Skolbetyg blir allt värdelösare. I alla fall om man som jag är ute efter att skapa världens bästa start i livet för dom vi kallat barn. Då är det relativt ointressant att diskutera betygssystem. Möjligen är det enklare och tryggare, eftersom man då håller sig till det etablerade sättet att se på världen och kunskap. Själv kan jag inte låta bli att se allt nytt, spännande och farligt förändrande.
I går morse twittrade @perfal ”Om betygsinflation, och hur vi skall motverka den. Från skolverket #skollyftet”. I tweeten fanns också en länk till Skolverkets webbsida om betygsinflation, inklusive ett nedladdningsbart pdf-PM om betygsinflation. Läs gärna dess 11 sidor innan du tar del av mina vidare tankar. Dom utgår från min svarstweet till @perfal:
”mest sannolikt” ett finfint (pseudo)kvantitativt självförhärligande snömos-PM där slutsatsandet styrs av sista st. s. 2.
Jag börjar med att bena upp den tweeten i sina beståndsdelar, bakifrån.
Är det föräldrarnas fel?
Skolverkets PM inleds med en bakgrundsbeskrivning där betygsinflation definieras som ”relationen mellan betygsutveckling och elevernas faktiska kunskapsutveckling där lärarnas genomsnittliga krav för ett visst betygssteg sjunker över tid”. I bakgrunden ingår sådana intressanta uttalanden som ”Skolvalsreformer och en ökad etablering av fristående skolor kan ha lett till en mer markant konkurrenssituation mellan skolor”. Vem kan ifrågasätta sånt utan vetenskapligt stöd? Dessutom, jag trodde att konkurrens var en del av poängen med friare skolval.
Därefter går den okända författaren in på tänkbara drivkrafter till betygsinflation. Kortfattat diskuteras om en sådan drivkraft kommer som en konsekvens av systemets konstruktion. Med exempel som att betygen höjs för att lärare vill verka skickliga. Och att det gäller att locka och leverera bra elever med bra betyg. Resonemanget landar i slutet av sidan två i några synnerligen läsvärda meningar (där jag fetat den sista):
”Det är inte självklart så att lärare, skolledare och skolor generellt har ett så entydigt snävt ekonomiskt beteende. Faktorer som kan motverka incitamenten på skol- och lärarnivå är en stark professionalitet och ett högt tjänstemannaetos hos skolledare och lärare, ett betygssystem med hög legitimitet med effektiv normering samt hög kompetens hos betygssättare. Tydliga kunskapskrav och nationella prov stärker normeringen. Marknadsmodellen haltar också eftersom skolval sannolikt sker utifrån en mängd andra parametrar än betygsresultat. Den slutsats som ändå måste dras är att den ökade konkurrensen mellan skolor, i kombination med påtryckningar från elever och föräldrar och förväntningar från skolhuvudmannen, skapar starkare incitament för betygsinflation”.
Incitament? Påtryckningar från elever och föräldrar? Låt mig i sammanhanget slänga in lite formell logik. Betyg kan (i princip) bara sättas av lärare. Vidare, Skolverkets uppdrag och mål är bland annat att ange tydliga mål och kunskapskrav. Så om det finns någon betygsinflation, så är den en direkt konsekvens av att Skolverket och/eller lärare sänkt kraven för ett visst betygssteg. Ingenting annat, typ solfläckar, Apples lansering av iPads, SAABs nedläggning, kravställande föräldrar eller hotfulla elever.
Här skall jag i upplysningens namn poängtera att i den mindre twitterdiskussion som följde efter @perfal’s tweet förtydligar @Anna_Ekstrom att PM:et myndighetens kommunikation mer allmänt är en ”Svår balansgång men ambitionen är redovisa o förklara, absolut inte skylla ifrån oss”. Skönt. Skall man tolka det som att Skolverket och lärarna tar sitt ansvar? Knappast, jag har i alla fall inte hört talas om att det är någons fel att något dumt (här betygsinflation) finns. Däremot sägs det tydligt att elever och föräldrar trycker på. Samt att en ökad konkurrens mellan skolor skapar någon slags incitament för betygsinflation. Var det nu meningen att skolkonkurrens infördes för att sänka kunskapskraven? Knappast. Lutar alltså åt bristande ansvar och systemfel.
Läsförståelse och retorik
Vi lär oss av våra misstag. Man måste kunna acceptera att det blir fel ibland. Två raka koncept som dom flesta nog ställer upp på. Men det är mycket svårare att helt enkelt säga att här är ett fruktansvärt allvarligt problem och felet är vårt/mitt. Lättare är att mer eller mindre omedvetet ifrågasätta missförhållandena och bortse från ansvarsförhållandena. Den strategin underlättas av luddiga hänvisningar, undvikande av konkreta fakta och krångliga formuleringar. Kort sagt snömos, låt vara att man kallar det ett PM, som ju trots allt inte är ett formellt vetenskapligt bidrag.
Som Anna Ekström skriver innebär en översikt av relationen mellan kunskap och betyg en svår balansgång. Vi kan ju inte ens enas om vad kunskap är, än mindre om det går att sätta betyg på kunskap. Även om en del hävdar att det senare är både möjligt och rätt. Dessutom handlar det ju inte bara om svenska förhållanden. PM:et tar ju upp studier från andra länder och internationella jämförande undersökningar.
