Arkiv för januari 2010

Det är oklokt att rätt av tro på det man ser, läser eller hör. En god insikt i källkritik och hur medier fungerar är en nödvändig förutsättning i ett fungerande demokratiskt samhälle. Kanske mer nödvändigt än matematik.

Jag fortsätter följa upp dom kommentarer som publicerats på Skolvärlden.se i anslutning till deras intervju med mig. Nu är det dags att fundera närmare på vem som egentligen sagt vad. Det kan ju vara bra att veta det när man vill kritisera eller konversera. Upp dyker då värdet av kunskap om samspelet mellan människor och medier. Min ambition är naturligtvis inte att ge någon kurs i ämnet, utan genom ett praktiskt exempel peka på hur medievärlden fungerar (vilket naturligtvis är en förenkling och modell).

Inte för att jag vill rädda mitt eget skinn. Nix, jag vill hjälpa alla som kan tänka sig öppna sinnet, släppa det initiala motståndet och ta del av vad jag och andra försöker komma fram till.

Rubriker lockar och styr

Rubriker är till för all locka läsaren, och för att ge en hum om vad det hela handlar om. Även om det senare tenderar att vara mindre intressant för många medier.

Skolvärldens omslag (januari 2010) skriver IDÉTORGET: Forskaren Richard Gatarski: ”Avskaffa skolämnet matematik” och på sidan 33 är rubriken ”Byt Matten mot musik”. Även nätupplagan skriver ”Byt Matten mot musik” på såväl ingångssidan som över själva intervjun. I avdelningen opinion står det ”Lägg ner matematiken”. Observera att när jag i det här stycket använt citattecken, så är det för att dom förekommer i rubrikerna. Det vill säga man kan tolka det som att Skolvärlden visar att dom återger vad någon sagt.

Det är en god idé att läsa såväl ingress som hela brödtexten under en rubrik man fastnat för. Det är en ännu bättre idé att först glömma rubriken och ingressen innan man läser texten. Då blir man mindre styrd av mediets uppfattning av vad det hela kanske handlar om.

Precisionens betydelse

Jag är definitivt inte ute efter att säga att någon gjort fel. Och jag ber om ursäkt för alla fel jag gör i det här inlägget. Ingen är perfekt. I stället vill jag visa på hur språket fungerar och inte fungerar. Varenda matematiker vet hur viktigt det är att notapparaten är rätt när den måste vara rätt. Att stora X inte är samma sak som lilla x, att komma inte är punkt, osv. Samma sak gäller ofta i språk, men inte alltid. Vilket gör att man kan glida, fuska, leka, younameit, med språk (och nu menar jag det skrivna ordet).

Signaturen ”Anonym” skriver i sin kommentar 2010-01-27 kl 18.15 bland annat följande:

”Jag vet att när journalister redigerar en artikel så vill dom ha kärnfulla oneliners och kommentarer som sticker ut. Även om påståendet är lösryckt så får han ändå stå för det.”

Jag vet inte vem Anonym avser när denne skriver ”han”. Meningen är oprecist byggd, eftersom ”han” (i singularis) inte kan syfta på ”journalister” (pluralis). Resten av kommentaren öppnar upp för att det kan handla om journalisten (Fredrik Nejman), någon okänd redigerare/redaktör eller mig.

Jag kan dock endast stå för det jag sagt. Och konstaterar återigen att språkhantering är viktigt. Är den som skriver oklar, så tenderar läsaren att välja den för denne gynsamma tolkningen. Typ, om någon ogillar mina tankar så läser någon att Anonym menar att jag skall stå för ”det”.

Stå för vad? Stå för det som ”är lösryckt” eller för något som någon annan säger att jag har sagt? Så vitt jag kan minnas: jag har definitivt inte sagt ”avskaffa skolämnet matematik” (och en del annat som läggs i min mun ;). Men, så blir det när man leker med elden – läs andra medierar det man säger. Inte för att jag tror att dom ljuger. Deras tolkningar beror delvis på att jag uttryckt mig oklart. Vilket i sin tur till viss del orsakas av att jag fortfarande letar efter vad jag är ute efter när det gäller matten.

Mer eller mindre transparens

I en ideal värld skall kanske alla hela tiden vara helt transparenta, dvs tala om vem som gjort vad och varför. Men det finns naturligtvis fall där man inte kan/bör/vill avslöja hela sanningen. Jag tror mig veta ungefär hur det kom sig att Skolvärlden intervjuade mig. Men vill inte berätta det, eftersom jag respekterar möjligheten att Skolvärldens redaktörer inte vill avslöja hur dom jobbar. Ungefär som att en journalist inte alltid avslöjar en källa. Det kan orsaka problem för källan. Liksom rubba förtroendet mellan dom inblandade.

