Arkiv för kategorin “Kontemplation”

Skärmdump från tanktanken.se 2014-05-03På tisdag kväll livesänds premiären av Tänktanken Talkshow. Den är för och från skolmänniskor som gör och tänker med och om IT i skolan. Jag har tackat ja till erbjudandet att vara värd för ett par av samtalen. Den äran fick mig att tänka på en 20 år gammal text om elektroniska medier i skolan. Massor har hänt sedan dess, men inte det viktigaste…


Förgrund

Tänktanken är ”en podcast som drivs av ett litet gäng skolmänniskor på Årstaskolan i Stockholm”. Dom började den 13 juni 2013 med avsnittet ”Viktigt på Riktigt” som raskt följdes av ”Mattenauterna”. För en knapp månad sen släpptes det 18 avsnittet ”Efter #HOPP kommer…”.

Tisdagen den 6 maj 2014 växlar dom alltså upp genom en livesänd talkshow med gästerna Lotta Bohlin, Kristina Alexanderson, Jonas Johansson, Daniel Barker, Maria Åfeldt, Edward Jensinger och Josef Sahlin. Martin Fernström är värd för ett av samtalen, jag för dom två andra.

Bakgrund

För 20 år sedan publicerades antologin ”Framtidens Skola, En idé om en lustfylld och effektiv skola” (Stiftelsen Framtidens Skola, Stockholm 1994). Dess redaktör Monica Englund hade bett Bodil Jönsson, Matti Bergström, Lennart Koskinen, Åke Isling, Nalin Baksi, Erik Wallin, Madeleine von Heland, Ingemar Mattsson, Göran Fransson, Eva Edström Fors, Stefan Kallin, Börje Nenzén och mig att bidra med våra tankar. Mitt kapitel döpte jag kort och gott till ”Elektroniska medier i skolan”.

Det är alltid nyttigt att titta tillbaks och se hur man tänkte förr. Som en del av mina förberedelser inför nästa vecka har jag läst och begrundat en del av det jag för ett par decennier tänkte om Skolan. Då, liksom nu, ogillar jag begreppet ”IT”. I stället använde jag ofta ”elektroniska medier” som ett försök att särskilja från etablerad IT (som pennor, böcker och tidningar).

Varsågod, resten av inlägget är 20 år gammalt tänk.

Elektroniska medier i skolan

Omslagsbild på boken "Framtidens Skola, En idé om en lustfylld och effektiv skola"(ur antologin Framtidens Skola, En idé om en lustfylld och effektiv skola (Stiftelsen Framtidens Skola, Stockholm 1994)

Varför frågar ingen om jag kan skriva ett elektroniskt kapitel i stället för ett pappersdito? Jag blir lika besviken varje gång. Av två anledningar. För det första, elektroniska böcker finns uppenbarligen ännu inte i sinnet på den som frågar. För det andra, du som läsare hade förhoppningsvis fått en större tillfredsställelse genom att läsa ett elektroniskt kapitel. Hur ställer du dig till ett sådant påstående?

Nu gäller det ditt förhållande till elektroniska medier. Du kan placera dig i en av många kategorier. En uppdelning i de frälsta, de rationella, de tveksamma, de fientliga eller de okunniga kan vara en sådan kategorisering.

Tänk dig att vi hade träffats personligen – i stället för att jag delger dig mina tankar genom dessa tryckta, statiska, okänsliga bokstäver. Då hade vi troligen börjat med att fråga varandra om vilka vi är. Den bakgrundsinformationen hade vi sedan kunnat utnyttja i vår spirande konversation. Ibland kan, hinner, eller vill vi inte träffas personligen för att utbyta kunskap. Tidigare var det så, att böcker var en av de få möjligheter vi hade i sådana situationer. Nu har vi många nya interaktiva elektroniska möjligheter.

I värsta fall hamnar du i kategorin okunniga. Då kan du inte ens göra ett bra val bland de möjligheter som faktiskt står till buds.

Fördelen med elektroniska medier

Nu kommer kapitlets i princip enda försök att med skrivna ord försöka förklara en fördel med elektroniska medier. I ett elektroniskt kapitel hade jag börjat med att fråga dig vilken kategori du anser dig tillhöra. Beroende på ditt val hade du fått läsa helt olika stycken, med olika hyperlänkar till olika medieklipp. Ja, ja, om du inte hade valt en kategori så hade du fått läsa kapitlet så som jag konstruerat det för dem som inte valt något. Dessutom hade du faktiskt kunnat roa dig med att lura det elektroniska kapitlet genom att läsa det flera gånger, med olika kategoriseringar. Jag hade å min sida kunnat konstatera att du gjorde det och därigenom stoppat dig i den hemliga kategorin ”en kreativ rackare”. Alltså kan elektroniken föra oss närmare en spirande konversation än vad tryckpressen kan.

Än så länge har det i min text dykt upp en fyra, fem uttryck som du säkert undrar över: Elektroniskt medium, interaktivitet, hyperlänk, medieklipp. Dem hade jag elegant förklarat för den nyfikne läsaren genom hyperlänkar, om nu kapitlet hade varit elektroniskt. Nu är det inte så och därför ger jag upp alla försök till förklaringar.

Min och många forskares erfarenheter är att de som vill förstå dessa begrepp måste praktiskt pröva medier som demonstrerar dem. Först därefter kan vi diskutera dem med ordens hjälp.

