Det här fattar bara du som en gång lärt dig, eller hjälpt andra, att cykla. Att cykla är underbart, det ger en kansla av att vara nära naturen, mästra dom fysiska krafterna och frihet. Speciellt det senare kommer jag ihåg från när jag var (mindre) barn(slig) och plötsligt kunde komma längre från från det trygga hämmnet än med enbart benen som transportmedel. Jisses vad jag upptäckte världen. Sen är det en femma att jag aldrig blev någon BMX-trixare.
Jag ramlad. Jisses vad jag ramlade. Mamma och pappa sprang efter och höll en stång så att jag skulle kunna öva upp balansen. Tack kära föräldrar! Swisch, åren går – och så springer man där själv efter dom egna barnen. Det tog ett tag, för i början ville dom inte cykla (på tvåhjuling). Det var lite läskigt. Men så började kompisarna, och mina barn tog mod till sig. Kvastskaftet kom fram. Det krävdes inte mycket. Men nu kan dom cykla. Jodå, dom ramlade och det krävdes plåster och tröst. Men dom är numera jämra duktiga på att cykla!
Det går inte att lära sig att cykla genom att bara läsa instruktionerna (i en bok eller tidning för delen), sätta sig på sadeln och trampa iväg. Man kan börja praktisera på egen hand, men det underlättar med lite hjälp. Faktum kvarstår, man måste våga pröva att öva. Och vara beredd på att skada sig på vägen.
Morgonen (gissar jag) den 1 april 2009 bloggar Tidningsutgivarnas VD Anna Serner följande:
”Sitter på MSN Innovate-semianrium på guldäggsdagarna. Lyssnar på den holländska byrån AKQA som gjort massor av produktutvecklingar för sina kunders räkning”
Jämrar, Anna gjorde fel där. Såg du? Hon skrev ”semianrium”. Det var det värsta, en TU-VD som stavar fel. Dessutom guldäggsdagarna (gement G, skall nog vara versalt).
Men ser du inte längre än så???? Hon sitter ju på ett seminarium och bloggar. Känn på den du! Du som fortfarande går på möten med det kära gamla och trygga anteckningsblocket. Inte nog med det. Uppenbarligen kollar Anna inte bara in det som sker på seminariet, hon tar in av världen utanför.
Anna är uppkopplad på möte.
När man är liten och lär sig cykla tittar man mest på den punkt där framhjulet möter marken. Det tar ett tag innan man förmår att höja blicken. Än längre tar det innan man instiktivt kan tvärnita vid klicket av en bildörr som öppnas.
Jag har varit där. Suttit i möten, bloggat, svarat på SMS, läst RSS-flöden och checkat av mikrobloggsflödet. Många år nu. Det är lite kämpigt eftersom jag per definition är en digital invandrare. Men jag övar på. Numera tvärnitar jag instiktivt om en tweet fångar min uppmärksamhet. Det skall mycket till innan jag återsänder något jag enbart stött på via en rubrik. Det spelar ingen roll om det är i dom sociala eller dom traditionella medierna. Är det intressant så vill jag först begrunda ett tag. Fast, det händer nog att jag missar fortfarande.
Ve den som kritiserar Anna Serner för att lära sig hur man agerar i sociala medier. För du står risken att bli avklädd som en fotgängare som aldrig vågade lära sig cykla. Eller värre, inte fattat poängen med själva cyklandet.
Det är nog fler än jag som ställer upp med en pinne till dig som vill pröva.
Vi människor tenderar att se det vi vill se. Ett fenomen som har många och väl dokumenterade vetenskapliga förklaringar, tex selektiv perception. Du som såg min rubrik ”Serner är ute och cyklar!!!” ville se att hon ramlat. Jag hoppas innerligt att jag åtminstone fått dig att fundera på om du kan se nåt annat. Och du får gärna se det jag ser. En kvinna som kittlas av världen framför sig och gärna vill ta sig dit. Snabbt.
Är du en duktig cyklist bloggare fattar du också vad Anna Serner gjorde efteråt i tredje paragrafen i sitt blogginlägg.
Inlägg (RSS)