I just det här fallet med intervjun ser jag inte att det har förekommit något direkt lögnaktigt, oetiskt, dumt eller illa menat. Tvärtom, vi inblandade är med i spelet och känner till reglerna. Vilket tyvärr inte alltid gäller läsarna. Eller dom som vi förr kallade läsarna – vi har än så länge inget bra ord för att ”läsarna” skriver nästan like mycket som dom läser.

Här på RichardGatarski.com hoppas jag dock att det är glasklart att det är jag som omedierat skriver det jag publicerar. Utan att någon annan vinklat det för att passa dennes syften. Mitt syfte, alltså varför jag håller på med det jag gör (specifikt här), skall jag utveckla i ett senare inlägg.

En sak tar jag mig dock friheten, och risken, att berätta. Fredrik Nejman uppfattar jag som en mycket professionell journalist.

Mediet har makten

Fredrik Nejman ringde innan jul upp mig och berättade att han fått i uppdrag av Skolvärden att intervjua mig. Dom har lite pejl på vad jag kan, hur jag tänker, säger, går och så vidare. Fredrik hade gjort en liten bakgrundskoll, det skulle trots allt bli en mycket liten intervju. Jag tyckte OK, väl medveten om att det gäller att hålla tungan rätt i min. Så att alla vinner på saken.

Fredrik kom ut till mig och vi pratade i ungefär en timme om matematik, eftersom det var tidningens vinkling. Jag försökte naturligtvis lyfta det hela till en större fråga än matte, vilket det kändes som att Fredrik fann intressant. Utan att jag behövde be om det sa han naturligtvis (professionellt) att jag skulle få se och kommentera texten innan. Vi tackade varandra och skildes åt.

Ett litet tag senare mejlade Fredrik Nejman en brödtext som i grund och botten är det som publicerats av Skolvärlden. Jag pekade på ett par småsaker som han gärna fick ändra om han tyckte det passade. Och nu kommer vi till pudelns kärna.

Förr i världen var det sällan journalistens rubrik som publicerades i tidningen. Utan den viktiga saken tog redaktören hand om. Hur rubriksättningen går till hos Skolvärlden kan jag bara gissa. Men det som Nejman hade satt som rubrik (XXXX nedan) reagerade jag på. I mitt svarsmejl till honom inledde jag därför mina synpunkter med:

Jag vill inte säga ”XXXX” (vilket man iofs kan tycka att rubriceringen och inte jag säger). Ödmjukt förslag till alternativ ”tänka om” eller ”reformera synen på”

Därmed släppte jag det hela och såg fram emot vad som skulle hända.

Vikten av sanningen

Det finns ingen sanning. Bara saker att konstruktivt tolka. Matematik behövs för att hantera en del av dom sakerna. Matematik är ju dessutom i visst mått ett språk. Men andra språk, och hur de medieras kanske är viktigare än matematik.

Sanningen är att jag inte vill lägga ner vare sig matematiken eller matteundervisningen. Men jag är inne på att Matematik skall bort som kärnämne – till att börja med. Men det är definitivt inte hela historien.

I Stjärnkikarna finns det en hel del tips om källkritik).

Share

Comments Inga kommentarer »

Att krysta in digital kompetens som en del av Matematiken är nedvärderande och ostrategiskt. I stället borde vi inse att kombinationen matematik och datorer resulterat i ett nytt och bredare kärnområde. Låt barnen tänka och känna i ett större sammanhang – som Computational Thinking.

”Computational thinking is a way of solving problems, designing systems, and understanding human behavior that draws on concepts fundamental to computer science. To flourish in today’s world, computational thinking has to be a fundamental part of the way people think and understand the world”.
Center for Computational Thinking

Mitt förra inlägg Hejdå Matematik! resulterade som jag hoppades på i ett härligt steg framåt. Och det tack vare alla kommentarer. Precis som ellwe påpekar så har jag ”för avsikt att väcka lite tankar”. Eller rättare sagt, odla många kreativa och stora idéer. Jag bygger det här inlägget på dom reaktioner jag hittills sett, även om jag inte direkt adresserar dom allihop.