Sålunda har jag skrivit resten av kapitlet för dem som:

  • upplevt olika former av elektroniska medier
  • arbetar med skolundervisning
  • funderar över ny teknologi för undervisning

 

En lyckligare värld

Rätt ofta har folk frågat mig om vi blir lyckligare av elektroniska medier. Mitt svar är att jag tror att jag blivit det. Säker kan jag ju aldrig bli, eftersom jag inte prövat allt annat. Lycka är inget självklart eller universiellt. Däremot tror jag vi blir lyckligare, när en önskan uppfylls.

En grov gissning är att lärarproduktiviteten i skolan skulle kunna höjas med nära 100 procent om vi väl utnyttjade elektroniska medier i skolarbetet. För några är säkert detta ett kontroversiellt påstående. För mig är det självklart att undervisningen måste kunna förändras och effektiviseras. Det har ju hänt inom bland annat varutillverkning, industri- och tjänsteproduktion. Utan att dessa produkter blivit sämre, snarare tvärtom.

Det skulle innebära att vi kan önska oss en halvering av antalet lärare. Vem blir lyckligare av det? Eller så kan vi korta ned den verkliga undervisningstiden i grundskolan från 9 till knappt 5 år. En annan variant är att förmedla dubbelt så mycket kunskap och behålla de 9 åren. Själv skulle jag gärna se att vi behåller utbildningstiden liksom mängden kunskap.

Överskottet som de elektroniska medierna genererar önskar jag att vi i stället satsade på kärlek, omsorg och empati för och mellan eleverna. Det skulle göra mig lyckligare. Jag ser informationsteknologi som en väg till lycka, inte bara lycka i sig själv.

Jag menar att vi alla har ett personligt ansvar. Var och en inom utbildningsväsendet måste sätta sig in ide nya möjligheterna. Det enda sättet att göra det är genom att börja använda den nya tekniken. Det är en omöjlig väg, att bara försöka läsa skrifter som böcker, utredningar, debattinlägg och rapporter.

Informationsteknologi

De flesta av oss föds med ögon, öron, känsel, lukt, smak och en kropp som får ett språk. Två nakna människor kan kommunicera med hjälp av enbart dessa medel. Vi kan lära av och med varandra utan någon hjälp av teknik. Fast människan verkar ända sedan sitt ursprung ha tagit hjälp av teknik för att överbrygga diverse kommunikationshinder.

Vi har ständigt sökt nya lösningar för nya och gamla problem. Vi har nu grottväggar, kritor, böcker, videoband, CD-ROM, BBSer (databaser, elektroniska anslagstavlor) och mycket annat. Så kallad IT (Informationsteknologi) har alltid varit viktigt. Det nya är att IT-utvecklingen de senaste 10 åren mer eller mindre raserat hinder som tid, kostnad och statiskhet. Idag är ny kunskap potentiellt omedelbart tillgänglig för alla människor över hela världen.

Tiden för kunskapsspridning, liksom tiden för kunskapsletning, kan numera anges i delar av sekunder. Tid för inlärning kan vi ofta korta ned med hjälp av ny IT. Mängder av undersökningar pekar också på att eleverna tycker det är roligare att lära sig med hjälp av elektronisk IT. Kostnaden för att få tillgång till dessa möjligheter har blivit allt från tiondelar, till tusendelar av var den var för bara 2-3 år sedan.

Den kunskap som finns lagrad i elektroniska medier kan ständigt förnyas. Ibland med människans hjälp, ibland med maskinens hjälp. Redan innan vi fått dessa möjligheter har många filosoferat, önskat och drömt om vad detta kan innebära.

Platon tyckte inte om det skrivna ordet. Han ville ha en dialog. I brist på lämplig IT blev hans kunskap odödlig genom böcker skrivna i dialogform. Vannevar Bush, forskare inom amerikanska flottan under första världskriget och senare rådgivare åt president Roosevelt, ville efter andra världskriget omforma krigföringens IT till kunskapshanteringens.

Douglas Engelbart har vigt sitt liv åt teknik som kan hjälpa människan att hantera kunskap. Som ett led i detta uppfann han musen redan 1963. Två år senare myntade Ted Nelson uttrycket hypertext. Han ville organisera kunskap, inte linjärt som i en bok eller i en film, utan hyperorienterat. Så som Ted Nelson kände att hans privata kunskap var organiserad.

Nykomlingar som Steven Jobs och Stephen Wozniak (Apple Computers) och Bill Gates (Microsoft) har under de senaste 10-20 åren arbetat med att göra drömmen allt verkligare för allt fler. Gates har nyligen investerat 5 miljoner dollar av sin privata förmögenhet i något som kallas för Teledesic. Målet är att så många som möjligt, över hela jorden, skall få tillgång till trådlös kommunikation via de 840 satelliter som projektet baseras på.

Nu finns det enligt min mening gott om IT som bara väntar på att användas. Som tidigare i historien är det vi människor som bromsar. På gott och på ont. I mig gör det ont.

Från ABC till ABS via organisationsteori

Tack och lov så har vi bromsar på våra bilar. En nödvändighet under såväl en normal bilfärd som i en nödsituation. Det finns en del människor som tycker de gör världen en tjänst om de spjärnar emot IT-utvecklingen. Alltså bromsar de för fullt för att det inte skall gå för fort. Tyvärr tycker jag att det just nu är glansis i IT-världen.

