Wallenmedia, Abiliteam, Bambuser, Westreamu och en Dan Lindgren som tipsar om sig själv.

Då förstog jag också bakgrunden till ett mejl jag fått ett par dagar innan, om Westreamu kunde ge ”ett pris på att livesända regionens fullmäktigemöten”. Det kom den 23:e från en person i samma Region som den som ställde frågan ovan. Eftersom gruppen är sluten, och jag fick ett personligt mejl, vill jag inte namnge någon här. Men se det här inlägget som ett öppet delsvar.

Medier och mötesformer

Det är över 20 år sedan jag började föreläsa om vad vi då kallade ”elektroniska medier”. För att folk skulle förstå vad jag pratade om så lade jag en stor del förberedelse och energi på att demonstrera så mycket jag bara kunde. Från scenen visade jag i min dator videofilmer, spelade ljudklipp, skapade animationer och diskuterade live på internet. I början kostade det mer att hyra in en datorprojektor, än vad jag fick i arvode.

Ibland, när datorn, modemet eller projektorn krånglade fick jag utstå spott och spe. Men man måste våga för att vinna. Andra fick krama dia- och OH-projektorer (jag brukade hänga min kavaj på den senare). Så varenda gång jag riskerar att bli irriterad på någon av dom tekniska lösningar som idag finns för livesända fullmäktigemöten, påminner jag mig själv: ”det är bra att dom vågar”. Samtidigt vill jag att det skall bli bättre.

Ett delmål med mina föreläsningar var att öka på efterfrågan av mina konsulttjänster. Men viktigare för mig var att så många som möjligt skulle få se alla nya möjligheter som fanns. Den drivkraften har jag kvar. En oplanerad effekt var att jag blev professionell föreläsare. Än idag försörjer jag mig delvis som talare. Och som sådan har jag haft förmånen att vara med på massor av spännande, utmanande, tråkiga, lysande, svettiga och roliga möten i Sverige och andra länder.

Livesända möten

För närvarande koncentrerar jag mitt arbetsliv på Westreamu, en startup där vi ”livesänder dina event som snygg levande livesänd webbtv till ett överkomligt pris”. Här vill jag kombinera mitt intresse för nya tekniska möjligheter, innoverande, entreprenörsverksamhet och hur man bäst skapar världens bästa start i livet för dom vi kallat barn – utan skola. Även om det senare kan verka totalt utan koppling till Westreamus verksamhet, så är det centralt. Av flera olika anledningar.

Den viktigaste anledningen till att jag vill jobba med video på det revolutionerande sätt som dagens teknik erbjuder, är att audiovisiella tecken redan nu är viktigare än de tryckta bokstäverna. Inte minst gäller det de unga. Och därmed framtiden. Jag vet, eftersom jag levt såpass länge och varit med på så många möten, att vi behöver mer video. Inte böcker. Så jag vill göra nåt åt det. På flera sätt. Att livesända och videodokumentera events av olika slag är ett av de sätten.

Vi har mycket att lära oss när det gäller video. Många kan en hel del. Tills alldeles nyligen ansåg man det vara viktigt att personer som ofta förekom i radio och TV medietränades. Det vill säga fick öva i att stå framför en mikrofon och en kamera. Inte bara för att kunna svara på kritiska frågor. Utan också för att det är viktigt hur man låter och ser ut. I min värld är ett skickligt agerande i en sån situation viktigare än att sär skriva och, kommatera rätt.

Från och med i förrgår förekommer alla människor ofta i ljud och bild. Video i alla möjliga sammanhang. Live och on demand. Även i fullmäktigemöten.

Se politiken

Hur ser politiken ut? Ja, kika in på ett fullmäktigemöte så får du se en form. Jag har i och för sig aldrig varit på ett sådant. Bara sett på video. Se där! Fast, det gäller kanske bara mig?

För något år sedan, när jag smygstartade Westramu, fick jag propåer om att livesända från möten i den offentliga sektorn. Framförallt landstings- och kommunfullmäktigemöten. Men jag valde ganska fort bort den marknaden. Av två skäl.