Håkan Elderstig pekar i sin kommentar på vägar att dela upp ”digital kompetens” i olika skolämnen (specifikt matematik), men jag har svårt att förstå samhällspoängen. När matematik var viktigt gjorde man ju det till ett centralt kärnämne. Om nu Skolan och Läroplaner finns kvar, då borde det nyaste och viktigaste få den mest framskjutna positionen. Naturligtvis med stöd och innehåll från det gamla.

Vi känner ju också

Jag laddade förut med en räknefälla: 96 + 3 är knappast lika med 100. Min tanke var att visa hur lätt det är att i matematikens särskilda värld skenbart diskutera hur saker förhåller sig till varandra. I blogginlägget Matte handlar om att tänka undgår Daniel Brahneberg fällan. Han skippar ett matematiskt resonemang och glider in på en diskussion om den direkta användbarheten av pålärd kunskap och matematikämnets ”coolhet”. Brahneberg fick som student på Datavetenskapliga linjen i Umeå lära sig att utbildningen började med mycket matematik för att studenterna skulle ”lära [sig] att tänka”. Samma argument används av dom som hävdar att matematik skall vara ett kärnämne i Skolan.

Nu är det så att jag känner att det är för mycket matte i Skolan. Och jag känner mig inte hjälpt av matematik när jag vill känna vidare på, och argumentera för, den känslan. Samtidigt har jag en mycket stark känsla av att förmågan att kunna hantera egna och andras känslor blir än viktigare i framtiden. I all ödmjukhet vill jag nog mena att mänskligheten är inne på en förändring som är lika stor som Upplysningen – där tänkandet var centralt. En av orsakerna, som jag återkommer till i senare inlägg, är att vi relativt nyligen fått helt nya möjligheter att hantera känslor över tid och rum.

Med andra (skrivna) ord: vi måste bli bättre på känna, det vill säga hantera känslor (över tid och rum). Att skapa den kunskapen tar resurser (från att lära sig annat).

Vi vet inte hur vi fungerar

Ellwe skriver i sin kommentar:

”Vi och våra ungdomar tar logiskt grundade beslut hela tiden, ofta med statistik som grund. Vågar jag gå över vägen här utan att riskera bli påkörd..det är röd gubbe..hm..Om jag inte går till skolan vad händer då? Hur var det nu man stavade till nallebjörn, bokstaven n ser inte ut som a…hm…Faktum är ju att just matematiska teorier och ställningstaganden finns runt omkring oss,ständigt…vi använder matte som verktyg för att rulla vidare i livet”.

När jag läste det kändes det som att han gjort misstaget att tro att en abstrakt modell över hur vi människor fungerar faktiskt ÄR hur vi fungerar. Man måste knappast ha lärt sig statistik för att gå över gatan. Däremot måste man ha lärt sig viss statistik för att kunna hantera just statistik.Vår förfäder trodde att jorden var platt och att vår lilla planet var universums medelpunkt. Det tankesättet, och bakomliggande modeller, fungerade och fungerar fortfarande till en viss punkt. Men mänskligheten gick vidare, mycket tack vare matematiken. På motsvarande sätt undrar jag om inte det matematiska tänkandet nått gränsen för hur långt det kan föra mänskligheten framåt.

Det råkar finnas rätt många matematiskt lagda nationalekonomer som fortfarande tror att matematiska modeller är det bästa sättet för att hantera mänskligt beteende. Samtidigt är samhällsvetare (som jag) övertygade om att det är en helt annan sak att beräkna äpplets färd till marken, än att förstå och försöka påverka dess resa från trädet till munnen. För att inte tala om intresset för vad rätt äppelvarumärke, och hur det odlats, gör med den enskilde individen och dess sociala status. Observera att vi här pratar om tämligen abstrakta saker. Blir människan bättre på att hantera den globala miljön genom konkreta siffror som redovisar koldioxidhalt, eller genom innovativ hantering av dom abstrakta känslor som styr vår vardag? Var det statistiskt säkerställda mätvärden i diagramform som fick folk att ge katastrofbidrag till Haiti, eller var det text, bild och musik(galor)?

Vi vet en hel del om hur vi förmodligen fungerar. Men vi vet inte allt, än mindre varför vi fungerar över huvud taget. Vi vill ta reda på mer. Och på vägen behöver vi definitivt mer, och svårare saker, än matematik.

Mer än matte

Jag har stor respekt för matematikens värde. Jag beundrar, och är ibland avundsjuk, på dom som har talang och intresse för matematiskt arbete. Men det finns mer än matematik. Simon Winter sköt genom sin kommentar in ett gäng guldkorn till den här konversationen.

