Arkiv för februari 2011

Tolfte hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal. Den här gången var jag extra extra sugen på att läsa texten före och efter själva noteringen,  för att förstå sammanhanget. Men icke gjorde jag det. Lösryckt skall vara lösryckt.

”Vi tar det gamla klassiska konserveringsexperimentet som Piaget studerade. Ett barn får hälla vatten mellan två glas som har samma volym men där det ena är smalare och högre och det andra är bredare och lägre. [med hjälp av en vuxen] uppstår en kognitiv krock  för barnet. En övertygelse om sakernas tillstånd krockar med nya erfarenheter”.
Petri Partanen (Från Vygotskij till lärande samtal, 2008, s. 107)

Vill minnas att det var experimentet som sådant (”klassiskt”, men okänt för mig) som fångade mig. Efter lite personligt reflekterande resulterade det hela i ett hundöra. Hmmm,  vad göra nu med denna notering i mitt experiment? Jag har en idé…

…Ett barn som hemma precis lärt sig klistra in klipp från YouTube i sin blogg får gå till  skolan för att nästa dag lära sig vikten av att läsa dagstidningar, Kan man se det som ett konserveringsexperiment?

(112, är nästa hundvik)

Comments 1 Kommentar »

Elfte hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”Möjligtvis har vi i vår moderna pedagogiska debatt frånsett denna dimension [oeninghet/gräl som  drivkraft] – ofta beskrivs det ideala lärandet i termer av nyfikenhet, kreativitet och skapande. Frustrationen, konflikten och oenigheten kan också vara starka drivkrafter i lärandet”.
Petri Partanen (s. 106)

+1! Det vill säga, mitt intryck är att Skolan definivt parkerat sig alltför långt in i gullighetens trygga hörn. Där lärande sker under lågmälda, förnuftsbaserade rationella samtal och tysta reflektioner. Det är dags att släppa fram dom bildande känslorna, såväl dom härliga som dom jobbiga. Även om det sker på bekostnad av mindre mjukispedagogik.

(manana, bara blickförflyttning till sidan 107)

Comments Inga kommentarer »

Tionde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

Vad gör man  när man undviker att ge ett enkelt svar på en fråga som eleven har? Jo, man visar tilltro till till att eleven har tänkt en  massa tankar i sitt inre redan innan han eller hon ställer sin fråga. Utan tillgång till de tankar och frågor som eleven har vet du som pedagog inte vilka strategier – både mindre lämpliga och mer lämpliga – som eleven använt. Har du ingen aning om vilka strategier som eleven har i dagsläget för att lösa en uppgift, då  kan du heller inte vägleda eleven på en lagom nivå – lagom i den proximala utvecklingszonen.
Petri Partanen (s.  103)

I femte hundörat var vi inne på det här med att fråga hur tänker du då? (i stället för att bara ge ett svar). I kommentarerna till det inlägget tog Irene in frågan till ett sammanhang utanför Skolan, närmare bestämt utbildningsinsatser inom storföretag. Insatser som ofta är informerande/kampanjorienterade. Den och följande kommentarer blev mycket intressanta, så det känns orättvist att citera Irene från slutet på en kommentar: ”Skillnaden mellan information och lärande?”

Den skillnaden får mig  att tänka på två saker. Dels effektivitet, dels förväntan. Vi börjar med det senare.

Ett problem med institutionen Skolan (inklusive högskolan) är att den lärt oss att lärande sker i en annan verklighet, underförstått ingen annan stans än på olika utbildningsinstitutioner. Andra former av lärande är egentligen inte samma sak. Vuxna lär sig på kurser. Även om jag hårddrar det så känns det som att i Skolan finns det en  förväntan på en lärande situation. Och framförallt tid för frågor och utrymme för att ta hänsyn till exempelvis den proximala utvecklingszonen.

Samtidigt började jag grunna på det där med effektivitet. I många fall är det helt enkelt inte ekonomiskt att ”utbilda” i varje enskilt fall för varje enskild individ. Jämför marknadsföraren som får uppgiften att lära en viss målgrupp bete sig på ett nytt sätt.

Det (åter)för mig till tanken om inte marknadsförare ofta är effektivare på att lära ut, än vad Vygotskij-inspirerade pedogager är.