Det finns en stor risk för att en panikbromsning gör att vi halkar av från kunskapens väg. Moderna bilar har ABS-bromsar (Automatic Blocking System). En teknisk konstruktion för just inbromsning på halt underlag, så att föraren kan hålla kontrollen och fortsätta på den rätta vägen. Bilfabrikanterna har helt enkelt lärt sig att utveckla bromsteknik. Än är de inte nöjda utan funderar vidare. Ja de till och med ifrågasätter bilföraren över huvud taget.

Har skolan lärt sig utveckla kunskapstekniken? Vi är många som tycker att den inte har det. Det är aldrig rättvist att generalisera. Visst pågår förändringsarbete på många håll. Men knappast med det genomslag som andra industrier åstadkommit. Medan ABB organiserar om, så byter skolan betygsskala. Samtidigt som Saab flerdubblar produktiviteten, sjunker kunskapsnivån hos färdigbakade elever i grundskolan.

Pedagoger torde vara införstådda med begreppet ”double loop learning”. En organisation måste, liksom en individ, lära sig att lära. Skolan verkar ännu inte ha lärt sig detta. Hur skall vi annars förklara skillnaden mellan en alltför vanlig skolsal och en modern fabrik? IT utan organisatoriska förändringar kan vara dömd till evig förvisning.

Det är dags att skolan själv tar det extra steget, dubbelloopen, och frågar om nuvarande normer är de rätta. IT i en oförändrad organisation är som att stoppa penicillin i ändtarmen. Dyrbar medicin i fel ände, men chansen finns att den verkar ändå. Om inte annat genom placeboeffekten. Andra chansar på att den billigare magnecylen skall hjälpa mot en dubbelsidig lunginflammation.

Användningsområden

Elektroniska medier kan, bland mycket annat, användas till att organisera, förpacka, lagra, distribuera och konsumera kunskap. Det finns exempelvis CDROM-skivor, där innehållet organiseras olika beroende på om det är en lärare eller en elev som skall läsa skivan. För eleven ser innehållet ut som ett dataspel, så kallad edutainment. Läraren tar fram samma innehåll som en diabildsserie.

Förpackningen kan varieras mellan text, ljud, teckningar, fotografier, animationer, video med mera. Distributionen kan vara offline eller online. Konsumtionen kan ske genom en datorskärm, en personlig digital assistent (PDA), en TV eller rentav från papper.

Elektronisk kommunikation genom datanät som till exempel Internet är idag allmänt tillgängliga. De ger oss möjlighet att bli mindre beroende av tid och rum. En lärare kan omedelbart kommunicera med en annan lärare. Oavsett var på jorden de befinner sig. Tusentals lärare kan i ett elektroniskt konferenssystem hålla en utvecklande dialog. På motsvarande sätt kan eleverna kommunicera med varandra. Vilket naturligtvis även gäller samverkan lärare och elever emellan.

Ibland använder vi datorstödd gruppsamverkan för att ta bort en del mänskliga filter. En elev med talsvårigheter betraktas som mindre intelligent. Överviktiga lärare är dumma i huvudet. Kvinnor tystas gärna ned i en viktig diskussion. Kön, fetma och talsvårigheter syns inte i en elektronisk konferens.

Jag är absolut övertygad om att vi ännu inte ens kommit på de riktigt intressanta användningsområdena för modern IT. Tänk bara, framtidens elektroniska böcker kanske kommunicerar med varandra. Kunskapsutveckling utan mänskliga tankar. Är det en bra eller dålig ide? Tyck som du vill. Om inte annat borde du känna till att tusentals forskare jobbar med just detta problem. Som regel är de tekniker och inte lärare.

Myter om IT

Det pågår ständigt diskussioner om IT. Jag hoppas verkligen att de som för diskussionen är väl insatta i ämnet. Annars blir jag besviken. Ingen kan ju alltid veta säkert vad som är rätt och vad som är fel. Liksom vi inom området medicin kan vara lekmän, hypokondriker, kvacksalvare och läkare.

Låt oss förutsätta att besluten alltid fattas av specialister i samråd med de drabbade människorna. Nedan räknar jag upp några tänkbara farhågor och mina kommentarer till dem.

”IT är dyrt, skolan har inte råd med en massa ny teknik”.

Ja, IT kostar liksom böcker, mat, lokaler, lärare och andra nödvändigheter pengar. Den billigaste skolan är den nakna eleven som kommunicerar med en annan naken elev. Låt oss räkna på andra alternativ. Låt oss definiera utbildningslycka, vad den får kosta och vad vi har råd med.

”IT gör världen omänsklig. I framtiden kommer folk att sitta framför datorskärmar hela dagen”.

Ja kanske, låt oss hoppas att det inte blir så. Vi tillbringar redan alltför mycket tid bakom bilratten, framför bakbordet, vid målarstaffliet, i telefonen och i duschen. Säkert skulle många fler människor i Sverige vara missbrukare om vi inte hade ett socialt system för att skydda oss mot knark, alkohol, cigaretter, bilar, telefoner, poesi, brödbak och andra företeelser.

Faktum är att jag är osäker på just det här med ITs eventuella omänsklighet. Svaret är inte givet. Vi måste lära oss leva med IT, för den är här nu. Troligen kommer den att forma vårt sociala system, liksom det omvända. Det är inget nytt för mänskligheten.

”IT måste bli enklare att använda, innan vi kan ha nytta av den”.

Livet är svårt. Vi försöker ändra på det, men vill ändå leva under tiden…

Share

Comments Inga kommentarer »

Jag var idag och imponerades av elever och lärare som använder Civilization 5 för att bilda sig i historia och engelska, se mitt förra blogginlägg om detta. Lektionen jag spanade in började med Kant och pedagogik, najs!!! Sen fortsatte plustankarna och dito positiva känslor att flöda. Inte minst när jag konverserade lite med eleverna.