För det första pekade Winter på ett (fiktivt?) samtal om huruvuda elevers hjärnor ruttnar om dom använder Mathematica (som jag tyvärr knappt hört talas om). Jag behöver läsa den texten flera gånger för att resonemanget skall smälta in. Tills vidare har jag fastnat för några saker som stödjer sådant jag tidigare tänkt och känt.

Kunskaper är inte nödvändiga för evigt, inte ens att kunna addera. Som ”Theo” säger:

”Few people would argue that people who are bad at weaving shoes are somehow inadequate, but it’s surprising how strongly people feel this way about ”modern” skills such as the ability to add well”.

I texten noterar ”Jerry” att folk tenderar att vara väldigt fästa vid just den kunskap dom själva besitter. Och samtidigt tycker att nya generationer måste lära sig allt det gamla OCH lägga till det nya. ”Theo” svarar bland annat:

”To think that a modern human should be able to do everything that previous generations have been able to do (hunt, speak Latin, do square roots by hand, etc.), and also have any time left over to learn anything new (microbiology, email, calculus), is basically insulting to all those previous generations, since it implies that they under-employed their intelligence. It is also quite false”.

Kanske är det rätt att här och nu utveckla en infekterad diskussion om det eventuellt idiotiska att ta bort multiplikationstabellen som obligatorisk kunskap. Men jag vill hellre hävda att delar av matematikundervisningen måste bort för att ge plats för viktigare och svårare saker.

Mot Beräkningsbart Tänkande

För det andra verkar det som att Simon Winter direkt visste att det var ”Computational thinking” som jag var ute efter. Han länkade i sin kommentar till en 3-sidig artikel som presenterar idén, signerad Jeanette M. Wing. Med den i ryggen hittade jag äntligen podcasten där Jon Udell konverserar om Computational Thinking for Everyone med Joan Peckman. Samtalet är en fortsättning på Udells intervju med Dr Jeanette Wing. Lyssna gärna, det är skönare än att läsa! Numera arbetar Professor Wing åt USA:s National Science Foundatio med frågan och är därför tjänstledig från Center for Computational Thinking. Än har jag inte hunnit ta reda på om Affective Computing ingår i sammanhanget. Det är annars ett relaterat forskningsområde kring ””computing that relates to, arises from, or deliberately influences emotion or other affective phenomena”, vilket initierats av Rosalind Picard vid MIT Media Lab.

Via frilansjournalisten Anders Thoresson ser jag också att Poynter Insitute börjat fundera på hur synsättet kan utveckla journalistiken. Där pratar dom till och med om Computational Journalism. Men, begreppet ”Computational Thinking” kanske inte är så bra, och Jon Udell efterlyser bättre alternativ. En hastig svensk översättning skulle kunna vara ”Beräkningsbart Tänkande”, vilket suger. Speciellt i ett marknadsföringsperspektiv.

Jag tycker inte mattelärare, politiker och andra skall vara rädda för att matten skulle försvinna från kunskapandet. Tvärtom, här krävs en hel del matte, Men vi kan skippa en del och plocka in rätt mycket nytt. På köpet parkerar vi hela klabbet i ett sammanhang som dagens barn och unga verkligen lever i och intresserar sig för.

Nå, är vi något på spåret? I så fall behöver vi ett bättre namn för detta nya kärnämne. En utmaning för eliten av svenska varumärkesstrateger, speciellt dom som jobbar med märkesnamn. Tills vidare får Computational Thinking duga. Ett klent försvar är att vi då tillämpar det tredje kärnämnet – engelska ;)

Share

Comments 2 Kommentarer »

Vad är egentligen Matematik, varför är den så viktig och skall den vara det i fortsättningen? Mitt svar: Matematik är en luddig växande koloss som varit superviktigt, men dess betydelse i samhället borde tonas ned. Och på vägen ges en värdefullare mening.

Idag lanseras nya Skolvärlden.se (Lärarnas Riksförbunds tidning), där jag i Opinionssektionen återfinns i en intervju under rubrikerna ”Lägg ner matematiken” och ”Byt matten mot musik”. Journalisten Fredrik Nejman hade fått i uppdrag att fråga om min syn på just matematiken. Då får man köpa läget, även om jag tycker att det finns viktigare saker än matte på agendan. Men nu är vi där, så låt oss hålla oss till ämnet, eller vad det nu är.