För att kunna (orka) diskutera utifrån PM:et bör man dels ha en god insikt i relevanta fält som forskning, ekonomi, skol- och betygssystemet. Dels måste man kunna ta del av akademiskt byggda texter. Trots att jag är ekonomie doktor har jag svårt att förstå till exempelvis utläggningen på sidan 9 om resultatmått som pekar åt olika håll (där jag fetat den sista meningen):
”I princip finns endast två konklusioner som kan dras. Den ena är att antingen visar betyg och nationella prov å ena sidan och de internationella studierna och andra referensmått å andra sidan olika kunskapsutvecklingar – dvs. betyg och prov belyser kunskapsutvecklingen inom vissa kunskapsområden, och nationella utvärderingar, internationella studier och högskoleindikatorer utvecklingen inom andra områden. Den alternativa konklusionen är att en av indikatorgrupperna ger en bristfällig bild. Om inte de internationella studierna på ett korrekt sätt visar kunskapsutvecklingen bör vi naturligtvis inte vara med i dessa. Det sannolika är dock att det är betygsutvecklingen som bristfälligt speglar kunskapsutvecklingen”.
Att något är sannolikt för tanken till matematiska samband och kvantifieringar. Om man skall stödja sig på sådana sannolikheter måste man alltså hänvisa till kvantitativa fakta. Nåväl, lite senare på sidan 9 kommer man fram till att ”Skolverkets sammanfattande bedömning är att betygsinflation har förekommit sedan slutbetyg började utfärdas enligt det målrelaterade betygssystemet i slutet av 1990-talet”.
Matematiskt tänkande
Det är lätt att sätta siffror på personliga uppfattningar och sedan använda dessa siffror på en massa komplicerade sätt. På köpet följer ofta tabeller, diagram och annat till synes vederhäftigt diskussionsunderlag. Ibland dyker någons åsikt upp, men den kan man ju vifta bort som grundlös när kvantitativa fakta saknas.
Jag tror att den metodiken är ännu enklare om man skolats i att tänka matematiskt. Ganska fort förvinner den bakomliggande kopplingen mellan uppfattningar och siffror (validitet) i avancerade resonemang om skalor, sannolikheter, signifikans och andra statistiska termer. Kort sagt, det verkar vetenskapligt och därmed såväl bevisbart som sant. Inte undra på att matematik är ett kärnämne, och alltså viktigare än både bild och musik. Jag menar, utan matematiskt tänkande blir betyg kanske helt värdelöst.
Förra året kom Sven-Eric Liedmans bok ”Hets! En bok om skolan”. Han pekar där på tendensen att allt oftare används siffror som förleder oss att tro att det som i själva verket bygger på subjektiva omdömen har sin grund i någon slags mätningar med absoluta resultat. Han kallar sådana siffror för pseudokvantiteter. Liedmans utläggning är en svidande kritik mot grunden i själva betygssystemet.
Inom vetenskaperna har man sedan länge levt med såväl kvantitativa som kvalitativa metoder. Vetenskapare är alltså medvetna om icke-matematiska sätt att ordna, diskutera och hantera världen. Tyvärr ignorerar Liedman detta, något som skulle kunna visa på andra sätt än betyg för att hantera kunskapsutveckling. Men, det är en senare fråga.
Betygets rätta värde
Skolverket hävdar i sitt PM att det är viktigt att slå fast om betygets legitimitet. Här var det både dumt och överdrivet av mig att kalla detta för ett självförhärligande. Bara för att dom fått uppdraget, och bestämt, att betyg is da shit. Men när jag twittrade var jag så förbannad över deras vinkling på problemen, orsakerna och möjliga åtgärder. Skolverket säger vidare på sidan 10:
”Samstämmiga undersökningar visar att betygen har ett starkare prognosvärde för framtida studieframgång än något annat instrument”.
Ett fint och politiskt korrekt uttalande. Speciellt eftersom den nya Skollagen och dom nya Läroplanerna baseras på matematiskt betygstänkande och de betygsinflationshämmande åtgärder som PM:et avslutningsvis fastslår som dom rätta, riktiga och enda. Och man måste vara mycket uppmärksam för att inte missa den svarta svanen (falsifierbarheten) och samma saksägningen (tautologin). Här tänker jag inte ens utveckla hur betygsinflation inverkar på prognosvärdet.
Självklart innebär bättre betyg bättre studieframgång om bättre betyg är en den sorterande förutsättningen för att få bättre studier. Åtminstone statistiskt sett. Själv vill jag minnas att jag kom in på näst sista reservplats på Ekonomlinjen vid Stockholms universitet. Av den årskullen var jag nog den enda som disputerat i ämnet. Om det nu är en framgång har det kanske inte lika mycket med mina betyg att göra, som att jag jobbade och reste mellan gymnasiet och universitetet.
Det verkar finnas andra instrument för prognostisering av studieframgång än betyg. Jag vet inte vilka dom är, men jag kan ana att det handlar om statistiska variabler som per definition måste vara (pseudo)kvantifierbara. Det jag däremot vet är att det rent filosofiskt inte går att säga ”än något annat instrument”. Vad Skolverket däremot kan säga är ”dom instrument som använts i de jämförande studier vi känner till”.
Betyg är värdefulla för att vi har en utbildningspolitik som till stora delar hanteras med betyg. Vill man ha den utbildningspolitiken måste man självklart vårda betygen. Jag vill inget dera.
Vär(l)den bortom betygen
Jag klev medvetet in gatlyktans sken där betyg diskuteras i en slags loop evigt förknippad med Skolan och dess inveckling. Inte för att diskutera hur betygen skall sättas. Utan mer för att provocera till en uppmärksamhetsförflyttning. Ut till dom mörkare områden där konstiga saker försigår i skumma ekonomiska kvarter. Där ljusskygga aktörer låtsas som att studieresultat är det viktigaste för individens och samhällets framgång. Om det vore så skulle vi inte ha betygsinflation. Nej, det är något annat som i sammanhanget är viktigare än betyg.
Det har med ansvarslöshet, systemfel och samhällsstrukturer att göra.
Mer om det i ett kommande blogginlägg.
Inlägg (RSS)