Eftersom lektionen förutom historia även tog upp filosofi och källkritik kom jag att tänka på Alexander Bards supervassa key note ”The Internet revolution” på Next Berlin 2012. Arrangörernas beskrivning av hans föreläsning missar tyvärr poängen i det här sammanhanget. I stället lånar jag in några rader från ett inlägg på The Examined Life:

”[Bard] challenges the way history is taught, with industrialization presented as the climax of human history. He believes we need to contextualize history not in terms of the Stone Age, Bronze Age, Iron Age, and Industrial Age, but rather in terms of information, such as spoken information, written information, printed information, broadcasted information and finally the Internet as participatory information”.

Konstigt nog har jag missat att blogga om föreläsningen första gången jag stötte på den. Men nu blev det tack och lov av. Håll till godo:

 

Share

Comments Inga kommentarer »

Vi får inte okritiskt utgå från att ”vetenskaplighet” och ”forskning” rättfärdigar vissa former av skolutveckling och pedagogisk verksamhet. Ett aktuellt exempel på en i princip helt värdelös forskningsinsats får illustrera hur akademiskt pedagogiskt högmod dränker praktiserande lärares frontinsatser. Samtidigt ger jag ett litet smakprov på hur gammelmedia spelar med i dumheterna, och hur sociala medier spelar emot. Dessutom, spelandet är numera det som driver datorutvecklingen.

”Att man faktiskt via dataspel skulle kunna hitta någonting som skolan skulle kunna utveckla, det tror jag inte så många har tänkt på.”
Tomas Kroksmark, september 2012

Sofistikerat skitsnack

SR Ekot i Jönköping publicerade tidigt i måndags morse inslaget Dataspel kan ge skolan nytt arbetssätt. David Svanberg, medarbetare vid SR P4 i Jönköping, har intervjuat Tomas Kroksmark om dennes studie kring dataspel och pedagogik. Själv får jag reda på detta samma morgon via en tweet från @UllaHamilton. Hon skrev ”Viktig info om att pedagogiken i dataspelen kan användas i tex matematikundervisning. Undervisningen har att lära där enl forskning #08pol”. Samma förmiddag får jag via Facebook 0ckså reda på att DN publicerat storyn som Professorn: Lär av datorspelen.

Jodå, Kroksmark är professor i pedagogiskt arbete vid Högskolan för lärande och kommunikation, Högskolan i Jönköping. Han presenteras på Högskolans forskningssidor inledningsvis med orden ”leder forskningsmiljön Skolnära forskning. Den riktar sin forskning i första hand mot lärandets mysterium”. Mysterium sa Bull (alltså, det där sista la jag till).

På ytan verkar allt nästan OK. Det vill säga om man bortser från att public service-organet Ekot inte är mer än ett eko. Och ignorerar att journalistiska DN i princip ordnat länkbete genom att eka Ekots eko. Men det är många i de sociala medieströmmar jag simmar i, som under dagen i stigande grad irriteras över att Kroksmark fått medial uppmärksamhet för en sedan länge beprövad erfarenhet. Mer om det strax.

Det som får mig att haja till är Ulla Hamiltons passus om ”enl forskning”. Ännu en som okritiskt lutar sig mot vetenskapen, denna gång en politiker. Hon är inte ensam bland politikerna, journalisterna, föräldrarna, eleverna, ja i princip alla. Även jag trillar ibland i fällan. Så det jag skriver här är en form av självkritik.

Av någon underlig anledning så verkar en professors ord alltid väga tyngre än vem som helsts. Varför skall en högre akademikers uttalande vara viktigare än mina, en gymnasielärares, en foursquareincheckande elevs eller en kupongsamlandes förälder? Kan förklaringen vara att enligt den nya Skollagen skall skolans utbildning vila på ”vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet”? Och här har vi ju en alldeles äkta meriterad professor som uttalar sig.

Problemet här är att alltför få hör nåt om om Jonas Bjelvenmark och alla andra som utvecklar riktigt intressanta och relativt oprövade saker.

Vetenskapligt grundskakning

Det vore otroligt lättvindligt och taskigt mot lagstiftarna att i det här sammanhanget nämna en annan Thomas K. K som i Kuhn. För tänk om vi befinner oss mitt i ett paradigmskifte och vetenskapen har fel – då rasar ju grunden för allt vilande. Vila förresten, varför skall utbildningen vila över huvud taget. Den borde ju befinna sig i ständig utveckling.

Beprövad erfarenhet, det är att matte är ett jätteviktigt och att jorden är platt. Oj, åtminstone det senare är visst omprövat.

När jag söker i public commerce-organet Google efter ordföljden skollagen vetenskaplig grund, får jag fram en hel del. Närmare bestämt ungefär 89 100 träffar.  Tvåa på listan är artikeln ”Vetenskaplig skola – vad är det?”, publicerad i Lärarnas Nyheter för snart ett år sedan. Artikelförfattaren Elisabet Rudhe utvecklar frågeställningen väldigt bra, och plockar in en hel del svar som belyser problematiken.

Och ser man på, även hos Lärarnas Nyheter poppar Kroksmark upp. Bland annat pekar han på att pedagogiska forskningsrön inte aktas speciellt ute i skolorna. Kroksmark säger att ”verklighetens lärare dissar den kunskapen eftersom de inte håller på med den själva. Det är en länk som trasar sönder tilltron till nyttan av vetenskapen”.