För det första vill jag inte hamna i upphandlingsträsket. Det slaskiga området kan jag orda om hur mycket som helst, men jag avstår tills vidare. Låt mig bara nämna att i de upphandlingar jag såg specifierades krav som för mig kändes museiala. Formulerade av beställare och handläggare som vare sig förstår dagens möjligheter eller vågar visionera om framtida behov.

Förändra, inte bara sända!

För det andra tycker jag inte att kommuner och landsting skall satsa på att livesända sina fullmäktigemöten. Jag tycker det är viktigare att man gör om, utvecklar, kanske till och med ersätter fullmäktiges traditionella mötesform. Att sända dagens möten är att skjuta sig själv i foten, om man vill attrahera ungdomen, nytänkare och innovativa entreprenörer. Fast, det kanske man inte vill. Man kanske vill bevara den trygga struktur man känner så väl. Där man vet att man har makt.

Den offentliga sektorn behöver danas om. Förändringar är på gång. Vi ser krav och verkstad när det gäller större öppenhet, ändrade gränsdragningar, transparens och innovativa mötesformer.

Kan man tänka sig ett ofullmäktige (jämför okonferens)? Gärna livesänt.

Den 23 oktober 2007 lanserade EU-delegationen en ny webbplats och jag ombads föreläsa vid dess invigning. Bland annat visade jag ett videoklipp från ett kommunfullmäktigemöte i Sigtuna. Och på nästa slide ett videoklipp från när Steve Jobs (då CEO på Apple) lanserade iPhone. Låt vara bjärt kontrast, och pinsamt publikfniss när jag ställde klippen mot varandra. Men det senare exemplet bör inspirera det förra.

Har något hänt sedan dess? Upplys mig. Finns det spännande och engagerande offentliga fullmäktigemöten som gör sig på video? Finns det kommuner, landsting och regioner som är villiga att pröva nya grepp i fullmäktigemötet. I så fall livesänder Westreamu gärna, mot offert – inte upphandling.

Bara det där med powerpoints

Ett exempel på hur jag vill utveckla livesändningstekniken handlar om föreläsarnas presentationsmaterial. Som även i fullmäktigesammanhang tenderar att vara rätt undermånliga. Mer om det i ett separat blogginlägg vars rubrik Powerpoint i (livesänd) webbtv följs av ingressen:

”Westreamu har valt att designa en produktionslösning där föreläsarnas presentationsmaterial (ex från Powerpoint) på ett snyggt sätt livemixas direkt in i videon. Det underlättar för mobila tittare, stödjer interaktiva och multimediala föreläsningar samt kräver inte att talaren förbereder något speciellt”.

Parantes

I morgon prövar Örebro kommun att per distans teckenspråkstolka ett kommunfullmäktigemöte med en teknik som Westreamu utvecklat.

Och en liten video från den Region som frågat om livesändning bådar gott. Det verkar som att deras fullmäktigemöten är nåt annat än vad mina förutfattade meningar sa. Något bättre…

Av samhällsbevarande anledningar tror många att svenska (språket, skriva och läsa) är evigt fundamentala. Vågar du känna på tanken att våra barn (och deras kommande) redan nu är på väg att skapa något bortom medvetandet? Jag tar risken, bland annat därför föreslog jag igår spelförståelse som kärnämne i skolan.

Det visade sig att många som vanligt valde att läsa det dom vill och inte det jag skrev. Kanske på grund av att jag (medvetet) var lite oklar. Jag menar alltså inte att spelförståelse som ämne skulle handla mest om att spela spel. Lika lite som att ämnet svenska inte bara är att läsa och skriva, där ingår litteraturanalys, källkritik och mycket mer. Inte heller menade jag lära sig andra ämnen genom att spela spel, ett slags pedagogiskt verktyg. Det senare är en öppen dörr, det vill säga helt självklart. Och i full gång i många skolor.

Fatta att boken fick oss medvetna

Walter J. Ong publicerade sin bok ”Orality and Literacy. The Technologizing of the Word” 1982. Boken finns numera även i Kindleformat, men jag har bara läst (och flitigt antecknat i) den svenska andraupplagan (1991). Här tar jag avstamp i kapitel 4 ”Skrivande omstrukturerar medvetandet”.