Expansion bortom vardagsnytta

Vad är viktigast, att veta hur man deriverar eller hur Wikipedia fungerar? Självklart det senare, för där står inledningsvis:

Matematik (av grekiska máthema, ”vetenskap”) är läran om abstrakta kvantiteter, strukturer och mönster. Matematiken består av metoder för att beskriva och analysera abstrakta samband, och kunskap i form av redan härledda resultat. Viktiga områden är aritmetik, talteori, algebra, analys, geometri, topologi, mängdteori och statistik, bland många andra.
Matematiken är helt abstrakt och skiljer sig på så sätt från naturvetenskap. Den är inte empirisk prövbar, utan bygger på axiom, och därför är den enligt vissa definitioner ingen vetenskap. Dock används den inom flera vetenskaper – huvudsakligen, men inte enbart, naturvetenskapliga sådana – som ett verktyg för att formulera och lösa problem

För en dryg vecka sedan kunde vi hos Claes Johnson on Mathematics and science läsa ett intressant inlägg med rubriken Skolmatematiken Är Död: Länge Leve Mematik-IT. Han skrev bland annat:

”Skolmatematiken har blivit till en meningslös exercis vars enda syfte är att få eleverna att tro att matematik är synnerligen användbar i livets alla skiften även om bara ett lite fåtal själva kan få uppleva detta goda”.

Professor Johnsons förslag är att inrätta det nya ämnet Matematik-IT som ett övningsämne, där grundkunskap gör det möjligt att klara det dagliga livet inkl privat ekonomi, dator och webb. Rubriken på hans relaterade Newsmillartikel är Matematikundervisningen måste moderniseras för att passa nätet. Han skriver också ”kärleken är matematiken evig men dess föremål växlar…Alla använder idag IT och därmed matematik”. Apropå hur omfattande ”dess föremål” har blivit, se Skolverkets Kursplan för Matematik. Eller läs Ann-Marie Körlings och Marie Anderssons superinspirerande blogg Matematikundervisning.se. Där kallar dom (nästan) allt för Matematik. Varför då? Jag sticker inte under stol med att det verkar som att dessa kvinnor får sina unga elever att börja älska matte. Men är det Matematik dom älskar, eller massa namnslöa saker som gör livet roligare, enklare och meningsfullare?

Notera också en av Johnsons poänger: behovet av ”matematisk kunskap” är olika för olika personer. Eller som jag sa under intervjun med Skolvärlden: dom flesta behöver bara 3 % av den matte dom fått lära sig (iofs en siffra huggen ur luften). Alltså, om man typ tvingats lära sig 100 mattesaker i skolan, så är det bara tre man har nytta av efteråt. Visst slöseri liksom. Då är det nog bättre att ta bort 96 saker och få tid att kunskapa om något vettigare i stället.

Åter till frågan om vad Matematik är. Det kanske är så att en professor i matematik vill kalla allt för matematik, men det vill inte jag (som kallar allt för marknadsföring ;). Varför kalla en massa saker för just matematik?

Matematik och varumärken

Efter mitt inlägg om Macrowikinomics fortsätter jag gärna med namnfrågan, även om det blir ganska kortfattat. Det finns i världen något som kallas kolsyrade drycker (eng. carbonated water). Ingen modern människa dricker kolsyrade drycker. Vi konsumerar Coke, Fruktsoda, Indian Tonic Water, Pommac, Ramlösa och så vidare. Att ”konsumera” betyder här mer än att dricka. Vi stärker vår självbild genom att beställa in Ramlösa och visar oss coola genom att halsa Pepsi Max.

Slutsats, kalla det inte för mattematik, skapa läckrare namn till ämnets föremål som därmed blir en uppsättning vassa verktyg i den varumärkta världen. Det är den miljön som dagens unga är vana att hantera. En värdeskapande värld som bygger identiteter och mening för livet. Annars är ett alternativ till nya namn att ändra uppfattningen om matematiska begrepp. Festis var trist, så experterna positionerade om varumärket. Algebra är – hur cool som helst, eller? Hur ball är du i bastun om du drar lite aritmetik? Nä, det blir nog ett knäppa upp en Norrlands Guld.

Matematik är sannerligen inget starkt varumärke hos den stora massan. Förutom som slagträ i den utbildningspolitiska debatten. Se gärna Peter Ellwe som på Teachmeet Skolforum 09 [länk uppdaterad 2011-09-13] snabbt förklarar hur deras elever lär sig vardagsmatte utan att ens fatta att dom lärt sig ”matte”. Det existerar kanske en professionell och skolpolitisk poäng i att lära ut ”matematik”. Samtidigt saknas det en mänsklig vardagspoäng i att dricka ”kolsyrade drycker” eller svänga sig med matematik.