(i morgon ses vi på sidan 106)

Comments Inga kommentarer »

Nu nionde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”I dag när du sätter din fot i en  svensk skola  – och det rekommenderar  jag att de flesta skulle göra med jämna mellanrum – då  kommer det ganska snabbt fram en nyfiken vetgirig elev och frågar vem du är och vart du är på  väg. Är du ovan vid  barns sätt idag kan du nog känna dig lite obekväm ett tag – vad vill den där parveln mig egentligen, kan en vuxen inte få vara ifred?”
Petri Partanen (s. 90)

För snart 10 år sedan hade jag en vision om att det numera skulle vara lika poppis bland vuxna att besöka skolan (barnens) som IKEA, även på helgerna. I stället har jag fått en påminnelse om att förändring tar tid. Men idén finns kvar, i det att skolan måste bli bättre än IKEA på marknadsföring.

Även jag är alltför sällan på skolbesök. Och när det gäller de  yngre barnen på dagis upp till högstadiet (usch, förbjudna begrepp), så känner jag igen Partanens beskrivning av deras nyfikenhet. Men på gymnasienivå är elevernas framfusighet inte lika markant. Ju äldre ju mindre nyfikenhet verkar det som. Eller?

Comments Inga kommentarer »

Det åttonde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal. Passar på att repetera att jag inte läste boken för att leta efter något speciellt. Utan helt enkelt lät spontaniteten bestämma vad som fick bli hundöron.

”Vi har idag en pedagogisk grundsyn och en utvecklingssyn som innebär att vi erkänner att eleverna vid olika tidpunkter har kommit olika långt, och också har olika behov och lär sig olika fort. Ändå skapar vi hållpunkter i tid där vi förväntar oss att alla skall klara kraven vid ett visst tillfälle. Utvecklingen ser tyvärr inte ut så. Barn och ungdomar utvecklas i olika takt och inom olika områden. Att alla skulle vara i mål samtidigt är lika orimligt när det gäller lärandet som när det gäller sport. Inga övriga jämförelser är nödvändiga”.
Petri Partanen (s. 83-84)

När jag för cirka sex veckor sedan skrev mitt kritiska inlägg om PISA-tolkningar undvek jag diskussionen om pojkar versus flickor. Det blir så lätt infekterat när man tar upp det enkla faktum att vi har två olika begrepp för att fånga en viss form av skillnad (om än  diskutabel) mellan unga människor.

Låt skillnaden leva

Som jag ser det är det på ett generellt plan rätt stora skillnader mellan könen (vad det nu är) i tonåren. Tack och lov, vive la différence! In ramlar jämlikhetsdebatten. Men den skallväl för bövelen inte handla om att alla 15-årigar skall vara lika bra i allt.

Så alla PISA-rubriker om att det är ”stora skillnader mellan pojkar och flickors mattekunskaper” är enligt mitt tyckande bra. Det dåliga är tolkningen att skillnaden tyder på nåt (system)fel. Vi skall ta tillvara skillnaden och jobba vidare med den. Det vill säga, som jag tolkar Partanen, vi måste ha med skillnaden även i bildningspraktiken.

Kön är bara en sak. Många andra skoltyckare pekar på det orimliga att basera ett utbildningssystem på ålder. Framförallt att gruppera in barnen i klasser baserade på vilket år dom är födda. Andra skillnader är intresse, hemförhållanden, tidigare livserfarenheter, och så vidare.

En annan poäng med skillnader är att veta vad jag är bra på och vad mina kompisar är bättre på. I stället för att jag skall kunna allt, så kan jag koncentrera mig  på mitt och dom på sitt. Det ligger bakom min devis ”Vi är mer än jag”.

Samtidigt vet jag att många skolor lever en pedagogik som verkligen låter eleverna jobba i sin egna takt och efter sina egna förutsättningar. Men vad hjälper det när alla skall fösas in i samma fålla när proven kommer.

Partanen skrev den här boken innan den nya skollagen, nya läroplanerna och nya betygssystem bestämdes. Hittar man där något som över huvud taget inför en flexibilitet när det gäller framförallt ”hållpunkter” i till exempel de nationella proven?

(nästa hållpunkt sidan 90)

Comments Inga kommentarer »