Notera att ord som ”publicerade”, ”bok”,  ”andraupplagan” och ”kapitel” alla är intimt förknippade med den skriftspråkskultur som tills nyligen dominerat människors medvetande. Dessa ord är viktiga begrepp för att förstå ”läsning” och ha goda kunskaper i  ämnet svenska. Åtminstone är den samhällsbevarande delen av mitt medvetande lärd/programmerad att tycka det. Som grädde på moset gjorde jag det här stycket till ett eget stycke, som en del av min skrivförståelse för att stödja din läsförmåga.

Nu är det dock så att människan inte alltid har känt till dessa begrepp. Och det gick alldeles utmärkt att leva sitt liv ändå. Tills det hände något stort. Det vill säga skrivkonsten, och än mer utvecklingen av trycktekniken.

”Utan skrivkonstens existens skulle inte den mänskliga hjärnan kunna tänka på det sätt den gör. [...} Mer än någon annan enskild uppfinning har skrivkonsten omformat det mänskliga medvetandet". (Ong, s. 42)

Ong, och flera med honom inklusive undertecknad, menar alltså att vi kan tänka, och tänker som vi gör som en effekt av dom teknologierna. Dessutom, och det här är extra viktigt. Det gav möjlighet att få andra förklaringsgrunder än dom religiösa. Dom vetenskapliga.

"En följd av den nya, exakt upprepningsbara visuella förklaringen [texter från tryckpressar] var den moderna vetenskapen”. (Ong, s. 147)

Utan boken, ingen vetenskap. Hoppsan.

Enter dataspel

Datorn i all ära. En ny teknologi som började märkas lite grand när Ong skrev sin bok. Jag spelade redan då en hel del datorspel. Och anade att det var något stort på gång. Men att dataspel skulle se ut som dom gör idag, det hade jag inte en tanke på. Inte heller att barn över hela världen skulle lira tillsammans, trådlöst uppkopplade. Eller att tvååringar koncentrerat skulle kladda på mammas padda så fort dom får chansen.

Är det inte så att datorspel blir viktigare än böcker? Som verktyg, miljö, kultur, you name it – när människan ånyo formar om sig för en ny värld.

Vad jag försöker göra är helt enkelt att tänka lite i förväg, det är ju en sån grej vi människor blivit bra på. Speciellt när vårt medvetande fått draghjälp av det trycksaksdominerade språket. Det vill säga den artefakt (av människan skapad) som varit vårt viktigaste verktyg.

Jag tänker så här. Vad händer om vi byter ut läsförståelse (där ämnet svenska på olika sätt är centralt) mot spelförståelse (där svenska förtfarande är centralt, men fått en annan roll)?

Lgr 11: kursplan i spelförståelse i grundskolan – not!

Jag klippte ut några stycken ur den ”utskriftsvänliga pdf” (dock inte klipp och klistravänliga kan jag tala om) versionen av ”Svenska” från Skolverkets webbsida om Lgr11. Sen testade jag att klistra in dom här nedan, fast jag bytte, strök och la till några ord. Pröva och se hur det känns när du läser. Nedanför talar jag om hur det kändes att göra.

3.17 Spelförståelse

Spel blir människans främsta redskap för att känna, konversera och skapa. Genom spel utvecklar människor sina identiteter, uttrycker känslor och tankar och förstår hur andra känner och tänker. Att ha en rik och varierad spelförståelse är betydelsefullt för att kunna förstå och verka i ett samhälle där kulturer, livsåskådningar, generationer och språk möts.

Syfte

Undervisningen i ämnet spelförståelse ska syfta till att eleverna utvecklar spelvärlden, inklusive dess kunskaper. Genom undervisningen ska eleverna ges förutsättningar att utveckla sitt tal- bygg- och mediespråk så att de får tilltro till sin spelförmåga och kan uttrycka sig i olika sammanhang och för skilda syften. Det innebär att eleverna genom undervisningen ska ges möjlighet att utveckla spelandet för att känna, tänka, konversera, kontrollera och lära.

Undervisningen ska stimulera elevernas intresse för att spela kritiskt och konstruktivt. Genom undervisningen ska eleverna ges möjlighet att utveckla kunskaper om hur man formulerar egna spel, åsikter och tankar i olika slags miljöer och genom skilda medier. Undervisningen ska även syfta till att eleverna utvecklar förmåga att skapa och bearbeta nivåer, enskilt och tillsammans med andra. Eleverna ska även stimuleras till att uttrycka sig genom olika estetiska uttrycksformer. Vidare ska undervisningen bidra till att eleverna utvecklar kunskaper om hur man söker och kritiskt värderar information från olika källor.