Med andra ord skall ”Matematiken” bort som kärnämne, för att det som begrepp för många är luddigt, värdelöst, tråkigt, läskigt och negativ. Nu går vi vidare och tittar på varför Matematiken (inte) behövs och vad som kan vara viktigare.

Okända behov

Det finns värdefullare saker i livet än Matematik. Under intervjun högg jag till med musik. Delvis för att provocera, men framförallt eftersom musik genomsyrar livet mer än matematik. Alla använder idag musik och därmed IT, vill jag påpeka. Mer musik hör framtiden till. En framtid där känslor, meningsfullhet och sociala relationer borde få större betydelse än ingenjörers verk. Dessutom behöver vi mer än musik. Frågan är bara vad – som är viktigt?

Jag beundrar alla lärare, skolledare, skolfacksföreträdare och ansvariga skolpolitiker som vågar säga ”vi vet inte vilka kunskaper som behövs när dagens barn blivit vuxna”. Många har insett att globaliseringen, den datorbaserade teknologirevolutionen, hög bildningsnivå och ökad välfärd förändrar samhället och dess behov i grunden. I det läget är det rätt konstigt att säga att Matematik fortsatt skall ha en central roll. Ungefär som att under den industriella revolutionens hävda att alla måste lära sig plöja åkrarna bättre. Trots att smartare personer insåg att många medborgare med goda mattekunskaper var en förutsättning för utvecklingen. Alltså då, inte nu.

Kanske är Digital Kompetens viktigare än både matte och musik? I Skolverkets Omvärldsbloggen sammanfattar Stefan Paulsson två internationella evenemang i London med orden Tänk om skolan. Han länkar också till sex videointervjuer, skickligt genomförda av Catja Färdig, Lovisa Feist och Daniel Tano, gymnasieelever vid YBC Nacka. Ett av videoinslagen är tre minuter med Mikael Damberg, (S) Riksdagens utbildningsutskott. Damberg säger bland annat:

”Digital kompetens är en kunskap och färdighet som dagens elever och morgondagens arbetare och medborgare behöver. Och då måste man få in det i utbildningen. Då är det inte ett särskilt ämne, utan ett sätt att faktiskt hantera information och kommunikation på ett helt annat sätt än man gör i många skolor idag”.

Intressant, matematik är ju ett särskilt ämne. Dambergs logik medför att utbildning i matematik är skilt från ett faktiskt sätt att hantera information. Hoppsan, även om det nog är en orättvis tolkning av vad Damberg hastigt säger. Men det ligger något i det där att fundera på ”ämne”. Oavsett ämne eller ej, om Digital Kompetens skall in så måste nåt annat ut. Jag föreslår att matten ska bort. Eller åtminstone på kort sikt stryka på foten.

Tänk med Computing literacy

För något halvår sedan hörde jag ett tankeväckande avsnitt i ett poddradioprogram. Tyvärr hittar jag det inte nu, men det handlade om den typen av kunskap, begrepp och verktyg som datorvetenskapare använder professionellt. Framförallt om hur värdefulla dom insikterna är även i vardagen. Långt mer än den lilla detaljen att jag lärt mig skriva effektivt på ett tangentbord. (Jodå, alla elever ska fortfarande bara lära sig skriva med penna på papper).

Jag är exempelvis lite bildad i sorteringsalgoritmer och namnkonventioner. Något jag ofta har nytta av i helt andra sammanhang än systembyggen. Jag vill minnas att dom i podcasten kallade det ”Computing literacy” eller ”Computer literacy”. Så jag googlade lite och hittade Robb Cutler som förklarar:

”Computing literacy *is* about knowing and understanding the fundamentals — the big ideas, if you will — of computer science. It is about understanding how computing simulates the real world by modeling real world processes. It is about understanding basic algorithms and algorithmic techniques and how we can solve complex problems using simple concepts. It is about understanding abstraction and how it helps us manage complexity. It is about understanding the theoretical and practical limitations of computing, knowing that they affect what types of problems we can solve and how quickly we can solve them.”

Se där, vi kommer kanske en bit på vägen genom att säga Hejdå Matematik och välkommen Digital Kompetens, eller Computing literacy.

