Här kommer mer än vad jag hann säga, när stunden gavs att bidra till Sveriges Regering med tankar om IT för skola och utbildning. Detta inlägg är ett regionalt perspektiv på den Avskolning som IT-utvecklingen motiverar. I ett senare inlägg tar jag upp öppna API:er och ID-tänkande – IT på det skoladministrativa planet.

Hela samtalet hos Näringsdepartementet finns att beskåda i Regeringskansliets videoarkiv för webbsändningar. Vi var drygt 20 personer runt bordet, med många intressen och bara tre timmar till förfogande. Det betyder ont om tid för var och en. Nu efteråt känns det som att jag kanske tog mig lite för mycket tid , alla har ju viktiga bidrag. Trots det räckte inte mina sex minuter för att förklara vad jag menar, men här finns ju plats.

Mitt anförande dök upp efter 65 minuter och 20 sekunder. Tyvärr är det knepigt att pricka rätt i kansliets spelare och den kräver Flash, vilket stänger ute alla med iPhone eller iPad. Så jag tog mig friheten att rippa en autocitering, publicera den i YouTube och klistra in klippet här. Ursäkta kvalitén, men Regeringen gör det sannerligen inte lätt att vare sig rippa, klippa eller remixa. Vill du nöja dig med att lyssna så finns mitt uttalande även i nedladdningsbart mp3-format. Dessutom är framtiden satt på att texta inslaget, så dom som inte kan höra ändå bjuds med att göra – livet bättre för oss alla.

Avskolning är stort

Jag kämpar ju med att få mer gehör för otroligt stora förändringar, här i form av Avskolning. Skolan (och andra samhällsinstitutioner) måste alltså ersättas med nya strukturer som utgår från dagens möjligheter och stödjer framtidens behov. IT-utvecklingen må vara en central orsak till förändringskravet. Men globalisering, ökad livslängd, höjd kunskapsnivå, med mycket mera spelar också in.

Helt klart är vi fler som skriver under på att vi behöver nya lösningar för en ny värld. Stefan Paulsson pekar i sin sammanställning av rundabordssamtalet på initiativ i flera länder, och många idéer om globalt samarbete. Men, det jag sett hittills utår från idén att det är Skolan (eng ”Education system”) som skall utvecklas. Underförstått man håller sig hårt i(nom) ramarna.

För mig är det helt enkelt ologiskt att bara svara på Anna-Karin Hatts fråga, eftersom den innehåller en begränsande förutsättning.

”Hur kan stat, kommuner, näringsliv och intresse- och frivilligorganisationer komma samman för att hitta och genomföra lösningar inom ramen för sina respektive roller och ansvar?” [min fetstil]

Det funkar helt enkelt inte längre med nuvarande ramar, roller och ansvar. Det sistnämnda råkar dessutom vara ett ord som helt tappat sin betydelse. Lyssna gärna på Philip K. Howard som gör ansvar till en central bit i lagandet av en trasig statsapparat. Observera ett ansvar som inte bara betyder högre lön och mera makt, utan också innebär att man måste ta sitt ansvar om man inte gör det man ska.

Man hyllar gärna grepp som ”kritiskt ifrågasättande” och ”thinking outside the box” (utanför ramarna). Men återigen, det är svårt att göra det man tror och säger är rätt när det ligger utanför ramarna. Jämför Argyris aktionsteorier, det vill säga modeller om hur människor agerar i svåra  situationer. Vi vill gärna cementera förutsättningarna, för då vet vi hur vi skall agera. Och då säger jag tyvärr – vi måste ändra förutsättningarna. Vilket innebär att vi inte vet hur vi skall agera – än. Detta gäller definitivt bildningen av barn och unga, vi har ju inga vetenskapliga bevis för vad dom måste kunna/vara.

Tänk alltså inte ”här är ett problem, hur skall skolan lösa det”. Med svar som ”en del utsatta skolor måste få mer resurser så att likvärdigheten förbättras”. Jag ställer mig utanför ramarna och frågar ”hur skalll samhället byggas om så att likvärdigheten förbättras, utan att Skolan har med saken att göra”?

Genidraget Charter Cities

Modebegreppet ”entreprenörsskap” innebär att börja smått och gärna växa stort. Vi har idag en (1) stor lösning för hur barn och unga skall hanteras, och den kallas Skolan. En institution till stor del formad i det tidiga 1900-talets förutsättningar och framtidssyn. Den tidens tänkare, maktstruktur och allmänna bildningsnivå möjliggjorde skapandet av nationella Skolor.

Observera att Skolan alltså inte alltid funnits. Och att vår förfäder insåg, och vågade, ändra samhällsstrukturen för att skapa nya institutioner. Om än efter en hel del kamp. Även på den tiden ville många behålla det gamla, till exempel barnarbete och analfabetism.

Den typen av förändring jag pekar på är idag otroligt svåra att initiera på ett nationellt plan. Än knepigare, om inte omöjligt, blir det redan på EU-nivå. Därför tar jag stöd i nationalekonomen Paul Romers tankar kring Charter Cities. Romer sammanfattar idén så här:

”Charter cities are special reform zones. They let governments quickly adopt innovative new systems of rules. A charter city’s formal rules, and the norms that they encourage, can differ markedly from a country’s prevailing system of rules”.

Regionalt frispel

Nu råkar Sverige ha fått en ny skollag och nya läroplaner, som i mitt tycke mer cementerar det som varit än öppnar upp för helt nya sätt att skapa världens bästa start i livet för dom vi kallat barn. Kanske är det naturligt, eftersom lagarna och reglerna formats av den äldre generationen. Vuxna tenderar ju att vilja att barnen skall bli som dom (alltifrån älska Hellsings ABC-bok till idolisera akademisk hård vetenskap). Det där nya, med Minecraft och postmodern sociologi, är okänt och därmed läskigt.

Vidare, alla tyckare i hela landet skall ju i sann demokratisk anda komma överens om Den Enda Lösningen. Ungefär som att bestämma att charterresepaket är det enda sättet att bese världen. När, som @alacre påpelar, framtiden behöver backpackers.

Med andra ord är jag rädd för att hela landet Sverige knappast kan ställas om på kort sikt. Men en region (jmfr Charter City) skulle kunna klara det. Alltså, ett smart drag av regeringen att inrätta en ministerpost för Region och IT. För det är  väl inte bara ett sammanträffande?

Regeringen får gärna fundera på idén att ge en svensk region frispel. Det vill säga spelutrymme att  efter godkännande frångå gällande skollag, läroplaner, ramar, roller och ansvarsområden.

Regionen behöver naturligvis inte köpa min idé att ha Spelkunskap som kärnämne, eller i första hand gå så långt som att ta Avskolningen vid hornen. Vilken region, och dess samarbete med regioner i andra länder, blir naturligtvis en intressant fråga. Liksom hur fort man kan komma igång.

Nu tror jag inte att mina ord räcker för att förklara vad Paul Romer menar. Dom som vill förstå mer kan lätt (tack vare ”IT”) gå till källan. Det bjuds exempelvis flera filmer på Romers videosida. Lustigt nog inleder Romer med just utbildning och IT i sin föreläsning om Charter Cities på TED Global. Fast inte IT på det sätt du kanske tror ;) Kolla själv: