Arkiv för januari 2011

Sjunde hundörat i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal.

”Vi borde inte tillåta oss själva att låta eleverna definiera skolan som något annat än en väsentlig del av verkligheten. Om skolan blir sin egen verklighet utan koppling till elevernas vardagsupplevelser, då förlorar den sin kraft. Vygotskij definierade skolans viktiga roll i termer av att skolans, kulturens och samhällets viktiga föreställningar och begrepp måste möta elevernas vardagserfarenheter för att det skall ske ett genuint lärande”.
Petri Partanen (s. 79)

Noterar att jag återigen noterat i princip samma sak som tidigare. Måste betyda att jag hela tiden dras till just mötet mellan elevernas vardagsbegrepp (tidigare hundöron) och andra delar av verkligheten (skolans, kulturens, samhällets föreställningar). Gissningsvis för att det värkligen (så!) gått snett där. Typ – vadå ”om” (skolan blir sin egen verklighet)?

För övrigt tror jag inte att det är eleverna som definierar det så. Skolan har helt enkelt utvecklats till en egen verklighet.

(nästa gång hoppar vi till sidan 83)

Share

Comments 1 Kommentar »

Dax för sjätte hundörat (hö06) i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal. Varför noterade jag så lååånga meningar (apropå jobbigt att skriva av dom)?

”Vygotskij betonade att för att ett lärande ska kunna ske med utgångspunkt från eleverna så behöver läraren möta eleven i dennes vardagsbegrepp – de vardagserfarenheter som eleven har i sin ryggsäck – i stället för att börja där läraren själv är, i uppgiften eller läromedlet”.
Petri Partanen (s. 65)

För knappt fem år sedan var jag på en disputation, där Carin Fast försvarade sin doktorsavhandling Sju barn lär sig läsa och skriva. Den spikades fast, med slutsatsen”förskolan och skolan tar dåligt tillvara de kunskaper barnen redan har med sig”. Bland exemplen fanns BR Leksaker, Pokémon och Beyblades. Vilka nya (senaste fem åren) vardagsbegrepp inom barnens erfarenhetsområden tar lärarna sina utgångspunkter ifrån?

(om 24h s. 79)

Share

Comments Inga kommentarer »

”Pappa, hur mycket är 35 + 35?”
(barn i tunnelbanan)

Här kommer femte hundörat (hö05) i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal. Först en liten metareflektion: det är enklare att klippa citat ur nåt digitalt, än att skriva av dom från papperssidor.

”För pedagogen hamnar återigen samspelet mellan de vardagliga lärande aktiviteterna och elevens inre utveckling i fokus. För att förstå elevens beteende i de lärande aktiviteterna och för att kunna individualisera pedagogiken behöver pedagogen ett språk och en förståelse av elevens kognitiva utveckling, både den aktuella utvecklingsnivån men också den potentiella utvecklingen – den proximala utvecklingszonen. Därför ägnar en Vygotskij-inspirerad pedagog mycket tid åt att undersöka och kartlägga elevens tänkande och inte enbart elevens presterande”.
Petri Partanen (s. 60)

Fattas känslan?

Det som jag kom att tänka på just nu när jag skrev av citatet är den klassiska uppdelningen i kognition-emotion. EQ har ju blivit ett alltmer uppskattat komplement till IQ (låt oss här bortse ifrån alla detaljer kring begreppen, hur de mäts, deras relevans och släktingar). Framförallt har jag fått för mig att vi idag har en fördjupad förståelse för hur emotionerna samverkar med kognitionen.

I sken av det slår det mig hur lite jag ser av just samspelet känna-tänka i de rent teoretiska diskussionerna kring lärande, låt vara att jag inte direkt är beläst inom området. Jag menar inte att hantera känslor, utan hur känslorna på/medverkar med tankarna. Däremot hör/läser jag ofta om pedagoger som återger elevernas känslor i samband med just lärandet. Tål att fundera mer på.

Zonen alla borde känna till

Annars var det definitivt de sista två meningarna i citatet som fick mig att hundöra den aktuella sidan. Dels det där med den proximala utvecklingszonen, som om jag förstår saken rätt är en av Vygotskis hörnstenar. Roade mig nu med att googla begreppet, utan att snabbt hitta en klockren beskrivning. Månne något för lärarstuderande att komplettera exempelvis Wikipeda med en bra utläggning. Tills dess får det duga med kortisar om Zone of proximal development (ZDP) från engelska Wikipedia och Teach-nology.com.

För mig som nyss hörde talas om den proximala utvecklingszonen känns det som något som alla, inte bara bildade pedagoger, borde ha en hum om. Och då menar jag verkligen alla, inklusive barnen. Det är ju onekligen en viktig pusselbit i förståelsen av ens egna kunskapande.