Varför dissar lärare forskning från högskolor och universitet? Det kan ju inte vara så att pedagogisk vetenskap är ute och cyklar.

Kroksmarks kunskap

Eftersom public service-inslaget inte länkar till någon studie, eller Kroksmarks hemsidor, fick jag återigen luta mig mot public commerce-organet Google och söka mig fram. Raskt hittade jag artikeln ”Den sofistikerade instruktionen – datorspelens pedagogik”, publicerad i Didaktisk Tidskrift, Vol 22, No. 2. 2012, s. 375-385. Låter riktigt akademiskt och vetenskapligt.

Inom parantes är det intressant att Kroksmark själv är redaktör för Didaktisk Tidskrift, sedan 2009 publicerad elektroniskt som pdf-filer på webben. Och att det kan ta upp till fyra månader innan medverkande får besked om publicering. Den skolnära forskningen har verkligen snabbt tagit till sig moderna medel för att förmedla och förädla kunskap ;)

Kroksmarks studie har som syfte ”att utveckla kunskap om datorspelens pedagogik; hur är den uppbyggd, vilka pedagogiska principer bygger den på och går det att överföra den till skolmiljöer?”. Därför har någon icke identifierad person intervjuat ”tre datorspelskonstruktörer” (som jag gissar jobbar på Dice). Intervjuerna har transkriberats och sofistikerat analyserats fram till flera idéer och slutsatser. Varav allt vilar på det inledande citatet om att ingen har nog tänkt på allt detta.

Först hade jag tänkt att såga Kroksmarks text och uttalanden längs med fotsulorna. Men det gjorde Jonas Linderoth mycket snabbare i blogginlägget ”Läs på Kroksmark”. Linderoth presenterar sin kritik som tre ”facepalms”, av mig här sammanfattade som:

  1. Definitivt inget nytt, och sedan ett tag pratar man allmänt om gamification
  2. Kroksmark text är helt ovetenskaplig
  3. Alltför snävt inriktad på enbart spelandets form/struktur

Den sista facepalmen får man nog ta mer som en diskussion om avgränsningar. Vi pratar ju, tack och lov, inte om något gigantiskt och mångårigt forskningsprojekt. Kroksmark valde snävt. Väldigt snävt kan man dock tycka.

Jag blir dessutom förfärad över pedagogikprofessorns idé om Sofistikerad pedagogik. Han skriver ”Instruktionen är sofistikerad på det sättet att spelaren aldrig märker av den, utan luras att tro att han eller hon själv löst problemet eller uppgiften” (s. 384). Smaka på den, spelutvecklare ”luras” medan skickliga pedagoger vet och förstår ”hur den Andre lär sig och anpassa undervisningen efter”. Texten har en stark ton av pedagogiskt förakt gentemot den naiva och oreflekterande spelbranschen. Pedagogik sägs vara en mycket gammal disciplin, medan datorspel är en ny företeelse här i världen.

Vad tycker spelare om pedagogik?

Vad spelare och övriga spelutvecklare anser om pedagogik och pedagogiska spel är en intressant fråga tycker jag. Den är säkert besvarad i många vetenskapliga studier vid det här laget. Tyvärr har jag inte pejl på en enda just nu. Tills någon slänger fram några förslag till välgrundade svar lever jag vidare med min anekdotiskt grundade uppfattning.

Något tillspetsat verkar de spelutvecklare och spelare som jag beundrar, och mött genom åren, ofta hata pedagogik. I princip säger dom att datorspel får på inget vis vara pedagogiska, då blir det bara fel. Varför dom resonerar så är en annan intressant fråga. Kanske har dom skolats till att pedagogik är skit? Eller så menar dom att man skall skilja på att spela och att skapa kunskap. Det senare är naturligtvis en ologisk, men fruktbar, utgångspunkt. Naturligtvis finns det också många spelutvecklare och spelforskare som kan Piaget, Vygotskij, Montessori och många andra på sina fem kontroller.

Det förvånar mig att Kroksmark inte på något sätt kommenterar spelbranschens syn på pedagogik. Den dök väl helt enkelt inte upp i det empiriska materialet.

Se spelifieringen

Kroksmark behöver ju inte veta att jag i drygt 30 år tänkt på att dataspelsutvecklingen påverkar lärandet. Men han borde veta att en högst relevant del av utvecklingen sedan några år konceptualiserats som Gamification. Begreppet sammanfattas  just nu i Wikipedia som ”the use of game design elements, game thinking and game mechanics to enhance non-game contexts”. Skola och lärande är ett av dessa non-game contexts. På svenska används ofta ”spelifiering” som en direkt översättning av den engelska termen.

Det kan ju var kul kunskap att veta att jag och fler än 80 000 andra just nu läser MOOC-kursen Gamification på Coursera. Liksom att TheCage2012 på årets Skolforum viker en hel dag åt MOOC. Och med lite medvind så kommer MinecraftEDU vara med som ett centralt inslag någon av dagarna. Tyvärr vilar den satsningen på vare sig vetenskaplig grund eller beprövad erfarenhet. I stället utvecklar här IT-pedagoger, lärare, elever, näringsliv och andra tillsammans modigt, idéellt och agilt den svenska skolan.

Verklighetens lärare

Här, en forskningsfråga som kan besvaras vetenskapligt. Hur många lärare i svenska förskole-, grund- och gymnasieskolor har redan börjat att spelifiera sin pedagogik? Att ta reda på det kostnar naturligtvis pengar. Forskningspengar. Det kostar ännu mer forskningspengar om man vill ta reda på varför, hur och resultat. Fundera gärna på var våra begränsade resurser används bäst.

