Tjugonde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”Sökord”.
Petri Partanen (Från Vygotskij till lärande samtal, 2008, s. 171)

Foto på sidan 171 "Sökord"

På sidan 171 gjorde jag mitt sista hundöra. Helt enkelt för att påminna mig själv om hur relativt dysfunktionellt det tryckta ordet blivit. Walter J. Ong redogör i Muntlig och skriftlig kultur bland annat för hur boken som form utvecklats genom flera uppfinningar, inklusive olika tabeller. När jag nu googlar ”when was index of book invented” blir träffen ”Who invented the index? – An agenda for research on information access features of Hebrew and Latin manuscripts”.

I Partanens bok kan jag inte ens söka på ”proximal utvecklingszon”. Spelar det månne någon roll för den pedagogiska utvecklingen i Vygotskijs anda?

(i morgon kommer det 21:a och sista inlägget i form av en en efterreflektion, ”förmodligen om hur samtalet kring hundöronen gått”).

Nittonde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”Ur Vygotskijs perspektiv skulle man kunna säga att struktur är subjektivt. Struktur i klassrummet, till exempel, ligger i betraktarens öga. Om du förstår vad som pågår i ett klassrum, om du vet hur du och andra agerar i det klassrummet och ser att det sker systematiskt i vardagen, så upplever du struktur”.
Petri Partanen (Från Vygotskij till lärande samtal, 2008, s. 135)

Det ligger i människans natur att spontant eftersträva (en bekant) struktur. Är det oordning vill vi skapa struktur. Och när vi har en struktur så vill vi att den skall förbli som den är. Tänk bara på kundernas (dom andra ;) irritation när matvarubutiken flyttar pastan från en  hylla till en annan, där det förut fanns kaffe som nu hamnar vid godishyllan. Allt för att få plats för den nya bake-off-avdelningen, eller kanske  bara för att skapa lite förändring. Som faktiskt säljer bättre, även om några kunder gnisslar ett tag. Samma sak när bankomaterna infördes. Äldre och medelålders svenskar har säkert glömt att dom definitivt inte ville hämta pengar i nån jämra automat. Yngre fattar inte ens problemet, än mindre att man hämtade  pengar vid disk efter att ha fyllt i blanketter och köat ett bra tag.

Alltså är det enkelt för en konservator att hämta lättköpta poäng på en återgång till en gammaldags och idealiserad struktur i klassrummen. Att kräva ordning och reda, det vill säga den struktur som det gamla subjektet såg. En hägring utan skrämmande inslag som mobiltelefoner, e-mobbning och spring i lokalen, det vill säga oordning på väg mot en ny struktur. Sammantaget samma ambition som att sätta stopp för nymodigheter som bake-off, e-handel och demokrati.

Men varför nöja sig med att diskutera klassrummens struktur. Det finns ju större saker.

Samhället struktur. Nog fanns den. Nu finns den inte längre.  Det är fel väg att envist försöka återskapa en struktur som slutat fungera. I stället måste vi omskapa. Inte minst därför skall vi, och framförallt våra barn, bli än mer kreativa. Inte konservativa.

(i morgon sista hundörat, på sidan 171)

[Uppdatering, länkar till några efterföljande inlägg: Hur digitala är Hatts rundabordssamtal? ]

IT- och regionminister Anna-Karin Hatt annonserade i februari initiativet Digital Agenda, där hon ”välkomnar dina idéer och synpunkter på vad du tycker är viktigt i den framtida it-politiken”. Mer specifikt börjar ministern resan genom att inbjuda till ett antal rundabordssamtal. Naturligtvis har jag snappat upp att detta var på gång, men liksom inte brytt mig. Även om jag hurrar för och gillar att frågorna lyfts.

I måndags blev jag dock via mejl inbjuden till rundabordssamtalet den 21 februari, med temat ”IT i skola och undervisning”. På sändlistan fanns förutom jag: Sambruk (Claes-Olof Olsson), Viktor Rydbergs Samskola, Djursholm (Anna Karlsson), Svenska Läromedel (Rickard Vinde), Sics (Kia Höök), Björknässkolan, Nacka (Anna Ljungqvist), Datorn i Utbildningen (Lena Nydahl), Natur & Kultur (Marit Ekelund Maitland), Lärarnas riksförbund (Metta Fjelkner), Lärarförbundet (Eva-Lis Sirén), Almega IT&Telekomföretagen (Anne-Marie Fransson), KTH, Digitala Akademin (Henrik Svensson), Stockholms Stads Utbildningsförvaltning (Thomas Persson), SKL (Per Arne Andersson), Utredningen om tidsbegränsad SFI (Birgitta Ornbrant), Omvärldsbloggen (Stefan Pålsson), KK-Stiftelsen (Madelene Sandström), Apple Education (Ove Lidström), Intel (Carl Daniel Norenberg), Microsoft (Eva Pethrus), .SE Webbstjärnan (Kristina Alexanderson), Statens medieråd, Infomentor, Statens skolinspektion och Statens skolverk.