[Uppdatering 2010-02-01: via Nationellt Centrum för Matematikutbildning ser jag att Eva-Lotta Hultén i går hos Aftonbladet skrev om liknande tankegångar under rubriken Mattebluffen].

Share

Comments 14 Kommentarer »

Våra barn och ungdomar är inte bara infödda digitalt. Dom är också bildade i att med hjälp av varumärken bygga sig och sina liv för en aldrig tidigare skådad framtid. Hur vill vi vuxna se den, och kan vi påverka det som sker? Om inte annat är det dags för lärare att sno marknadsförarnas verktyg och uträtta stordåd!

[Uppdatering efter gigen] Tack alla ni för att jag fick vara med och för alla frågor och inspirerande kommentarer. Ny har jag laddat upp mina bilder från föreläsningen (4,8 Mb) respektive seminariet (3,1 Mb). Via Slideshare är dom dessutom inbäddade här nedan. Jag lägger en länk till videoinspelningen av föreläsningen när den kommer upp.

 

ikt inspiration 2010 är ”en inspirerande studiedag fär Sollentuna kommuns skolor och gymnasium”. Där erbjuds deras lärare att ”lyssna till några av Sveriges mest intressanta pedagoger och forskare berätta om vår väg in i kreativitetssamhället”. Förutom en konstig meningsbyggnad, är nog ”lyssna” ett skrivfel. Dagen innehåller nämligen en massa seminarier och workshops, där aktivt deltagande gäller.

Men det blir också föreläsningar, med; Sugata Mitra – Hole in the Wall projekt (även som TED video); Elza Dunkels – Ungdomarnas nätkultur; Bodil Jönsson – Vi lär som vi lever; Mathias Klang – Upphovrätt, hur gör vi då?; och sist kommer Richard Gatarski (utan att finnas i WIkipedia). Min idé är att inspirera och provocera runt skolans möte med marknaden.

Vi börjar med lite frågande provokation.

Hur i hela friden kan man kalla en sån här fin satsning för ”Studiedag 2010”? Kunde ingen komma på nåt mer kreativt?

Share

Comments Inga kommentarer »

Macrowikinomics blir eventuellt namnet på den bok som kanske ligger på allas läppar om något år. Många lägger ner oändligt mycket tid på att ge rätt namn åt böcker, varumärken och människor. Betänk att barn som hette Elmer och Bertha faktiskt var mindre intelligenta än andra barn.

Det är ju självklart, om man heter Elmer eller Bertha så måste man ju vara dum. Vilket bekräftades för många år sedan i en studie som tittade på sambandet mellan intelligenskvot och namn. Namn är alltså viktigt. Vilket är en etablerad sanning inom marknadsföringsområdet.

[Uppdatering 2010-01-24: I går tillkännagjorde Tapscott att bokens titel verkligen blir MACROWIKINOMICS (se nedan) och att publicister och förläggare är i extas. Så jag ändrade det här inläggets titel och strök det som förut varit oklart].

Richard Gatarski

Mitt namn är Richard Gatarski, därav richardgatarski.com. Här har jag ambitionen att bidra till att vi tillsammans skapar världens bästa start i livet för dom vi kallar barn. Men just nu är allt en smetig röra.

Varför jag heter just Richard Gatarski är en mindre viktig fråga. Jag började delvis den här resan med Skolmarknad.info: ”en oberoende utsiktspunkt för alla som är intresserade av skolrelaterad marknadsföring”. Sen tillkom Weconverse.com: ”ett socialt medie-projekt [som] utgår från mitt föreläsande kring historiska, samtida och framtida frågor som rör medier, marknadsföring och grundläggande utbildning”.

En litet steg på vägen var namnndringen i Twitter. Nu förbereds ett större kliv. Vi fortsätter genom att försiktigt sticka ner fingret i smeten för att smaka på tre ledande frågor.

Här är en studiedag

Nyss slängde jag ur mig en liten provokation om Studiedag 2010. Den uppfattning jag har om begreppet Studiedag fångas kort och koncist av Wikipedia:

Studiedag är en sammansättning av de två orden studie och dag. En studiedag är kortfattat en dag då man studerar. På arbetsplatser eller skolor har lärarna eller arbetarna studiedagar där de istället för att ha en vanlig arbetsdag, går på utbildningar, vilket i sitt fall leder till att eleverna får en dag ledigt då deras lärare inte är närvarande”.