Det kostar under tiden inte en spänn att gå med i public commerce-organet Facebooks grupp Spelifiera lärande. Där kunde vi i söndags bland annat läsa:

”Jag har precis gamifierat en hel gymnasiekurs i biologi och undrar om någon här gjort samma sak eller känner till bloggar eller andra hemsidor som rör just gamifiering av svenska gymnasiets kurser”.
Jens Bjelvenmark, september 2012

Personligen är jag mycket intresserad av vad Bjelvenmark gör. Tyvärr hinner han inte själv vare sig berätta eller noggrannt dokumentera. Han är mitt uppe i experimentet. Bjelvenmark är inte ensam. Lita på mig.

Till sist, vad kom först?

En avslutande retorisk fråga är vad som kom först, pedagogiken och pedagogerna eller spelen och spelarna. Jag hävdar dessutom att det är en obestridlig sanning att, oavsett svaret, så kom datorn efteråt. Men datorn kom. Och vem tog till sig den först och bäst?

Jag står fast vid min gamla tes att spelutvecklare sedan länge insett värdet av att studera all möjlig vetenskap, forskning och teori för att utveckla sin konst och sitt affärsskapande. Till skillnad mot många pedagogiska (forskare) har de brett lyckats omsätta teorierna i praktik, och samtidigt förfinat sina verktyg. Och där har datorn liksom använts som skiftnyckeln med guldkant. Eller svarta tavlan med platinaram om man så vill.

Inte nog med det. Spelbranschens användning av datorn har utvecklat datorn i sig. Exponentiellt. Jag ser allt tydligare hur spelmotorernas egenskaper erbjuder oändligt större möjligheter än det tryckta ordet/elektroniska pdf-filer. Jag ser inte något motsvarande samspel på det pedagogiska området. Rätta mig gärna.

Bland annat därför är jag mer intresserad av spelforskning än av pedagogisk och didaktisk dito.

Share

Comments Inga kommentarer »

an actual illustration of what lies outside the boxAtt på längre sikt utveckla Skolan är paradoxalt nog ett bakåtsträvande. Vi måste bygga nya institutioner som ersätter de vi hade. Känn på den du – i skenet av en stunds reflekterande över ett par tweets från Per Falk. Och de blogginlägg som tweetsen i sin tur rotar till.

Per Falk (aca @perfal) är en reaktivisterna som på riktigt agerar  inne  i Skolan. Och utanför. Hans kunskapande gärningar gör att jag undrar hur andra kan tro att den svenska skolan suger totalt. Varje gång jag kollar in vad Per håller på med önskar jag att fler ville ta sig tid att kika in i skolan. Se allt det fantastiska bortom skandalrubriker i tabloidpress, nyhetsportaler och granskningsteve. Kort sagt, vi har alla en massa att lära med Pedagoger som Pelle.

Nu gör vi det – om Skolan som den blir och mot det som kommer sen i stället.

Per och jag har träffats flera gånger och han har lite pejl på hur mina tankar går rent allmänt. Så rätt ur webben pingar han mig i två tweets som får det att spritta till i hela mitt väsen, även om den här rekonversationen tog lite tid. Båda tweetsen  kom (fredagen ;) den 13 juli, och den första löd:

Del 1: Om att bygga nytt – definiera boxen, riv boxen. Que the Rhizome: A Post-Better World http://maryannreilly.blogspot.se/2012/07/que-rhizome-post-better-world.html?spref=tw

Jag läser med intresse Mary Anns bloggpost, som slutar med ””Instead of a single place called school that is reiterated, imagine multi-expressions of learning that cannot be contained: we are a river that overflows, recedes, breaks, moves on and over”. Kanhända är det den passagen som fångar varför Per valde att pinga mig. Men jag är ju ute efter mer än ”lärande” (tex förvaring och sysselsättning), så det som får mig att trigga är snarare ”better”.

Inom avskolningsprojektet frågar jag ju hur vi ska designa ”världens bästa start i livet”. Vadå bästa, som ju antyder något som är bättre än det som var bäst? Än har jag inte kommit längre än till att svaret beror mycket på vad vi vill skapa för framtid. Vi som lever nu verkar vara, relativt våra förfäder, visionslösa. Väst vill ha det som väst haft det och resten av världen vill ha det som väst hade, fast mer. Vad det nu var. Alltså letar jag efter vad som skulle vara bättre än hur det (nu) var.

Mary Ann skrev sitt inlägg efter att ha läst Will Richardson’s Redefine ”Better”.  Han har triggat på Umair Haques uppmaning om radikalitet, och verkar vara ute efter att byta ut ”bättre” (better) mot ”annorlunda” (different). Richardson exemplifierar med saker som prov, lärare och skolor. Han undrar om idéer som denna är radikala: ”We don’t need better assessments; we need different assessments that help us understand students as learners and constructors of their own ongoing education instead of knowers of information and narrow skills”. (Det där med radikalitet är en annan rhizomatisk rotknöl som jag inte orkar ta i just nu).