Hur tänker du?

Här kommer det som nog varit svårast för mig hittills på den här lär-känna-Vygoktsij-resan. Jag är numera helt såld på att fråga ”hur tänker du?”. Mycket tack vare Anne-Marie Körling och hennes fantastiska anekdotiska berättelser från olika lärsituationer.

Det jobbiga är att inte veta hur mycket jag arbetat efter den insikten tidigare Framförallt när jag undervisat på universitetet och olika vuxenutbildningar. Men även när det gäller i konversationer med mina och andras barn. Jag är helt enkelt rädd för att jag inte gått hela vägen.

Helt klart har jag försökt undvika att direkt ge ”det rätta svaret” när någon elev/student frågat om något. Naturligtvis handlar det här inte om triviala icke-lärsituationer, typ ”var ligger toaletten”. Men det är klart, även jag trillar lätt i fällan och briljerar med mina  kunskaper, det vill säga leverera mitt svar.

Ofta har jag annars försökt få den som frågar att leta efter olika sätt att komma fram till svaret. Ungefär som pappan i tunnelbanan i går. Han svarade först inte 70 (på frågan vad är 35+35). I stället sa han nåt i stil med ”hur kan du räkna ut det?”. Efter lite turn-taking mellan honom och barnet, så sa pappan till slut 70. Dock frågade han vare sig efter varför barnet undrade, eller hur denne tänkte under problemlösandet. Bredvid stod jag och undrade tyst hur barnet (och pappan) tänkte.

Autotankläggning

Autokommunikation (kommunicera med sig själv) kan man applicera på mycket Jag travesterar auto och ”kartläggning av elevens tänkande” till autotankläggning. Jag tänker alltså till sist att det är lika viktigt för eleven/barnet, som för läraren, att förstå betydelsen av att kartlägga dennes tänkande. Självinsikt. Och inte minst för att slippa ”kan du inte bara svara”.

(fem sidor från nästa hundöra, som blir tjatigt ;)

Share

Comments Inga kommentarer »

Fjärde hundörat (hö04) i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal. Hmmm,  jag verkar inne på korta noteringar och reflektioner. Gäller ju att balansera prövande utvikningar med kärnfulla funderingar. Om inte annat för att orka med alla hundöron ;)

”Orden behöver ta sin utgångspunkt i barnens vardagliga erfarenheter och vardagsbegrepp”.
Perti Partanen (s. 43, med hänvisning till Hedegaard, 1990)

Hur ser barnens vardagliga erfarenheter ut idag, jämfört med för 10 eller 70 år sedan? Och framförallt, hur stor är föräldrarnas/vuxnas erfarenhet av dessa barns vardag och tillhörande begrepp? Vi  behöver ju inte gå längre än till smilisar som inte ens är ”ord”, men ändå centrala symboler för ungt erfarenhetsbyggande. Barn som hellre skickar SMS med konstiga tecken, än talar. Känns det igen? Vem utvecklar språket. Är vi (vuxna) med? Skall vi lära dom, eller är det dom som vill lära oss som vill?

Jag säger helt enkelt väldigt komplicerat att vuxna måste lära barnen(s) språk.

(nyfiken i en strut bläddrar fram 17 sidor, där morgondagens hundöra slokar)

Share

Comments Inga kommentarer »

Tredje hundörat (hö03) i experimentet 20 hundöron i Från Vygotskij till lärande samtal (löpande i kategorin Hundöron).

Härligt, vi är på gång. Även om det än så länge bara är en handfull andra som valt att bidra till experimentet. Måste ofta påminna mig om att det är Partanen och inte Vygotskij jag citerar. Det slår mig dessutom att jag kanske borde tagit hundöronen i bakvänd, slumpmässigt eller annan (o)ordning. Konstaterar att jag är linjärindoktrinerad – och rycker i den andan loss nästa notering.

Förälderns vägledning är avgörande för barnets utveckling. Förälderns och barnets språkliga samspel blir till tänkandets verktyg hos barnet. Om vi ser det så inser vi plötsligt den enorma möjlighet och det ansvar som vuxna har i relation till barn och ungdom som befinner sig i sitt lärande, i sin utveckling.
Petri Partanen (s. 40)

Hoppsan! Passar som app i smartphonen* till förra  inläggets avslut. Där var min undran (ungefär) hur ser dagens barns sociala strukturer ut, i och med de (sociala) medier som utgör en växande del av deras vardag? Inte går det väl fortfarande att anse att föräldern ha en så avgörande roll i barnets utveckling, som  på Vygotskijs tid.

(* jmfr hand i handsken, för övrigt är morgondagens sida 43)

Share

Comments Inga kommentarer »