Lärarna tar ledigt från jobbet för att lära. Smaka på den du! Själva idén kan ju knappast anses vara modern. Och namnet är väl lite som Bertha. Självklart hjälper det med en gnutta marknadsföring, dvs att ge Studiedagen ett bättre namn. Men det behövs mer än så. Exempelvis goda exempel. För onda dräller det av.

Fråga 1: Finns det en svensk skola där lärare lär sig hela tiden och dom har speciella dagar som heter nåt bättre än Studiedag?

Skolan är omsprungen

Med skolan menar jag samhällsinstitutionen Skolan. Den var bra. Fast nu har ungarna redan sprungit om skolan. Dom lär sig så mycket, förmodligen det mesta, utanför skolan. Med verktyg, tankemönster och upplevelser som dom flesta skolor inte velat/hunnit ta tag i ännu. Vart har ungarna lärt sig leva med Pokémon, Nintendo, MSN och YouTube. Knappast i Skolan. Dessutom är det mycket mer än utbildning som står på spel.

Observera, jag skriver ”dom flesta” eftersom det trots allt finns gott som skolor som ligger långt före sina  elever. Och jag har förmånen och glädjen av att få vika lite tid åt att hjälpa elever, skolpersonal och andra skolintressenter att bli bättre.

Min slutsats är alltså att skolan, och dess kärnämnen, inte längre behövs. Vilket av andra fångas genom mer uppmärksamhetsskapande rubriker som ”Lägg ner skolan”. [Plats för en okänd rubrik ”Lägg ner matematiken” och länk till en intervju med mig i Skolvärlden som relanseras senare idag].

Vår framtid är värd något bättre än Skolan. Vi behöver något nytt.

Fråga 2: Varför har vi en Skola?

Detta är stort

En fotograf som vill fånga något stort sätter på ett makroobjektiv. Makro slänger man ofta in framför ett annat ord för att tala om att det handlar om saker med vitt omfång. I det stora hela är Skolan bara en liten del av samhället. Det dräller av andra institutioner – som alla hänger ihop på ett relativt komplicerat sätt. Likväl verkar det vara Skolan som diskuteras när man funderar på framtiden, barn och ungdomar. Trots att det handlar om så mycket mer. Saker som kanske inte Skolan skall ta hand om.

En av dom som under många år analyserat det som händer kring ny teknik och nya människor i ett affärsperspektiv är Don Tapscott. Efter förra boksuccén Wikinomics (som jag verkligen kan rekommendera) är han och medförfattaren Anthony Williams på gång med en ny bok där de säger:

”we can reinvent and rebuild just about every institution in society for an age of networked intelligence. Many of the organizations and institutions that have served us well for decades, even centuries, are stalled. The pillars of economic and social life that grew from the industrial economy have come to the end of their life cycle.”

Dom flesta människor har nog en ganska vag uppfattning om hur en (läro)bok kom till. För den gruppen är det svårt att till fullo fatta den enorma förändring som sker i kunskapssamhällets gamla kärna. Lika obegripligt är det för dom som kunde bokproduktion, men inte förstår det som kallas webb 2.0 eller sociala medier. Ta det här med namnet, som alltså är så otroligt viktigt.

Den 8 januari publicerade Tapscott och Williams ett blogginlägg med rubriken What Should be the Title to The Sequel to Wikinomics? Själv märkte jag det samma kväll, genom en tweet där Tapscott glatt berättade om den enorma responsen i form av kommentarer och disqussioner. Mitt i natten (efter vin och reflektioner på Ålands hav) slängde jag in min första idé. I går, efter flera hundra olika namnförslag och täta konversationer, meddelade Tapscott att författarna själva tänt på ”MACROWIKINOMICS: Rebooting Business and the World”. Dock oklart om det blir det namnet, eftersom förläggare och andra skall säga sitt.

Inte för att mina synpunkter hörsammats speciellt mycket, men namnet Macrowikinomics har sina poänger. Principerna är samma som i Wikinomics. Men det handlar om större saker än att nuvarande organisationer och institutioner tar till sig nya verktyg. Vi måste bygga om hela verkstan, så att säga. Det område jag rör mig i är bara en del i något mycket större. Men någonstans måste man ju röra.

Fråga 3: Varför tror folk att framtiden behöver en Skola?

Välkommen till en kreativ konversation. Med målet att skapa världens bästa start i livet för dom vi hittills kallat barn. Det blir en pusselbit i tankarna bakom Macrowikinomics (om den nu kommer heta det).

Share

Comments Inga kommentarer »