Och då är vi ju inne på different, som för thinkingen till boxen och möjligheten att tänka utanför denna. Vilket kanske ledde Per till att också pinga mig med:

Del 2: Finns den innovativa skolan, och vågar vi definiera boxen? http://blogs.hbr.org/pallotta/2011/11/stop-thinking-outside-the-box.html

Dan Pallotta påpekar att för att kunna tänka utanför boxen måste man känna till boxen. Delvis att man kan inte tänka utanför boxen utan att tänka inne i boxen. Men framförallt att man måste veta en massa om boxen för att kunna göra nåt kreativt utanför den. Fundamentalt rätt, men han faller på eget grepp eftersom han inte verkar känna till myten/erna om boxen ”Think outside the box”. Jag menar, det enda Pallotta säger (inledningsvis) är ”the exhortation to think outside the box has become ubiquitous in business”.

För egen del är jag fortfarande kvar i stadiet att skapa en tillräckligt djup förståelse av boxen Skolan. Framförallt om hur det kommer sig att vi har den. Nu senast genom att denna vecka lyssna på den andra utgåvan (2011) av Ken Robinsons excellenta Out of our minds. Jag tror att väldigt många inom och utanför skolan har en ganska ytlig och enkelspårig uppfattning om varför Skolan egentligen finns (kvar). Ledtråd, Utbildning är till exempel en av världens största ekonomiska branscher. Skolfastigheter, lärarlöner och studiemedel är big business!

Jag har för länge sedan bestämt mig för att definiera boxen Skolan som det den är. Det vill säga mer än vad en naiv allmänhet med lärande i fokus tänker på. Detta som en liten led i att komma fram till något som är bättre än Skolan. Eller åtminstone någonting annat än Skolan, då blir ju fördelen att man inte behöver bekymra sig om vad som är bättre. Fast, det känns ganska meningslöst även om det inte kan bli mycket sämre.

I mitt fall tog det 10 år innan jag ens kom på att hela lösningen måste placeras utanför Boxen, förlåt, Skolan. För mig är en bättre framtid målet, inte att bevara Skolan. Problemet är att så fort vi tänker på Skolan hamnar vi oundvikligen i boxen.

Känner du för att tänka så?

Share

Comments 1 Kommentar »

På annan plats (i det slutna Facebook) dök frågan om hur livesända fullmäktigemöten upp. Jag producerar ju bland annat live webbtv. Och jag tycker det är en dålig idé att bara börja livesända dagens fullmäktigemöten. Det tarvar en förklaring och förhoppningsvis lite råd och dåd. Se det som ännu ett inlägg i det offentliga rummet.

Här och inte i Facebook

Det finns en sluten Facebookgrupp som heter Sociala medier i offentlig sektor. Det diskuteras i gruppen om varför den är sluten, och slutsatsen just nu verkar vara ungefär ”att det råkade bli så och nu är det för sent att ändra”.

Av flera anledningar ogillar jag Facebook, framförallt därför att det är ett av de mest osociala av alla sociala medier. Det vill säga om man med ”social medium” menar ett system som stödjer hur människor skall bete sig mot varandra på ett positivt sätt i en kultur. Till exempel som värd agera enligt god moral, artigt kunna tacka nej, skilja på vän och kontakter, gilla och spåra, osv. En annan viktig orsak till min negativa inställning är att verktygen suger. Facebooks diskussionsgrupper har den funktionalitet som erbjöds på 80-talet. Vilket allt fler nu inser är otillräckligt.

Men i sammanhanget är det Facebooks slutenhet som spökar mest. Alltså gör jag ett blogginlägg av mitt bidrag till en av diskussionerna (och slänger in en länk hit i fejan). Oavsett detta, till ämnet.

Sända fullmäktige?

En gruppmedlem ställde den 23 augusti frågan:

‘Vi ska börja sända fullmäktige. Någon som har tips på bra lösning och leverantör av webbtv-paket, alltså allt från att filma och streama till ”arkiv”? Så tillgängligt och socialt som möjligt givetvis’.

När jag i fredags snabbtittade in i diskussionen såg jag att den var intressant och uppenbarligen värdefull. Folk tipsade varandra, bland annat om leverantörer som (i den ordning de dök upp) Socialvideo (fast det stog Björn Falkevik), Wallenmedia, Abiliteam, Bambuser, Westreamu och en Dan Lindgren som tipsar om sig själv.

Då förstog jag också bakgrunden till ett mejl jag fått ett par dagar innan, om Westreamu kunde ge ”ett pris på att livesända regionens fullmäktigemöten”. Det kom den 23:e från en person i samma Region som den som ställde frågan ovan. Eftersom gruppen är sluten, och jag fick ett personligt mejl, vill jag inte namnge någon här. Men se det här inlägget som ett öppet delsvar.

Medier och mötesformer

Det är över 20 år sedan jag började föreläsa om vad vi då kallade ”elektroniska medier”. För att folk skulle förstå vad jag pratade om så lade jag en stor del förberedelse och energi på att demonstrera så mycket jag bara kunde. Från scenen visade jag i min dator videofilmer, spelade ljudklipp, skapade animationer och diskuterade live på internet. I början kostade det mer att hyra in en datorprojektor, än vad jag fick i arvode.

Ibland, när datorn, modemet eller projektorn krånglade fick jag utstå spott och spe. Men man måste våga för att vinna. Andra fick krama dia- och OH-projektorer (jag brukade hänga min kavaj på den senare). Så varenda gång jag riskerar att bli irriterad på någon av dom tekniska lösningar som idag finns för livesända fullmäktigemöten, påminner jag mig själv: ”det är bra att dom vågar”. Samtidigt vill jag att det skall bli bättre.