Inbjudan (jag har laddat upp den här som pdf) förklarar bland annat;

”Skolan är en kunskapsarbetsplats där användning av IT kan öka effektivitet och förbättra kvalitet. Rätt utnyttjat kan IT bidra till lärarens arbete att administrera och planera sitt arbete och IT har en roll bland de verktyg som används i pedagogiskt arbete. Målsättningen är att skolan kan förena de möjligheter IT kan ge för att genomföra sitt pedagogiska uppdrag med en effektiv administration”.

I mitt tycke känns den utgångspunkten otroligt naiv. Den speglar liksom en (politisk) attityd att ”det har hänt lite grejor inom IT-området, men vi ska nog kunna putsa lite på Skolan så behöver ingen oroa sig speciellt mycket”. Rätt långt ifrån min uppfattning vad det hela handlar om, en större omstörtande revolution som kräver radikala grepp och snabbt uppvaknande.

Frågor som Anna-Karin Hatt ber oss fundera på inför mötet är:

1. Hur kan stat, kommuner, näringsliv och intresse- och frivilligorganisationer komma samman för att hitta och genomföra lösningar inom ramen för sina respektive roller och ansvar?
2. Vad är i din mening relevanta mål och insatser för en digital agenda för Sverige på området IT i skola och undervisning?

Vi välkomnas också att komma med kortfattade svar och andra inspel senaste den 14 februari. Redan nu kan jag säga att mitt första inspel blir glöm ”inom ramen för sina respektive roller och ansvar”. Den andra frågan får jag grunna lite mer på.

Även i år arrangerar UR, SR och SVT en heldag kring Public Service. Jag vet faktist inte varför dom gör det, men ps2011 skall bjuda på ”intressanta diskussioner om public service roll i det svenska medielandskapet; om barnprogram, kultur, lokal mediekonkurrens och om WikiLeaks och de nya villkoren för journalistiken”. Vi är väl några hundra, mest branschfolk, som även i år fått en personlig inbjudan. Så vitt jag vet är evenemanget ingenting som livesänds eller spelas in.

För ett par veckor sedan tackade jag med glädje ja till en fråga (från UR) om att dessutom medverka i ett panelsamtal, med bland andra Katarina Graffman. Jag tror att det ligger inom programmets punkt ”Att tala med barn på barnens språk” som leds av Stephan Wilson Yüceyatak, programledare för Lilla sportspegeln och Orka samt tidigare Barnens tittarombudsman.

Som utgångspunkt har jag fått följande frågor (fler kan komma till):

1. Hur upplever barn och ungdomar media idag?
2. Public Service – har det någon framtid i sin nuvarande form?
3. I vilken form kan PS ha en framtid?
4. IT-människor pratar om ”the cloud”. Hur kan PS slåss mot ett moln?
5. Du har uttryckt skepticism angående framtiden för skolor och public service, bland annat. Men är inte de starka verktyg för demokrati? Om de försvinner, förlorar inte demokrati sina stöttepelare?
6. Vad kräver unga människor av media och samhället idag? Eller bryr de sig inte?
7. Kan kunskap spridas bara via kommersiella kanaler?
8. Kommer inte bra innehåll alltid att locka människor, även om det inte når alla plattformen?
9. Är barn/ungdomar mer sofistikerade än vi vuxna nuförtiden, mediamässigt? Hur kan vi komma ikapp?

Jag börjar nu grunna närmare på frågorna, mina svar och följdfrågor. Min utgångspunkt är fortfarande samma som avslutningen i mitt kapitel Public Service, dess historia och eventuella framtid:

”Trots allt befinner vi oss i en brytningstid. Det gamla, inklusive public service, försvinner inte över en natt. Men i stället för att fundera på vad nuvarande public service-bolag ska göra, borde vi låtsas som om de inte fanns. Och på så sätt öppna sinnet för helt nya möjligheter”.

ADHDonde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”Ibland betonas diagnosernas värde i frågor kring resursfördelningen. Det är lättare ibland att få stöd om man har en diagnos. Detta är djupt olyckligt, eftersom det finns gott om elever som inte uppfyller riktigt alla kriterier för en diagnos, och som faktiskt kan ha större svårigheter i skolsituationen än en elev som fått en psykiatrisk diagnos”.
Petri Partanen (Från Vygotskij till lärande samtal, 2008, s. 130)

Min allmänna utgångspunkt är att om det är något som behöver en diagnos så är det dagens samhällsstruktur. Rent allmänt hur den institutionaliserats och mer specifikt hur Skolan struktureras. Eller rättare sagt, hur vi idag tar hanterar dagens barn och ungdomar.

Det är en enkel sak att ställa diagnosen ADHD på Skolan. Wikipedia skriver i en definition av ADHD: ”Det finns tre varianter av ADHD: en som innebär att man har koncentrationssvårigheter och tenderar att vara inobservant på sin omgivning, en som innebär att man är hyperaktiv och impulsiv, och en som innebär att man har båda de tidigare nämnda sorternas svårigheter”. Uppenbarligen har vi i det här fallet en patient med klara indikationer på den sistnämnda varianten.

Fast, det är kanske bara jag som glider omkring och är objektivt observant (som vilken psykolog som helst).

(nästa gång sidan 135)