Frustration

Det var otroligt frustrerande att börja skissa på en läroplan i spelförståelse, eftersom jag är mycket bättre på svenska. En del i frustrationen kommer från det faktum att jag inte kan bygga ett spel i stället. Typ ett planspel för spelförståelse.  Alltså jag har vare sig kunskaper i, eller verktyg för, att bygga en spelnivå som kunde låta oss spela vidare på idén att spela fram en läroplan i spelförståelse.

Lika stor var frustrationen att inte kunna speciellt många begrepp för det jag ville lyfta fram. Enkla saker åt det hållet är handstil (på papper) kanske motsvarar motorik (på kontrollerna) och faktaruta (i en artikel) motsvarar heads-up-display (i ett spelfönster).

”Janis” är i en kommentar till inlägget Spel som kärnämne? i bloggen metabolism oroad över minskad ordförståelse. Janis citerar Kortedala och Gamlestadens biblioteksblogg:

”En läsande sjuttonåring har ett ordförråd på 50 000- 70 000 ord medan en sjuttonåring som inte läser har ett ordförråd på 15 000 -17 000 ord”

För egen del är jag innerligt oroad över att dom som skriver läroplanerna verkar totalt noob när det gäller dataspel (mm), alltifrån terminologi till deras framtida betydelse. Tänk också på att sjuttonåringarna som inte ”läser” har ett annat förråd. Jag vill in i det. För jag känner att det är där framtidens godsaker finns.

Dags för nästa level i CoD:BO.

/Mason

Naturligtvis vill jag vara med och Förändra Skolsverige. Men framförallt vill jag sätta fingret på att det är inte Skolans förändring som är central. Utan skönast är insikten om att Skolan är en förlegad idé som måste ersättas med ett nytt systemtänk i samhället.

Två dagar innan Nyårsafton 2010 startade Camilla Rudevärn Facebookgruppen Förändra Skolsverige. Sen anslöt hon flera andra till gruppen, som i sin tur anslöt fler, som anslöt fler… Och på den vägen kom jag med. Dagen därpå publicerade Rudevärn ett dokument som inleds med texten:

”Vi, Camilla Rudevärn IKT-pedagog och certifierad coach och Kristofer Skogholm IKT-pedagog, actionlearner och skolutvecklare, som har startat den här gruppen har gjort det för att vi tror att TILLSAMMANS och DELA är den mest framkomliga vägen för att Förändra Skolsverige”.

Två dagar efter Nyårsafton har gruppen 247 ”medlemmar” (inom cittatecken, för det är i fejan-betydelse). Diskussionen har under nyårshelgen varit tämligen livlig. För en knapp timme sedan la Stefan Pålsson upp ett inlägg om Youtube-videon Education Future Search (ovan), med förklaringen: ”150 sekunder som sammanfattar behovet av nytänkande kring skola, utbildning, undervisning och lärande”.

Videon (262 visningar just nu) uppges vara skapad och publicerad av Darren Carrel, Assistant Principal Saskatoon Catholic Cyber School. Den är i mitt tycke inte unik, men intressant på många sätt. Stilen (mashup, med tveksam rättighetshantering ;), innehållet (vad som sägs), sammanhanget (Carrel skall ha den som ”introduction to a TADO Future Search for cyber education at the Saskatoon Catholic Cyber School) och framförallt formen (en video i sociala medier). Därmed kan den lätt delas vidare, precis som Stefan och jag gjort.

2011 börjar bra. Ett nytt nätverk är fött. Det kompletterar flera andra, tex Dela! (1800+ självvalda medlemmar). Jag är övertygad om att insikten växer om att en förändrad Skola kanske inte är lösningen. Det finns väl andra sätt att utbilda än att stoppa ungarna i Skolan. Dessutom gör Skolan så mycket mer än ”utbildar”.

Vad menar man med ”en bra utbildning”? Jag tror att många ”lärt sig” tänka på en fin skolgång med akademisk examen som slutmål. Varför tänker man så? Och skall det vara så som man bör tänka?