Ett delmål med mina föreläsningar var att öka på efterfrågan av mina konsulttjänster. Men viktigare för mig var att så många som möjligt skulle få se alla nya möjligheter som fanns. Den drivkraften har jag kvar. En oplanerad effekt var att jag blev professionell föreläsare. Än idag försörjer jag mig delvis som talare. Och som sådan har jag haft förmånen att vara med på massor av spännande, utmanande, tråkiga, lysande, svettiga och roliga möten i Sverige och andra länder.

Livesända möten

För närvarande koncentrerar jag mitt arbetsliv på Westreamu, en startup där vi ”livesänder dina event som snygg levande livesänd webbtv till ett överkomligt pris”. Här vill jag kombinera mitt intresse för nya tekniska möjligheter, innoverande, entreprenörsverksamhet och hur man bäst skapar världens bästa start i livet för dom vi kallat barn – utan skola. Även om det senare kan verka totalt utan koppling till Westreamus verksamhet, så är det centralt. Av flera olika anledningar.

Den viktigaste anledningen till att jag vill jobba med video på det revolutionerande sätt som dagens teknik erbjuder, är att audiovisiella tecken redan nu är viktigare än de tryckta bokstäverna. Inte minst gäller det de unga. Och därmed framtiden. Jag vet, eftersom jag levt såpass länge och varit med på så många möten, att vi behöver mer video. Inte böcker. Så jag vill göra nåt åt det. På flera sätt. Att livesända och videodokumentera events av olika slag är ett av de sätten.

Vi har mycket att lära oss när det gäller video. Många kan en hel del. Tills alldeles nyligen ansåg man det vara viktigt att personer som ofta förekom i radio och TV medietränades. Det vill säga fick öva i att stå framför en mikrofon och en kamera. Inte bara för att kunna svara på kritiska frågor. Utan också för att det är viktigt hur man låter och ser ut. I min värld är ett skickligt agerande i en sån situation viktigare än att sär skriva och, kommatera rätt.

Från och med i förrgår förekommer alla människor ofta i ljud och bild. Video i alla möjliga sammanhang. Live och on demand. Även i fullmäktigemöten.

Se politiken

Hur ser politiken ut? Ja, kika in på ett fullmäktigemöte så får du se en form. Jag har i och för sig aldrig varit på ett sådant. Bara sett på video. Se där! Fast, det gäller kanske bara mig?

För något år sedan, när jag smygstartade Westramu, fick jag propåer om att livesända från möten i den offentliga sektorn. Framförallt landstings- och kommunfullmäktigemöten. Men jag valde ganska fort bort den marknaden. Av två skäl.

För det första vill jag inte hamna i upphandlingsträsket. Det slaskiga området kan jag orda om hur mycket som helst, men jag avstår tills vidare. Låt mig bara nämna att i de upphandlingar jag såg specifierades krav som för mig kändes museiala. Formulerade av beställare och handläggare som vare sig förstår dagens möjligheter eller vågar visionera om framtida behov.

Förändra, inte bara sända!

För det andra tycker jag inte att kommuner och landsting skall satsa på att livesända sina fullmäktigemöten. Jag tycker det är viktigare att man gör om, utvecklar, kanske till och med ersätter fullmäktiges traditionella mötesform. Att sända dagens möten är att skjuta sig själv i foten, om man vill attrahera ungdomen, nytänkare och innovativa entreprenörer. Fast, det kanske man inte vill. Man kanske vill bevara den trygga struktur man känner så väl. Där man vet att man har makt.

Den offentliga sektorn behöver danas om. Förändringar är på gång. Vi ser krav och verkstad när det gäller större öppenhet, ändrade gränsdragningar, transparens och innovativa mötesformer.

Kan man tänka sig ett ofullmäktige (jämför okonferens)? Gärna livesänt.

Den 23 oktober 2007 lanserade EU-delegationen en ny webbplats och jag ombads föreläsa vid dess invigning. Bland annat visade jag ett videoklipp från ett kommunfullmäktigemöte i Sigtuna. Och på nästa slide ett videoklipp från när Steve Jobs (då CEO på Apple) lanserade iPhone. Låt vara bjärt kontrast, och pinsamt publikfniss när jag ställde klippen mot varandra. Men det senare exemplet bör inspirera det förra.

Har något hänt sedan dess? Upplys mig. Finns det spännande och engagerande offentliga fullmäktigemöten som gör sig på video? Finns det kommuner, landsting och regioner som är villiga att pröva nya grepp i fullmäktigemötet. I så fall livesänder Westreamu gärna, mot offert – inte upphandling.

Bara det där med powerpoints

Ett exempel på hur jag vill utveckla livesändningstekniken handlar om föreläsarnas presentationsmaterial. Som även i fullmäktigesammanhang tenderar att vara rätt undermånliga. Mer om det i ett separat blogginlägg vars rubrik Powerpoint i (livesänd) webbtv följs av ingressen:

”Westreamu har valt att designa en produktionslösning där föreläsarnas presentationsmaterial (ex från Powerpoint) på ett snyggt sätt livemixas direkt in i videon. Det underlättar för mobila tittare, stödjer interaktiva och multimediala föreläsningar samt kräver inte att talaren förbereder något speciellt”.

Parantes

I morgon prövar Örebro kommun att per distans teckenspråkstolka ett kommunfullmäktigemöte med en teknik som Westreamu utvecklat.

Och en liten video från den Region som frågat om livesändning bådar gott. Det verkar som att deras fullmäktigemöten är nåt annat än vad mina förutfattade meningar sa. Något bättre…

Share

Comments Inga kommentarer »