Något mycket spännande har hänt inom Sveriges Radio. Och det är inte att www.sverigesradio.se nyss utsågs av Internetworld till ”Sveriges bästa mediesajt 2010″. Utan att numera huserar SR (före detta etermedieföretag) ett par direktörer som börjat Förstå. Hur gick det till? Och vad betyder det?

Mats Svegfors och Cilla Benkö, vd respektive vice vd i Sveriges Radio, lanserade idag under en lunch i Radiohuset ”en ny interaktiv mediebok” (pressmeddelande). I transparensens namn är det lika bra att erkänna direkt – jag åkte dit utan hopp om att personligen se något nytt i det dom skriver. Och mycket riktigt verkar den förutfattade meningen stämma. Jag skriver ”verkar” eftersom jag bara skummat texten.

Däremot blev jag positivt överraskad, läs oerhört glad, över det som författarnas jobb med boken fört med sig. Något som så att säga dykt upp på insidan. I slutet av boken skriver Svegfors och Benkö i kapitlet Syntesen: Journalistik 3.0:

‘Inte minst i utvecklingsperspektivet blir insikten hos ”ägarna” av public service om vad som faktiskt nu håller på att ske av alldeles fundamental betydelse. Det gäller att de som i Sverige fattar beslut om public servicebolagens framtid verkligen tar sig tid att sätta sig in i den verklighet som vi nu ser växer fram. Beslut som fattas nu kan få ödesdigra effekter för lång tid framöver’. [mina markeringar]

Den personliga erfarenhetens betydelse

Mellan raderna, och när boken presenterades, är det uppenbart att arbetet med att göra en ”interaktiv bok” har resulterat i att Svegfors och Benkö verkligen börjat Förstå. ”Även en gammal hund”, svarade Svegfors på en publikfråga om dennes nedlåtande syn på nya medier under Almedalsveckan 2009. Utöver det har direktörerna insett att ”ägarna” inte förstår. Samt att detta innebär i en mycket allvarlig situation. Välkommna in i klubben! (Jämför Tänk om att inte förstå förändringar).

Märk väl att det är arbetsformen mer än innehållet som odlat dessa nya insikter. Svegfors och Benkö har helt enkelt skapat med hjälp av ”nya medier”. Och det är en gammal sanning att göra betyder mer än höra. För säkerhets skull pratade jag en stund med Svegfors och Benkö om hur insikterna väckts. Båda berättade att deras personliga bloggande, länkande, wikiande, twittrande, embeddande och så vidare varit nödvändiga. Liksom att samverka med medarbetare som verkligen kan sociala medier. Något de naturligtvis inte är ensamma om att ha gjort. Men parat med deras långa erfarenhet, och roll, inom medievärlden känns det som att stubinen på en dynamitgubbe nu har tänts. Sen är vi nog oeniga om hur lång stubinen är och hur explosionen kommer te sig.

Respekt och korrekt

Missförstå mig inte. Jag hyser stor respekt för hur Svegfors och Benkö tänker, förstår och agerar. Det är min övertygelse att deras nya verk blir synnerligen intressant för många. Både till form och innehåll. Dessutom är jag full av beundran för deras mod att ha tagit sig den dyrbara tid som behövs. Liksom för dådkraften att från högsta nivå söka leda med ”Wikipedias teknik”. Eller som de säger i förordet ”det är just på det sättet som vi föreställer oss att vi skall kunna hantera ett motspänstigt och oöverblickbart kunskapsläge”. Men jag delar inte alla deras synpunkter, och än färre av slutsatserna.

Boken ””Journalistik 3.0 – Medieormen ömsar skinn”” släpps i form av webbsidor med mera på SverigesRadio.se/Medieormen. Ett förord, 15 kapitel och ett appendix utgör grunden. Till detta kommer Medieormens blogg och flera ljudklipp. Webbsidorna innehåller dessutom en hel del videoklipp.

Naturligtvis gör författarna klart att poängen för dem är inte att presentera ett färdigt verk. I stället är ”alla inbjudna att delta i ett allvarligt syftande meningsutbyte om medieutvecklingen”. Smart retoriskt grepp. Som om vi behövde bjudas in. Men vi tackar väl med mössan i hand ;).

Under min skumläsning tyckte jag mig se ett par allvarliga och tråkiga tendenser (låt vara att  jag läst selektivt):

  1. USA (anglosaxiska) perspektivet regerar. Under presentationen nämnde Svegfors och Benkö att de har en tonvikt på USA, eftersom det är ett ledande land med stora tänkare. Därmed missar de hela den medieutveckling som inom många områden både lett och leds av de som Fredrik Härén kallar Utvecklingsländer.
  2. Jante spökar. Nog är det så att vi är många svenskar som under lång tid mer än ”kommenterat utvecklingen av nya medier”. Vi har för fasiken forskat, affärsskapat och teknikutvecklat från resans början. Vi gjorde det här innan webben ens fanns. När Svegfors och Benkö dessutom skriver ”av uppenbara skäl är den svenska debatten mindre mångfasetterad och mer begränsad”, blir jag nästan förbannad. Läs resten av det stycket i synteskapitlet och jag garanterar att fler än jag går i taket. Vilka skulle dom uppenbara skälen vara, annat än Jante? Möjligen en omedveten projicering av författarnas/branschkollegornas egna handlande under många år.
  3. Deterministisk underton. Här är jag verkligen ute på tunn is, eftersom jag läst så ytligt. Men det känns som att mediehistorien beskrivs som given. Teknologier och institutioner (som Public Service) blev mer eller mindre bara till. Vi får veta väldigt lite om de drivkrafter och enorma motsättningar som faktiskt spelat roll. Och uppenbarligen fortfarande råder.

Det har bara börjat

Jag tror att Svegfors och Benkö än så länge bara förstår inom första loopen. De är kvar inom Sveriges Radio och funderar utifrån sin roll, medarbetarna och den egna organisationens framtid. Inklusive dom yrkesmänniskor som kallas ”journalister”. Alltså, författarna letar tämligen enkelspårigt strategier som fungerar inom givna mål, värderingar, planer och strukturer.

Men snart lär nog en större Förståelse pocka på uppmärksamhet. Men det händer först när man ger sig ut i den andra loopen. En resa där man kritiskt ifrågasätter givna förutsättningar. Eller som Argyris and Schön (1978: 2-3) förklarar det:

”Double-loop learning occurs when error is detected and corrected in ways that involve the modification of an organization’s underlying norms, policies and objectives”.

Tyvärr är det nog så att de oförstående ”ägarna” inte tänker sig något sådant ifrågasättande. Så det är även framöver upp till Oss. För egen del har jag egentligen släppt den institutionella väderkvarnen ”Public Service”. Men i mitt projekt om Avskolning så finns det flera beröringspunkter som slår an den nerv som motiverade det här inlägget. Här är en.

Det behöv(de)s inga journalister

Tänk på att det inte alltid funnits journalister. Men något (tidningar) hände som gjorde att dom behövdes. Sen hände det mer (etermedier) som gjorde att en del tyckte att det behövdes Public Service.

Vad som egentligen hänt på sistone vet vi inte riktigt (än). Behövs det verkligen journalister i en värld där alla barn från tidig ålder verkligen fått lära sig källkritik, skriva artiklar och själva lärt varandra göra sociala medier?

(ledtråd: börjar du med ”ja, därför att…”, då är du fast i den enkla loopen).

Share